Idag lyssnade jag på Kropp och själ på P1 och man pratade en hel del om hjärntrötthet som många av oss har pga diverse orsaker, t ex utmattningssyndrom. En kvinna som drabbades av det efter en hjärnoperation intervjuas samt några experter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/94 ... ramid=1272

"Jag är inte dum, jag är hjärntrött

Kropp & Själs producent Stina drabbades av hjärntrötthet efter en hjärnoperation. Hon är inte ensam. Hundratusentals människor lider av en trötthet som påverkar hela livet.

Ett år efter operationen låg hon hemma med hörselkåpor för att stänga ute ljud från familjen. Det blev sakta bättre, idag kan hon arbeta och leva ett ganska normalt liv, även om det är långt ifrån hur det var tidigare.

Sofie Wennberg jobbade som underläkare och tävlade i Taekwondo på elitnivå. Hon fick en spark i ansiktet och drabbades av hjärntrötthet till följd av sina skador.

Varför tröttheten drabbar runt en fjärdedel av alla som får en hjärnskada, vet ingen. Det forskas på olika sätt att bemöta tröttheten genom mindfulness, medicin och träning.

I studion: Birgitta Johansson, docent vid Sahlgrenska Akademin och specialist i neuropsykologi, Lars Rönnbäck, professor vid Sahlgrenska akademin och överläkare i neurologi och Anna Bråndal, fysioterapeut och forskare".

Ja, får se till att lyssna på programmet. Tycker det är bra att denna tråd fylls med lite olika typer av infallsvinklar och info kring utbrändhet. Snart har det antagligen byggts upp en mindre informationsbank kring utbrändhet i denna tråd, något som jag också tycker är bra. Fattas bara att någon expert kvalitetsgranskar innehållet i tråden (lite ironiskt menat).

Samtidigt kommer jag i varje fall att endast fortsättningen skriva inlägg som innehåller uppmuntrande och positiva saker när det gäller utbrändhet (detta är för övrigt inte en indirekt kritik av någon som skrivit i denna tråd). Som jag ser det så är det endast fördelaktigt till en viss gräns att ta till sig mindre uppmuntrande information om sin utbrändhet. Däremot kommer jag att anpassa kraven på mig efter mina potentiellt nya förutsättningar och begränsningar som min utbrändhet kan tänkas ha givit upphov till. Hjärnskada eller inte, jag kommer inte låta det gå ut över mina strävanden efter ett liv som jag trivs med och jag uppmanar er andra som har utbrändhet att följa mitt exempel

Mina senaste tankar kring utbrändhet är det här med stressen som kan infalla sig när man har drabbats av det. En stress som kan leda till alltifrån sömnstörningar till allmän ångest. Den torde också utgöra ett hinder man överhuvudtaget ska kunna komma tillbaka. Stressen torde kunna handla om allt möjligt. Det som stressar mig mest i nuläget är mina tankar på framtiden: jag har en bra utbildning och jag vill kunna använda den nu och i framtiden, men kan för närvarande inte det och jag vet inte hur lång tid som det kommer att ta innan jag kommer att kunna använda utbildningen för att skapa mig ett bra liv.

Men för att bli bra så torde det första grundkriteriet vara att man inte går runt och stressad eller har saker som stressar en. Alltså måste stresskällan (som är tankarna på framtiden) "plockas bort". Mina motmedel mot tankarna på framtiden är aktivitetsscheman, motion, aktiviteter utan krav och andra förströelser som tvingar mig att fokusera på nuet. Tror det gäller allmänt för all form av kurering av utbrändhet är att ha fokus på att leva i nuet och att ha tankarna enbart riktade på saker som sker i nuet är viktigt för att komma tillbaka.

Hade kurering från utbrändhet enbart handlat om järnvilja och personlig karaktär så hade jag varit kurerad på nolltid för övrigt.

