Vissa folk i min omgivning verkar inte kunna förstå mitt behov av att dra mig undan ibland. Jag är bara intresserad av att delta i sociala situationer som stimulerar mig. Om personerna jag är med gör eller pratar om nåt tråkigt vill jag bara dra mig undan.

Hur löser ni liknande situationer?

Et vennskap eller lignende sosiale relasjoner er toveis relasjoner. Du kan kalle det en slags mutualisme; En symbiose der begge parter drar fordel av interaksjonen. Det vil si at begge parter må både få og gi noe. Det er er en slags byttehandel, skulle man kunne si.

Du bør selvsagt ikke ha flere relasjoner enn du har kapasitet til. De bør heller ikke være mer omfattende enn du har kapasitet til. Dersom du har en diagnose, kan du vise til den når du begrenser relasjonene.

Det du uansett må ta hensyn til, er at en parasitisk symbiose ikke vennskap. Med andre ord kan du ikke dra deg unna ved bare å redusere hva du gir og ikke hva du får. Dere kan ikke bare snakke om det du ønsker, dersom den andre får utbytte av noe helt annet. I et vennskap og lignende relasjoner er det man gir og får ofte ord.

Noe av det man kan få:
-Få komplimenter og andre positive tilbakemeldinger
-Få snakke om det man vil og har behov for å prate om
-Få tilbakemeldinger om at den andre er interessert i å lytte

Med andre ord må du trolig snakke om eller lytte til ting den andre er interessert i. Du må regne med å gjøre dette omtrent i samme omfang som den andre lytter til eller snakker om det du er interessert i.

Dersom du har behov for å være mer for deg selv, kan du selvsagt treffe vedkommende sjeldnere eller i kortere tid. Du kan ikke bare få og ikke gi i et vennskap etc.

Msmacke skrev:Vissa folk i min omgivning verkar inte kunna förstå mitt behov av att dra mig undan ibland. Jag är bara intresserad av att delta i sociala situationer som stimulerar mig. Om personerna jag är med gör eller pratar om nåt tråkigt vill jag bara dra mig undan.

Hur löser ni liknande situationer?

Min lösning som fungerar väldigt bra för mig är att jag alltid när jag blir
bjuden på kalas frågar om antalet bjudna är fler än antalet rum. Om det
inte är fallet finns det alltid minst ett rum jag kan dra mig undan till.

Jag menar inte att jag kan allt om allt utan bara att jag löst just det här
problemet. Menar inte heller att jag anser mig vara bättre än du för att
jag löst problemet. Det som ser ut som genialitet är oftast resultatet av
ett hårt arbete med många misslyckanden på vägen.

Säg ifrån på skarpen?

Det är väl bra om omgivningen har förståelse.
Men jag kan lämna rummet oavsett grad av förståelse.

Varför utsätta sig, liksom.
Sitta där och få tilltagande kompakt huvudvärk av vara åhörare till rent kackel - eller känna sån där existensångest av att vara med om falska leenden och tillgjorda manér vid mer högtidligt minglande.

Jag konverserar inte frivilligt, med syftning till den äldre betydelsen av ordet.

Svårt att säga något bra, men ska man komma med en ursäkt, är det bättre meddela det med en och en, för NT:folket i grupp har svårare att ta in enskilda människors problem...

Msmacke skrev:Vissa folk i min omgivning verkar inte kunna förstå mitt behov av att dra mig undan ibland. Jag är bara intresserad av att delta i sociala situationer som stimulerar mig. Om personerna jag är med gör eller pratar om nåt tråkigt vill jag bara dra mig undan.

Hur löser ni liknande situationer?

Man kan alltid lämna situationen.

Hitta på oskyldiga lögner.

Försöka lösa det så enkelt så möjligt.

För sin egen skull.

I bästa fall kommer man att uppfattas som social ohyfsad eller man får blickar. Det kan göra ont. Men det är inte farligt.

Rekommenderar inte att komma med invecklade konversationer om asperger samt desperata försök att föra långa diskussioner om vad det innebär att leva med autism.

KrigarSjäl skrev:Det är väl bra om ingen har förståelse.
Men jag kan lämna rummet oavsett grad av förståelse.

Varför utsätta sig, liksom.
Sitta där och få tilltagande kompakt huvudvärk av vara åhörare till rent kackel - eller känna sån där existensångest av att vara med om falska leenden och tillgjorda manér vid mer högtidligt minglande.

Jag konverserar inte frivilligt, med syftning till den äldre betydelsen av ordet.

