Ruskiga vandringssägner jorden runt
(hämtat från Top 10 Horrifying Urban Legends From Around The Globe av sign. Estelle, publicerad på Listverse 11 oktober 2017)

El Silbon

El Silbon, "visslaren", är en berättelse från Venezuela och Colombia. Han är en varelse som dömts att vandra runt på jorden bärande på en säck med ben.
En gång var han en liten pojke som bodde med sina föräldrar i Venezuela. Eftersom han var enda barnet, blev han oerhört bortskämd av sina föräldrar. Tyvärr gjorde det honom till en petig och krävande unge.
Efter att en kväll ha insisterat på att få hjortkött till middag och blivit extremt arg när hans far inte kunde ordna det, högg pojken sin far i magen, drog ut hans inälvor och gav dem till sin mor att tillaga.

Modern tillagade inälvorna, men blev misstänksam. När hon insett vad pojken hade gjort, blev hon helt förtvivlad och lät pojkens farfar ta hand om det onda barnet. Farfadern piskade nästan livet ur pojken och gnuggade sedan in chili och citron i hans sår. Sedan gav farfadern pojken en säck i vilken faderns ben låg, varpå han skickade en flock hundar efter honom när han sprang iväg. Precis innan hundarna dödade pojken, läste farfadern en förbannelse över honom. Då uppstod den varelse som kallas El Silbon.

Det sägs att El Silbon fortfarande vandrar omkring, visslar och går in i folks hem utan att någon lägger märke till honom. Han släpper ned säcken med ben på golvet och räknar dem inne i huset. Om han kan fortsätta ostört, kommer en familjemedlem att dö, men om de lägger märke till honom vänds oturen till tur.

Den japanska självmordsteckningen

De otäckaste vandringssägnerna i världen kommer oftast från Asien och vissa av dem har blivit ännu otäckare skräckfilmer. I en sådan legend ritade en japansk flicka en vacker färgbild av en ung flicka som tycks stirra direkt på dig. Flickan lade ut bilden på nätet och av okänd aledning begick hon strax därefter självmord.

Snart började folk på nätet att kommentera att de kunde se sorg och t.o.m. ilska i den ritade flickans ögon. Andra sade att hennes läppar drogs ut i ett hånleende ju längre man tittade på henne och att det formades en ring runt henne. Vissa gick ännu längre och påstod att det fanns stackare som stirrade på bilden i mer än fem minuter och sedan tog sina liv.

Titta på egen risk...

Nykur

Hästar är vackra varelser, men om du besöker Island och får syn på en grå häst som står vid havet eller vid en sjö, gör dig själv en tjänst och titta på hästens hovar. Om de är bakåtvända, står du inför ett litet problem.

Det sägs att denna häst, Nykrus (Näcken; Bäckahästen, ö.a.) är ett odjur som lever i vattnet och som ibland lurar oförsiktiga människor till drunkningsdöden. Hans skinn är klibbigt, så om en person sätter sig på varelsens rygg, går det inte att komma loss igen. I stället dras han ned till Nykurs undervattenshem och drunknar.

Skriker man hästens namn, sägs den bli så skrämd att den försvinner tillbaka ned i vattnet ensam.

Babyn i barnstolen

(OM DU ÄR KÄNSLIG FÖR BERÄTTELSER OM DÖDA BARN, LÄS INTE!)

Denna vandringssägen berättas över hela världen, men har möjligen sina rötter i Norge. Ett norskt par åkte inte på semester på många år, men ett år lyckades allt klaffa. De hittade en pålitlig barnflicka till sin lilla pojke och planerade en lång semester.

När dagen för avresan kom, blev barnflickan försenad. Hon ringde så småningom för att berätta att hon hade problem med bilen, men att hon kunde ringa en mekaniker och sedan gå hem till dem, eftersom det bara skulle ta en kvart. Paret litade på barnflickan och spände fast babyn i hans barnstol, pussade honom adjö och åkte sedan, eftersom de redan var sena till flygplatsen. De lämnade bakdörren öppen så att barnflickan kunde komma in.

