I skuggan av diagnosen — SVT Play

När Odette är 12 år får hon fyra diagnoser. Aspergerdiagnosen kommer att påverka resten av hennes uppväxt. För Odette är diagnosen en dom, ett fängelse, en stigmatisering som hon inte alls känner sig hemma i. När Odette blir myndig inleder hon med hjälp av psykologen Jenny Klefbom ett arbete för att ta reda på om hon någonsin har haft asperger. Under utredningen växer en helt ny bild fram av en familj som var i akut kris. En mamma som fick hjälp, men en hjälp med katastrofala konsekvenser som följd. I filmen möts Odette och mamma Katja i en emotionell uppgörelse som slingrar sig ända tillbaka till dagen då Odette föddes. En dokumentär av Marie Lundberg.

Moderator atoms - avdelat från tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html

linek skrev:I skuggan av diagnosen — SVT Play

När Odette är 12 år får hon fyra diagnoser. Aspergerdiagnosen kommer att påverka resten av hennes uppväxt. För Odette är diagnosen en dom, ett fängelse, en stigmatisering som hon inte alls känner sig hemma i. När Odette blir myndig inleder hon med hjälp av psykologen Jenny Klefbom ett arbete för att ta reda på om hon någonsin har haft asperger. Under utredningen växer en helt ny bild fram av en familj som var i akut kris. En mamma som fick hjälp, men en hjälp med katastrofala konsekvenser som följd. I filmen möts Odette och mamma Katja i en emotionell uppgörelse som slingrar sig ända tillbaka till dagen då Odette föddes. En dokumentär av Marie Lundberg.

Tack för tipset, mycket bra dokumentär som belyser problemet med hafsiga neuropsykiatriska utredningar som inte går på djupet och noggrant undersöker om det finns alternativa förklaringar till en individs beteende och svårigheter.

Det är sunt att tvivla.

Jag såg den där dokumentären. Min spontana tanke var bara: Den där mamman är ju dum i huvudet! Jag tyckte hon behandlade sin dotter som om hon var knäpp på något sätt, som om man inte kan prata med henne, inte kan förstå henne. Hon bara skyllde på diagnosen - mamman alltså - jaha, hon har Asperger, då kan hon inte kommunicera. Inte konstigt att inte kommunikationen fungerar.

Slutar man kommunicera med ett barn som har Asperger? Vilken dumhet! Nåja, hon var 20 år, har själv ADHD när hon fick tvillingar. Hon orkade väl inte riktigt. Och det är därför tjejen har mått dåligt. Det är inte så mycket diagnosen som var problemet, utan mammans oförmåga att umgås med sin dotter. Sedan är det förstås också mycket fel på den där "utredningen". Helt klart.

Det verkarde som om mamman fick en förlossningsdepression när hon fick sin dotter, och hon var mycket ung då. Pappan jobbade på sjön och var borta mycket. Sonen fick hon bättre kontakt med från början.

Sen tyckte jag dottern verkade rätt strulig och envis också. Mamman berättade att hon aldrig fick prata i telefon i lugn och ro utan dottern ville alltid ha full uppmärksamhet. Inte så konstigt med en tvååring men fick uppfattningen att det var så väldigt länge. Vägrade gå till skolan. (Vilken tur att min dotter inte hade såna idéer, det mesta fann jag mig i bara det gick bra i skolan.)

Mamman sökte en förklaring och fann den i dotterns diagnoser. Hon fick hela 4 stycken: ADHD, Tourettes, dyslexi och AS. ADHD-diagnosen hade hon inget emot, det hade "alla" andra i släkten också. Men AS-diagnosen accepterade hon inte. Och det framgick ju att hon var enormt social, kompisarna betydde allt.

Egentligen borde inte AS-diagnosen betytt något negativt. Både mamman och mormodern tog större hänsyn till henne nu. De visade större förståelse. Men dottern kunde inte uppskatta detta, eftersom de tog hänsyn av "fel" orsak. Det var så fruktansvärt att ha den där AS-diagnosen.

Jag kände mig nästan förolämpad för att hon tyckte det var så hemskt att ha AS. Som om det var en dom på att man var en sämre människa.