Väldigt moget och sunt. Du är en bra förebild. Hoppas många läser det.

Selvfølgelig skal man kunne trekke seg unna, man skal jo ikke gjøre seg syk ved å konversere.

Dersom man vil ha et vennskap (mutualisme) må man både gi og få. Man kan ikke trekke seg unna bare når den andre ønsker å snakke om noe og slik ta all oppmerksomhet selv. Man må gi oppmerksomhet også.

Msmacke skrev:Vissa folk i min omgivning verkar inte kunna förstå mitt behov av att dra mig undan ibland. Jag är bara intresserad av att delta i sociala situationer som stimulerar mig. Om personerna jag är med gör eller pratar om nåt tråkigt vill jag bara dra mig undan.

Hur löser ni liknande situationer?

Hur har du förklarat det behovet?

Om du har förklarat det som i ditt inlägg (vilket då i princip skulle tolkas som "ni är så förbannat tråkiga att jag inte vill ha med er att göra förrän ni pratar om nåt som intresserar MIG så jag går iväg en stund och kommer tillbaka när ni vill anpassa er). I sådana fall är det inte konstigt om de inte är så förstående.

Om du istället exempelvis skulle säga att du blir trött i huvudet snabbt i sociala situationer och behöver dra dig undan en stund i bland så att du ska orka umgås längre istället för att bli tvungen att gå hem nästan direkt bör de kunna visa mer förståelse.

Som jag sa, säg ifrån bara eller be någon annan föra din talan?

Jag har turen att ha hund, det finns alltid en orsak till att jag kan/måste gå iväg en stund, hunden måste rastas och jag får komma iväg och det är underbart.

Sen är jag aldrig med på sociala tillställningar så länge, jag förklarar innan att jag är lite trött eller inte orkar och säger att jag nog bara stannar kanske bara en eller två timmar så vet dom om det från början. Ibland kanske jag kan vara med mer om jag verkligen måste men då är jag inte bekväm, jag mår uselt och kan inte fokusera på något och är helt slut i huvudet.

Dom andra jag umgås med kanske ses flera timmar längre än mig men mina begränsningar säger stopp långt innan. Problemet är att jag i större grupper (mer än en eller max två personer) alltid har det väldigt jobbigt och svårt att processa allt. Mina svårigheter kommer fram tydligt.

På jul och högtider går jag faktiskt hem till mig mellan julbordssittningarna fast det rör sig om några timmar och jag skulle kunna stanna. Jag vet att mina föräldrar vill att jag ska stanna och att jag kan vila i deras gästrum men det går inte för mig, jag måste vara på min trygga plats hemma och utan folk i min närhet. Det går inte att slappna av med en människa inom räckhåll. Jag vill hem och låsa dörren om mig och stänga av omvärlden.

Beroende på hur nära du står dom du är hos så skulle jag förklara olika mycket, för nära vänner skulle jag nog förklara att jag blir väldigt trött av sociala sammanhang och inte orkar så mycket men att jag är glad att jag får vara med och att jag ska göra det bästa utifrån mig själv och förklara att jag tycker mycket om att vara med dom men inte orkar så mycket som jag vill. Med lite mer främmande människor skulle jag nog kanske inte förklara hela asperger grejen utan bara säga att jag är lite trött och inte orkar så mycket och behöver lite vilotid.

Folk verkar ha svårt att förstå hur mycket energi det tar att sitta på en släktmiddag, klä på sig kläder, ta sig till och från the happening.

Jag ser inget fel med att behöva lite tid för sig själv, visst majoriteten av alla har kanske inte det behovet men vi är många som har det så.

Så slutsatsen, berätta varför för dom du känner, du kommer bli förvånad över hur mycket förståelse det finns i världen, förklara lite vagt eller "råka missa" frågorna om varför du inte är med på allt om det kommer från någon du inte vill öppna dig för utan byt ämne och börja prata om den personen istället vilket dom flesta uppskattar.

Teagirl förklarar det bra. Det viktigaste att tänka på är att man
förklarar att det inte beror på sällskapet utan att det är ens egen
personlighet. Det kan vara svårt förklara då folk alltid tar åt sig,
det är först på senare år jag känner att det börjar fungera.

Att använda humor och/eller visa empati kan underlätta men det
är också svårt. Livet är en skola och nu känns det för mig äntligen
som att sommaren kommit.

Vilken omgivning? En riktig aspergare bor som en eremit.

nescio skrev:Vilken omgivning? En riktig aspergare bor som en eremit.

Precis...