Som rubriken säger så ställer det här med empatin till det. Jag har ganska många år slagits med et faktum att jag inte saknar människor som försvinner. Kanske är det fel att säga sakna, mer att jag inte blir ledsen över att de inte finns i mitt liv längre. I min ungdom kunde jag bli hjärtekrossad, men känner inte så längre.

Jag har hållit i tio år med min nuvarande fru. Hon har frågat vad jag skulle göra om hon dog. Ärlig och rak som man är sa jag att jag inte visste hur jag skulle reagera, det vet man bara när det händer. Hon blev ledsen såklart som den icke-aspie hon är. Hon tycker att man ska bli förkrossad och att hela ens värld ska gå under om den man älskar dör. Jag älskar henne verkligen väldigt mycket, men vet inte hur jag skulle göra om hon försvann. Det är ju en helt ny situation som jag inte vet något om än. Nu är vi ganska unga, så det är väl inte aktuellt än på ett tag...

Men med min far är det annorlunda. Han har diabetes typ 1 och är redigt dement. När jag var liten talade han ofta med mig och min syster om att han inte kommer bli så gammal. När han var liten på femtiotalet och fick sjukdomen sa läkaren att han kunde räkna med att bli cirka femtio. Det var det han sa till mig också när jag var barn. Han blev blind av det när han var ca 25 och runt 35 började han få sämre känsel i fingrar och tår osv. Men bättre mediciner och modern vård gjorde honom gott, och ända till fem-sex är sedan var han frisk och kry.

Sen kom demensen, och han blev någon annan. Hur som helst har jag hela livet levt med vetskapen att alla inte blir hundra. Typ att alla ska vi dö... Och nu när han är dement är en del av honom död. Vi kan inte prata gamla minnen. Jag kan inte fråga om saker från förr som jag undrar över. Och jag tror inte han har många år kvar. Men jag kan tycka att det är jättekul att träffa honom! han säger så mycket roligt! Han är knappt sjuttio, men har ändå levt långt längre än han själv trodde. När jag pratar med folk om detta blir de förskräckta: -Å, det är en hemsk sjukdom. -Tänk att han ska dö så ung osv.... Jag älskar mina föräldrar väldigt mycket, men jag är inte rädd för deras kommande död. Jag kommer nog gråta av saknad, att inte kunna ha våra fina samtal längre. Men det kan vi inte nu heller iofs...

Jag tror inte jag kommer gråta av sorg. Jag vet inte om jag kan känna sorg alls efter folk som försvunnit eller dött. Men det ska man. Folk är rädda för döden, men det är inte jag. Jag vet faktiskt inte om jag är rädd för något alls. Bara att mina barn ska råka illa ut. Hur tänker ni andra om detta?

Det där är nåt jag tänkt mycket på. I vuxen ålder så har jag inte upplevt några nära dödsfall så det vore svårt att säga hur jag skulle reagera. Är inte säker på att jag har några relationer som är så starka att jag skulle bli förkrossad av att förlora dem. Vilket är en dyster tanke men det gör också att jag är rädd för att bli sedd som fruktansvärt empatilös om ett dödsfall skulle ske.

Men det finns personer i min närhet som jag skulle sakna om de försvann. Om det skulle bli en stor sorg för mig är som sagt en annan fråga. Saknaden av starka relationer är det som fått mig att fundera kring hur jag skulle reagera vid ett dödsfall.

Dette er et vanskelig tema, og du er sikkert ikke den eneste som har det slik. Hvis man ikke er lei seg når noen forsvinner er det helt ok, tenker jeg.

Ikke noe å skamme seg over, men upraktisk å opplyse sine nærmeste om. Det viktigste er hvordan man behandler de menneskene som faktisk er i ens liv.

Jag tycker det låter helt normalt. När gamla människor dör, så har man förväntat sig att det kommer att hända. Och ofta har de ju inte varit så aktiva på några år, så det känns lite som en långsam avgång. Ingen chock direkt. Och din far är ju verkligen mycket sjuk. Jag är inte säker på att jag skulle vilja leva så där själv. Så man tänker ju också att det kanske är bäst att inte leva allt för länge till. Min mamma sa också nyligen att hon tycker det är inte så trevligt att blir så väldigt gammal. Hon är 87.