Haft recividerande depression genom i stort sett hela livet, men hade aldrig varit sjukskriven för det (knappt för nåt annat heller). Kört på i hundranittio, bara klistrat på ett lagom glatt fejs för att ta mig igenom livet och jobben. Dvs fram till en dag då jag gick in i den berömda väggen. Totalt utslagen, kom knappt ur sängen.
Och på den vägen är det fortfarande efter sjukskrivning i stort sett hela tiden sedan våren 2013.
Förutom depression och utmattningssyndrom har jag en hel bunt mer fysiska åkommor.
Först nyligen fick jag diagnoserna Autism och Add och nu har jag förstått varför jag inte kunnat komma tillbaka, varför jag inte kunnat "ta tag i mig själv".
Börjar förstå varför det bara "slirar" i huvudet, och varför jag inte längre känner igen mig i jobbannonser. Jag är inte längre den "glada, positiva, stresståliga många-bollar-i-luften-tjejen" som har klarat av flera jobb samtidigt, och dessutom varit duktig på det jag gjort,
Jag vill inte längre komma tillbaka till arbetslivet, känner att jag definitivt gjort mitt efter att ha jobbat sen jag var 15 (är nu 53) trots mina diagnoser (tur jag inte visste om dem innan :p )
Däremot skulle jag ju gärna vilja kurera mig för att komma tillbaka till själva livet igen...

Låter hemskt det där.
Jag själv går igenom en tuff period nu dock kan jag jobba en del och mår lite bättre av att göra det känner mig ofta rastlös.

Förstår att du vill tillbaka till livet igen det vill jag också men en del dagar känner man sig bara skit.
Tror man får ta en sak i taget och ta dagen som den kommer även detta är lättare sagt än gjort.

Fretshi skrev:Låter hemskt det där.
Jag själv går igenom en tuff period nu dock kan jag jobba en del och mår lite bättre av att göra det känner mig ofta rastlös.

Förstår att du vill tillbaka till livet igen det vill jag också men en del dagar känner man sig bara skit.
Tror man får ta en sak i taget och ta dagen som den kommer även detta är lättare sagt än gjort.

Jo, det är ju det man får göra...ta varje dag som den kommer.
Varje dag är en lång transportsträcka till nästa

Försök planera saker du ser fram emot på dagarna så att du har något att leva för, jag själv försöker det nu. MYcket lättare att sova om man är trött, din aktivitetsnivå ska såklart anpassas efter din energinivå.
Orkar du inte mycket så skulle mitt tips till dig vara att njuta av att vara lat, finns ju massa bra böcker att lyssna på om man ej klarar av att läsa jag tycker personligen att det är lättare att lyssna än att läsa,
lyssna på poddar som är roliga så att du får skratta.

Jag är intresserad av stand up och lyssnar mycket på det (magnus betner och carl stanley främst)
Var även i ett kloster där en munk sa a life without a laugh is a meaningless life så det är det som är viktigt att ha kul och försöka skratta mycket.

Ajahn Brahm är en mycket klok munk som har en del humor och intressanta saker att säga skulle rekommendera dig att lyssna på honom. Även Ajahn Amaro och Ajahn Sumedho är bra att lyssna på.

Finns mängder med saker man kan göra för att klara sig igenom sina dagar.

Fretshi skrev:Försök planera saker du ser fram emot på dagarna så att du har något att leva för, jag själv försöker det nu. MYcket lättare att sova om man är trött, din aktivitetsnivå ska såklart anpassas efter din energinivå.
Orkar du inte mycket så skulle mitt tips till dig vara att njuta av att vara lat, finns ju massa bra böcker att lyssna på om man ej klarar av att läsa jag tycker personligen att det är lättare att lyssna än att läsa,
lyssna på poddar som är roliga så att du får skratta.

Jag är intresserad av stand up och lyssnar mycket på det (magnus betner och carl stanley främst)
Var även i ett kloster där en munk sa a life without a laugh is a meaningless life så det är det som är viktigt att ha kul och försöka skratta mycket.

Ajahn Brahm är en mycket klok munk som har en del humor och intressanta saker att säga skulle rekommendera dig att lyssna på honom. Även Ajahn Amaro och Ajahn Sumedho är bra att lyssna på.

Finns mängder med saker man kan göra för att klara sig igenom sina dagar.

