Jag fick min asperiger diagnos när jag var 13 år, alltså för ca 15 år sedan. Sedan dess har jag slutat nian, tagit studenten, studerat på universitet och nu jobbar jag heltid sedan 4 år tillbaka.

Och min ork räcker inte till det jag vill, efter jobbet kraschar jag i soffan och orkar inte göra något alls. Har försökt söka hjälp hos vården flera gånger, men de är inte någon hjälp. För enligt dem klarar jag mig bra, jag har ju jobb och har klarat skolan bra.

Men känner att jag inte längre orkar kämpa. Jag känner att jag inte gör något bra jobb på jobbet, jag är ingen bra partner mot min sambo osv. Vart kan man få hjälp att med vardagen?

Det där är ett vanligt problem, jag känner ofta så också. Tyvärr har jag inte något bra råd att komma med. Samhället verkar inte ge någon hjälp för detta. Tyvärr är det ofta allt eller inget. Antigen orkar du jobba, eller inte. Ändå hör man ju ibland att folk jobbar deltid och får bidrag eller deltidspension, eller något sånt. Problemet då är - om du har en sambo/make som inte har NPF och som kanske tjänar bra, så kan de ju anse att man inte behöver några bidrag då. Ärligt sagt, jag är inte så insatt heller. Kanske är någon som vet mer exakt?

Guld21 skrev:Jag fick min asperiger diagnos när jag var 13 år, alltså för ca 15 år sedan. Sedan dess har jag slutat nian, tagit studenten, studerat på universitet och nu jobbar jag heltid sedan 4 år tillbaka.

Och min ork räcker inte till det jag vill, efter jobbet kraschar jag i soffan och orkar inte göra något alls. Har försökt söka hjälp hos vården flera gånger, men de är inte någon hjälp. För enligt dem klarar jag mig bra, jag har ju jobb och har klarat skolan bra.

Men känner att jag inte längre orkar kämpa. Jag känner att jag inte gör något bra jobb på jobbet, jag är ingen bra partner mot min sambo osv. Vart kan man få hjälp att med vardagen?

Det är tyvärr så här för många NPF:are, man har inte de verktygen för att orka med, själv har jag ansökt om att få gå ned på halvtid i tre år, för att hinna ikapp lite i livet, men tyvärr är jag orolig att det är lite för sent, jag hade nog ändå inte fått ordning på saker och ting. Men för de som är lte yngre och känner att det är för mycket, så kan det kanske vara en ide att gå ner lite i arbetstid, för att hinna ifatt sig själv och slippa gå in i väggen och bli en större belastning med sjukskrivning etc. Hoppas det kan lösa sig...

De som bestämmer kanske tycker att allt är bra så länge man orkar jobba. Men om man inte orkar med något annat än jobbet, är det verkligen ok?

Du behöver en bra läkare som du kan berätta om hur trött du är. Lösningen kan vara att du får sjukersättning (förtidspension) på 25 (el 50) % och jobbar 75 (eller 50) %. Men dessförinnan behöver du vara sjukskriven 25/50 %, så du känner skillnaden.

Sedan är det en annan sak att arbetsgivaren kanske inte blir så förtjust i den lösningen, men de har väl inte rätt att säga upp någon för att den är för sjuk (funktionsnedsatt) för att jobba heltid.

Att jobba mer än man egentligen orkar kan leda till utbrändhet och att man inte kan jobba alls i framtiden.

Vi verkar ju vara så många som har det så här Ändå låter handläggarna på Försäkringskassan som om det är något väldigt konstigt. Jag klarade också ungefär fyra år med jobb, sen började jag krascha i omgångar. Det kluriga är att även om det är uppenbart att en inte ska jobba mer än 75% verkar det väldigt svårt att få sjukersättning på 25%. Men ett första steg är att du söker sjukpenning, det vill säga att du sjukskriver dig. Eftersom en sjukskrivning är ämnad att gå tillbaka till heltid kan det vara bra att hänvisa till symtom som kan gå över, till exempel utmattning, depression, svårhet att hantera stress, migrän (eller hur orkeslösheten yttrar sig i ditt fall). Även om det beror på aspergers är det nog svårt att bli sjukskriven för just det. Min första sjukskrivning fick jag via vårdcentralen, men sen fick jag en läkare inom öppenpsykiatrin.

Lycka till

Jag klarar numera heltid utan större problem. Hemligheten är att man inte får ha något liv vid sidan av arbetet som stjäl återhämtningstid

Är det kanske ett krävande jobb du har? Jag jobbar själv heltid och har ett fysiskt väldigt krävande jobb, men psykiskt är det inte ett dugg jobbigt då man sköter sig själv och jag trivs väldigt bra.

Du kanske borde testa att byta jobb? Trivs du med dina kollegor o s v?

har du inget att leva för?

att springa runt i ett ekorrhjul kanske inte är din grejj.

Har aldrig rakt jobba heltid, jobbat som mest 85%. Tjänar skapligt så det har fungerat. Kraschar i soffan efter en arbetsdag. Skulle aldrig orka någon kvällsaktivitet eller större uppgift en arbetsdag. Närmar mig pensionen, men så här har det tyvärr varit hela livet.

Blev fel, ska va aldrig orkat.

JaneLane skrev:Är det kanske ett krävande jobb du har? Jag jobbar själv heltid och har ett fysiskt väldigt krävande jobb, men psykiskt är det inte ett dugg jobbigt då man sköter sig själv och jag trivs väldigt bra.

Du kanske borde testa att byta jobb? Trivs du med dina kollegor o s v?

Är tjänsteman som sitter hela arbetsdagen framför datorn. Så är mer mentalt utmatad än fysiskt utmatad.

Min häst är det som gör att jag kämpar på. Det är hon som gör att jag kämpar på. Utan henne skulle jag lika gärna kunna sluta kämpa. Men samtidigt orkar jag inte ge henne den kärleken som jag vill

Huggorm skrev:Jag klarar numera heltid utan större problem. Hemligheten är att man inte får ha något liv vid sidan av arbetet som stjäl återhämtningstid

Livet ska ju inte bara vara jobb även om jag förstår vad du menar så klarade även jag vissa typer av jobb heltid och då vart jag trött på kvällarna för jag var tvungen att gå upp halv fem men var bara några veckor så det kunde man stå ut med vet inte hur jag hade klarat det i det långa loppet.

Man måste hitta sina aktiviteter som skänker en glädje och energi kan vara olika för olika personer.

Nu går jag på en DV varje dag och ska börja praktisera 2 ggr I veckan. Tar dwt lugnt då jag inte vill köra slut på mig även om jag känner att jag har energi nu.

Jag arbetar ungefär som Huggorm.
Kör heltidsjobb men återhämtningstiden man kräver gör ju att man får avsäga sig livet utanför jobbet.
Har kört så i 7-8 år nu och det fungerar förvånansvärt bra även om man såklart har sämre perioder också.
Man får helt enkelt göra en prioritering och den är ju såklart annorlunda från person till person men visst det är ett ganska så ensamt liv.