Om man går in i en second opinion av sin diagnos och får en annan diagnos än den som först sattes, vems utlåtande är det så som anses vara det "korrekta" och mest gällande?

Om en läkare och psykolog först sätter en diagnos men att annan läkare och psykolog sedan i en second opinion kommer fram till annan diagnos, vem ska då anses vara mest trovärdig?

Jag tänker på att det måste finnas en validitet hos en second opinion för annars finns ju ingen anledning att gå igenom en sådan. Att andra inom vården sedan kan välja att ändå lita på den första utredningen som gjordes. Vad gäller?

De måste ju vara likvärdiga, skulle jag tro. Förutom om nu den ena är ställt av en läkare med mycket lite erfarenhet och den andra av en riktig expert eller ett helt team - då verkar ju den senare vara mer trovärdig.

Poängen med en second opinion är ju mest att man åtminstone kan peka på att den första diagnosen inte behöver vara den rätta. Oftast vill man ju ha diagnosen för något - mer hjälp i skolan, insatser via LSS, m.m. Och då räknas det ju bara att någon har ställt diagnosen, inte att någon annan INTE ställt den. Mina två barn med diagnos har båda fått den vid andra utredningen. Och jag har också gjort två - fick bara ADHD-diagnos först, ville även ha AS.

Gränserna mellan olika psykiatriska diagnoser är flytande, och ur ett vårdperspektiv handlar det om att komma till rätta med patientens individuella problematik. Jag skulle därför säga att det inte är särskilt relevant exakt vad tillståndet skall kallas, det blir som att leta efter gränserna mellan olika färger i regnbågen.

Det är en annan sak om det råder oenighet om hur tillståndet skall behandlas. Sen finns en juridisk aspekt också, en person med svår ADHD är ju mycket mer funktionsnedsatt än en person med lindrig ADHD+AS, men har ändå inte rätt till LSS.

Jag tänker att det inte kan vara godtyckligt i det här utan att en second opinion blir det utlåtande som man sedan går på, annars kan man ju hamna i att upprepade gånger göra om en utredning och sedan finns det ändå tolkningsutrymme beroende på vilken läkare eller annan vårdpersonal man träffar.

Vilket utlåtande man går på har ju stor betydelse för vilken vård man anser vara den mest passande, att ha en NP-diagnos eller att inte ha en ger också stora skillnader när det gäller insatser på exempelvis arbetsmarknad.

Det måste alltså finnas ett tydligt syfte med en second opinion, inte att man får två utredningar där en läkare förespråkar den första utredningen och en annan läkare istället går på en second opinion. (Förutsatt att resultaten från de två utredningarna ser olika ut)

Sarah1 skrev:Jag tänker att det inte kan vara godtyckligt i det här utan att en second opinion blir det utlåtande som man sedan går på, annars kan man ju hamna i att upprepade gånger göra om en utredning och sedan finns det ändå tolkningsutrymme beroende på vilken läkare eller annan vårdpersonal man träffar.

Vilket utlåtande man går på har ju stor betydelse för vilken vård man anser vara den mest passande, att ha en NP-diagnos eller att inte ha en ger också stora skillnader när det gäller insatser på exempelvis arbetsmarknad.

Det måste alltså finnas ett tydligt syfte med en second opinion, inte att man får två utredningar där en läkare förespråkar den första utredningen och en annan läkare istället går på en second opinion. (Förutsatt att resultaten från de två utredningarna ser olika ut)

Du kan ju tycka det, men det verkar inte vara så. Jag har aldrig hört att den andra utredningen skulle ha större betydelse än den första.

Men som jag sa: För insatser räcker det ju att man HAR fått diagnosen en gång. Om man sedan inte har fått den i den andra (eller här första) utredningen, spelar då ingen roll. Dvs. om det vore tvärtom - om man hade först fått diagnosen i en utredning och sedan konstaterats i andra utredningen att man inte har den, så skulle man ändå kunna få insatser. OM det inte kommit fram vid andra utredningen att man har missat något viktigt eller helt feltolkat något. Alltså, om man skulle ha kommit fram till att det helt uppenbart var fel.

Fick inte du frågan när dom satte diagnosen om du ville ha den eller inte? Varje gång jag har fått en diagnos så har psykologen frågat om jag vill ha en diagnos eller inte i det avslutande samtalet. Om du är så himla missnöjd med din diagnos varför ber du dom helt enkelt inte att få den strykt?

Nej, jag fick ingen sådan fråga och det går inte att bara ändra eller få en diagnos strykt ur journalerna utan man måste då genomgå en ny utredning och få en second opinion. Det handlar heller inte om att vara missnöjd utan om att en diagnos får följder när man exempelvis ska ha åtgärder inom arbetsmarknad.

slackern skrev:Fick inte du frågan när dom satte diagnosen om du ville ha den eller inte? Varje gång jag har fått en diagnos så har psykologen frågat om jag vill ha en diagnos eller inte i det avslutande samtalet. Om du är så himla missnöjd med din diagnos varför ber du dom helt enkelt inte att få den strykt?

Om man inte längre uppvisar tillräckliga problem inom autismens grundpelare, stereotypt beteende, dålig förmåga att socialisera och ha vänner på samma nivå samt ett starkt fokus på detaljer eller ett visst intresse, så borde det räcka för att få en diagnos struken.

Då ska man ha ett socialt liv, hemmaliv och ett yrkesliv som fungerar. Kan man stå på egna ben lär de nog vara mer än villiga att ta bort diagnosen.

Problemet är väl snarare att man faktiskt är påverkad av något som gör att man inte har ett fungerande socialt liv t ex. Och då kan man komma i debatt om det beror på ASD eller något annat.

I länder där man kan välja sin egen läkare samt bara skrota gamla journaler spelar ju en second opinion en mycket större roll. Här är det ju mer ett slutet system.

jag fick min diagnos ändrad av en läkare sum träffade mig en gång vi pratade inte mer än jag sa mitt namn sen svor jag mumlade att hon hade iq fiskmås jävla peppskalle hon minskade min dos/dag med 65% .av pricipiella skål.sa att ingen avtänning fanns när jag sa jag hade en gasol flaska i sovrummet för jagbmådde så dåligt .min sambo med adhd hade samma dos per dag och hade samma läkare.vi hade 300 mg/dag och var med den dosen drogfria I ÖVER 8 ÅR MED 30 ÅRS PUNDANDE BAKOM sig.flyttade till skåne .sambon blev avstängd för att en remiss inte skickades iväg när den skulle jag stängdes av inte för poch ossitivt urinprov utan för att sambons remiss inte skickades av en sjuksköterska vi var tvungna att själv medicinera oss med tjack igen det är 5.år och över 6 hundra tusen kronor sen vi har väntat på hjälp i över 2 år jag på LSs insattser han med ett lvm båda vill sluta och få medicin igen.inget har hänt förutom att min bror lurade mig att skriva på vad jag trodde va ett kvitto men som va att jag avstod mitt arv på över 3 miljoner hade inte läkarjåveln ändrat i min journal hade jag haft med mig ett ombud och arvet kunnat granskats (han hade tömt konton bankfack sålt fastigheter m.m fick reda på att läkar fittan ändrat utan min vetskap så nu ska jag anmäla fanskapet som föstörde min framtid så en applod åt hjälpen som man får av samhället