Hej.

Har märkt att jag har problem med ångest. Och det påverkar tyvärr mitt liv väldigt negativt. Är student och ångesten kan få mig att förlora väldigt mycket studie tid. Det är inte ångest specifikt till studierna, det är ångest i allmänhet. Om nästan allt. Påverkar min sociala förmåga väldigt negativt med, då jag konstant letar fel i hur jag interagerar med andra och övertygar mig själv om att jag inte är värd något, att jag stör andra, gör dem illa tillmods, att alla hatar mig, att jag saknar existensberättigande, att jag bara är ett slöseri med tid och energi, och att jag är en parasit på samhället (är inte självmords benägen, under allt det där har jag en väldigt stor vilja att leva). Ser mig själv som en fundamentalt dålig och trasig människa och tycker inte alls om mig själv. Jag lever i min egen mörka avgrund, en värld utan hopp och där allt som finns är mörker. Kan inte hantera positivitet längre för jag vet inte hur man känslomässigt hanterar det, då jag levt i mörkret så länge. Min självbild är helt enkelt för förvriden för att kunna göra det. Men den här hopplösa tillvaron är inte tillräcklig längre. Kan inte leva så och vill ut. Någon som har några råd om hur jag ska göra? Om hur man hanterar sånt här?

Notera att jag har blivit bättre den senaste tiden. Att mörkret inte är tillräckligt längre är ett tecken på det. Men kan ändå behöva råd och hjälp.

Bästa hälsningar,
Fourier

Hjälper inte det vanliga husmorskurerna är jag rädd du bör söka professionell rådgivning, byta miljö eller dessutom arbete, jobba som volontär, plocka apelsiner på någon Kibbutz, whatever, bara det bryter totalt mot dit nuvarande liv. Det löser sig, bara du kommer igång, för det första steget är ju som många vet att komma till insikt, så det löser sig, lycka till...

antonius skrev:Hjälper inte det vanliga husmorskurerna är jag rädd du bör söka professionell rådgivning, byta miljö eller dessutom arbete, jobba som volontär, plocka apelsiner på någon Kibbutz, whatever, bara det bryter totalt mot dit nuvarande liv. Det löser sig, bara du kommer igång, för det första steget är ju som många vet att komma till insikt, så det löser sig, lycka till...

Vad är de vanliga huskurerna?

Mina möjligheter att förändra min miljö är begränsad. Håller på med en master i fysik, det är tungt arbete som tenderar att sluka absurt mycket tid. Det är också vad som hjälpt mig komma så här långt, dels för att jag varit tvungen att lära mig hantera situationer och dels för att det ger mig hopp om en framtid. Men jag har fortfarande långt kvar, även om jag är bättre än förut. Kanske inte vill kasta mig framför ett tåg längre för att jag sa ett ord fel i en konversation bara jag minns och bryr mig om, men jag övertygar fortfarande mig själv att jag får alla att hata mig (har dåliga erfarenheter). Har haft de här problemen i över ett årtionde nu. Tror jag vet varför jag är som jag är, och har en viss mån av självinsikt. Men jag vet inte vad jag bör göra åt det. Den jag är förstör mitt liv och jag är trött på det.

Antar att en del av mig frågade här för att jag vill veta om jag borde försöka skaffa professionell hjälp.

Fourier skrev:Vad är de vanliga huskurerna?

Tja, typ börja tänka positivt, KBT tjafs som mest leder till fler frågor, stoppa i sig "lyckopiller" och litervis med hälsoteer...

Denna berättelse kanske kan vara till nytta:
My mother's shelf - A couple of years after moving to Australia, I went to visit my mother in London. One of my supporters kindly donated a soft toy kangaroo, to give my mum a present from Australia. My mother loved that gift. She placed it prominently on the shelf in her lounge room where she spent most of the time. She told me it would remind her of her son after I returned to Australia. I was happy too. I had found a gift that my mother would cherish. A few years later, when I visited London again, I bought my mother a soft toy koala bear, to go with the toy kangaroo. The next time I visited, I gave her a soft toy kookaburra and, the time after, a toy platipus. Her shelf was getting crowded with memorabilia from Australia. On my fifth visit, each visit separated by three or four years, I presented her with a big, soft and cuddly, toy wombat. She loved that too. But when she tried to put it on her shelf, together with the kangaroo, koala, kookaburra and platypus, there wasn't enough space. Things would fall of. Then my mother would try and squeese them in and more stuff would fall off. "Why don't you give some of the old, soft toy animals away Mum?" I suggested, "Then there will be some space for the new animals." "Nooooo!" she moaned, "They are all too precious." So she spent hours trying to fit everything to fit on her shelf. This is called stress. Sometimes we just can't fit everything into our brain. We try to put one more thing in, and other things fall out, like the animals on my mother's shelf. Soon, the shelf is so overburdened it breaks. For the brain, that is called a mental breakdown. Once we understand what is going on, then such suffering is easy to avoid. When my mother received a new present, she would have done well to give the old one away, to a friend or to a charity. Then, not only would there be enough space on her shelf, the new present would not have had competition for her attention and so be enjoyed more. When a new experience arrives, we would do well to let go of the old memories. Don't say "Nooooo! They are all too precious" like my dear Mum. Clear the shelf in your brain. Then we would have no stress. The present task would not be competing for our attention and so be enjoyed more. Our minds should be like an empty shelf, always with enough space for enjoying the new gift, called the present.

