Hejsan

Har fått kontaktperson via lss och jag tycker det verkar konstigt. För det känns aldrig som en riktig vän man träffar utan någon som bara besöker folk för jobbets skull. Och sedan är det alltid jag som ska höra av mig för aktiviteter som jag ska göra med denne personen jag inte ens känner. Hur ser ni på det det här med kontaktperson?
Känns väldigt stelt också.

Hej!
Jag kommer så snart behov finns att bli kontaktperson.Jag vill gärna bli det till en person med AS.Det skulle vara mest intressant för mig att lära mig mera om.
Jag skulle tro att för att det ska kännas mera naturligt och som en riktig vän behöver det mera tid.Om ni har samma sorts personkemi.Eller vad tror du?
Jag skulle jättegärna vilja vara kontaktperson till någon som har AS.Står ni alla under LSS?Har inte alla var sin kontaktperson?

Om ni inte träffas regelbundet en gång i veckan och hen kommer hem till dig då, så är det ju du som måste säga vad ni ska göra. Kontaktpersonen är ju till för din skull. Men du kan väl be hen att själv komma på förslag på vad ni kan göra.

Klart det inte känns som en riktig vän, kontaktpersonen är ju en betald kompis. Hen gör det kanske inte bara för pengarnas skull utan även för att den är social och vill hjälpa till. Stelheten kanske försvinner när ni har träffats ett tag.

En kontaktperson kan vara bra för att komma ut om man inte kommer iväg själv på aktiviteter. Bara en sån enkel sak som en promenad kan bli roligare om man har någon att gå med.

Tidigare trådar om kontaktpersoner:
hur-har-ni-det-med-kontaktperson-t45256.html
kontaktpersoner-vad-kan-de-gora-t6184.html
kontaktperson-ledsagare-t14525.html
kontaktperson-hitta-pa-saker-att-gora-t26937.htm
ska-fa-kontaktperson-ar-skrajsen-t15943.htm
kontaktperson-t5706.html

Simpan27 skrev:Hejsan

Har fått kontaktperson via lss och jag tycker det verkar konstigt. För det känns aldrig som en riktig vän man träffar utan någon som bara besöker folk för jobbets skull.

Det är precis det det är.
Nån som hälsar på för att det är ett betalt uppdrag.

Finns ingen anledning att huttla om den saken.

En del trivs med att ha kontaktperson, andra gör det inte.
Hur man vill ha det är upp till var och en att avgöra.

Hur just du vill ha det blir du varse snart nog.

Låter helt sjukt. Bara för att man har AS ska då dom tro att man är helt socialt handikappad att man inte kan söka vänner på annat vis? Jag har sagt ifrån nu om en kontaktperson.

Det är inget sjukt med det, många med AS ha svårt med det sociala och svårt att få vänner. Men det är en rättighet, inget tvång.

Alien skrev:Det är inget sjukt med det, många med AS ha svårt med det sociala och svårt att få vänner. Men det är en rättighet, inget tvång.

Det låter faktiskt jättekonstigt om man läser om det på Vårdguidens hemsida (se citat längre ner). Jag tror väldigt få med asperger får ut något av att ha en kontaktperson. En del kanske har nytta av en sådan, men själv har jag svårt att se vad det skulle fylla för funktion. De flesta med asperger behöver mycket återhämtning (de är en del av vårt handikapp), och då känns det konstigt att man ska ha en kontaktperson på sin fritid.

Däremot förstår jag om det hade ingått i att träna på att klara vardagen. Då skulle det vara helt naturligt, som någon motsvarighet till arbetsträning - fast träning på vardagen istället för arbetslivet. Men om man är ledig vill man ju gärna också vara ledig.

På Vårdguidens hemsida står det

En kontaktperson kan fungera som en kompis som du kan ha kontakt med och göra saker tillsammans med på din fritid

Simpan27: Jag tycker inte du ska tacka nej till en kontaktperson på grund av vad vi säger. Du måste själv känna efter hur det känns. Ställ frågan till dig själv om en kontaktperson är något som hjälper dig.

Jag tror inte nödvändigtvis det behöver vara stelare än en vanlig kompis. Men det kan mycket väl bli det. Det är helt omöjligt, utifrån min horisont, att svara på. Jag tycker det är stelt att umgås med mina vänner ibland när jag träffar dem. Istället föredrar jag att mestadels ha kontakt via SMS och facebook.

När jag blir kontaktperson så skulle jag tycka det vore roligt att bjuda hem denne på middag hos mig. Även att ta promenader,gå på café m m. Det som brukaren själv vill.

Kaller dere kontaktpersoner venner i Sverige? Er det ikke en jobb?

