Surkatt skrev:Ja, så blev det för mig med medicinerna. Jag blev bara tröttare av dem eftersom jag aldrig var riktigt glad samt att de gav andra biverkningar också.

Jag har levt med bipolariteten hela mitt tonårs- och vuxna liv, men fick diagnosen (typ II) för bara några år sedan. Jag behövde då berätta om min sjukdomshistoria och hur jag reagerat på SSRI-medicin (att den gav manier). Läkaren ställde en massa frågor och fyllde i ett formulär. Det tog ungefär en kvart bara, men då hade han förstås läst delar av min journal innan.

Jag känner igen mig i mycket av det där. Det var inte min mening att förminska sjukdomen genom att kalla den sårbarhet. Samtidigt tror jag att det hjälper att tänka på den så. Om vi skulle få leva ett liv som passade oss kanske sjukdomen knappt skulle märkas av. Det kanske är jäkligt flummigt, men jag brukar tänka på sjukdomen som ett vilt, frihetstörstande djur som sitter fast inne i mig. När jag utsätts för för mycket tvång, stress, onödiga sysslor, dryga, puckade människor och så vidare reagerar djuret genom att antingen skena iväg med mig eller lamslå mig.
Vi lever ju ett ganska knäppt liv egentligen och jag tycker inte att det är fel att tänka att det är mer fel på samhället än på oss.

Bipoläritet är rent medicinskt en sjukdom och inte en sårbarhet, men sedan förstår jag att man själv kan se det på annat sätt, särskilt om man som dig har så långa perioder då man mår bra. Jag tar inte illa upp av att du själv ser det som att du har en sårbarhet, men för mig är det helt uppenbart en sjukdom. Det var många år sedan jag hade en längre normal period. För mig är det ingen yttre omständighet som triggar att jag blir sjuk just nu, så det beror troligtvis på en kemisk obalans i hjärnan för min del.

Jag respekterar ditt sätt att se på saken, och jag förstår det synsättet, men jag fungerar inte likadant. Vi har ju alla olika sätt att hantera saker, huvudsaken är att vi hittar det sättet som passar oss bäst. Jag ser din beskrivning rent bokstavligt i sann Asperger anda Det skrämmer mig att något jag känner inte skulle vara en del av mig eller som i ditt sätt att se det att något som inte är jag skulle finnas och ta över mig. Jag kan se djuret du pratar om bokstavligt talat. Skulle jag tänka så skulle jag börja självskada. Jag mår alltså inte dåligt av ditt sätt att se på saken eller höra dig berätta, tvärtom, det är intressant att höra hur andra tänker.

Jag själv tänker väldigt kliniskt, läkare, annan vårdpersonal och mina vänner tycker det är lite konstigt, men jag är naturvetenskaplig av mig. Läser jag om signalsubstanser och synapser blir det något jag kan förstå och förstår jag mår jag bättre av det. Jag analyserar mitt sätt att tänka och fungera mycket också och läser på om olika terapeutiska teorier och lär mig av det också. Det är ett synsätt som jag hittills mått bra av. Jag har svårt att ta till mig och bli hjälpt av mindfullness och annat som är lite mer flummigt.

Vad skönt att du har hittat något som fungerar för dig. Jag vill testa mediciner, jag tror att det är det ända som fungerar just nu, jag har testat allting annat. Sedan måste jag inte nödvändigtvis ta medicin hela livet, jag tänker att hittar jag en medicin jag trivs med tar jag den något år sedan utvärderar jag igen och bestämmer vad jag gör då. Just tröttheten är ett av mina största problem så den biten kan i alla fall inte bli värre.

Kan rekommendera att läsa mer om bipolaritet 1-4 och sedan göra en självanalys för att sedan kontakta en pyskolog för att få vidare råd.

Om det psykologen säger stämmer in på din självanalys så vet du att information du läste gav dig tillräckligt med kunskap för att dra egna slutsatser och då är det bara att läsa vidare. Denna väg kan du även spara in lite pengar och endast ta till professionell hjälp när blir osäker.

