Hej

Jag har ett problem och undrar om nån annan här har upplevt nåt liknande. Sen ett tag har jag väldigt svårt att tänka mig att andra människors typ tankar och upplevelser finns på riktigt. Typ när jag pratar i telefon, jag hör en röst men kan typ inte tro att nån hör i andra änden när jag pratar. Och börjar tänka mer och mer på det, och det känns mer och mer som att alla andra inte finns på riktigt, och kan liksom inte bry mig om nån. Behöver verkligen hjälp! Håller jag på att bli psykopat???

Om det där pågått ett tag tycker jag att du ska ta kontakt med psykriatin och beskriva ditt problem. Har du testat någon form av substans eller varit under stark psykisk press på sistone? Du är inte på väg att bli psykopat.

Jag hade ett problem som i stort sett var motsatt till ditt en period, jag tänkte alldeles för mycket hur andra kunde tänkas reagera, tycka eller känna - och tror jag satte fingret på det rätt bra, det blev en besatthet nästan. När det blev för mycket av det så tröttnade jag.

Sedan, och ibland fortfarande, känns tanken på andra människors upplevelser och känslor avgränsat på det sätt du beskriver, det går i vågor. Vet inte hur din livssituation ser ut, men om det inte är längre än låt säga flera månader, det pågått tror jag att du bara behöver vila ett tag från intryck. Nollställ dig genom aktiviteter du gillar.

Jag vill inte förenkla det hela men psykopat är inget man kan bli, annat än genom en allvarlig huvudskada, utan nåt man föds till. Om det vore så illa hade du inte alls varit här, då andras åsikter inte hade betytt tillräckligt mycket för dig att bry sig om på det stora hela.

Det är lätt att säga "du är inte psykopat, annars skulle du inte vara här". Men vad ska man annars kalla det? Jag minns att jag tänkte på vad andra tänkte och kände, och bara visste att de gör det. Nu kan jag sitta med en familjemedlem och låtsas att allt är som vanligt, men egentligen undrar jag för vems skull jag låtsas. För jag kan inte föreställa mig att de har tankar och känslor. Jag kan inte älska någon längre eller ens bry mig om dom på riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra längre!!!!!

Och det har varit så i ett par år nu och bara blivit värre och värre. Jag har varit hos psyk flera gånger men de vill inte fatta att allt det där är bokstavligt menat utan snackar också bara om stress...

Störd123 skrev:Och det har varit så i ett par år nu och bara blivit värre och värre. Jag har varit hos psyk flera gånger men de vill inte fatta att allt det där är bokstavligt menat utan snackar också bara om stress...

En psykopat er nok veldig flink til å forstå hva andre føler og tenker, for det må man være for å kunne manipulere andre. Manipulere andre er vel noe som kjennetegner en psykopat.

Du synes det er vanskelig å forstå andre og ønsker å elske mer. Mye tyder på at du forsøker og tenker mye på det. Å tenke slik kjennetegner vel ikke en psykopat...

Det kan vel stemme både at du har det slik og at det er på grunn av stress? Når man stresser blir vel tanker og følelser "brukt opp" eller avsatt til stresset. Kapasiteten til å tenke på andre ting reduseres. Omtrent som når et program kan få en hel PC til å henge seg opp.

En psykopat döljer sin känslokallhet och utnyttjar andra utan att må dåligt eller reflektera över det. Om du vore psykopat skulle du aldrig starta en sån här tråd. Du skulle starta en tråd och försöka få kontakt med människor i syfte att utnyttja de för din egen vinning. Du skulle inte gå till psyk och berätta om det.

Det kan däremot bero på någon form av trauma, fysiskt eller psykiskt. Kan bero på någon skada på hjärnan. Har du genomgått en röntgen av huvudet för att utesluta någon form av skada? Även viss medicinering eller att man fått i sig någon form av substans kan framkalla de besvär du har.

experter på psykopater är inte lite märkliga. det är nästan som om de beskriver sig själva.


när det gäller frågan i TS så kan jag avslöja att jag haft seriösa sådana erfarenheter när det känns och verkligen verkar vara som att man vandrar i dödskuggornas dal.

Emmanuel, Gud med oss, är den enda att lita på. Den store Jag Är och alltings fader. Jesus Kristus.

Derealisation är en känsla av att saker inte riktigt finns. Det beror snarare på känslor än tanke. Det är något i känslan som gör att det inte känns verkligt. Något saknas. Problemet är att ju mer man tänker på det, desto overkligare känns det, eftersom de hjärnceller man aktiverar i detta försök, tillslut går i viloläge för att skydda sig själva. Människor med autism kan gå in i kortare episoder pga överbelastning av stimuli. Längre episoder kan man behöva hjälp med, i mån den hjälpen finns. Man får akta sig noga för att bli stämplad som psykotisk. Detta är istället en form av dissociation.

Detta är inte samma sak som att vara psykopat.

Jag vet hur derealisation känns, det här är annorlunda. Det är liksom nåt som är borta.

När man är psykotisk börjar man ju tro på saker som inte stämmer, men kan man också sluta tro på nånting man har trott på?

Kan det vara frågan om Capgras syndrom? Det kan uppstå till följd av en hjärnskada. Man får svårt att tro att personer man känner är verkliga individer med känslor. I en del fall har den som drabbats börjat tro att släktingar blivit ersatta av kloner. Ungefär som i filmen Invasion of the body snatchers.

Enligt buddhismen så är ju egot en illusion något som kan vara lite skrämmande när man börjar inse för mig har jag bara läst om det men aldrig upplevt. En person berättade för mig (han var en erfaren meditatör) och han hade upplevelsen att helt plötsligt så var det som om han upplevde total tomhet.
För övright kan jag säga att även jag går igenom en ganska jobbig period just nu mycket ångest. Så du är inte ensam om att ha det tufft.

Störd123 skrev:Jag vet hur derealisation känns, det här är annorlunda. Det är liksom nåt som är borta.

När man är psykotisk börjar man ju tro på saker som inte stämmer, men kan man också sluta tro på nånting man har trott på?

Det kan säkert hända. Har något ändrats, typ fått ny medicin? Har du någon inom vården du kan prata med?

Nej, inga mediciner alls, inget har ändrats. Det är som att jag en dag insåg att jag aldrig riktigt trott på att andra människor finns på riktigt, och nu är det bara svårare och svårare att inte tänka på det. Jag börjar undra om jag borde acceptera det och bara leva som om andra inte fanns.

Kom på en bättre beskrivning, det är som att jag har svårare och svårare att innerst inne "bara veta" att någon annans upplevelser finns på riktigt. Typ att jag plötsligt vet om att det är vad jag tror att de upplever. När jag var yngre då kom det bara automatiskt, och nu försvinner det typ.