Vi har en sjuåring med atypisk autism som oftast är hyfsat välmående och harmonisk, med små anpassningar i vardagen (klarade förskoleklass utan resurs, med bravur) men som nu mår jättedåligt på grund av orsaker utanför vår kontroll, som en stor omorganisation av hans skola.

När han är stressad förstärks hans tvångsproblematik - för ett par år sedan när han fick en lillasyster reagerade han genom att tvätta händerna 20 gånger om dagen, nu får han panik och våldsamma ångestladdade utbrott vid varje toabesök.

Det gör att vi föräldrar ställs inför vad som känns som helt omöjliga val. När vi märker att han behöver gå på toa uppmanar vi honom att gå, vi försöker distrahera och skapa incitament (han kan få spela på mobilen, ta en godisbit etc för att mota äckelkänslorna) men ofta fungerar inte det alls. Han förtränger behoven, tittar åt ett annat håll, byter samtalsämne, blir arg och irriterad om vi försöker påminna honom.

Till sist kan vi välja mellan att tvinga honom att gå på toa - då kissar han i toaletten och får sedan ett ångestladdat utbrott där han slår oss, spottar omkring sig och sparkar på saker i sin närhet - eller också kan han kissa på sig och gå runt med blöta byxor tills vi till sist tvingar av honom byxorna och tvättar av honom mot hans vilja, också under panik, ångest, hugg och slag. Det är som att han är så stressad att han inte begriper att han inte kan förtränga de naturliga behoven. "Det är bara ett problem eftersom ni märker det," säger han - som om kisset inte fanns där, på riktigt.

Kruxet nu är att ingenting fungerar, inga mutor, inga argument. Han lär sig inte. Han blir inte bättre. Jo, någon dag här och där, men sedan blir det sämre igen, utan att vi ser något tydligt mönster. Äcklet varierar med dagsformen, på ett sätt som är väldigt svårt att förutse eller förebygga för oss. Ibland är alla toaletterna i hemmet äckliga, ibland är en av toaletterna acceptabel, ibland funkar skolans toalett, ibland är även den äcklig. Allt kan vara lugnt, i timmar, så plötsligt får han äckelkänslor av tanken på att hans pyjamasärm KANSKE ett dygn tidigare varit i närheten av något äckligt - och så svartnar blicken och han vräker ner allt han ser från bordet eller sparkar i väggen eller slår oss föräldrar. Det går från noll till hundra på en sekund.

Om han har haft några toppenbra timmar kan han plötsligt klara av ett toabesök utan något utbrott, men det är långt ifrån säkert. Vi påminner vänligt, gång på gång på gång, pratar om hur kroppen fungerar, att man måste gå på toaletten etc, (om man inte är väldigt sjuk och får ha blöja). Vi försöker också prata om att det är något man bara gör, något som ingår i dealen att vara människa, att jag inte kan trolla bort hans naturliga behov. "Men det är DITT FEL. Du födde mig. Det är ditt fel att jag mår såhär dåligt," svarar han. Till sist får vi lyfta upp honom, ta av byxorna och sätta ned honom på toaletten, medan han slår och river oss.

Att bara låta honom kissa och bajsa i kläderna och lämna spår efter sig känns inte heller som ett alternativ. Dels eftersom, tja, det är ohygieniskt och resten av familjen inte vill sitta i soffor och stolar som är nerkissade, dels eftersom han själv lider av att gå runt med blöta kläder på sig.

I dag sa han också att han hellre skulle bryta benen av sig, hellre få cancer än att få utbrott. Jag önskar inget hellre än att kunna hjälpa honom. Men just i det här fallet begriper jag inte hur jag ska kunna kravanpassa - vi inrättar redan större delen av tillvaron efter hans krav och behov just nu - men de naturliga behoven kan vi ju inte trolla bort.

Så vad tusan gör man? Nu försöker jag varje gång med olika knep för att få honom att gå på toaletten av sig självt, men till sist stålsätter jag mig, tvingar honom att gå på toa och får under tiden utstå en panikslagen sjuårings fulla kraft. Det är oerhört påfrestande, främst för honom förstås, men för oss allihop.

Är det någon som har tips eller råd?

