Hej!
Jag var tillsammans med min partner i flera år innan vi bestämde att dela på oss. Efter mer än ett halvår ifrån varandra älskar jag fortfarande honom och upplever inte att jag kan gå vidare. Jag är helt enkelt förtjust i honom och uppskattar verkligen många av hans egenskaper. Anledningen till att vi valde att sluta träffas är de olika närhetsbehov vi har. För någon vecka sedan insåg jag att han förmodligen har asperger, eller en mild grad av det. Det förklarade en del för mig.

Jag har inte varit den perfekta partnern för honom. Eftersom jag inte visste att han hade asperger har jag kritiserat honom för hans sätt att dra sig undan men främst för hans sätt att uttrycka känslor. Jag tyckte att han uttryckte för lite och jag behövde mer för att känna mig trygg. Han blev mer låst och jag mer desperat. Klassiskt! Men efter en del läsande på internet, olika forum och artiklar har jag förstått att vissa AS - NT par får det att funka bra och jag skulle oerhört gärna vilja att jag och mitt ex, som inte verkar stängd för ett förhållande igen, ska bli en av de par som får det att funka!

Vi har träffats ett par gånger nu igen, och jag älskar honom verkligen fortfarande. Jag märker på sociala medier att han "visar" mer känslor nu än tidigare. Att ta upp med honom att jag läst om asperger känns olägligt. Istället för att ställa krav eller be honom gå och eventuellt få en diagnos vill jag fokusera på vad jag kan göra. Med det menar jag inte enbart hur jag kan vara mot honom utan hur jag kan hantera det i mig själv.

Jag skulle vara oerhört tacksam om någon med väl fungerande förhållanden vill dela med sig om tips både på hur man som NT bör agera mot en partner med AS?
Men framför allt: Hur hanterar jag det i mig själv?
Jag är fullt medveten om de positiva egenskaper han har... Han är lojal, rolig, artig, lugn, brusar aldrig upp, älskar djur och natur, spännande, gullig, godhjärtad, smart och lätt att tycka om. När det inte har varit skit mellan oss har det varit helt jävla underbart.

Jag är rädd att bli ensam när mina föräldrar är döda. De har blivit en trygg punkt där jag är omhändertagen under de perioder det har varit jobbigt mellan mig och killen.

Hur kan man få bort de värsta dipparna?
Och hur kan jag hantera dem?

Hjälp please!

Hm... frågan är ju också hur pass säkert det är att han har en Asperger-personlighet. Män som fungerar så i en relation finns det gott om. Och de flesta har inte Asperger. Finns det tecken på att han fungerar på på andra plan också? Missförstår han saker för att han tänker för konkret? Har han specialintressen?

Du tycker att hans sätt att dra sig undan och hans sätt att uttrycka känslor tyder på Asperger? Hur ser det ut, konkret? Jag menar - en person med Asperger kan behöva dra sig tillbaka för att hen behöver lugn och ro, men jag har också träffat några män som drar sig tillbaka för att de har något problem med sitt känsloliv eller med sig själva, och jag känner att det kan bli helt fel om det inte handlar om Asperger. Min ex-man var jäkligt knepig på det sättet. Man fick verkligen inte mycket uppmärksamhet, känsloyttring, m.m. av honom. Men han hade inte Asperger, utan jag har det.

Och känsloyttringar kan också se så olika ut. Kan du ge exempel hur han gör då?

Om man kunde vara säker att det verkligen handlar om Asperger där, skulle jag säga - ta helt enkelt inget för givet utan prata konkret om saker och ting. Där får man inte utgå ifrån att partnern vet vad man vill. Folk med Asperger brukar kunna komma överens om saker, man får bestämma konkret hur man ska göra, kanske även tänka lite utanför boxen.

Du kan också försöka kolla om han skulle vara beredd att ge dig bekräftelse regelbundet. T.ex. skicka minst ett sms varje dag, eller säga något speciellt varje dag. Min man och jag hade en sån där "magisk" fras som han sa till mig varje dag, för att jag skulle känna mig trygg. När jag började bli less på att höra den, så märkte vi ju att det inte behövdes längre. Men det kan vara ett bra sätt. Och min nuvarande man har inte heller Asperger. Men det problemet att du känner dig lätt ensamt, har ju inte heller med Asperger att göra.

