Jag har kommit till insikt med att jag behöver utbilda mig för att kunna få bättre förutsättningar kring jobb i framtiden. Tanken av att ta examen är inspirerande, men distansen mellan dröm och verkligheten är lång och alldeles för abstrakt för att kunna hantera. Därför söker jag mig till er på forumet som har genomfört studier på en högre nivå än gymnasiet och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Lite funderingar jag har:

Var det svårt att hitta bostad i studieorten

Hur påfrestande är studierna på den nivån?

Hur hanterar man stressen och alla förändringar som tillkommer med skolan (och flytt)

Tog du hjälp av stödet man är beviljad till? På vilket sätt?

Ser fram emot att höra era tankar!

God kväll.

1. På universitetet jag studerar på så finns det en så kallad bostadsgaranti. Det innebär att universitetet tillhandahåller boenden för studenter. Man kan bo själv eller med andra.

2. Det beror på vilken utbildning du har för avsikt att välja. Den utbildningen jag går är det inte särskilt mycket läsning i vilket passar mig bra. Det är mer att pyssla med Photoshop och dylikt.

3. Har du lust så kan du bege dig till studenhälsan som jag tror de flesta universitet och högskolor har. Där kan du få prata av dig om du vill. Jag själv har inte gått dit då jag har lite svårt att prata om mina problem. Jag har en stöttande partner och en stöttande familj som motiverar mig i mitt beslut och än så länge fungerar flytt och studier väl.
Det var lite knepigt i början med att komma tillrätta men efter ett tag och med lite vilja så redde det ut sig.

4. Ja, jag har erhållit studiestöd i form av en tilldelad mentor som jag träffar regelbundet för att få hjälp med att planera mina studier och anmälan till tentamen etc.
Jag får även sitta en timme extra under tentamenstillfällen och får sitta i eget utrymme för att inte bli distraherad av andra människor.

Hoppas att jag var till hjälp :-)

1. Jag studerade i Uppsala och det var väldigt lätt att få bostad om man inte är så kräsen av sig, en studentkorridor är väldigt lätt att hitta där, dock så fick jag lite problem första året jag skulle börja pga att jag inte visste vart man skulle vända sig för att få en bostad snabbast och fick pendla första terminen från Stockholm tills jag fick en bostad.

2. För mig var studierna relativt påfrestande, har lyckats bränna ut mig 2-3 ggr dock inte jätteallvarligt men med depressiva symptom och smärta samt koncentrationssvårigheter. När det gick bäst att studera mediterade jag morgon och kväll det gav mig lugn och energi att få ordning på mitt liv igen så om du inte redan gör det borde du leta upp guidade meditationer via internet och följa för att enklare kunna slappna av emellanåt, det gäller att ha en balans. Jag upplevde en jobbig period 2013 när jag hade mycket ångest (främst för min hälsa) vilket ledde till att det blev än svårare att studera, dock klarade jag av att skriva ett kanditatarbete men kände mig skapligt utmattad i hjärnan efteråt och hade svårt att slappna av samt fick panikattacker ibland.

3. Som jag skrev ovan så var meditationen en stor hjälp för mig när den funkade bra och jag kunde koppla av i den då laddade jag upp mycket energi i den och kunde hantera stressen bättre, sen så var jag ganska entusiatisk i början och då blir man mer resistent mot stress när man tycker det är kul att flytta hemifrån och börja ta hand om sig själv det gör att allt blir väldigt nytt vilket kan kopplas till entusiasm. Men som sagt jag hade stor nytta av att ha gått en meditationskurs på 10 dagar och bekantat mig buddhism och meditation de har ofta väldigt bra svar på just stress och ohälsa. Med det ska nämnas att jag trots det lyckades bränna ut mig men upplevde ändå positiva perioder i studierna också och hade inte problem jämt, dock hade jag ej min diagnos när jag studerade och var väl kanske en aning hård mot mig själv ville vara bra på alla sätt vilket stressade mig.
Börjar komma till rätta med det och då börjar energin och koncentrationen så sakta komma tillbaka samt livsglädjen.

4. Jag läste en kurs på 20 hp 2015 efter att jag fått mina diagnoser och då fick jag en mentor vilket gav mig mer struktur i skolan och den kursen gick väldigt bra även om jag inte mådde bra hela tiden så var helhetsintrycket gott så mentor är att rekommendera.

1. Det kan vara knivigt att hitta något, men de går. Hade tur för jag hittade ett ställe ganska snabbt, så även om det verkar svårt att hitta något ställe är det viktigt att försöka.