Ingen? Ingen alls? Vi är desperata här och fattar inte hur tusan man kan motarbeta ocd och autism samtidigt.

Han får total panik när vi försöker byta på honom. I natt fick han ett så starkt ångestanfall att vi tillkallade ambulans. Min man försökte sätta på honom en pyjamaströja mitt i natten, eftersom han låg och frös. Han vaknade, fick äckelkänslor och bara vrålade och slogs i två timmar.

I dag försöker vi med en annan strategi, att han ska få ta av sin nattblöja (som vi sätter på honom eftersom han inte är torr om nätterna och inte går på toa frivilligt) själv, för att han ska få behålla kontrollen. Varje gång vi tar av den krävs det annars att vi håller fast honom hårt medan han kämpar emot och vrålar.

Vi har nu försökt övertala och peppa honom i FYRA JÄVLA TIMMAR och är inte alls närmare ett byte. Bup svarar inte utan har bokat in ett möte för att diskutera hans medicinering om tio dagar. Alla säger "klart ni behöver hjälp", ingen ger oss hjälpen vi begär. Det här är så sjukt att jag blir helt galen.

Tyvärr, jag har inga råd att ge annat än ni får vänta tills ni kommer till BUP. Men jag förstår att situationen har blivit närmast outhärdlig för er som föräldrar.

Millicenta skrev:men som nu mår jättedåligt på grund av orsaker utanför vår kontroll, som en stor omorganisation av hans skola.

Hvordan avdekket du at dette er årsaken? Hva innebærer omorganiseringen? Tisser han på seg på skolen også?

Er det mulig for dere å se når presset er på vei til å bli for stort? Hvordan kan dere legge til rette for stabilitet/stressreduksjon?

Millicenta skrev:Till sist kan vi välja mellan att tvinga honom att gå på toa - då kissar han i toaletten och får sedan ett ångestladdat utbrott där han slår oss, spottar omkring sig och sparkar på saker i sin närhet - eller också kan han kissa på sig och gå runt med blöta byxor tills vi till sist tvingar av honom byxorna och tvättar av honom mot hans vilja, också under panik, ångest, hugg och slag. Det är som att han är så stressad att han inte begriper att han inte kan förtränga de naturliga behoven. "Det är bara ett problem eftersom ni märker det," säger han - som om kisset inte fanns där, på riktigt.

Først tenkte jeg at han har tvangstanker knyttet til hygiene, men kanskje han faktisk ikke har kontroll over blæren på grunn av angst etc.?

"Det är bara ett problem eftersom ni märker det", sier han. Er det mulig all oppmerksomhet på problemet øker angsten?

En ting er sikkert: Han kan ikke gå rundt med urin på klærne. Siden tvang er nødvendig (frem til dere får hjelp), vil jeg si det er bedre å tvinge ham til toalettbesøk enn å tvinge av ham våte klær.

Uansett er mitt forslag å gjøre så lite som mulig ut av alle toalettbesøk. Det er sikkert vanskelig både å tisse på seg, tvinges på toalettet og tvinges til stadige samtaler om dette. Han føler sikkert både skam, frustrasjon og sinne, og det hele ender i en melt down.

Råd og råd... Vet jo ikke hvordan dynamikken mellom dere ser ut, så da bli det tatt litt ut av luften. Det jeg skriver er dermed ikke nødvendigvis relevant for dere.

Dere må velge en strategi og følge den slavisk. Snakk sammen og avklar gjennomføringen og hvem av dere voksne som skal gjøre hva. Snakk også om hva dere ikke skal gjøre. Finn ut hvor ofte han må tvinges på toalettet. Gjennomfør det hver eneste gang med samme tilnærming.

Ikke diskuter toalettbesøk/hygiene i direkte forbindelse med et toalettbesøk. Dere kan eventuelt forberede dere godt og dedikere tid til en behersket samtale på et annet tidspunkt. Fortell hvordan dere skal legge det opp fremover og hva reglene er. For eksempel at dere sier ifra når han må på toalettet. Hvis han ikke da går selv vil han straks få beskjeden på nytt. Dersom han ikke da heller går, vil dere hjelpe ham. Forklar selvsagt også hvorfor. Det er bedre å forklare det grundig enn å stresse barnet med stadige "stikk".