Toblerone:
Stort tack för ditt svar!
Ja, jag nämnde bara de "aspergers"-drag som jag upplevde svåra att kompromissa med mina egna egenskaper. Han har dock fler egenskaper som tyder på aspergers. Specialintresse - absolut! Och stort behov av att ha egentid. Han känner sig "udda och konstig" (hans eget ordval) - tror han menar att han sällan känner att han passar in. Han kan missförstå meningar som är skrivna i "metaforer" - dvs inte rakt på sak. Har svårt för krav och säger att han kan få panik inombords av andra människors känslor. T ex om någon är arg eller ledsen men även om någon är jätteglad.

Toblerone skrev:
Du tycker att hans sätt att dra sig undan och hans sätt att uttrycka känslor tyder på Asperger? Hur ser det ut, konkret? [......]

Och känsloyttringar kan också se så olika ut. Kan du ge exempel hur han gör då?

Det som gör att jag tycker det tyder på asperger är att han exempelvis kunde säga "Om jag inte ville vara med dig skulle jag inte vara det" istället för att säga "Jag älskar dig" till exempel, som var något han inte alls kände sig bekväm med att säga. Ett par gånger sa han ändå det, men efteråt sa han att han inte tycker om de orden och att han "aldrig skulle kunna säga det ärligt". Det sårade mig oerhört men jag vet att han hade väldigt starka känslor för mig (om man så kallar det "älska" eller nåt annat) för det märktes.

Vad menar du när du frågar efter hans "känsloyttringar - hur han gör"?

Han kan se saker som ingen annan ser. Exempelvis så brukar min mamma göra påskägg till oss "barn" - med respektive. Då tyckte han att vi skulle göra ett ägg till henne. Det lät ju som en självklar och fin sak! Han är verkligen godhjärtad.

Det som ändå sårar mig är att han vill dra sig undan när jag är ledsen. T ex när vi bodde väldigt långt bort från min familj och jag sa att jag saknade dem så sa han att jag inte ska vara där om jag inte är glad. Jag ville vara där med honom men det hade bara känts skönt med en kram. Ibland ignorerade han helt att jag var ledsen, som om han inte såg att jag grät. Det hela blev en ond cirkel för desto mer han ignorerade, desto mer ledsen blev jag och då var jag ju också mer krävande.

Han har sagt att han får panik inombords när han ser mig gråta.
När hans mamma mått dåligt vid en kris berättar han för mig att det är hemskt för honom att lyssna på henne.

Jo, du har rätt, det låter väldigt mycket som Asperger.

Det där med att vilja slippa att se den andre ledsen - det är en ganska typisk grej för många (manliga) Aspies. Och det är ju hemskt för personen som är ledsen att partnern inte vill stödja en, man kanske tänker att han gör ju som om han vore den drabbade, ställer sig själv i centrum. Fast så är det inte riktigt. Snarare en stor känslighet, han mår själv dåligt av att du inte mår bra. Lite ser man det på icke-Aspies också. Min man kan vara ganska ledsen om jag är ledsen. Han påverkas också mycket av det. Enda lösningen är väl att man får kompromissa lite. Han får inte gå undan helt, måste finnas för dig, men du kanske inte kan förvänta dig att han säger helt rätt saker. Han måste förstå att det blir värre om han drar sig undan helt.

Och kanske måste han inte säga "jag älskar dig", om det är onaturligt för honom, kanske kan han säga något annat som uttrycker ungefär samma sak. Och han måste förstå att du vill höra något positivt av honom ibland. Kanske kan ni satsa på dem delarna som han har lättast för, dvs. han får säga sånt som känns mest naturligt för honom. Kanske kan du förstärka dem situationerna, ge positiv feedback där, så att han märker att det är något han ska satsa på.

Jag skulle inte vilja att någon trängde sig på mig
om jag var ledsen. Tvingas vara social när jag var
ledsen skulle kännas väldigt jobbigt.