Kan rekommendera att läsa mer om ***Reklamlänk***

Lycka till

simonb skrev:Kan rekommendera att läsa mer om bipolaritet 1-4 och sedan göra en självanalys för att sedan kontakta en pyskolog för att få vidare råd.

Om det psykologen säger stämmer in på din självanalys så vet du att information du läste gav dig tillräckligt med kunskap för att dra egna slutsatser och då är det bara att läsa vidare. Denna väg kan du även spara in lite pengar och endast ta till professionell hjälp när blir osäker.

Kan rekommendera att läsa mer om ***Reklamlänk***

Lycka till

Jag har läst på, men känner inte igen mig riktigt i hypomanierna, därför frågar jag här, om jag är bipolär är jag typ 2. Jag ska på utredning på en affektiv mottagning om två veckor, det ser jag fram emot.

Hur är dina hypomanier?

Nu har jag frikort, annars kostar inte en utredning så mycket, jag skulle fått betala 350 kronor för första besöket, sedan vet jag inte, men man betalar alltid max 1100 kronor. Man ska alltid söka vård om man misstänker att man är bipolär, det är inget man kan behandla själv och det kan lika gärna vara något annat då behöver man få veta det.

Surkatt skrev:

Fretshi skrev:Jag har också varit sjuk länge och testat flera antidepressiva med osäkert resultat. Nu ska jag börja läsa en bok som heter frisk utan medicin som handlar om kostens betydelse vid autism och adhd. Samt vissa rörelseöbmvningar då jag har en spädbarnsreflex kvar.

Jag tror det kan hhälpa mig oerhört mycket men cet inte ännu men det känns som att det finns hopp.

Berätta gärna om hur det går sen, det låter intressant

Har inte kommit igång sen men när jag gjorde rörelse övningar mådde jag lite bättre har även problem med ilska och käkar haldol för den.

Ska testa och se vad som händer om man tar bort gluten och minskar på sockret.
Annars har fysisk aktivitet hjälpt mig lite.

Jag tänkte uppdatera lite, jag är klar med den bipolära utredningen och jag är inte bipolär, däremot konstaterades det att jag har kraftiga svängningar i humöret. Skillnaden mellan mig och en bipolär är att jag pendlar mellan djup depression och att ha ett neutralt stämningsläge (typ att jag är frisk) medan en bipolär pendlar mellan depression och hypomani/mani. Jag går aldrig upp i hypomani. Men mina pendlingar är alléers för stora och sker för snabbt för att räknas som att jag har bra och dåliga dagar, därför behöver jag stämningsstabiliserande medicin. Jag har fått börja på Lamictal, jag är inte uppe i full dos än men jag mår så mycket bättre. Det är som att jag är en annan människa, jag kan göra saker som jag inte kunnat på flera år och mina kognitiva förmågor har börjat komma tillbaka. Jag behöver också antidepressiv medicin och ångestdämpande, så jag tar Voxra och Lyrica också.

Jag har dåliga erfarenheter av vita vart jätterastlös och ångestfylld av den så den var aningen stark för mig.
Nu äter jag sertraline och den funkar okej.
Jag kan också svänga i mitt humör och upplever bra och dåliga dagar vill bara att de dåliga dagarna ska bli färre.

Har ännu inte tagit bort gluten laktos och socker så vet inte hur det kommer påverka mig kanske att jag skulle må bättre ska alla fall minska på mängden socker då det kan ge humörsvängningar.

Kan man säga att du har en recidiverande unipolär depression, Liljan?

Flinta skrev:Kan man säga att du har en recidiverande unipolär depression, Liljan?

Jag läste lite snabbt om det och som jag tolkar det betyder det återkommande depressioner. Grejen med min depression är att jag är självmordsbenägen ena dagen för att vara helt frisk nästa dag, så är jag frisk-ish i en vecka för att sedan krascha och bli djupt deprimerad igen, jag skulle inte kalla det två olika depressioner eftersom det bara går fem dagar emellan.