Hej!

Jag tror inte, jag "VET" men jag har ingen diagnos.

Jag vet inte riktigt hur det går till o vad som väntar en.

Har "upptäckt" att jag har Asperger i slutet på -okt i år. Anledningen är att ingenting funkar o var tvungen att sluta på jobbet, och funderat mkt kring vad det är som inte stämmer. Det är inte enbart pga senaste arbetet utan det finns en röd tråd genom livet som nu kulminerat.

Har inte vetat vad Asperger varit för ngt förens jag googlade o kollade youtube.
Nu vill jag få ordning på livet o vet inte hur jag ska gå till väga, när det gäller diagnosen vill säga

Ni som gjort resan, hur går jag till väga? Ska jag gå till psykiatrin direkt eller vad gör jag?

Bor i Skåne, man, medelålders med massa problem....suck..

Om jag förstått rätt så bör man gå till sin vårdcentral först och få en remiss? Var beredd på månader och år i kö.

Jag har nyss gått igenom min egen resa till diagnos, och ja, först gick jag till vårdcentralen, där min väldigt empatiska läkare skickade remiss, sedan gick det dessvärre över ett år innan jag fick tid för att börja en utredning.
Å andra sidan tog utredningen bara någon månad, antar att det var lätt att se hur det låg till för mig.

Lycka till!

Windchaser skrev:Jag har nyss gått igenom min egen resa till diagnos, och ja, först gick jag till vårdcentralen, där min väldigt empatiska läkare skickade remiss, sedan gick det dessvärre över ett år innan jag fick tid för att börja en utredning.
Å andra sidan tog utredningen bara någon månad, antar att det var lätt att se hur det låg till för mig.

Jag har ingen erfarenhet av sjukvård o kan ju inget om den...

Var det ett långt samtal, hur presenterade du dina "misstankar", sa du vad du ville ha ut av en utredningen?

Vad händer efter en utredning då man "fått" en funktionsnedsättning? Vad har man för nytta av diagnosen?

Själv tror jag att jag är deprimmerad, mår bra innifrån men har ett helvete med yttervärlden.

Man kan gå till en privat klinik med eget team som gör utredningar, så går det fortare, det sorgliga är naturligtvis att det kostar c:a 30.000, men har man stålarna så go ahead. Fast jag kan säga att man blir inte så mycket lyckligare med en diagnos, annat än möjligen för stundens bekräftelse vad man hela tiden anat...

Windchaser skrev:Jag har nyss gått igenom min egen resa till diagnos, och ja, först gick jag till vårdcentralen, där min väldigt empatiska läkare skickade remiss, sedan gick det dessvärre över ett år innan jag fick tid för att börja en utredning.
Å andra sidan tog utredningen bara någon månad, antar att det var lätt att se hur det låg till för mig.

Lycka till!

Vad har diagnosen inneburit för dej? Några förändringar i din yttre tillvaro?

Jag gjorde min utredning för några år sedan, det var min kontakt inom psykiatrin som tyckte jag skulle göra utredningen (jag har psykiska sjukdomar också). Som jag har förstått det ska du gå via vårdcentralen om du inte är aktuell inom psykiatrin.

Du skulle kanske behöva en anpassad anställning om du inte klarar av ditt jobb, det kan du få hjälp med om du har en diagnos. Du kan också få boendestöd, få hjälp via habiliteringen där de har psykologer, dietister, arbetsteraputer och kuratorer (som hjälper till med vilken hjälp du kan söka, fylla i papper etc)

Här kan du läsa mer om habiliteringen: http://habilitering.se/lattlast/vi-som- ... literingen

Här kan du läsa mer om boendestöd: http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/fu ... oendestod/

Hei du!

Du har satt deg inn i det og vet dette allerede, meg skriver det likevel: AS er noe du har enten du har en diagnose eller ikke. Denne artikkelen handler om når en diagnose er formålstjenlig eller ei: http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=38145&a=2

Du vil finne eksempler på at diagnosen kan medføre ulemper med tanke på behandling. Se f.eks. denne tråden: http://www.aspergerforum.se/diagnosen-forfoljer-mig-och-skapar-problem-i-varden-t52115.html?

