rdos skrev:Hur kan man vara överens om det utan att prata??

Skriva, teckenspråk, tankeöverföring eller hur man nu väljer att kommunicera.

Utan någon som helst kommunikation tror jag det blir svår att bli ihop.

Mats skrev:

rdos skrev:Hur kan man vara överens om det utan att prata??

Skriva, teckenspråk, tankeöverföring eller hur man nu väljer att kommunicera.

Utan någon som helst kommunikation tror jag det blir svår att bli ihop.

Då är jag med. Tankeöverföring låter bra.

rdos skrev:

Mats skrev:

rdos skrev:Hur kan man vara överens om det utan att prata??

Skriva, teckenspråk, tankeöverföring eller hur man nu väljer att kommunicera.

Utan någon som helst kommunikation tror jag det blir svår att bli ihop.

Då är jag med. Tankeöverföring låter bra.

Ja, det gjør det. Mulige utfordringer med en eventuell tankeoverføring er graden av unøyaktighet. F.eks. utfordringer med å skille mellom hva man tenker/føler selv og hva andre tenker/føler. Lag gjerne en tråd om temaet, det er et spennende tema.

Jag hade min första relation först efter att jag hade fyllt 20 och min första dejt när jag var 29 år.

Min uppfattning är att det går bättre när det inte är forcerat. Jag tror generellt inte att dejting är för mig eftersom jag för det mesta blir väldigt avståndstagande och nervös i situationer där någon jag inte känner väl visar mig intresse. De relationer jag har haft har varit med vänner som jag har delade intressen med och där ett romantiskt intresse har växt fram mycket långsamt under en längre tid. Jag tycker väldigt mycket om onlinespel och har "dejtat" personer jag har spelat med. Det är mer avslappnat eftersom man redan är goda vänner och har ett starkt gemensamt intresse och det inte är uttalat att relationen har ett visst mål. Dejtingsituationen kan vara väldigt pressande när det känns som att det finns en mall, som det gör när man träffar någon via en onlinedatingsida.

Inte sagt att det inte går att dejta via en onlinedejtingsida, det kräver bara mer energi och nervositet. Jag gick på en dejt med en kille från onlinedatingsidan Okcupid och det gick bra. Jag tror dock att jag hade tur som träffade någon som jag hade mycket gemensamt med och vi kunde metadiskutera hur svårt det är att veta hur man ska bete sig under en dejt.

Jag tror det är viktigt att inte vara för utseendefixerad som folk är på Tinder, utan fokusera mer på att man ska ha något att prata om och göra tillsammans, annars blir det istället väldigt hög belastning på social skicklighet, och det är något som kan vara väldigt ansträngande för mig. Självklart ska man tycka att personen är attraktiv men för mig funkar det inte att bara se en bild och swajpa, jag vill veta mer om personens intressen och göra mig en uppfattning om hur stelt/nervöst det skulle bli att träffa personen.

Amalia24 skrev:Jag hade min första relation först efter att jag hade fyllt 20 och min första dejt när jag var 29 år.

Min uppfattning är att det går bättre när det inte är forcerat. Jag tror generellt inte att dejting är för mig eftersom jag för det mesta blir väldigt avståndstagande och nervös i situationer där någon jag inte känner väl visar mig intresse. De relationer jag har haft har varit med vänner som jag har delade intressen med och där ett romantiskt intresse har växt fram mycket långsamt under en längre tid. Jag tycker väldigt mycket om onlinespel och har "dejtat" personer jag har spelat med. Det är mer avslappnat eftersom man redan är goda vänner och har ett starkt gemensamt intresse och det inte är uttalat att relationen har ett visst mål. Dejtingsituationen kan vara väldigt pressande när det känns som att det finns en mall, som det gör när man träffar någon via en onlinedatingsida.