Ikke forurens barnets gode tid ved å snakke om at dere snart... snart... snart må ta ham med på toalettet. Stå heller klare i det øyeblikket dere skal ta ham med på toalettet og si gjerne "nå ber jeg om at du går på toalettet!" Si det samme igjen om han ikke går. Dersom han igjen ikke hører, må dere behersket føre ham til toalettet.

Ikke snakk til andre om at han tisser på seg, han bør ikke belastes med skyld og skamfølelse. Ikke si at barn på hans alder ikke tisser på seg. Ikke sammenlign ham med andre. Ikke si hva dere tenker og føler om at han tisser på seg eller går på toalettet selv.

Gjør så lite ut av toalettbesøket som mulig og forhold dere rolig, behersket og bestemt. Ikke involver/uttrykk (deres negative) følelser inn i gjennomføringen av toalettbesøket. Selv om barnet utagerer må dere forbli behersket.

Han må også få lov til å bli sint og få ut sinnet. Følelser er ikke logisk, og han må ikke rettferdiggjøre at han er sint. Vold er derimot ikke lov. Dersom han utagerer med vold må dere vel enten finne en trygg måte å holde ham på mens han har et utbrudd, eller la han få tid til å roe seg uten mas og bebreidelse.

Millicenta skrev:Vi är desperata här och fattar inte hur tusan man kan motarbeta ocd och autism samtidigt.

Hva mener du med å motarbeide autisme?

Vad är det som är äckligt, i hans ögon? Är det själva toaletten/toalettrummet?
Då kan ni ju skaffa en potta som han kan använda var han vill utan större uppmärksamhet och sen tömma/lämna till er.
Om ni bor så att ni har en tomt, kan han gå ut och kissa.

Är det däremot kisset i sig vet jag inte, men så verkar det ju inte vara eftersom han kan gå med kissiga byxor.

För mig personligen som också har toalettfobi så funkar det bra i svagt ljus, dvs toaletten är nästan mörk. Då slipper jag se toaletten medans jag gör mina behov.
Är det för att han är rädd för bakterier kan ni ju pröva att han får ha en "egen" toalett tills han får behandling för sina tvång. Om ni har fler än en wc i huset dvs.

Har ni testat sociala berättelser och att han får gå på toa på bestämda tider? På det viset blir det mer förutsägbart. Försök hitta en bok som handlar om att gå på toaletten, eller rita, klipp och klistra ut toabilder ur tidningar (kolla inredningsmagasin) tillsammans med din son, vissa föredrar bilder framför att prata. Inred toaletten hemma tillsammans, låt han välja handdukar, köp toapapper tillsammans, det finns papper med mönster och figurer på, sätt in en växt i badrummet etc. Gör det här då han inte behöver gå på toa, som en mysig stund tillsammans.

Jag tycker ni ska kontakta habiliteringen också och höra om de har några tips. Hjälper inget tips ni får så tycker jag han ska få ha blöja även på dagen.

Sätt aldrig på honom kläder eller gör något mot honom då han sover, det är fruktansvärt obehagligt. Har täcket glidit ner så dra upp det bara. Jag somnade ibland i soffan eller i mina föräldrarnas säng då jag var liten och blev alltid jätteledsen då jag vaknade (av mig själv eller för att någon bar mig) det kändes så obehagligt att somna på ett ställe där jag inte brukade sova och att någon tog upp mig utan att jag var medveten om det.

Det bästa är att få hjälp av BUP. När jag var liten hade jag bacillskräck. Jag reagerade inte på samma sätt men efter några månaders behandling på BUP blev jag fungerande (hade ej diagnos då).

Det vi gjorde var att ta det steg för steg. Första steget tror jag var att öppna en dörr utan att tvätta händerna.

Men sånt här tar tid, det får ni vara beredd på.