Hvordan utredning foregår i Sverige kan jeg dessverre ikke svare på. Mange leger (og psykologer) forstår nok overhodet ikke hva AS er. Du kan kanskje mye mer om dette enn en del av dem allerede. Jeg kjenner selv til at noen ikke ble henvist til utredning fordi legen/psykologen nektet for at det kunne være AS, selv om jeg visste at det var det. Først da jeg sendte med mer virkelighetsnær og mindre "stereotypisk" faglitteratur ble det gitt en henvisning som endte med diagnose.

I Sverige kan legene/psykologene muligens mer, men det er kanskje greit å kunne liste opp symptomene du har når du ber om en henvisning. De som utreder kan (forhåpentligvis) mye mer, så det blir en annen sak.

Det första du ska göra är att vända dig till din vårdcentral. På vårdcentralen kommer du få träffa en psykolog som gör en screening. Det betyder att du får svara på lite frågor och beskriva dina problem. Det är för att du ska uppfylla vissa kriterier för att bli vidareremiterad till psykriatin.

Beroende på var du bor kan du i en del fall vända dig direkt till vuxenpsykriatin med en egenremiss. Då slipper du gå genom vårdcentralen.

I mitt fall så såg det ut såhär:

Skriftlig, väl utförd självremiss till psykiatrin > De bollade vidare den till habiliteringen inom 1 vecka > Samtal med sjuksköterska om tidsbokning > Besök på habiliteringen ca 2 veckor senare > Initialt möte med psykolog och kurator > Kö, ca 11 månader > Utredning påbörjas > Tester och intervjuer klara inom 2 veckor > Ca 2 månader senare får jag officiell diagnos.

Sommaren 2009 skickade jag min självremiss.
Januari 2011 fick jag diagnos.
Så ca 1,5 år totalt.

Jag pratade med läkare och psykolog på vårdcentralen som därefter skickade remiss för neuropsykiatrisk utredning. Jag fick vänta 1,5 år och utreddes sedan av psykolog(er) på Habiliteringen. Själva utredningen tog några månader och jag fick reda på min diagnos ca 6 månader efter att utredningen påbörjades.

quadcore skrev:Vad har man för nytta av diagnosen?

Att få diagnosen förändrade mitt liv till det bättre. Mår inte bra nu men jag förstår åtminstone mig själv, varför jag mår som jag mår och varför jag inte alltid kan göra saker på samma sätt som "alla andra" kan. Diagnosen hjälpte mig mycket under tiden som universitetsstudent och fortsätter att hjälpa mig nu när jag är sjukskriven men försöker få ordning på livet (det finns vissa stödinsatser man har tillgång till när man har en autismdiagnos). Hade nog varken klarat mina studier eller livet i allmänhet utan den hjälp jag får på grund av min diagnos.

Det går snabbare om man blir inlagd i psykakuten. Jag fick min efter 2 månader, om man räknar sammanlagt det totala processen. Jag vet inte hur det är nu, kanske är det svårare?

Jag var hos VC för ca två månader sedan och har fått tid hos psykolog nu i december hos psykiatrin.
Sedan vet jag inte riktig vad nästa steg är eller hur lång tid det kommer dröja innan/om det blir utredning.
Konstig känsla; förstår att jag inte är som andra och känner igen mig i besvären med Asperger, men undrar om jag typ överdriver...

123123 skrev:Konstig känsla; förstår att jag inte är som andra och känner igen mig i besvären med Asperger, men undrar om jag typ överdriver...

Har sällan mött personer som har sådana funderingar och inte har drag av AS, kanske inte nog stora problem med det för att dra ihop till en diagnos, men när man kommit till insikt om sig själv är det nog ganska klart hur saker förhåller sig...

antonius skrev:Har sällan mött personer som har sådana funderingar och inte har drag av AS, kanske inte nog stora problem med det för att dra ihop till en diagnos, men när man kommit till insikt om sig själv är det nog ganska klart hur saker förhåller sig...

Skönt att höra ändå! Ingen rök utan eld. Hur konkret behöver jag vara hos psykologen? Är det frågor om situationer eller vad kan jag förvänta mig?

123123 skrev:

antonius skrev:Har sällan mött personer som har sådana funderingar och inte har drag av AS, kanske inte nog stora problem med det för att dra ihop till en diagnos, men när man kommit till insikt om sig själv är det nog ganska klart hur saker förhåller sig...

