Jag kan sitta och prata med folk och få väldigt bra kontakt med dem.

Men sen när man träffar dem på nytt är det som att man får börja om från början, och försöka återskapa den bra kontakten igen. Det krävs en stor ansträngning, jag söker också hela tiden efter godkännande, jag tolkar ofta in att folk inte vill prata mer med mig fast det inte är så.

Någon som känner igen sig?

Känner igen 100%. Känns knappt som det är lönt att försöka mer.

inte direkt, men kanske har någon koppling med att vissa personer alltid verkar älta samma saker med samma personer.

det verkar som att en del kan upprepa en sak hur många gånger som helst. munnen bara går, fladdrar..

Jag är nästan aldrig riktigt bekväm i sociala situationer med NT.
Men det finns få undantag.

Får sällan en bra och givande kontakt med NT folk.

Det känns som att det fattas något.

Vi är inte på samma våglängd.

Jag gillar inte att umgås för mycket och för ofta med NT.

Startsträckan blir kortare och kortare desto bättre man lär känna personerna

Parvlon skrev:inte direkt, men kanske har någon koppling med att vissa personer alltid verkar älta samma saker med samma personer.

det verkar som att en del kan upprepa en sak hur många gånger som helst. munnen bara går, fladdrar..

Du har faktist en poäng där om jag ska göra lite självrannsakan. Jag glömmer ofta bort att jag redan berättat något för någon.

elle skrev:Jag är nästan aldrig riktigt bekväm i sociala situationer med NT.
Men det finns få undantag.

Får sällan en bra och givande kontakt med NT folk.

Det känns som att det fattas något.

Vi är inte på samma våglängd.

Jag gillar inte att umgås för mycket och för ofta med NT.

Ja nog är det generellt enklare med aspies, om de inte är allt för tysta av sig.

Msmacke skrev:Jag kan sitta och prata med folk och få väldigt bra kontakt med dem.

Men sen när man träffar dem på nytt är det som att man får börja om från början, och försöka återskapa den bra kontakten igen. Det krävs en stor ansträngning, jag söker också hela tiden efter godkännande, jag tolkar ofta in att folk inte vill prata mer med mig fast det inte är så.

Någon som känner igen sig?

Usch, ja. Jobbigt det där Har dock haft turen att hitta rätt många "undantag" där det faktiskt fungerar rätt bra. När jag var yngre körde jag ofta över andra genom att pladdra på konstant utan att låta andra få en syl i vädret eftersom jag inte var medveten om att jag inte kunde läsa ansiktsuttryck och tolka kroppsspråk, men nuförtiden är det tvärtom.

Jag avbryter aldrig andra och låter dem alltid tala till punkt. Sedan ställer jag frågor och låter dem styra konversationen vidare. Jag antar per automatik att ingen vill prata med mig och om det är så att någon ställer frågor till mig svarar jag oftast kort och neutralt då jag utgår från att de frågar av ren artighet/vänlighet och inte av genuint intresse. Upplevs därför som distanserad och reserverad alltför ofta och ofta får det andra att tro att jag inte är intresserad av att ha dem i mitt liv fast det inte alls är så

Jag fattar aldrig om folk frågar saker för att dom faktiskt är intresserade eller för att fylla tystnaden med småprat bara. Oftast tror jag att det är det sistnämnda. Jag svarar oftast kortfattat för vill inte babbla på i onödan och tråka ut dom. Sen är jag van att inte få respons när jag frågar saker eller säger nåt. Blir galen på allt småprat som ska krävas innan man kommer fram till djupgående konversationer.

lakebelle skrev:Jag fattar aldrig om folk frågar saker för att dom faktiskt är intresserade eller för att fylla tystnaden med småprat bara. Oftast tror jag att det är det sistnämnda. Jag svarar oftast kortfattat för vill inte babbla på i onödan och tråka ut dom. Sen är jag van att inte få respons när jag frågar saker eller säger nåt. Blir galen på allt småprat som ska krävas innan man kommer fram till djupgående konversationer.

Kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv. Du kan verkligen sätta ord på mina tankar.

Ricke skrev:

lakebelle skrev:Jag fattar aldrig om folk frågar saker för att dom faktiskt är intresserade eller för att fylla tystnaden med småprat bara. Oftast tror jag att det är det sistnämnda. Jag svarar oftast kortfattat för vill inte babbla på i onödan och tråka ut dom. Sen är jag van att inte få respons när jag frågar saker eller säger nåt. Blir galen på allt småprat som ska krävas innan man kommer fram till djupgående konversationer.

Kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv. Du kan verkligen sätta ord på mina tankar.

Jag håller med helt.

Har svårast för normal-NT. Folk som är som jag är något mindre jobbiga. Enklast är riktigt, ärligt, sociala människor. Min fru och mina bästa vänner är liksom i andra änden av skalan. De får mig att funka och känna mig bekväm.

Msmacke skrev:Jag kan sitta och prata med folk och få väldigt bra kontakt med dem.

Men sen när man träffar dem på nytt är det som att man får börja om från början, och försöka återskapa den bra kontakten igen. Det krävs en stor ansträngning, jag söker också hela tiden efter godkännande, jag tolkar ofta in att folk inte vill prata mer med mig fast det inte är så.

Någon som känner igen sig?

Ja, det är som att det alltid är jag som måste göra mig till och få andra att uppskatta mig, aldrig tvärtom. Alltid jag som måste kämpa för att få interaktionen att kännas okej.