Berättad av en mycket klok munk som vet vad han pratar om.
Det här handlar ju om stress men ångest kan mycket väl vara ett symptom på att man är för stressad.
Man måste hitta stunder varje dag när man kan slappna av det tror jag alla fall för man mår mycket bättre då och då kommer typ energin och glädjen automatiskt.
När man känner sig glad är det faktiskt omöjligt att känna ånbgest.
Jag har haft riklig erfarenhet av ångest, men med tålamod och att läsa berättelser som den ovan så går det faktiskt att motarbeta bort.

Sen borde du praktisera kärlek mot dig själv även jag lider också av dålig självkänsla men när jag har mått bättre så har självkänslan inte varit några problem just för att när man har energi så brukar man inte bekymra sig så mycket, inte för att jag påstår att du har dåligt med energi, men mycket stress och studier kan sluka energi och man behöver ha saker utöver sina studier som gör att man kan ladda batterierna och känna glädje i tillvaron.

Jag kraschade 2013 efter mitt kanditatarbete och jobbar fortfarande med att komma i form igen även om det går mycket upp och ner för mig och jag ganska nyligen gått igenom en hemsk period av depression som jag hoppas är på väg att lätta nu desto mer jag börjar ta hand om kropp och själ.

Fretshi skrev:Denna berättelse kanske kan vara till nytta:
My mother's shelf - A couple of years after moving to Australia, I went to visit my mother in London. One of my supporters kindly donated a soft toy kangaroo, to give my mum a present from Australia. My mother loved that gift. She placed it prominently on the shelf in her lounge room where she spent most of the time. She told me it would remind her of her son after I returned to Australia. I was happy too. I had found a gift that my mother would cherish. A few years later, when I visited London again, I bought my mother a soft toy koala bear, to go with the toy kangaroo. The next time I visited, I gave her a soft toy kookaburra and, the time after, a toy platipus. Her shelf was getting crowded with memorabilia from Australia. On my fifth visit, each visit separated by three or four years, I presented her with a big, soft and cuddly, toy wombat. She loved that too. But when she tried to put it on her shelf, together with the kangaroo, koala, kookaburra and platypus, there wasn't enough space. Things would fall of. Then my mother would try and squeese them in and more stuff would fall off. "Why don't you give some of the old, soft toy animals away Mum?" I suggested, "Then there will be some space for the new animals." "Nooooo!" she moaned, "They are all too precious." So she spent hours trying to fit everything to fit on her shelf. This is called stress. Sometimes we just can't fit everything into our brain. We try to put one more thing in, and other things fall out, like the animals on my mother's shelf. Soon, the shelf is so overburdened it breaks. For the brain, that is called a mental breakdown. Once we understand what is going on, then such suffering is easy to avoid. When my mother received a new present, she would have done well to give the old one away, to a friend or to a charity. Then, not only would there be enough space on her shelf, the new present would not have had competition for her attention and so be enjoyed more. When a new experience arrives, we would do well to let go of the old memories. Don't say "Nooooo! They are all too precious" like my dear Mum. Clear the shelf in your brain. Then we would have no stress. The present task would not be competing for our attention and so be enjoyed more. Our minds should be like an empty shelf, always with enough space for enjoying the new gift, called the present.

Berättad av en mycket klok munk som vet vad han pratar om.
Det här handlar ju om stress men ångest kan mycket väl vara ett symptom på att man är för stressad.
Man måste hitta stunder varje dag när man kan slappna av det tror jag alla fall för man mår mycket bättre då och då kommer typ energin och glädjen automatiskt.
När man känner sig glad är det faktiskt omöjligt att känna ånbgest.
Jag har haft riklig erfarenhet av ångest, men med tålamod och att läsa berättelser som den ovan så går det faktiskt att motarbeta bort.

Stress är en del av det (men inte allt), och behöver absolut lära mig hantera det bättre genom att t ex lära mig släppa taget om saker. Är dock kapabel att känna både glädje och ångest samtidigt. Min hjärna är... komplicerad.