Jag har en kontaktperson sedan 4 år tillbaka. Mitt råd är att helt avstå sådana, oavsett hur lockande det verkar. En kontaktperson kommer sannolikt inte att se dig som en del av sin vänskapskrets: du är bara ett redskap för att hen ska kunna få sin lön i slutet av månaden. Hela upplägget skadar mer än det gör nytta: du har en relation till dem, men de har ingen relation till dig. Teoretiskt sett så verkar kanske tjänsten hur bra som helst, men det utspelar sig katastrofalt i praktiken - i synnerhet i längden. Risken finns att du får leva på falska förhoppningar och ständigt möts av besvikelse, vilket gör sig påmint varje gång "hit-men-inte-längre" undertonerna visar sig.

Ja, det är sjukt i allra högsta grad. Jag har inga problem att likställa det med en sorts laglig prostitution. Du urholkas rent emotionellt och lever ständigt som i en feberdröm, blir på sätt och vis narrad, då du, för en stund, kan ta del av "det som alla ska få uppleva", för att sedan få detta bortslitet igen så snart arbetsdagen är slut. Som brukare introducerar du dig och tar farväl varje gång. Tro inte att du blir gratulerad på din födelsedag eller liknande (ens om du gjort detsamma) om mu inte detta sammanfaller med kontaktpersonens arbetstid.

Som brukare har jag stöttat min "vän" genom vått och torrt, i tragik och problematik, och funnits där som en vän faktiskt gör - jag har i varje fall aldrig blivit erbjuden att hänga med ut en helg över ett glas. Så mycket kan jag säga.

Jag har kontaktperson och haft det sedan hösten 2015 vi började med att promenera för att sedan öka det till gymträning som var hans förslag för att få mig att bli mer vältränad.
Jag tycker det har funkat rätt okej. Ibland är det jobbigt att träna dock men mycket roligare än en promenad. Men som sagt man behöver andra vänner också.
Jag har bara ett fåtal.

Batte skrev:Kaller dere kontaktpersoner venner i Sverige? Er det ikke en jobb?

Det brukar kallas "betald kompis", det är i stället för vänner. Det är ju inte ett jobb man kan försörja sig på, så stort är inte arvodet.

Interim skrev:Jag har en kontaktperson sedan 4 år tillbaka. Mitt råd är att helt avstå sådana, oavsett hur lockande det verkar. En kontaktperson kommer sannolikt inte att se dig som en del av sin vänskapskrets: du är bara ett redskap för att hen ska kunna få sin lön i slutet av månaden. Hela upplägget skadar mer än det gör nytta: du har en relation till dem, men de har ingen relation till dig. Teoretiskt sett så verkar kanske tjänsten hur bra som helst, men det utspelar sig katastrofalt i praktiken - i synnerhet i längden. Risken finns att du får leva på falska förhoppningar och ständigt möts av besvikelse, vilket gör sig påmint varje gång "hit-men-inte-längre" undertonerna visar sig.

Ja, det är sjukt i allra högsta grad. Jag har inga problem att likställa det med en sorts laglig prostitution. Du urholkas rent emotionellt och lever ständigt som i en feberdröm, blir på sätt och vis narrad, då du, för en stund, kan ta del av "det som alla ska få uppleva", för att sedan få detta bortslitet igen så snart arbetsdagen är slut. Som brukare introducerar du dig och tar farväl varje gång. Tro inte att du blir gratulerad på din födelsedag eller liknande (ens om du gjort detsamma) om mu inte detta sammanfaller med kontaktpersonens arbetstid.

Som brukare har jag stöttat min "vän" genom vått och torrt, i tragik och problematik, och funnits där som en vän faktiskt gör - jag har i varje fall aldrig blivit erbjuden att hänga med ut en helg över ett glas. Så mycket kan jag säga.

Det är förstås formuleringen "fritid" som vilseleder. Har man jobb och kanske också familj, då hinner man inte med någon kontaktperson. Man får alldeles tillräckligt (mer än tillräckligt) med (ytliga) sociala kontakter på jobbet. Men många aspergare har inget jobb att gå till.

Jag tycker det är så typiskt för många aspergare att racka ner på allt som de får från samhället, dvs här kommunen. De tycker ofta att de får för litet, men det de får är de inte heller nöjda med. Klart det är bättre att ha riktiga vänner att hänga med, men är det kommunens fel om man inte har det?

Jag förstår inte varför det skulle vara till mer skada än nytta. Ingen påtvingas kontaktperson. Och man vet förutsättningarna, det är inte ett vanligt vänskapsförhållande. Vilket inte hindrar att man kan trivas med varandra, precis som arbetskamrater kan göra, trots att man inte valt varandra och inte umgås utanför jobbet.