Inte sagt att det inte går att dejta via en onlinedejtingsida, det kräver bara mer energi och nervositet. Jag gick på en dejt med en kille från onlinedatingsidan Okcupid och det gick bra. Jag tror dock att jag hade tur som träffade någon som jag hade mycket gemensamt med och vi kunde metadiskutera hur svårt det är att veta hur man ska bete sig under en dejt.

Jag tror det är viktigt att inte vara för utseendefixerad som folk är på Tinder, utan fokusera mer på att man ska ha något att prata om och göra tillsammans, annars blir det istället väldigt hög belastning på social skicklighet, och det är något som kan vara väldigt ansträngande för mig. Självklart ska man tycka att personen är attraktiv men för mig funkar det inte att bara se en bild och swajpa, jag vill veta mer om personens intressen och göra mig en uppfattning om hur stelt/nervöst det skulle bli att träffa personen.

om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

habiti skrev:om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

Menar du att man helt saknas tal eller lider av selektiv mutism och liknande? För då kan jag hålla med om att det kanske inte är rätt väg att gå att söka sig till en konventionell onlinedatingsida.

Om man har svårt att säga rätt saker och föra sig socialt så kan man nog sälla sig till de allra flesta med asperger, inklusive mig själv. Jag kan bli otroligt obekväm, tyst och knepig i sociala situationer men för mig beror det mycket på vilken typ av person jag träffar och hur mycket vi har gemensamt.

För vissa kanske det är lika svårt oavsett vilket, men jag tror ändå på att mötas i likheter. Via ett forum, ett dataspel, en förening eller liknande. För många är det lättast att prata på internet först så att man kan visa hur man är innan man möts. För mig har det fungerat att göra så, men det fungerar förstås inte för alla.

habiti skrev:om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

En forutsetning for et forhold er vel at man kan kommunisere på et vis. Snakke, skrive, tegn til tale etc. At man er usikker på hva man skal si og gjøre er det ikke alle som har noe problem med. Såfremt man er snill er det vel flott om man ikke er helt "normslave". Det synes i alle fall jeg.

Amalia24 skrev:

habiti skrev:om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

Menar du att man helt saknas tal eller lider av selektiv mutism och liknande? För då kan jag hålla med om att det kanske inte är rätt väg att gå att söka sig till en konventionell onlinedatingsida.

Om man har svårt att säga rätt saker och föra sig socialt så kan man nog sälla sig till de allra flesta med asperger, inklusive mig själv. Jag kan bli otroligt obekväm, tyst och knepig i sociala situationer men för mig beror det mycket på vilken typ av person jag träffar och hur mycket vi har gemensamt.

För vissa kanske det är lika svårt oavsett vilket, men jag tror ändå på att mötas i likheter. Via ett forum, ett dataspel, en förening eller liknande. För många är det lättast att prata på internet först så att man kan visa hur man är innan man möts. För mig har det fungerat att göra så, men det fungerar förstås inte för alla.

Nej, jag kan prata. Jag är dock extremt tråkig, konstig, tittar konstigt, går konstigt, pinsam röst etc. Ingen har någonsin varit intreserad av att prata med mig mer än 3 menningar.

Batte skrev:

habiti skrev:om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

En forutsetning for et forhold er vel at man kan kommunisere på et vis. Snakke, skrive, tegn til tale etc. At man er usikker på hva man skal si og gjøre er det ikke alle som har noe problem med. Såfremt man er snill er det vel flott om man ikke er helt "normslave". Det synes i alle fall jeg.

Så spirituell kommunikation duger alltså inte?

rdos skrev:

Batte skrev:

habiti skrev:om man inte kan prata då dvs har kassa sociala egenskaper (medfött), då är det ju kört

En forutsetning for et forhold er vel at man kan kommunisere på et vis. Snakke, skrive, tegn til tale etc. At man er usikker på hva man skal si og gjøre er det ikke alle som har noe problem med. Såfremt man er snill er det vel flott om man ikke er helt "normslave". Det synes i alle fall jeg.