Fretshi skrev:Sen borde du praktisera kärlek mot dig själv även jag lider också av dålig självkänsla men när jag har mått bättre så har självkänslan inte varit några problem just för att när man har energi så brukar man inte bekymra sig så mycket, inte för att jag påstår att du har dåligt med energi, men mycket stress och studier kan sluka energi och man behöver ha saker utöver sina studier som gör att man kan ladda batterierna och känna glädje i tillvaron.

Jag har dåligt med energi, men har lyckligtvis tillräcklig självinsikt för att undvika att gå in i väggen (misstänker att det varit nära flera gånger). Har aldrig klarat det där med att praktisera kärlek mot mig själv, och borde definitivt bli bättre på det. Men jag har börjat våga ta fler konflikter och stå på mig mer den senaste tiden, så det kanske betyder att det går åt rätt håll. Det är viktigt att ta hand om sig själv och försöka se sitt eget värde, är bara inte bra på det än.

Fretshi skrev:Jag kraschade 2013 efter mitt kanditatarbete och jobbar fortfarande med att komma i form igen även om det går mycket upp och ner för mig och jag ganska nyligen gått igenom en hemsk period av depression som jag hoppas är på väg att lätta nu desto mer jag börjar ta hand om kropp och själ.

Synd att det blev så, studier kan verkligen ta allt ur en. Det är bra att du börjar ta hand mer om dig själv, tror det är ett viktigt steg mot att må bättre.

antonius skrev:Tja, typ börja tänka positivt, KBT tjafs som mest leder till fler frågor, stoppa i sig "lyckopiller" och litervis med hälsoteer...

Ok. Vet inte om de vanliga huskurerna funkar så bra på mig. Kanske KBT skulle funka. Prövade det för ett tag sedan, men mina omständigheter motverkade terapin.

Fourier skrev:

antonius skrev:Tja, typ börja tänka positivt, KBT tjafs som mest leder till fler frågor, stoppa i sig "lyckopiller" och litervis med hälsoteer...

Ok. Vet inte om de vanliga huskurerna funkar så bra på mig. Kanske KBT skulle funka. Prövade det för ett tag sedan, men mina omständigheter motverkade terapin.

Intala sig själv att ångestmonstren som hela tiden hugger efter en med sina dräglande pirayakäftar bara är signaler och kemi som påverkar ens hjärna och finns egentligen inte, möjligen kan det kanske hjälpa...

Fourier skrev:

antonius skrev:Tja, typ börja tänka positivt, KBT tjafs som mest leder till fler frågor, stoppa i sig "lyckopiller" och litervis med hälsoteer...

Ok. Vet inte om de vanliga huskurerna funkar så bra på mig. Kanske KBT skulle funka. Prövade det för ett tag sedan, men mina omständigheter motverkade terapin.

Känner du att ångesten sitter några cm ovanför naveln och några
cm in?

Fourier skrev:Hej.

Har märkt att jag har problem med ångest. Och det påverkar tyvärr mitt liv väldigt negativt. Är student och ångesten kan få mig att förlora väldigt mycket studie tid. Det är inte ångest specifikt till studierna, det är ångest i allmänhet. Om nästan allt. Påverkar min sociala förmåga väldigt negativt med, då jag konstant letar fel i hur jag interagerar med andra och övertygar mig själv om att jag inte är värd något, att jag stör andra, gör dem illa tillmods, att alla hatar mig, att jag saknar existensberättigande, att jag bara är ett slöseri med tid och energi, och att jag är en parasit på samhället (är inte självmords benägen, under allt det där har jag en väldigt stor vilja att leva). Ser mig själv som en fundamentalt dålig och trasig människa och tycker inte alls om mig själv. Jag lever i min egen mörka avgrund, en värld utan hopp och där allt som finns är mörker. Kan inte hantera positivitet längre för jag vet inte hur man känslomässigt hanterar det, då jag levt i mörkret så länge. Min självbild är helt enkelt för förvriden för att kunna göra det. Men den här hopplösa tillvaron är inte tillräcklig längre. Kan inte leva så och vill ut. Någon som har några råd om hur jag ska göra? Om hur man hanterar sånt här?

Notera att jag har blivit bättre den senaste tiden. Att mörkret inte är tillräckligt längre är ett tecken på det. Men kan ändå behöva råd och hjälp.

Bästa hälsningar,
Fourier

Jag har fått hjälp av medicin som behandling för återkommande ångest, depression, koncentrationsproblem och allmän rädsla för människor de senaste åren. Många i min närhet säger att medicin inte är en utväg men jag hittar ingen annan metod för att känna mig bättre. Och varför skulle medicin finnas om det inte var ett alternativ tänker jag?