I en version av berättelsen kom barnflickan fram och upptäckte att dörren var låst (den hade blåst igen), så hon trodde att paret trots allt hade tagit med sig babyn. Sedan gav hon sig av.
I en annan version blev barnflickan påkörd av en lastbil på väg till huset. I ytterligare en version var barnflickan en äldre släkting som dog av en hjärtinfarkt innan hon lyckades ta sig fram.

I varje version återvänder paret hem och upptäcker sin döda, uppsvällda son som fortfarande sitter i barnstolen...

Flickan på Studley Road

De otäckaste vandringssägnerna är de som utspelar sig i ens närhet. För tre år sedan berättade en person på forumet Reddit en historia som hade skrämt honom under hela hans barndom och tonår. Han bor i staden Mechanicsville i Virginia, där det finns en slingrande väg som heter Studley Road. För många år sedan bodde en liten flicka i ett litet hus vid vägen med sin mor och sin alkoholiserade far. Fadern fick en kväll ett raseriutbrott, slog ihjäl sin fru och dotter och sköt sedan sig själv.
Flickan dog dock inte omedelbart. Med sin brutna käke hängande från ansiktet, tog hon sig ned till Studley Road för att få hjälp innan hon till slut kollapsade i sin blodbestänkta pyjamas.
När man nu för tiden åker ned för den vindlande Studley Road genom skogen, kan man se den lilla flickan som långsamt vandrar längs vägen med ryggen mot en. Ovetande förare som inte känner till legenden har stannat till för att hjälpa henne, men då har hon vänt sig om och ett kusligt skrik har stigit från hennes trasiga käke. Ibland gurglar hon också av blodet som rinner från hennes mun.

Spökvagnen

Sydafrika har sin beskärda del av vandringssägner. En av de kusligaste sträcker sig ända tillbaka till 1887.
Fyra män - Lutterodt, Seururier, Anthony de Heer, samt en icke namngiven man från Kapstaden - färdades från Ceres till Beaufort West med häst och vagn. Under deras resa gick plötsligt ett av vagnshjulen sönder och de lyckades inte reparera det förrän 03:00. Knappt hade de hunnit upp på vägen igen förrän hästarna blev skrämda och slutligen helt orörliga. De vägrade flytta på sig.
Från ingenstans hörde männen ljuden av en hästdragen vagn som kom mot dem i hög fart. När de slutligen fick syn på den, såg de en kusk som piskade mot 14 hästar samtidigt som vagnen åkte rakt mot dem. Den icke namngivne, Seururier och Lutterodt hoppade ur vagnen, men de Heer tog tömmarna occh lyckades flytta vagnen ur vägen för det framrusande ekipaget. Han skrek efter dess förare: "Vart tror du att du är på väg?"
Kusken svarade: "Till helvetet." Sedan försvann han och vagnen i tomma intet.
Senare sade Lutterodt att de inte hade förstått förrän efteråt att vem som än vågade utmana den kuslige kusken i spökvagnen, skulle bli fördömd. En vecka efter incidenten, fann de de Heers lik nedanför en klippa, omgiven av resterna av sin vagn och sina döda hästar.

Baby Blue


I Sverige åkallar man "Svarta Madame", i engelsktalande länder är det Bloody Mary. En liknande legend är den om Baby Blue, vilken har sitt ursprung i en berättelse om en sinnessjuk mor som dödade sin lille pojke med en spegelglasskärva. Naturligtvis finns det de som försöker åkalla Baby Blues ande (vad babyn egentligen hette anges aldrig). Ritualen går ut på att man går in i badrummet på kvällen, skapar imma på spegeln och skriver "Baby Blue". Sedan skall man släcka lampan och personen som har skrivit namnet på spegeln skall hålla ut armarna som om hen höll en liten baby. Barnets ande lägger sig då i personens famn. Om man tappar barnet, krossas spegeln och personen dör.
En annan version går ut på att man går in i ett nedsläckt badrum och nynnar "Baby Blue" tretton gånger medan man vaggar armarna fram och tillbaka. Babyn kommer då och river en. Men i det här fallet är det säkrast att släppa barnet och springa, för annars dyker hans sinnessjuka mor upp i spegeln och dödar en.