2. Beror på vad du utbildar dig till. Håller på med en master i fysik nu. Det är mycket kämpigt och tidskrävande. Men jag har också pluggat en annan utbildning tidigare, nämligen till web programmering. Just det programmet var väldigt slappt och jag hade svårt att få saker gjort för att det var så slappt. Så det varierar.

3. Man får lära sig lägga mindre energi på onödiga saker och sådant, men det beror givetvis på hur krävande utbildningen är.

4. Tog hjälp av stödet, hade förmodligen inte klarat mig annars. Har haft tenta enskilt, förlängd tid på tentan och en mentor. Rekommenderar starkt att ta hjälp av stöd.

Vill också lägga till att jag inte alls var säker på att jag skulle klara det. Men det gick, lärde mig hantera problemen eller hitta alternativa lösningar. Det är värt att försöka, även om det verkar svårt. Trodde själv inte på mig själv, men jag har ändå nått sista året på mastern (ligger dock efter några kurser, men det är ok, det går att lösa).

1. Joo, jag fick bo inneboende. Men det var väl okej.
2. Det var ganska svårt, men det går om man anstränger sig lite. Pluggade som ett jävla as innan varje tenta, det räddade mig. Har man asperger så tror jag en del grejer blir väldigt lätta och andra svåra.
3. Vet inte riktigt. Kan inte påstå att jag mådde bra under min studietid så har inget bra svar på det.
4. Nej, ingenting. Fick diagnosen på slutet av utbildningen. Tveksamt om jag hade haft nytta av något stöd ändå.


Var det värt att plugga? Svar nej. Förlora många år av mitt liv och jag blev isolerad av det. Jag blev nog lite förstörd som människa. Men det var också för att testa mig själv som jag började plugga, det var ju under studietiden som jag insåg att jag var annorlunda på riktigt. Hade jag vetat innan utbildningen att jag hade asperger hade jag nog aldrig börjat den. För de allra flesta är studietiden den bästa, men inte för alla.

InfiniteDream skrev:1. Joo, jag fick bo inneboende. Men det var väl okej.
2. Det var ganska svårt, men det går om man anstränger sig lite. Pluggade som ett jävla as innan varje tenta, det räddade mig. Har man asperger så tror jag en del grejer blir väldigt lätta och andra svåra.
3. Vet inte riktigt. Kan inte påstå att jag mådde bra under min studietid så har inget bra svar på det.
4. Nej, ingenting. Fick diagnosen på slutet av utbildningen. Tveksamt om jag hade haft nytta av något stöd ändå.


Var det värt att plugga? Svar nej. Förlora många år av mitt liv och jag blev isolerad av det. Jag blev nog lite förstörd som människa. Men det var också för att testa mig själv som jag började plugga, det var ju under studietiden som jag insåg att jag var annorlunda på riktigt. Hade jag vetat innan utbildningen att jag hade asperger hade jag nog aldrig börjat den. För de allra flesta är studietiden den bästa, men inte för alla.

Varför var det inte värt det? Ledde det inte vidare till något?

Många med Asperger har klarat universitetsutbildningar men sedan fungerar det ändå inte i arbetslivet. Känner till många med långa högskoleutbildningar som nu är på daglig verksamhet.

Dock finns det förstås många som arbetar i det yrke de utbildats till också.

BellaBelle skrev:
Varför var det inte värt det? Ledde det inte vidare till något?

Många med Asperger har klarat universitetsutbildningar men sedan fungerar det ändå inte i arbetslivet. Känner till många med långa högskoleutbildningar som nu är på daglig verksamhet.

Dock finns det förstås många som arbetar i det yrke de utbildats till också.

Joo, det var kanske värt det. Men jag pluggade i många år, det hade nog lönat sig mer att börja jobba direkt (om jag hade fått ett jobb). Det var så psykiskt jobbigt att plugga i en annan stad än den jag växte upp i. När jag sedan kommit mer än 1/3 del in i utbildningen så ville jag inte hoppa av hur jävligt det än var, så därför blev det att jag fortsatte fast jag mådde skit. Joo, jobba är naturligtvis skitjobbigt. Jag jobbar inte heltid, så jag tjänar dåligt fast jag är utbildad.

Slipper skitjobb som jag förmodligen hade fått annars och det är väl ett stort plus. Känner mig lite duktig av att ha åstadkommit något. I gymnasiet och grundskolan var det säkert många som trodde att jag aldrig skulle klara av nått liknande. Det är på nått sätt skönt att få ett kvitto på att man inte är helt dum i huvudet.

Men jag hade aldrig börjat utbildningen om jag fått välja om. Den tog för mycket tid och var mycket lidande för min del