Jodå, jag HAR saker att leva för - min familj och en hoper hundar. Klok munk! Har alltid haft nära till skratt....men erkänner att det blir längre och längre mellan skratten. Gillar också standup, speciellt "live at the Apollo", men blir tyvärr sällan jag sätter på TV:n själv. Gillar nog tystnaden lite för mycket.
Sitter oftast med ett sticke i händerna och laptopen i knät (spelar Betapet/Scrabble). Sen har jag ju huvudansvaret för våra hundar, så jag har ändå lite rutiner att "haka upp" mig på och få dagarna att gå.

Tack för munktipsen! Ska absolut ge dem en ärlig chans!

Jag har svårare att skratta nu när jag mår lite sämre eller så är det för att jag har sett en del saker mycket eller att jag ser det som ett krav att skratta och därför inte kan skratta.

Ett tag kunde jag skratta åt Carl Stanley videobloggar nu går det lite segare.
Hoppas det blir bättre snart.

Jag försöker också planera mina dagar så att jag har saker att se fram emot för känner mig ibland lite rastlös nuförtiden. Tränar en del och går på dv.

Jag har svårare att skratta nu när jag mår lite sämre eller så är det för att jag har sett en del saker mycket eller att jag ser det som ett krav att skratta och därför inte kan skratta.

Ett tag kunde jag skratta åt Carl Stanley videobloggar nu går det lite segare.
Hoppas det blir bättre snart.

Jag försöker också planera mina dagar så att jag har saker att se fram emot för känner mig ibland lite rastlös nuförtiden. Tränar en del och går på dv.

Djur låter kul men tyvärr bor jag i träningslägenhet så kan inte skaffa djur och man blir så upptagen med djur också. Min syster kanske kommer skaffa en hund snart som jag kan få vakta ibland.

Det här blir mitt sista inlägg i denna tråd. Jag har insett att för mycket självreflektion kan vara dåligt för en själv i längden. Vad jag föreslår är istället att man fokusera på att ha kul och prata om saker med andra som intresserar en själv och andra samtidigt som man ägnar sig åt fysisk aktivitet i största möjliga utsträckning. Att gå runt och ondgöra sig över sin utbrändhet och ständigt prata om den leder ingen vart enligt mig. Med det menar jag dock inte att denna tråd varit meningslös, tvärtom.

Appollo30 skrev:Att gå runt och ondgöra sig över sin utbrändhet och ständigt prata om den leder ingen vart enligt mig.

Jag förstår inte vad du menar ovan. Vad har du gjort när du gått runt och ondgjort dig? I vilka situationer och med vem har du ständigt pratat om den?

Jag skulle jämföra det med hur det kan vara när man skriver ett exjobb. Man kan tendera att prata mycket om det, trots att det inte leder någon vart och sällan blir intressant i längden för de man har kontakt med. Ur ett internt perspektiv kan "ondgöra sig över utbrändhet" innebära att man ständigt går runt och frågar sig hur man har lyckats hamna i sin situation. Det är det jag syftade på med begreppet "ondgöra sig" över utbrändheten. För till sist kan det även bli så att det går ut över andra som man har kontakt med: kan vara familj, kan vara vänner. Har man då kommit längre i sin utveckling eller kamp för att komma närmare ett tillfrisknande? Svaret är onekligen nej menar jag. I vilken utsträckning det har skett för egen del kan jag inte uttala mig om då jag inte vet riktigt svaret på den frågan. Tänkte mer rent allmänt.

Ytterst handlar det om på ett rent filosofiskt plan hur man ska förhålla sig till ens utbrändhet och hantera den. Jag menar på som jag var lite inne på tidigare att ju mindre man tänker på den och ju fler distraktioner man skaffar sig desto bättre. För att kunna tänka och agera konstruktivt kring sin utbrändhet så bör fokus ligga på vad man kan göra i nuet. Jag har för egen del slutat att tala om och tänka på min utbrändhet i största möjliga utsträckning. Fokus ligger istället på vad jag kan göra för att må bra i nuet och på vilka saker som intresserar mig samt har relevans för nuet. Exempelvis mår jag riktigt bra av intensiv fysisk aktivitet flera gånger per vecka. Då kan det bli så att man inte tänker längre än till nästa träningspass samt fokuserar på det. Min avslutande kommentar blir här en uppmaning till att återhämtningen från ens utbrändhet får ta den tid det tar, men att det primära fokus bör ligga på att skapa sig en så bra tillvaro som man kan i nuet oavsett ifall man är utbränd eller ej.