Poinciana Woman

En av de kusligaste vandringssägnerna från Australien handlar om en ung kvinna som våldtogs av japanska fiskare i East Point i Darwin. När hon insåg att hon var havande, blev hon förtvivlad och hängde sig i ett poincianaträda. Hennes rastlösa ande började följa efter män i East Point. Först ser hon ut som en vacker, vitklädd kvinna, men så snart männen förtrollas av henne, förvandlas hon till en förfärlig häxa med långa klor som sliter inälvorna ur männen och äter upp dem.
Den som är modig kan försöka åkalla poincianakvinnan genom att snurra runt tre gånger under en mörk natt då det inte är måne. Sedan ropar man hennes namn (jag förmodar att man bara ropar "poinciana woman", ö.a.) Hon skriker på ett så speciellt sätt att man vet om man har lyckats...

Devil's Toy Box

Filmerna i serien Hellraiser sägs ha inspirerat till en förskräcklig legend som berättas i Amerika. Det sägs att det i Louisiana finns en enrumsstuga som kallas Devil's Toy Box och som har speglar från golv till tak. Enligt historien kan man inte vistas för länge i den stugan, för då dyker djävulen upp och tar ens själ. Under sina undersökningar, fann utredare att speglarna utgör stugans fyra väggar, golv och tak, men de är vända inåt. Det sägs att ingen kan vara där inne längre än fem minuter. En man stannade längre än fem minuter, var stum när han kom ut och talade aldrig mer. En kvinna fick hjärtstopp när hon var i stugan och en tonårspojke fick släpas därifrån medan han sparkade och skrek. Han begick självmord en vecka senare.

Teke Teke

Enligt en riktigt otäck legend från Japan var det en kvinnlig kontorist som våldtogs och misshandlades av amerikanska militärer på Hokkaido strax efter Andra Världskriget. Den unga kvinnan hoppade samma kväll från en bro och träffades av ett tåg på järnvägen nedanför. Hennes kropp delades på mitten, men det extremt kalla vädret förhindrade att hon genast förblödde, så hon drog sin överkropp upp på tågstationen där en chockad åskådare täckte henne med en presenning. Hon dog strax därefter i fruktansvärda plågor.
Legenden säger att tre dagar efter att du har hört eller läst den här historien, kommer den unga kvinnan att närma sig dig. Hon drar sig fram på armarna och det låter "teke, teke." Du kan inte fly från henne, eftersom hon kan röra sig i 150 km/h. Hennes uppdrag är att få tag på så många personer som möjligt. Hon hugger av och stjäl nederdelen på folks kroppar.
Det finns ett sätt att fly undan en säker död: Att svara på hennes frågor. Om hon frågar om du behöver dina ben, skall du säga att du behöver dem just nu. Och om hon frågar vem som har berättat för dig om henne, måste du svara "Kashima Reiko".

Fy vilka läbbiga saker!!!

Ska berätta en oläbbig men konstig sak. Jag SMS:ade min kompis som var ute någonstans och frågade henne om hon skulle till en affär och isåfall om hon kunde köpa en burk kattmat.

Det plingade till i telefonen och jag kollade.

"Visst, självklart!" stod det.

Sedan kollade jag igen och då fanns det inget SMS. Jag frågade sen min kompis när hon ringde om hon skickat ett SMS men det hade hon inte.