Alien skrev:

Batte skrev:Kaller dere kontaktpersoner venner i Sverige? Er det ikke en jobb?

Det brukar kallas "betald kompis", det är i stället för vänner. Det är ju inte ett jobb man kan försörja sig på, så stort är inte arvodet.

Ok, jeg forstår at dette kan være nyttig, hyggelig og sosialt. Absolutt en flott tjeneste, men mer en "sosial eskortetjeneste" enn vennskap så lenge en part får lønn.

Man blir/er sosial, men man har ikke en venn. Det er min forståelse av det. En flott tjeneste som sagt, men om man tror det er et (ekte) vennskap kan det ende med store skuffelser. Den ansatte vil jo ha fri utenfor arbeidstiden. Slike arbeidsforhold varer heller ikke lenge etter min erfaring.

jag fick valet när jag ansökte att ha stöd att få en kontaktperson och boendestödjare,
men jag kände att när jag läste om det att det inte var något jag ville ha då det kändes
lite som en fejk vän ... men också så ville jag inte ha en då jag inte direkt har ett behov
av att vara social och att ha vänner direkt ...

Japp, skitkonstigt är det.
När jag hade en sån där kontaktperson för ett par år sedan så var jag inneboende hos min far (Stockholms bostadsbrist är skoj). Tog emot den LSS-grejen mest för att vara öppensinnad.
Det blev i slutändan mest att han antingen ringde eller att jag åkte bort till där dom hänger om dagarna när dom inte är ute bland folk så att säga. Vi pratade mest om hur jävliga myndigheter är att göra med.

Avslutade det hela efter någon vecka, och det var bäst så: jag är för högfungerande så det är bättre att hans tid kan läggas på någon annan stackare som faktiskt behöver hjälpen.

Har inga LSS-åtgärder öht idag. Anser att bortsett från tandstödskortet (som är awesome) så är åtgärderna ganska genomdåliga. På sin höjd är de kanske jättebra för de som är mycket djupare in i spektrumet. Det enda jag fick hjälp med egentligen - och detta var via habiliteringen - var att slippa gå till det där jävla jobbtorgsskiten som bara äter sönder själen på en. Det var nån kärring där som tyckte jag skulle ta McDonalds-jobb och hon tyckte väl att jag ansåg mig själv "för fin" som hade 180 högskolepoäng och en 2-årig yrkeshögskoleexamen bakom mig. Fast forward 6 år och jag har mitt drömjobb, inom en bransch jag älskar och är utbildad inom, och jag får jobba med saker som är relaterat till flera utav mina intressen. Hatar verkligen myndigheter och de många lowlives till människor som jobbar där.

Hej

Några som känner igen sig i min fråga att det känns krystat och påtvunget att ha en kontaktperson ifall man har AS? Det känns nästan liksom som att andra människor tycker man är konstig ifall man helst tycker om att vara för sig själv. Att träffa kontaktperson en gång i veckan känns bara stressigt för min del. Känner mig oftast stel med dom kontaktpersonerna jag har haft. Liksom det blir samma snack hela tiden och en obekväm tystnad. Känner ni igen er?

Hei.

Jeg har ingen kontaktperson.

Det er jo bra at muligheten finnes dersom man vil steder man ikke kan dra alene. Det er ikke normalt å ønske og bare være for seg selv. Det er nok derfor tjenesten "kontaktperson" finnes.

Dog kan det være annerledes for mennesker med autisme, og jeg forstår ikke hvorfor du har kontaktperson dersom du ikke har utbytte av det.

Tvinger de deg, eller hvordan henger det sammen?

Ps. Med normalt mener jeg noe de fleste gjør. Ikke normalt betyr noe som gjelder en liten andel. Ingen vurderinger; Jeg liker også å være mye for meg selv.

Jag har prövat på kontaktperson och kan bara instämma i övrigas inlägg. De blir betalda vänner.
Vissa anstränger sig mer andra inte alls. Man blir besviken varje gång. Hellre då ensam.

Jag ska få en kontaktperson snart men det är ju inte precis något jag längtar efter speciellt inte efter man läst om andras erfarenheter. Men jag ser många nämna det här med betald kompis, alltså får dom verkligen betalt?, enligt min lss-tant så gör dom detta gratis fast det är kanske olika från kommun till kommun?.

Man får väl fråga sig varför man vill ha en kontaktperson. Vad vill man uppnå?

Är det t ex för att träna på att konversera och småprata? Ja, då kan det inte undvikas att det känns stelt och krystat åtminstone i början, eftersom man då har samma svårigheter som med alla okända/ytligt bekanta.

Eller är det för att man vill ha sällskap för en aktivitet t ex för att gå på träning el på bio? Då har man iaf träningen/filmen att prata om sen.