Jag har märkt av och stört mig på att jag använder 'att', 'men' & 'och' på konstiga ställen, jag använder det för mycket. Hjälp.

Ofta så är det faser man går igenom som går över efter ett tag. Jag pratar tex med kass meningsbygnad just nu. Förmodligen för att jag försöker säga så mycket samtidigt eftersom jag träffar folk ganska sällan.

Jag har också haft ord som jag överanvänder, men man kommer över dem.

Kan det vara jag som successivt börjar lära mig att använda språket bättre? Och att i början (innan jag får ett rejält grepp om det) så blir det en överanvändning tills det att jag själv märker hur jag lär mig. Som nu!

Mördarsnigel skrev:Jag pratar tex med kass meningsbygnad just nu.

Det känner jag igen! Hade inte direkt träffat speciellt många människor under 3 års tid och mötte en psykolog i Februari. Gick inget vidare.

earlydayminer skrev:Jag har märkt av och stört mig på att jag använder 'att', 'men' & 'och' på konstiga ställen, jag använder det för mycket. Hjälp.

Problem med småord är aspigt, sägs det, iaf i skrift. Det är en annan aspekt av språkriktighetsdiskussionen.

http://www.bokus.com/b/9789172273818.html - Är denna läsvärd då?

Okej alfapetsmamma, antar att jag har min stunder.

earlydayminer skrev:http://www.bokus.com/b/9789172273818.html - Är denna läsvärd då?

Okej alfapetsmamma, antar att jag har min stunder.

Boken är säkert bra, om än kanske tung och svårläst. Vet inte. Vill du verkligen ha tips på sånt kan jag fråga Lotten Bergman, hon har språkriktighet som jobb.

Ja tack, det vore jättesnällt! Ju mer jag lär mig desto bättre kanske jag blir på att förklara mina känslor och föra diskussioner framåt.

earlydayminer skrev:Ja tack, det vore jättesnällt! Ju mer jag lär mig desto bättre kanske jag blir på att förklara mina känslor och föra diskussioner framåt.

Du har i alla fall koll på ju och desto, det är bra! Många skriver och säger ju X ju Y eller desto X desto Y.

Du kan gå in på www.lotten.com och skriva själv annars, hon är snäll och meddelsam.

Och jag tycker inte du verkar ha svårt att uttrycka dig, men du kanske UPPLEVER det så? Det kan jag förstås inte säga nåt om... (Jag känner ofta samma sak, fast andra säger att jag har så lätt för det.)

Det har jag aldrig tänkt på, åh vad roligt! Mycket upplyftande.

Hmm hmm hmm. Jag skall tänka på det en stund och försöka ta kontakt med henne. Annars kan jag söka runt som jag alltid brukar göra. Har mycket svårt för hur jag ska inleda ett samtal/en fråga/ett svar, patetiskt.

Jo men ibland kan jag skriva/säga något och den andra personen svarar något i stil med: "Du menar inte..... då?". Och jag fortsätter: "Det var ju det jag menade!" eller så svarar jag inte alls för att jag är en bitterballe (ej ätbart). Det är så viktigt att veta vart i meningen man skall placera orden. Och ibland får jag ångest över att texten jag skrivit ser konstig ut och svarar inte alls. Hmm, det kan i o f s ligga något i hur jag upplever det i just den delen.

earlydayminer:

Du skriver alltid mycket bra och välformulerat och dessutom intressant. Lättläst och roligt, helt enkelt.

Samma sak med a-mamma! :-D

Tack så mycket weasley. Känns bra att läsa det från dig, kanske märks att jag är lika osäker som en istapp. Nu är det dags att sluta gnälla.

Jag känner igen mig i känslan av att ha svårt att uttrycka mig, fastän andra kanske inte upplever det så. Jag tvivlar ofta på om det jag skriver verkligen är rätt, och jag kan till och med känna mig tvungen att slå upp ganska enkla ord så att jag är säker på att jag inte gjort fel. Ibland kan jag också känna mig tom inuti, och sakna ord. Sen så blir mitt språk också lite begränsat för att jag är rädd för att jag skulle "förlora mig själv" om jag började experimentera mer med mitt skrivande. Om jag skrev som nån annan så skulle det kännas litegrann som om jag "blev någon annan", och jag gillar inte att flyta ihop med omgivningen och göra sånt som "inte är jag".

Jag tycker ofta att jag har ännu svårare att prata än att skriva. Jag har mer och mer lärt mig skriva om personliga saker, men när det gäller att prata har jag ofta någon sorts spärr mot att berätta om mig själv. Jag kan inte visa känslor på rätt sätt heller, fast det hänger också ihop med att jag inte har så många känslor. Det här problemet är nog både något sorts aspigt kommunikationsproblem tillsammans med misstänksamhet mot människor, men det är hursomhelst jobbigt att vara verbal men ändå ha svårt att göra sig förstådd i praktiken.

earlydayminer skrev:Det har jag aldrig tänkt på, åh vad roligt! Mycket upplyftande.

Hmm hmm hmm. Jag skall tänka på det en stund och försöka ta kontakt med henne. Annars kan jag söka runt som jag alltid brukar göra. Har mycket svårt för hur jag ska inleda ett samtal/en fråga/ett svar, patetiskt.

Jo men ibland kan jag skriva/säga något och den andra personen svarar något i stil med: "Du menar inte..... då?". Och jag fortsätter: "Det var ju det jag menade!" eller så svarar jag inte alls för att jag är en bitterballe (ej ätbart). Det är så viktigt att veta vart i meningen man skall placera orden. Och ibland får jag ångest över att texten jag skrivit ser konstig ut och svarar inte alls. Hmm, det kan i o f s ligga något i hur jag upplever det i just den delen.

Som sagt, jag har verkligen inte upplevt det som du skriver fel, torftigt eller inte kan uttrycka dig. Och Lotten kan du fråga saker rätt upp och ner, hon är chosefri.

OM du vill ha en rättning om du gör nåt fel, så kan jag vara korrläsare åt dig. Vi säger att du sagt ja till det. Då börjar jag med VAR och VART. Var uttrycker befintlighet, vart uttrycker riktning. Alltså är det fel i "Det är så viktigt att veta vart i meningen man skall placera orden" eftersom det handlar om på vilken plats (befintlighet) orden ska vara. Tyvärr är det allt vanligare att den nyanseringsmöjligheten inte tas tillvara.

Det var dagens lill-lektion.

weasley skrev:earlydayminer:

Du skriver alltid mycket bra och välformulerat och dessutom intressant. Lättläst och roligt, helt enkelt.

Samma sak med a-mamma!