Döda, min docka
(översättning av Top 10 Eerie Tales About Creepy Dolls av sing. Estelle, publicerad på Listverse 1 november 2017)

Dockan på målningen

Otäcka målningar är tillräckligt illa, men ta en otäck målning med en kuslig docka på och en medföljande spökhistoria och voila! En riktig skräckis.
En konstnär som hette William Stoneham skulle ställa ut på ett galleri 1972, var nära deadline och bestämde sig för att använda en dikt, som hans hustru hade skrivit, som inspiration till nästa målning. Inspirationen ledde till skapandet av en verkligt kuslig målning kallad The Hands Resist Him. Målningen var egentligen tänkt att symbolisera Stonehams barndom hos adoptivföräldrar, men skrämde i stället slag på folk.
Målningen föreställer en pojke som står framför ett fönster bredvid en morbid docka med tomma ögonhålor. Som om det inte var tillräckligt otäckt, pressas massor av små händer pressade mot fönstret bakom paret.
Målningen såldes till skådespelaren John Marley vid ett evenemang arrangerat av galleristen Charles Feingarten. Konstkritikern Henry Seldis var också närvarande. Alla tre männen dog med tre års mellanrum. Detta skylldes på den "onda" målningen.
Målningen blev uppmärksammad igen 2000, när dess dåvarande ägare lade upp den till försäljning på eBay. Historien som följde med målningen lät som handlingen i en skräckfilm. Ägarna skall ha satt upp en rörelsesensorkamera i rummet där målningen hängde, efter att deras fyraåriga dotter sade att pojken och dockan slogs med varandra och kom in i hennes rum på natten. Kameran fångade, sades det, hur pojken "under hot" klev ut ur målningen. Försäljarna bad också om hjälp att välsigna sitt hem efter att målningen hade försvunnit.

Annabelle

2016 fick 33-åriga Natalie Mellon från Glasgow en 100-årig docka som hennes svärfars vän hade hittat på sin vind. Mellon älskar antikviteter, så fastän hon tyckte att dockan var lite otäck, älskade hon den ändå och bestämde att den skulle heta Annabelle, som ett skämt (jag antar att hon syftade på den ökända hemsökta dockan Annabelle, ö.a.), men skämtet blev snart allvar när det började hände konstiga saker hemma hos Mellon. En av hennes vänner sov över en natt och hörde ett lätt trippande utanför sovrummet. När hon öppnade dörren nästa mordgon, satt Annabelle bredvid. Vännen frågade om Mellon hade satt ditt Annabelle som ett skämt, men det förnekade Mellon; hon hade sovit under den tid då vännen hörde ljudet. Mellons fyra hundar vägrar att gå in i ett rum som Annabelle är i. När Mellon spelade in en video-selfie, skall en kniv ha flugit ned från hyllan bakom henne och en skåpdörr öppnats av sig själv. Det var då hon bestämde sig för att placera Annabelle i ett uthus.

Dockorna i träsket

2014 upptäckte polisen något märkligt och makabert i ett träsk i Autauga County i Alabama. Någon hade tagit 21 dockor, mest antika porslinsdockor, och satt fast dem på bambupålar. Alla hade placerats upprätt i träsket. Marken där dockorna upptäcktes tillhörde ett timmerbolag, men de hörde aldrig av sig till myndigheterna, som försökte hitta dem och fråga om fyndet. Polisen fortsatte att försöka hitta de skyldiga, men lyckades inte. Bear Creek Swamp har haft ett förfärligt rykte redan innan man hittade den märkliga docksamlingen. Besökare har sagt sig höra röster och se orber (ljusklot) och t.o.m. okända varelser. Det finns också en legend som hävdar att träsket hemsöks av en mor som för alltid letar efter sitt försvunna barn. Vissa tror t.o.m. att en källa nära träsket är magisk och kan ge kraft åt dödliga.

Sarita

2017 berättade en peruansk familj sin förfärliga dockhistoria på YouTube. Ivonne Nunez fick en docka av sin brorsdotter för sju år sedan. Systerdottern dog, och Ivonne behöll dockan som en påminnelse om henne. Dockan, som heter Sarita, har blont hår och blå ögon och spelar "Fader Vår" när man trycker på en knapp på hennes bröst. Snart började dockan emellertid spela av sig själv, utan att någon rörde vid den. Dessutom vaknade familjen på morgnarna och upptäckte att Sarita hade flyttat sig ur sitt hörn under natten. De tre syskonen i familjen fick oförklarliga skrapsår och blåmärken. De vill att dockan skall lämna huset, men modern vill inte gärna skiljas från Sarita, eftersom den är ett minne av brorsdottern och av svägerskan, som begick självmord. I stället har hon bett en "angelolog" att rena hemmet. Det är inte känt om detta har fungerat.