Men hon hade förstås läst om diagnos-kriterierna och kände inte igen sig. Den som utredde henne måste ha varit alltför påverkad av mamman. Men alla testerna borde ju ha visat att hon inte hade AS.

Alien skrev:Det verkarde som om mamman fick en förlossningsdepression när hon fick sin dotter, och hon var mycket ung då. Pappan jobbade på sjön och var borta mycket. Sonen fick hon bättre kontakt med från början.

Sen tyckte jag dottern verkade rätt strulig och envis också. Mamman berättade att hon aldrig fick prata i telefon i lugn och ro utan dottern ville alltid ha full uppmärksamhet. Inte så konstigt med en tvååring men fick uppfattningen att det var så väldigt länge. Vägrade gå till skolan. (Vilken tur att min dotter inte hade såna idéer, det mesta fann jag mig i bara det gick bra i skolan.)

Mamman sökte en förklaring och fann den i dotterns diagnoser. Hon fick hela 4 stycken: ADHD, Tourettes, dyslexi och AS. ADHD-diagnosen hade hon inget emot, det hade "alla" andra i släkten också. Men AS-diagnosen accepterade hon inte. Och det framgick ju att hon var enormt social, kompisarna betydde allt.

Egentligen borde inte AS-diagnosen betytt något negativt. Både mamman och mormodern tog större hänsyn till henne nu. De visade större förståelse. Men dottern kunde inte uppskatta detta, eftersom de tog hänsyn av "fel" orsak. Det var så fruktansvärt att ha den där AS-diagnosen.

Jag kände mig nästan förolämpad för att hon tyckte det var så hemskt att ha AS. Som om det var en dom på att man var en sämre människa.

Men hon hade förstås läst om diagnos-kriterierna och kände inte igen sig. Den som utredde henne måste ha varit alltför påverkad av mamman. Men alla testerna borde ju ha visat att hon inte hade AS.

De gjorde inga tester, sa de ju i dokumentären. Och intervjuade bara mamman. Jo ganska envis var hon, men min dotter är envisare. Jag tyckte tjejen verkar en ganska vanlig ADHD-tjej. Det är lite svårt att säga om de tog mer hänsyn, eller om de inte räknade med att hon skulle förstå t.ex. Man kan ju känna sig ganska illa behandlad om folk förväntar sig för lite av en. Iofs tror jag inte heller att det var så illa, men vi vet ju inte säkert.

Ja, det kan ha varit förlossningsdepression, eller att hon helt enkelt var överbelastad - vilket inte är förvånade - ensam med tvillingar.

Jo, tjejen verkade väldigt anti den här Asperger-diagnosen. Det kan ju finnas olika orsaker för det också. Kanske kändes det helt enkelt fel. Eller också så förstod mamma och mormor det lite fel också. De verkade lite "låsta" där, framför allt mamman. Jag menar att hon kanske tror att folk med Asperger är mer lika än vad de är, och att hon därför trodde att om man har Asperger så klarar man definitivt inte vissa saker - när det ju i själva verket är väldigt olika. Och då kan tjejen ju ha uppfattat det som något hemskt. Eller så är det tjejen själv som fått för sig liknande.

Ja, då var det verkligen oseriöst om dottern fick AS-diagnos bara pga av intervjuer med mamman och henne själv. Hoppas utredaren blev anmäld.

Vad jag fattade så trodde de att hon behövde mer tid på att förbereda sig om något skulle göras el att de skulle åka någonstans. Och det kan ju inte skada, även om man inte har AS. Om man tror att någon har en funktionsnedsättning så kräver man också mindre, dvs dottern fick göra mer som hon ville.

Nu blev det lyckliga slutet att hon inte hade AS. Hurra liksom. Det tog väl också tid för dottern att förlåta mamman. Men mamman var ju inte experten; det var expertens ansvar att göra en professionell utredning.

Men jag tänkte att även en strulig tonårstjej med både ADHD och AS kunde ha reagerat likadant inför en diagnos som fick henne att känna sig annorlunda och utanför. Och då hade det inte blivit något lyckligt slut, om diagnosen varit korrekt.