Hoppas att du fått en bättre klarhet i vad jag menade.

Jag måste ständigt vara på min vakt så att jag inte planerar in för mycket. Kollar mkt i kalendern och planerar hur jag ska "vila" efter och innan någon ansträngande timme, dag eller vecka med aktiviteter. "Vila" kan numera även inkludera aktiviteter som ger mer än de tar och behöver inte längre alltid innebära att jag måste isolera mig med ngn egen aktivitet (vilket länge var en nödvändighet).

Min erfarenhet är att det är bra med en omgivning som - istället för att applådera och uppmuntra ökad aktivitet - i frågasätter om jag verkligen orkar göra det jag planerat för att uppmärksamma mig på att det kan vara för mycket.

Många som blir utbrända har ju problem med gränssättning gentemot sig själva och andra. Vi kan/kunde driva oss själva hur långt som helst. Jag har haft kloka vårdkontakter som "förbjudit" mig ta ut mig även fysiskt, t ex bara träna med de lättaste vikterna och då max 10 repetitioner. När man går igång på prestationer kan det vara en prestation i sig att vänja sig vid en hälsosam nivå av prestation, såväl mentalt som fysiskt, eftersom man inte är en person som gör saker halvdant utan tidigare givit 150% i alla lägen.

Får säga att du fick till ett ytterst träffande inlägg, särskilt när du skriver om gränssättning. Kan inget annat än att hålla med...

Ja det är nog viktigt att kunna sätta gränser. Dock har vården sagt till mig att jag måste göra mer saker än jag gör för att bryta min depression.
Igår orkade jag inte mycket efter en ganska aktiv dag efter att jag lagat mat.

Flinta jobbar du nu eller är du sjukskriven?

Appollo30 skrev:Får säga att du fick till ett ytterst träffande inlägg, särskilt när du skriver om gränssättning. Kan inget annat än att hålla med...

Tack

Fretshi skrev:Ja det är nog viktigt att kunna sätta gränser. Dock har vården sagt till mig att jag måste göra mer saker än jag gör för att bryta min depression.
Igår orkade jag inte mycket efter en ganska aktiv dag efter att jag lagat mat.

Varför säger vården så när du redan aktiverar dig genom DV och träning på egen hand? Upplever du att du inte får tillräcklig eller rätt stimulans genom dessa aktiviteter?

Flinta skrev: När man går igång på prestationer kan det vara en prestation i sig att vänja sig vid en hälsosam nivå av prestation, såväl mentalt som fysiskt, eftersom man inte är en person som gör saker halvdant utan tidigare givit 150% i alla lägen.

Så lätt att skriva, så svårt att omsätta i praktiken, måste jag tillägga. Vad "en hälsosam nivå av prestation" är är ju ytterst individuellt och något varje enskild person måste undersöka och förhoppningsvis hitta någon gång under livets gång.

Flinta skrev:

Flinta skrev: När man går igång på prestationer kan det vara en prestation i sig att vänja sig vid en hälsosam nivå av prestation, såväl mentalt som fysiskt, eftersom man inte är en person som gör saker halvdant utan tidigare givit 150% i alla lägen.

Så lätt att skriva, så svårt att omsätta i praktiken, måste jag tillägga. Vad "en hälsosam nivå av prestation" är är ju ytterst individuellt och något varje enskild person måste undersöka och förhoppningsvis hitta någon gång under livets gång.

Så sant. Viktigt att komma ihåg, också, att dagsformen kan variera. Det som gick bra i förrgår kanske är för mycket idag, och vice versa. Så det gäller att försöka lära sig att känna efter och hitta balansen mellan att ge upp för tidigt och att "stänga av" och köra för hårt.

Det är inte så himla lätt alla gånger.