Harold

2003 fick en man som besökte en loppmarknad syn på en gammal man med en pojkdocka som såg antik ut. Han tyckte att dockan var så speciell att han insisterade på att köpa Harold. Den gamle mannen var ovillig, men sålde till slut dockan för 20 dollar. När Harolds nye ägare började gå sin väg, sprang den gamle mannen efter honom och sade att han först måste berätta dockans historia. Den gamle mannen hävdade att hans egen son hade fått dockan i present och dött strax därefter. Efter sonens död satt Harold kvar i hans rum och mannen hörde då sång och skratt komma inifrån, fastän ingen levande människa fanns där. Den gamle mannen hävdade också att han hade försökt bränna dockan, men den ville inte brinna.
Harolds nye ägare tog i alla fall med sig dockan hem, men två dagar senare fick han svår migrän. Hans katt dog och han började höra röster och skratt, precis som den gamle mannen sade sig ha hört. Mannen gjorde en webbsida på vilken han skriver om allt märkligt som har hänt honom sedan han tog hem Harold.
I dag är Harold inlåst i en resväska, för säkerhets skull.

Den viktorianska dockan

Debbie och Cameron Merrick blev kända nästan över en natt efter att Debbie köpte tre viktorianska dockor för 5 pund. När de fick sitt köp i en kartong, hörde de ett märkligt "swishande" ljud inifrån. De tänkte inte mer på den saken, utan placerade dockorna i hemmet.
En kort tid senare började paret Merricks brandlarm gå igång flera gånger utan någon anledning, och Cameron upptäckte små, små rivmärken på benet när han vaknade på morgonen. En av dockorna hade ett halsband som mystiskt försvann. Det var denna docka som paret Merrick började misstänka var besatt.
När de var med ett morgonprogram på TV, pratade paret om sina upplevelser medan dockan satt i en gungstol bredvid dem. Sedan började stolen gunga av sig själv...
Efter denna incident köpte Lee Steer, utredare av det paranormala, dockan av paret Merrick, men han var också med om underliga saker. Lampor blinkade, porträtt gungade på väggarna och hans far fick underliga rivmärken på armen.
Folk som har sett programmet med paret Merrick och följt Steers historia efteråt är mycket skeptiska till hela historien, men det har inte hindrat Steer från att hävda att dockan via en app har lyckats tala om att hon heter Samantha och hatar män.

(P.S. Är det bara jag som tycker att dockan ser alldeles för modern och orörd ut för att vara viktoriansk? Eller menar de bara att den är viktoriansk i stilen? Ö.a.)

Ruby

2015 fick Jayne Harris, utredare av paranormala fenomen, en docka av ett par som misstänkte att den gav dem mardrömmar. De hade sökt hjälp hos en präst, men deras situation hade bara förvärrats, så de bestämde sig för att helt enkelt göra sig av med dockan.
Harris bjöd in flera medier så att de fick träffa Peggy, som dockan heter, och tydligen var alla överens om att Peggy var besatt av en osalig ande. Som om det inte var tillräckligt illa, verkar dockan även få folk att må dåligt fysiskt - hon framkallar illamående, huvudvärk och t.o.m. bröstsmärtor. Medier tror att Peggy är besatt av en kvinnas, som hade koppling till Förintelsen, ande. Hon skall ha dött av bröst- och andningsproblem. Det sägs t.o.m. att folk som ser på bilder eller filmer av Peggy på nätet upplever ångest och fysiskt illamående.