Så spirituell kommunikation duger alltså inte?

Jeg skrev etc.

Tror för övrigt att det är viktigt att komma ihåg att även många personer utan AS tycker att det är extremt jobbigt att dejta. Jag har vänner som nog har känt lika mycket ångest som jag inför att träffa någon från internet och upplevt det som socialt obekvämt och stelt. Det är ju trots allt en ansträngd situation och det kräver rätt stark självkänsla för att ta sig igenom det helt utan att känna nervositet. Jag frågade min dejt (som inte har AS) om han märkte att jag hade AS första gången vi träffades, och han sa nej, för han var själv så nervös att han inte ens kunde ha ögonkontakt.

Med tiden har jag försökt anamma mer av en attityd i stil med "om det skiter sig så skiter det sig", och jag försöker släppa och gå vidare fort. Jag vet att jag gör fel i många sociala situationer, men det finns ingen anledning att dröja vid de misstag man har gjort. Man måste fortsätta försöka och göra fel, och ibland blir det rätt.

Jag förstår inte hur någon frivilligt kan utsätta sig för dejting. Speciellt när det fyller noll funktion för många neurodiversa, och t.o.m. kan sluta riktigt illa för en del.

rdos skrev:Jag förstår inte hur någon frivilligt kan utsätta sig för dejting. Speciellt när det fyller noll funktion för många neurodiversa, och t.o.m. kan sluta riktigt illa för en del.

Ja, man kan faktiskt bli gift

Blä, gift, ta gift, blä..

Nixer skrev:Hejsan!

Jag undrar om det är några av er aspergare som dejtar? Själv har jag aldrig gjort det, för att jag har varit rädd på något sätt att söka kontakt. Jag är runt 20år, och samhällets normer säger ju att jag borde ha träffat någon nu.

Hur gör ni andra när ni dejtar? Hur förbereder ni er? Finns det någon dejting-sida för personer med AS?

Jag har aldrig dejtat så vet inte hur det går till, men jag har stött på individer i sammanhang där det finns alkohol, som visat intresse för mig och har lett till sex. Jag umgås dock bara med andra människor om det är alkohol inblandat, eller om jag verkligen måste. Jag har dock en partner nuförtiden och det känns spännande.

tvilling99 skrev:Jag ångrar inte att jag gick med på aspergerdating,har redan fått svar på mejl jag skickat där.
Det enda tråkiga är att det är så få medlemmar och att många bor långt ifrån mig.

Jag har nu varit med på aspergerdating i åtta månader och några få tjejer har skrivit tillbaka under en längre tid men de flesta svarar inte ens om de överhuvudtaget ens läser ens mejl och som på de flesta nätdejtingsajten så vimlar det av en massa kräsna tjejer som bara sitter och väljer och vrakar och blir sittande där i åratal utan att hitta någon.
Det var en medlem här som myntade ett väldigt bra uttryck för många år sedan när han kallade dessa för"golddiggers".

Nä att hitta någon via nätet är svårare än att hitta nålen i höstacken, det är min slutsats efter alla dessa år.

tvilling99 skrev:Det var en medlem här som myntade ett väldigt bra uttryck för många år sedan när han kallade dessa för"golddiggers".

Hvis man har mange valgmuligheter må man velge bort noen. Å lete etter riktig person for en relasjon er ikke det samme som å være "gold digger".

ja om någon söt tjej vill tackar man inte nej

edion skrev:Skulle gärna dejta men vet inte hur man tar kontakt med tjejer för att inte skrämma bort dom. Är för obekväm att gå fram på krogen och förstår inte hur man ser om någon är intresserad om dom inte säger detta rakt ut. Skulle vara skönt att kanske dejta någon från detta forum då jag tror det skulle vara mera avslappnat. Ni som har tips eller är modiga och vill dejta direkt hojta till.