Däremot, om ens partner dör - det vore för mig en katastrof. Hela livet liksom kretsar runt och är byggt på att det är "vi". Men det stämmer ju, det du säger, att man inte vet innan man är där.

Jag tycker inte det är fel att säga så. Och man ska förstås vara ärlig. Men kanske kan man välja ut dem delarna som uppfyller partnerns önskemål. Det du sa var okej, men man kanske får säga något mer, så som att man på något sätt förstås skulle påverkas mycket, men man vet inte hur. Framför allt om man inte har erfarenhet med sorg så vet man inte.

Jag tänkte just på det häromveckan... Jag har alltid hatat avsked men har nu insett att det är själva situationen som känns awkward. När dörrarna stängs går jag därifrån, och känner inget utom möjligen lite lättnad. Jag har haft många vänner varav några anser mig vara deras absolut bästa vän. Jag har aldrig känt den känslan, och jag har inte saknat dem när de inte längre finns i mitt liv. Men det är annorlunda när det är någon som står mig nära.

Jag hade en yngre bror som dog på ett tråkigt vis i ung ålder, och då var jag verkligen helt förkrossad, bedövad av sorg. Länge. Vi stod varann nära. Sörjde egenligen honom på sätt och vis i många år innan han dog också, önskade att han skulle vara den lilla bekymmerfria killen igen.

Min svärmor dog för några år sen på lasarettet, och vi var med - maken, tonåringen och jag (och några till).
Jag kände varken sorg eller saknad men kände väldigt stor sympati och empati med svärfar, så mycket att jag grät floder. Undrade SÅ hur han skulle klara sig, det var mitt enda bekymmer.

Ja, jag tror att jag kommer bli förkrossad när min man dör, både för min egen men också sonens skull.
Och jag vill inte ens tänka på om det skulle hända sonen något, då skulle hela min värld rasa. Han är den som står mig allra närmast, som är en del av mig.

Min morfar dog för några år sen, kände inte ett dugg. Åkte inte heller på hans begravning 50 mil bort.

Min mamma dog för sisådär 10 år sen, i sviter efter alkoholrelaterade skador. Kände ingenting.

Min pappa har varit nära döden många ggr de senaste åren, men han har tagit sig tillbaka till livet igen. Jag kommer definitivt att sörja och sakna honom, men antagligen inte så att jag blir helt utom mig.

Behöver inte nödvändigtvis vara en empatiskt störning att reagera på ett oortodoxt vis inför döden.
Ganska löjligt att det finns specifika förväntade reaktioner och känslor som man bör ha och känna när någon nära dör. Typ som nån slags emotionell fascism som alla måste infinna sig i för att inte räknas som känslomässigt störda.
Dom "förväntningarna" på ens känslor är väl om något empatilösa.

Hur känner ni när husdjur / närstående djur andra än människan dör?
Upplever ni någon skillnad i "sorge processen" jämfört med när människor dör?

Detta är en intressant tråd och ämne som jag funderat mycket på jag har vanligen svårt för att gråta när personer i min omgivning går bort, grät inte mycket när min morfar gick bort trots att jag stod honom ganska nära, men han var rätt gammal (87 år) och jag hade regelbundet besökt honom för att jag tyckte om det och det fanns ett lugn hos han och mormor, de verkade leva så bekymmersfria liv.

Samma sak hände när min katt togs bort i somras (gick då i och för sig på voxra) och jag försökte tvinga fram tårarna men när det inte blir naturligt så blir det inte så bra och det faktum är att jag har mått allra bäst efter att jag har gråtit, den upptäckten gjorde jag på en meditationsretreat, men då berodde det antagligen på att jag levt med undertryckta känslor vilket jag kanske inte gör på samma sätt idag.

Så känns skönt att andra här verkar ha liknande problem som jag och då kanske jag inte är så störd ändå

Jag har heller aldrig gråtit av sorg.

Men jag känner mig tom, och har i början svårt att prata om den döde som andra gör. Pratandet och bearbetandet kommer senare för mig.

Det är en väldigt svår fråga och högst individuellt. När någon nära till mig går bort blir jag riktigt ledsen. Däremot satt jag och skrattade när en i mitt arbetslag hade gått bort när jag gick i högstadiet. Inte för att han hade dött men jag kände ingenting och där var någon som sjöng sjukt högfrekventa toner som fick mig att falla ut i skratt. Jag skämdes något fruktansvärt.