Flinta skrev:

Fretshi skrev:Ja det är nog viktigt att kunna sätta gränser. Dock har vården sagt till mig att jag måste göra mer saker än jag gör för att bryta min depression.
Igår orkade jag inte mycket efter en ganska aktiv dag efter att jag lagat mat.

Varför säger vården så när du redan aktiverar dig genom DV och träning på egen hand? Upplever du att du inte får tillräcklig eller rätt stimulans genom dessa aktiviteter?

Antagligen för att jag fortfarande är deprimerad men som sagt depression går ju inte över på en dag.
Min psykolog gnällde på mig i somras över att jag måste på allvar komma igång med träningen när jag hade litet uppehåll från kung du under sommaren dock hade min dv nån form av friskvård varje eftermiddag.

Sen skickar han ett mail i höst och säger det är viktigt med återhämtning också!
Så jävla sur på han ibland.

Jag hoppas dv och träning ska räcka men känner mig ganska ofta otillfredsställd.
Så jag vet inte om det är något jag gör som inte går bra.
Gick i och för sig bra ett tag i våras, men när jag träffade läkaren och sa som det var så bestämde vi att vi skulle öka dosen på min antidepressiv medicin. Sen när det bara hjälpte några veckor så prövade jag en strakare sort som inte alls funkade och nu är jag tillbaka på sertralin igen som funkar okej.
Mår dock inte superbra ännu.

Fretshi skrev:

Flinta skrev:

Fretshi skrev:Ja det är nog viktigt att kunna sätta gränser. Dock har vården sagt till mig att jag måste göra mer saker än jag gör för att bryta min depression.
Igår orkade jag inte mycket efter en ganska aktiv dag efter att jag lagat mat.

Varför säger vården så när du redan aktiverar dig genom DV och träning på egen hand? Upplever du att du inte får tillräcklig eller rätt stimulans genom dessa aktiviteter?

Antagligen för att jag fortfarande är deprimerad men som sagt depression går ju inte över på en dag.
Min psykolog gnällde på mig i somras över att jag måste på allvar komma igång med träningen när jag hade litet uppehåll från kung du under sommaren dock hade min dv nån form av friskvård varje eftermiddag.

Sen skickar han ett mail i höst och säger det är viktigt med återhämtning också!
Så jävla sur på han ibland.

Jag hoppas dv och träning ska räcka men känner mig ganska ofta otillfredsställd.
Så jag vet inte om det är något jag gör som inte går bra.
Gick i och för sig bra ett tag i våras, men när jag träffade läkaren och sa som det var så bestämde vi att vi skulle öka dosen på min antidepressiv medicin. Sen när det bara hjälpte några veckor så prövade jag en strakare sort som inte alls funkade och nu är jag tillbaka på sertralin igen som funkar okej.
Mår dock inte superbra ännu.

Tror du ett samverkansmöte kan vara till hjälp? Där du och viktiga personer i ditt liv träffas och gör upp en plan för hur de kan jobba/hjälpa dig så att du kan må bättre? T ex psykolog, läkaren, DV-personal, närstående? Tanken slog mig när jag läste ditt svar ovan.

Dock vet jag att man kan bli trött på sådana möten om det bara snackas och/eller om den hjälpen och stödet man erbjuds ej hjälper. Vård och omsorgsinsatser förvirrar i värsta fall mest och man hänvisas till egen problemlösning och utvecklar utmattningssyndrom av det.

Det är samhällets skyldighet att anpassa till oss, inte tvärtom. De har egentligen hur mycket tid som helst, i flera hundra år så börja det ske en liten marginal förändring, vad det största problemet i samhället är problem i vardagen och massa gnäll om vädret, medan ingen tar ansvar för åtgärda problemet o slänger ansvaret på någon annan. Som sagt homo sapiens primitiva instinkt är att överleva bland mängden och bara 1% av resten vill utveckla.

@Fretshi: Kan du se över inlägget ovan och kontakta admin eftersom du av misstag (förmodar jag) gjort felaktiga citeringar? En del av det du skrivit visas som att jag skulle skrivit det.