Jag vet heller inte hur man ska bete sig. Men vill du själv ta initiativet? Jag har lärt mig att jag mår mycket bättre utav att tjejerna tar initiativet. Jag avskyr att vara den som tar kontrollen och för och det är lätt hänt att det känns lite så om man själv ska ta första initiativet. Mig ger det i alla fall inte alls den bekräftelse jag söker. Så numera väntar jag alltid tills tjejer själva tar kontakt oavsett om det är online eller öga mot öga. Så om du är osäker på att själv ta initiativet - fokusera inte på det alls då, utan ha bara trevligt och så jobba på att göra det bästa av situationen när någon oväntat tar kontakt med dig istället. Det kan förvisso dröja, men då slipper man vara mentalt slut och har en mycket bättre självkänsla när någon väl tar kontakt.

Amalia24 skrev:Tror för övrigt att det är viktigt att komma ihåg att även många personer utan AS tycker att det är extremt jobbigt att dejta. Jag har vänner som nog har känt lika mycket ångest som jag inför att träffa någon från internet och upplevt det som socialt obekvämt och stelt. Det är ju trots allt en ansträngd situation och det kräver rätt stark självkänsla för att ta sig igenom det helt utan att känna nervositet. Jag frågade min dejt (som inte har AS) om han märkte att jag hade AS första gången vi träffades, och han sa nej, för han var själv så nervös att han inte ens kunde ha ögonkontakt.

Med tiden har jag försökt anamma mer av en attityd i stil med "om det skiter sig så skiter det sig", och jag försöker släppa och gå vidare fort. Jag vet att jag gör fel i många sociala situationer, men det finns ingen anledning att dröja vid de misstag man har gjort. Man måste fortsätta försöka och göra fel, och ibland blir det rätt.

Hmm... Ja, vi människor är verkligen olika! Är det inte idealiskt för "aspergare"? Jag menar, då umgås man ju med en person och får full uppmärksamhet av bara den personen! Det är ju precis det vi vill! Vad finns det att vara nervös för? Jag förstår inte.

Jag har lätt för att få kontakt med folk och lätt för att bli omtyckt och få igång samtal med folk jag träffar. Numera brukar jag smälta väl in i gruppsammanhang också. Och jag är oftast inte jätteosäker och nästan aldrig nervös. Jag älskar att få uppmärksamhet! Det är ju det jag behöver! Så jag känner att jag duger!

Det är inte problemet för mig. Problemet är att tjejer (och killar) drar öronen tillbaka när de upptäcker mina känslomässiga problem. I de flesta fall innebär det redan efter några enstaka meddelanden, men jag kan också vara vän med folk i flera år innan det plötsligt inte fungerar längre. Den absoluta majoriteten är dessutom väldigt dömande när det gäller detta. Många av de jag träffat som haft Asperger har också dömt mig och tyckt jag var oansvarig. Kvinnor på dejtingsidor skriver i sin presentationstext att man ska ha ansvarsförmåga och ha en god relation till sig själv. Klart att man blir upprörd då! Jag skriver till folk på forum berättar om mina problem och så får man i ansiktet saker som "det tänker man på före" eller "Man kan välja hur man hanterar sina känslor". För en del av oss är detta en livslång kamp. Och här känner jag att många aspergare om möjligt ofta är ännu mer dömande än de flesta andra - kanske för att de tänker mer svart eller vitt och "regelmässigt". Själv är jag precis tvärtom. Regler är till för att brytas!

tvilling99 skrev:

tvilling99 skrev:Jag ångrar inte att jag gick med på aspergerdating,har redan fått svar på mejl jag skickat där.
Det enda tråkiga är att det är så få medlemmar och att många bor långt ifrån mig.

Jag har nu varit med på aspergerdating i åtta månader och några få tjejer har skrivit tillbaka under en längre tid men de flesta svarar inte ens om de överhuvudtaget ens läser ens mejl och som på de flesta nätdejtingsajten så vimlar det av en massa kräsna tjejer som bara sitter och väljer och vrakar och blir sittande där i åratal utan att hitta någon.
Det var en medlem här som myntade ett väldigt bra uttryck för många år sedan när han kallade dessa för"golddiggers".