Ruby

Historien om Ruby är egentligen mer sorglig än otäck. Det sägs att Ruby för länge sedan var en liten flickas favoritägodel. Den lilla flickan blev väldigt sjuk och till slut dog hon med Ruby i armarna. Ruby gick sedan i arv bland flickorna i släkten, men det slutade ofta med att hon hamnade i en låda i källaren för att hon inte var speciellt söt. Familjemedlemmar hävdade också att Ruby kunde gå omkring, att hon gjorde konstiga ljud och att hon, precis som Peggy, orsakade illamående och huvudvärk.
Så småningom hamnade Ruby på Traveling Museum of the Paranormal and the Occult, där det började hända ännu konstigare saker. Nästan hälften av alla museibesökare tog Ruby i famnen, vaggade henne och tröstade henne på samma sätt som man tröstar en gråtande baby. När de insåg vad de gjorde, blev besökarna chockade, för de hade inte varit medvetna om sina handlingar. En besökare upptäckte också en bild på Ruby på sin mobil och svär på att hon inte fotograferade dockan.
Man tror att den lilla flickan som dog fortfarande är knuten till Ruby på något sätt och ger sig till känna med hjälp av sin älsklingsdocka.

Dockan med förbundna ögon

2014 gjordes en märklig upptäckt i Singapore, som först uppmärksammades på forumet Reddit och snart på andra håll på internet. Några invånare hittade en docka med förbundna ögon sitta lutad mot ett träd. På ögonbindeln fanns arabisk text; det stod "Bismillah" (ungf. "I Guds namn", ö.a.). Man började genast spekulera om att dockan måste ha en förbannelse över sig och att den skulle binga otur till den som tog av ögonbindeln. Det ryktades också om att dockans ägare upptäckte att den rörde sig på egen hand när hon inte var hemma, och när man lämnade den ensam i ett rum, pratade den malajiska och rörde på huvudet.
Ägaren blev så skrämd att hon band för dockans ögon och lämnade den vid ett träd långt, långt hemifrån, så att den inte skulle hitta tillbaka igen.
Snart försvann dockan från trädet och den har inte synts till sedan dess...

Thailändska "besjälade" dockor

2015 blev flera invånare i Thailand fångade i en ny trend som fick dem att köpa naturtrogna, läskiga dockor och bära omkring på dem som om de hade varit riktiga barn. Dockorna kallades luk thep, "barnänglar." Dockornas ägare tog med dem till munkar för att få dem välsignade och även besjälade: de bjöd in själar att flytta in i dockorna.
Dockmanin gick så långt att Thai Smile Airways lät dockorna (för en extra summa, givetvis) få egna säten, drycker och snacks. Restauranger erbjöd dockorna måltider för samma pris som för barnportioner och ägarna hade inga problem med att köpa dyra presenter och t.o.m. juveler till dockorna.
En stor drivkraft bakom manin var att folk behövde tur och pengar under en tid av ekonomisk instabilitet. Vid ett tillfälle gick myndigheterna t.o.m. ut och rådde folk att vara försiktiga och inte köpa dyra dockor om de egentligen inte hade råd.

Huset på Berkeley Square 50
(översättning av Dark Tales of House No. 50 in Berkeley Square, London, skriven av Les Hewitt och publicerad på sajten Historic Mysteries 27 september 2017)

"Det Obeskrivliga" i hus nummer 50 har varit föremål för mystiska berättelser i över 200 år...

Berkeley Square ligger i centrala London och har i över 200 år varit ett av de tjusigaste bostadsområdena i hela staden. Tillsammans med Park Lane och kanske Chelsea, personifierar Mayfair den rikedom och framgång som London har att erbjuda. Det är den sorts kvarter där lorder, ladies, hertigar och hertiginnor kan umgås. Näktergalar sägs, enligt en mycket gammal sång, sjunga fritt där.
Hus nummer 50 på Berkeley Square är dessutom berömt för något annat: Det Obeskrivliga.

Historien börjar 1740 när en arkitekt vid namn William Kent byggde fyravåningshuset. Flera viktiga historiska personer har bott där, bl.a. George Canning och Winston Churchill. Men en annan boende kan kanske överglänsa t.o.m. dessa politiker.