Efter att jag varit ledsen klart vill jag kanske prata
om det och få stöd. När jag känner mig redo.

Om din man känner som jag kan det vara svårt för
honom veta hur mottaglig du är för kontakt. Du har
säkert också en gräns för hur social du orkar vara
när du är nere och det är svårt när man inte vet var
den går. Svårt veta vad man får säga och göra för
att vara ett stöd och inte en börda.

gurkmejan skrev:Jag har inte varit den perfekta partnern för honom. Eftersom jag inte visste att han hade asperger har jag kritiserat honom för hans sätt att dra sig undan men främst för hans sätt att uttrycka känslor.

Er du nå klar til å akseptere et samliv som dekker hans behov for fravær av nærhet? Kan du nå anerkjenne hans måte å vise følelser?

gurkmejan skrev:Jag skulle vara oerhört tacksam om någon med väl fungerande förhållanden vill dela med sig om tips både på hur man som NT bör agera mot en partner med AS?

Akseptere at vedkommende trekker seg tilbake.

gurkmejan skrev:Det som ändå sårar mig är att han vill dra sig undan när jag är ledsen. T ex när vi bodde väldigt långt bort från min familj och jag sa att jag saknade dem så sa han att jag inte ska vara där om jag inte är glad. Jag ville vara där med honom men det hade bara känts skönt med en kram. Ibland ignorerade han helt att jag var ledsen, som om han inte såg att jag grät. Det hela blev en ond cirkel för desto mer han ignorerade, desto mer ledsen blev jag och då var jag ju också mer krävande.

Har du snakket med ham om hva du ønsker at han skal gjøre når du er trist? Har han fått din fasit? Eller har du bare spurt hvorfor han trekker seg unna?

gurkmejan skrev:Det som gör att jag tycker det tyder på asperger är att han exempelvis kunde säga "Om jag inte ville vara med dig skulle jag inte vara det" istället för att säga "Jag älskar dig" till exempel, som var något han inte alls kände sig bekväm med att säga. Ett par gånger sa han ändå det, men efteråt sa han att han inte tycker om de orden och att han "aldrig skulle kunna säga det ärligt". Det sårade mig oerhört men jag vet att han hade väldigt starka känslor för mig (om man så kallar det "älska" eller nåt annat) för det märktes.

Tenk logisk gjennom det, finn andre ting som vil si det samme til deg. Lag en liste med ting han kan si isteden dersom han ikke liker ordene men vil formidle budskapet. F.eks. "Du er mitt hjertes utkåret". "Du er den som står mitt hjerte nær". "Jeg vil tilbringe livet med deg". "Mitt hjerte banker for deg". "Du er mitt hjerte". etc. Eller kanskje et kodeord?

gurkmejan skrev:Hur hanterar jag det i mig själv?

Tenk det igjennom logisk (nå) når du ikke er opprørt. Forstå hvordan det henger sammen nå - forsøk å huske det når du er opprørt.

Dere har kanskje av og til motstridende behov samtidig: Du har behov for nærhet. Han har behov for alenetid/trekke seg tilbake. Du kan finne nærhet også hos venner eller familie. Han kan ikke finne alenetid/trekke seg tilbake hos familie eller venner. Hvor ofte det er rimelig at hans behov skal ofres for at dine skal dekkes? Hvor mye kan/vil han ofre uten å bli syk? Snakk sammen om det.

Jag lever med min man sedan 10 år tillbaka. Han är inte diagnostiserad men ska påbörja utredning. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
Jag har fått lära mig att vara väldigt rak och tydlig i vär kommunikation. Ex är jag ledsen så kan jag behöva säga till honom att krama mig eller hålla min hand. Däremot när vi bråkar så försöker jag vara väldigt neutral känslomässigt för blir jag för arg eller ledsen så sluter han sig, känslorna får komma ut efteråt.
Någon nämde i tråden att ha en egen kod för att du ska känna dig trygg och älskad, det tror jag är bra, ni kan hitta en ”kod” som funkar för er båda..