Nä att hitta någon via nätet är svårare än att hitta nålen i höstacken, det är min slutsats efter alla dessa år.

Det är svårt att få kontakt. Själv mår jag asdåligt av att bara skriva. Jag behöver umgås och lära känna folk på riktigt öga mot öga. Efter elva eller tolv år eller så på dejtingsidor har jag fått till två stycken träffar öga mot öga. Jag har blivit så skadad av detta att jag får ångest och blir orolig redan efter några dagar efter att jag får kontakt med någon. Börjar jag då prata om träff drar många sig ur. Eftersom jag vet detta skriver jag långa meddelanden.

Detta hände alldeles nyligen. En kvinna tog kontakt med mig och vi chattade hela natten. Hon ville ha mitt nummer och ringde upp på nyårsafton och önskade gott nytt år. Allt frid och fröjd och stämningen mellan oss var helt underbar. Hon var vidöppen precis som jag och berättade om sina äventyr. Så plötsligt någon dag senare så får jag panik. Kan jag lite på henne? Jag vill inte hon ska ha makt över mig. Den förtroendekrisen med mig själv och henne ledde till att jag frågade hur hon tänkt sig angående träff - middag eller promenad t.ex. Svaret dröjde länge. Till sist skrev hon "Vi får väl se hur det känns. " Då blev jag riktigt rädd. Jag hade väntat mig en lika avslappnad respons som tidigare i stil med "Det ger sig. " Så jag skrev ett långt meddelande och berättade om min osäkerhet. Jag fick ett kort svar. Jag skrev att från och med nu var jag sårbar osv. Efter några dagar hade hon inaktiverat sitt konto. Då skulle jag alltså inte dröjt med mitt förtydligande svar, som var mer genomtänkt.

Några dagar senare kom jag på att det som ledde till min oro var associationer till tidigare erfarenheter som gjort att jag känt enorm press på mig. Just pressen att jag kanske inte borde berätta hur jag kände det gjorde det ännu svårare. Hela karusellen. Men vad det handlar om är ju att jag behöver en riktig kontakt så att man verkligen känner var man har varandra. Jag tror inte på att lära känna varandra genom textande.

Dreamtrance skrev:Har missat chansen med många tjejer. Har förstått i efterhand att många funnit mig attraktiv och charmig. Problemet är att de inte sagt det utan signalerat det med kroppsspråk.

Nej, jag märker ju om någon stöter på mig eller försöker charma mig. Men hur ska man reagera?? Ingen aning vad jag ska säga. Hade det varit på en träff där man börjat prata med varandra hade jag inte varit osäker, men när det är tjejen som jobbar i bardisken som kommer fram och försöker fjäska innan stängningsdags, vad tusan säger man då? Hur bryter man isen i en sådan situation? Man får ju aldrig träna på det för det inträffar så sällan.

Aceber skrev:Har haft pojkvänner och längre relationer sen jag var 13. Har haft svårt med att ha massa vänner då det blir för mycket och rörigt. Är mycket tryggare med en och samma person som jag kan umgås med (även om vi har många vänner utanför vår relation och folk hemma 4 där i veckan). Mitt tips är att hitta rätt person.. någon som inte skräms av diagnosen. Någon som ser det som en del av dig. En del som behövs för att du ska vara du. Att vara tsm med någon som har as krävs extremt mycket tålamod och att man kan ge mer än vad man tar. Har inte lika mycket energi eller ork som min sambo vilket gör att han ibland får dammsuga en gång extra fast jag verkligen hade velat orka med det själv. Finns fantastiska människor där ute! Men tro mig.. sambolivet är en utmaning varje dag.. lägger så extremt mycket fokus på mig själv för att hålla mig ovanför vattenytan och orka med så mycket som möjligt. Inte för att vara självisk utan för att jag inte har något val. Och jag har hittat en partner som förstår det men ändå känner man ofta skuld. Man hade velat ge sin partner minst lika mycket som dom ger en... Det är tufft men absolut inte omöjligt!