Skönt att höra ändå! Ingen rök utan eld. Hur konkret behöver jag vara hos psykologen? Är det frågor om situationer eller vad kan jag förvänta mig?

Det är så olika på de team som gör utredningar så sånt är omöjligt att säga. Skulle försöka att inte tänka så mycket på det, det är ju ingen inkvisitionsjury du ska ställas inför, det mesta är faktiskt bara samtal om hur man mår osv, det kommer gå bra, inget att oroa sig för...

Vad kul att så många har svarat i tråden

Jag har kommit så långt att jag ska skriva egenremiss till psykiatrin (fick svar från dem att jag skulle göra så) hoppas jag fixar det till helgen.

Jag fattade att jag har Asperger efter att ha tittat 3-5min på intervju / dokumentär om Tony Attwood så jag "vet" oavsett vad andra kommer fram till.

Bra tips om Tony Attwood! Han hade en del intressant på Youtube såg jag nu.

Hoppas det går bra med egenremissen!

Jag har fått iväg egenremissen och träffat psykolog inom psykiatrin inte VC.

Jag är inte välkommen där om jag ska prata om Asperger!

Jag behöver tips på mottagningar där det finns folk som KAN Asperger och är SERIÖSA.

Jag misstänker inte att jag har Asperger utan är fullt övertygad, jag kan ge en uppsjö av exempel på saker som passar in på mig och ingående redovisa vad det får för inverkan på mitt liv, vartfall så pass att det ska seriöst tas på allvar.

Vilka "auktoriteter" finns det på Asperger som är verksamma i Skåne som arbetar med mottagning / bedömning som jag kan vända mig till?

Otroligt tacksam för tips / hjälp kring detta

Förresten!
Är det någon som gjort ett sådant där självskattningstest / frågeformulär på annat sätt än att själv fylla i det med penna-papper/sitta själv vid dator hos läkare/psykolog???
Exempelvis att läkare/psykolog läser upp frågorna och kryssar i vad ni väljer för alternativ

Jag hade tid hos läkare som skulle kolla vad jag led av för problem, jag jobbade då och i slutet vart jag inlagd en vecka och då fick jag en annan behandllare och det gick snabbare att få göra en utredning då läget var ganska akut.

Så är läget inte så akut kan det ta ett tag innan man får göra en utredning. Ofta måste man ju ha uppenbara problem som gör livet väldigt svårt för att man ska få göra en utredning eller att man inte svarar på de behandlingar man får.

Det är också vanligt att man har andra diagnoser samtidigt med asperger som ADD, ADHD, Depression och ångest.

Varför vill du ha en diagnos? Akta dig för det. Innan min aspergerdiagnos upplevde jag att folk tyckte om mig, tyckte jag var en trevlig tjej. Visst, jag hade litet problem, men vem har inte det. Efter diagnosen blir du behandlad som vore du en kriminell psykopat som borde spärras in. Du kommer få "hjälp" ut ur arbetslivet, kommer att nekas lägenhet av allmännyttan och bli utsatt för förtal (vilket du inte kan försvara dig mot då du troligtvis, om du verkligen har asperger, är ganska ensam).

Det kan vara bra att få svar på sina frågor om sig själv så tycker absolut du ska göra en utredning, speciellt om du känner att den kan leda till hjälpinsatser som du tror att du behöver.
Själv känner väl jag att nu vet jag så pass mycket om mig själv att diagnosen på pappret inte har lika stor betydelse, men samtidigt har man den och det innebär ju att perspektivet på saker blir på ett lite annat sätt.

Jag ska kanske uppdatera för er som tagit er tiden att svara i min tråd.

Jag skrev ju en egenremiss förra året och fick träffa en psykolog. Det han sysslade med var rent ut sagt skrämmande, rena kvacksalveriet. Jag gick dit två ggr och fattade därefter att det var helt lönlöst att träffa honom så jag avbokade två planerade återbesök.

Tillbaks på ruta ett och helt klart desperat så fick jag "ordna" det på annat sätt(ej inlagd eller något sådant dramatiskt) så nu träffar jag en mycket meriterad men inte direkt känd överläkare. Om han lever upp till sina meriter märker jag om jag får diagnosen. Har inte påbörjat utredning eftersom jag lider av stress (jag tror det är anledningen) så där är jag nu. Sjukskriven och letar efter ett yrke som kan passa mig.