Har inte testat KBT och det kommer jag aldrig testa heller. Summa summarum så kan jag faktiskt känna igen mig i din text ovan. Och det gör mig glad. Min mamma ordnade ett besök hos psykiatrin till mig, om du inte vågar prata i telefon som jag, så kanske du kan fråga din mamma om hon kan höra av sig till dem och berätta om din situation?

antonius skrev:

Fourier skrev:

antonius skrev:Tja, typ börja tänka positivt, KBT tjafs som mest leder till fler frågor, stoppa i sig "lyckopiller" och litervis med hälsoteer...

Ok. Vet inte om de vanliga huskurerna funkar så bra på mig. Kanske KBT skulle funka. Prövade det för ett tag sedan, men mina omständigheter motverkade terapin.

Intala sig själv att ångestmonstren som hela tiden hugger efter en med sina dräglande pirayakäftar bara är signaler och kemi som påverkar ens hjärna och finns egentligen inte, möjligen kan det kanske hjälpa...

Enligt vad jag har förstått så har ångest alltid en orsak och för att verkligen gå till botten med problemet så bör man titta på den vad är det jag oroar mig för?

Ens känslor är ju budbärare och kommer med signaler till en själv om man lär sig lyssna på sina känslor och hantera de så kommer man må mycket bättre, jag har läst massa om detta då jag själv har stora problem med det, men när man börjar lyssna på sina känslor så verkar de mindre skrämmande än man först trodde att hela tiden intala sig om att ångest är ångest och det är inte farligt funkar inte eller har alla fall inte funkat för mig.

Carcass skrev:Jag har fått hjälp av medicin som behandling för återkommande ångest, depression, koncentrationsproblem och allmän rädsla för människor de senaste åren. Många i min närhet säger att medicin inte är en utväg men jag hittar ingen annan metod för att känna mig bättre. Och varför skulle medicin finnas om det inte var ett alternativ tänker jag?

Även om det inte är en utväg, så kan det ändå hjälpa en må bättre. Och om man mår bättre är det lättare att hitta en utväg. Vill egentligen inte ha mer mediciner, men det är mest av ekonomiska skäl. Men det kan vara värt att kolla upp möjligheten, är lite för ovillig att pröva nya grejer ibland.

Carcass skrev:Har inte testat KBT och det kommer jag aldrig testa heller. Summa summarum så kan jag faktiskt känna igen mig i din text ovan. Och det gör mig glad. Min mamma ordnade ett besök hos psykiatrin till mig, om du inte vågar prata i telefon som jag, så kanske du kan fråga din mamma om hon kan höra av sig till dem och berätta om din situation?

Det är lite skönt att veta att man inte är ensam.

Jag vågar ringa. Min sociala ångest till trots så kan jag kompensera med att vara väldigt envis när jag behöver. Har dock svårt att tro att "den här gången skulle vara annorlunda", så att säga, då jag varit hos psykiatrin förut.

Fretshi skrev:Enligt vad jag har förstått så har ångest alltid en orsak och för att verkligen gå till botten med problemet så bör man titta på den vad är det jag oroar mig för?

Ens känslor är ju budbärare och kommer med signaler till en själv om man lär sig lyssna på sina känslor och hantera de så kommer man må mycket bättre, jag har läst massa om detta då jag själv har stora problem med det, men när man börjar lyssna på sina känslor så verkar de mindre skrämmande än man först trodde att hela tiden intala sig om att ångest är ångest och det är inte farligt funkar inte eller har alla fall inte funkat för mig.

Tror du har rätt. De är inte bra att förneka ens känslor. De finns där, varesig man vill det eller ej. Mitt problem är att medans jag kan analysera mina känslor, så tenderar jag att fastna där nere i djupet och förlorar perspektiv. Och sedan vet jag inte heller vad nästa steg är, så även om jag vet varför vet jag inte vad jag ska göra åt det.

Just nu försöker jag vara mer social med människor som motbevisar min ångest. Hoppas att det hjälper.

Jag har lyckats lösa ångestproblemet, men det funkar inte på alla. Har ätit samma dos bensodiazepiner (4 mg Iktorivil) dagligen i 15 år. Man blir beroende, men på mig så har jag inte behövt öka dosen, vilket är väldigt vanligt. Den funkar än o vet inte om jag växt ifrån ångesten. 2-3 dagar utan den, då kommer abstinensen från helvetet. Kanske äter de livet ut?

Men läkare är inte glada i att skriva ut sån medicin, särskilt inte för långtidsbehandling. Men jag är redan där o alla runt 12 psykiater jag haft under tiden har bara fortsatt att skriva ut det.