Det var 1840 som nyheter om otäcka händelser nådde en 20-årig student, Robert Warboys. När han umgicks med vänner på en taverna i Holborn, avfärdade han alla historierna som sagor. Åtminstone några av hans dryckesbröder var överens om att inte vara överens och kom på en utmaning för den envise unge mannen: tillbringa en natt ensam i sovrummet på andra våningen av Hus no. 50. Warboys gick genast med på utmaningen. Med sitt brännvinskurage brusande genom venerna, gav sig Warboys genast av till Berkeley Square och övertalade hyresvärden att låta honom använda rummet.
Det krävdes lite god övertalningsförmåga, men till slut gav hyresvärden med sig - men bara på två villkor. Det första var att Warboys skulle beväpna sig med en pistol. Det andra var att han, vid första tecken på att allt inte var som det skulle, måste kalla på hyresvärden via ett rep som länkade samman det ökända rummet med en klocka i hyresvärdens eget rum. Warboys gick lättvindigt med på detta.

Strax efter midnatt var Warboys ensam i rummet. Hyresvärden hade gått och lagt sig i sitt eget rum på våningen nedanför och hade inte ens sovit i 45 minuter när klockan började ringa som besatt. Strax därefter hördes ett pistolskott. Hyresvärden rusade upp för trapporna och låste fort upp dörren. Rummet såg ut ungefär som förut. Den enda skillnaden var att Warboys hade backat in i ett hörn och var fullständigt vettskrämd. Han höll fortfarande i den rykande pistolen. En kula satt inborrad i väggen. I övrigt märktes inget ovanligt.

Nästan femtion år efter att Warboys skrämdes av vad-det-nu-var, tillbringade två sjömän från HMS Penelope, som låg dockad i Portsmouth, sin lediga tid i London. Robert Martin och Edward Blunden var båda fulla när de bröt sig in i det nu tomma huset på nummer 50. Bottenvåningen var för fuktig för att de skulle kunna ligga och vila där, så de gick upp till nästa våning. När de stötte på rummet på andra våningen, kände sig Blunden mer osäker än vad hans dryckesbroder gjorde. Han erkände att han kände närvaron av "något." Martins struntade i det och öppnade fönstret för att släppa in lite frisk luft. Båda männen somnade snart, men Blunden vaknade ungefär en timme senare, vid midnatt. Ett knakande från dörren drog till sig den sömnige mannens uppmärksamhet. När hans ögon hade vant sig vid mörkret, lade Blunden märke till något annat. Dörren till rummet var vidöppen och någonting kravlade över golvet. Vad det än var, så var det grått och blockerade deras enda synliga flyktväg.
Vid det här laget hade Martin också vaknat. Blunden vände bort blicken från "saken" och såg att det låg en bössa nära fönstret. Han gjorde det fatala misstaget att försöka få tag på den. Snabbt som ögat, attackerades Blunden av "saken."
Martin tog sin chans och flydde. Han kastade sig ner för trappan. Utanför huset lyckades han hitta en förbipasserande polis, som han drog med in i huset. När de kom in i rummet på andra våningen, fanns ingen där. Blunden upptäcktes död, men det finns också motstridiga rapporter om att han antingen hittades söndersliten i källaren eller att han hade hoppat eller flytt ut genom det öppna fönstret. Hans ansiktsuttryck sades likna Warboys'.

Båda berättelserna skulle kunna skyllas på för mycket alkohol, men det finns en rapport som är mer trovärdig. Den kommer från parlamentsledamoten Thomas Lyttleton. När han bodde i samma hus och i samma rum, såg han något han varken kände igen eller kunde förklara. När han förberedde sig för en god natts sömn, såg han en varelse i rummet. Utan att drabbas av panik, siktade han mot den med en bössa och sköt ett skott.
Lyttleton var övertygad om att han hade träffat varelsen, för det verkade som om den föll, men han hittade inga spår av den. Vittnen skall ha bekräftat hans berättelse.