Låter snoppenbra! Fint skrivet! Jag förstår dig. Känner likadant när det gäller det där med skuld. Och ja, många människor är verkligen hjälpsamma och omtänksamma när de ser ett behov. Det märkte jag verkligen på min vandring här! (Vandrade 299 mil i somras.)

Nu är det ju dock inte en sådan relation jag söker. Jag vill inte bo ihop med någon permanent. När jag besökte en av mina bästa vänner i Stockholm i somras så stannade jag några dagar. Det blev totalt katastrof. Vi hade varit vänner i sex år och kom närmare varandra i somras. Nu är det troligtvis över mellan oss och jag vill faktiskt göra slut. Båda hade ambitionen att vara vänner livet ut, men tyvärr blir det oftast inte som man tänker sig.

Det du berättar är också en av anledningarna till att jag inte vill bo med någon. Jag vill att man ska hämta energi och inspiration ur relationen. Dilemmat jag har är ju mina känslomässiga problem med mig själv. Jag behöver hitta någon som kan hantera detta och tycker jag är värd att fortsätta klänga på i alla fall. Oro och ångest gör relationer över lag väldigt svårt. Vad gäller fysisk närhet är det närmaste jag kommit faktiskt umgänge med barn. Jag har upplevt det som närmare och mer direkt än när jag kramat vuxna kvinnor. Och då har jag kunnat ta värmen kärleken med mig i mitt hjärta, eftersom jag inte haft något att förlora och det inte finns något att bygga vidare på. Med en vuxen person kommer misstänksamheten och oron med sårbarheten och då dalar den naturliga värmen och tilliten som man hade från början. Numera inträffar detta på mindre än en vecka när jag får kontakt med en "ny kvinna". Det är inte lätt att förklara detta för någon man nyss fått kontakt med.

Reina skrev:Jag dejtade endel för ett par år sedan. Både via internet och om någon frågade ut mig på det gamla vanliga viset. Jag gjorde det mest för min egen skull för att träna på min sociala förmåga, och gjorde alltid klart att vi inte skulle ses igen efter att vi haft sex, vilket gick fram mer eller mindre bra. Några av de som jag träffade på nån enstaka dejt försöker fortfarande ta upp kontakten nu nästan 6 år senare, vilket är lite obehagligt.

Jag har inlett en av mina längre relationer efter typiskt dejtande. Det kändes mer som en transaktion egentligen. Jag tyckte att han uppfyllde tillräckligt många kriterier för att vara god nog att leva med. I slutändan varade det bara i 2,5 år eftersom jag kände mig uttråkad, trots att vi egentligen hade det förhållandevis bra

Mina två djupare relationer uppstod mer spontant med män jag kände och började få en fördjupad kontakt med. Det blir kanske inte heller alltid rätt att falla blint och passionerat för någon, men det är betydligt lättare att älska dem längre och känna mening utöver att ha någon att se på tv med om kvällarna.

Jo, jag brukar också tänka att det är vettigare med kompisskap som utvecklas till djupare vänskap. Fördelen är ju att man redan känner varandra väl. Men jag är öppen för de flesta varianter. Jag får se hur det blir. Och jag delar inte alls de traditionella normerna när det gäller förhållanden. Men oavsett så är det svårt detta att få kontakt med någon som tål mig. De jag får kontakt som inte försvinner är nästan alltid gifta mammor som tycker synd om mig och vill stötta mig. Jag fick kontakt med en nyligen som var gift men hade öppet förhållande och hon ville hjälpa mig och det märktes att hon var väldigt glad över kontakten vi hade. Men som sagt... Hur ska man göra med känslorna där? Det är nästan omöjligt.