Munro Leaf. Han som skrev sagan om Ferdinand. Och den magiska sagan
om "Snuff". Min bibel.

Hunter S Thompson

Lewis Carroll (Böckerna om Alice)

Teagirl

Tolkien ser jag som ungdomslitteratur.
Tråkig därtill med alla transportsträckor och ingående beskrivningar av dalgläntor.

Varför kallar man det fantasy förresten?
Det finns ju ingenting som stimulerar den egna fantasin hos läsaren när allting är nördigt beskrivet in i minsta alvöra.

Sture Dahlström

Jules Verne, läste jag med glädje som barn, särskilt "Till jordens medelpunkt". Han var roligare än Mary Shelleys "Frankenstains monster" med dess lite svåra sensmoral, inget för barn. Sen var Alexandre Dumas den äldre spännande, särskilt "Greven av Monte Cristo" såklart. Men "Samhällets Olycksbarn" av Viktor Hugo är för sorglig och inte så lätt att läsa för yngre, precis som "Ringaren i Notre Dame", de är mer vuxenliteratur.

Sen upptäckte jag den fantastiska Tintin, tecknad av Georges Prosper Remi eller mer känd som Hergé. Minns framförallt "Tintin i Tibet" där han hittar sin unga vän Tchang som kraschat med ett flygplan och antogs vara omkommen. Men Tintin drömde att han lever. Jag grät när han äntligen hittade honom efter stort besvär. Det här albumet brukar hållas som ett av Hergés mest personliga album, bland annat med tanke på Tchangs återkomst, men även historien i sig, som vacklar mellan alkoholdrömmar och mysticism...

Bland dem vars böcker jag läst det senaste året:

Alice Munro och Khaled Hosseini.

Jag har fler favoritböcker än favoritförfattare. Jag fullkomligt älskar ”Jonathan Strange & Mr Norrell” av Susanna Clarke. Jag är säker på att hon skulle ha god chans att bli min favoritförfattare om hon hade skrivit fler längre romaner...