Vad det än var, så såg det ut som en "klibbig vätska." Det gav konstiga ljud ifrån sig när det verkade röra sig och påminde om en bläckfisk. Baserat på denna berättelse, trodde forskare att varelsen äntligen hade identifierats. Det var en bläckfisk som på något sätt sätt hade muterat eller anpassat sig till livet utanför havet och tagit sig in i Londons underjordiska kanaler via Themsen. Den tog sig runt i kloakerna, hittade till nummer 50 och lyckades på något sätt leva utan att märkas på byggnadens fjärde våning.

Sådana här historier om huset på nummer 50 är bara toppen på isberget. Många andra har också rapporterat att de har sett eller känt något som inte kan beskrivas. Det har lett till massor av spekulationer om vad folk egentligen upplevde. Bland alla historier finns en om att huset är, eller var, hemsökt av en ung kvinnas ande. Hon skall ha begått självmord efter att ha utsatts för övergrepp av en onkel.
Andra "misstänkta" spöken är bl.a. ett litet barn som dödades av en tjänare och en man som låste in sig i rummet och blev galen.
En av Storbritanniens mest framstående utforskare av det paranormala var Harry Price. Han föreslog en gång att tidiga rapporter om underliga händelser var något som smugglare eller förfalskare hittade på för att hålla nyfikna på avstånd.

Under 1930-talet köptes huset på nummer 50 av Maggs Brothers, som öppnade en antikaffär. Sedan dess har det inte hörts några historier om att något ondskefullt pågår i huset. Ingen får dock använda översta våningen av huset under några som helst villkor. Det påstår att personalen har varnats för att bege sig högre upp i huset.

Det Obeskrivbara på Berkeley Square är en berättelse som fortsätter att fascinera, delvis för att folk som tillbringat tid med att utforska aktiviteterna i huset inte ens kan komma överens om vad som egentligen pågick i det där rummet. Vissa är övertygade om att förklaringen är övernaturlig, andra tror att det var ett djur eller en varelse som kanske eller kanske inte är känt av vetenskapen. Ytterligare några tror att det var någon form av muterat djur eller missbildad människa. Stämmer någon av dessa förklaringar, eller var det något helt annat.

Sov gott och tänk inte på vad som kan gömma sig under sängen...

Paranormala tragedier
(översättning av 10 Paranormal Events Linked To Mass Tragedies skriven av Chloe Findlater och ursprungligen postad på Listverse 4 oktober 2017)

Spökpassagerarna i Japan

Under åren efter tsunamin i Tohoku 2011, då över 16 000 personer dog, har taxichaufförer i vissa av de värst drabbade städerna, som Ishinomaki, rapporterat att de har hämtat upp "spökpassagerare." Yuka Kudo, som studerar sociologi vid Tohuko Gakuin-universitetet, har intervjuat över 100 förare som en del av forskningen för sin examensuppsats. Alla de intervjuade förarna trodde att de hämtade upp riktiga människor. De startade taxametrarna och vissa använde loggböcker.
En av de män som intervjuades, hävdade att han, några månader efter katastrofen, hämtade upp en ung kvinna som bad att han skulle köra henne till distriktet Minamihama. Han förklarade för henne att allt där var förstört. Passageraren skall då ha frågat: "Är jag död?" och när chauffören vände sig om för att titta på henne, var hon borta.
En annan chaufför beskrev hur han hade kört en ung man i 20-årsåldern till den del av staden han hade uppgett, men när taxin kom fram var chauffören ensam i bilen. Intressant är att alla spökpassagerarna beskrevs som unga, och Yuka Kudo tror att "unga människor känner sig väldigt förtretade [när de förstår att de är döda] för att de inte kan träffa de personer de älskar," och "eftersom de vill visa sin bitterhet, kan de ha valt taxibilar...som ett medium för detta."
Ingen av förarna skall ha känt sig rädd vid mötena. Yuka Kudo själv säger: "Jag lärde mig (genom alla intervjutillfällen) att varje offers död är viktig...och det vill jag framföra."