Tack. Efter att ha tillkallat ambulans mitt i natten när han fick ett våldsamt utbrott i ett par timmar har vi ÄNTLIGEN fått kontakt med läkare etc som tar oss på allvar. Att göra badrummet mysigt etc, att ge honom tid och låta honom själv ta kontrollen etc, är tips som säkert fungerar utmärkt i normala fall. Vår son skulle aldrig frivilligt gå in på toaletten. Om vi vid lugna tillfällen försöker prata rationellt om hur kroppen fungerar, om möjliga lösningar, fråga vilka sätt som skulle vara bäst för honom, säger han bara: "Nej. Det är omöjligt. Det finns ingen lösning. Det går inte. PRATA INTE MED MIG OM DET JAG KOMMER FÅ ETT UTBROTT." Om jag gör ett schema, vägrar han titta på det. Han skulle inte se något positivt i växter och toapapper, utan svara: "Då river jag sönder växten." (Jag har städat toaletten från golv till tak flera gånger, erbjudit doftspray, tidningar, ljus, böcker, mobilspel, släckt ljus, tänt ljus, dörren öppen eller stängd, toaletter hemma - vi har tre - på skolan, på vårdcentralen, på biblioteket... you name it.)

Jag vill ju verkligen inte brotta ner och tvinga min son, det är ju ett övergrepp. Jag vill ge honom möjligheten till självkontroll. Vanligtvis har jag nöjt mig med att försöka peppa och övertala i maximalt två timmar.

I förrgår tänkte jag: ok, då får det väl ta hela dagen. Jag försökte då, från 07-13, att peppa, stötta och övertala honom att gå på toaletten självmant. Han hade nattblöja på sig (som vi smyger på honom mitt i natten, för att, tja, han går ju inte på toaletten själv och är inte torr nattetid och skulle vakna i panik om han kissat i sängen). Till sist kom det inte bara kiss, utan också bajs i blöjan. Han fick panik på grund av lukten. Så det hela slutade - ändå - med att vi fick hålla fast honom och tvätta av honom, följt av ett utbrott på en timme. Efteråt stod han på tåspetsarna mitt i rummet och skrek och var äcklad av allt.

Nu har vi fått Risperdal ordinerat för att bryta tvångstankarna. Det känns hemskt att medicinera honom, men äckelkänslorna är så starka så inga resonemang eller incitament eller scheman fungerar. Och Risperdalen verkar faktiskt ha effekt, redan efter tre doser! Håll tummarna för oss!

Millicenta skrev:---klipp--- Att göra badrummet mysigt etc, att ge honom tid och låta honom själv ta kontrollen etc, är tips som säkert fungerar utmärkt i normala fall. Vår son skulle aldrig frivilligt gå in på toaletten. ---klipp---

Ge tid tror jag att ni kommer vara tvungen att göra även om det är i kombination med medicin. Som sagt jag hade bacillskräck som liten och även om jag inte fick lika stora utbrott (vände det inåt istället) och mitt största problem "bara" var att jag tvättade händerna för mycket så tog det ändå månader att behandla (till funktionell nivå, jag blev inte av med det helt förrän i vuxen ålder då jag skaffade djur.)

Förmodligen kommer det inte att börja med att gå in på toaletten heller utan med något "enklare" för att sen "bygga upp" till toaletten

Batte skrev:

Millicenta skrev:men som nu mår jättedåligt på grund av orsaker utanför vår kontroll, som en stor omorganisation av hans skola.

Hvordan avdekket du at dette er årsaken? Hva innebærer omorganiseringen? Tisser han på seg på skolen også?

Er det mulig for dere å se når presset er på vei til å bli for stort? Hvordan kan dere legge til rette for stabilitet/stressreduksjon?

Millicenta skrev:Till sist kan vi välja mellan att tvinga honom att gå på toa - då kissar han i toaletten och får sedan ett ångestladdat utbrott där han slår oss, spottar omkring sig och sparkar på saker i sin närhet - eller också kan han kissa på sig och gå runt med blöta byxor tills vi till sist tvingar av honom byxorna och tvättar av honom mot hans vilja, också under panik, ångest, hugg och slag. Det är som att han är så stressad att han inte begriper att han inte kan förtränga de naturliga behoven. "Det är bara ett problem eftersom ni märker det," säger han - som om kisset inte fanns där, på riktigt.

Først tenkte jeg at han har tvangstanker knyttet til hygiene, men kanskje han faktisk ikke har kontroll over blæren på grunn av angst etc.?

"Det är bara ett problem eftersom ni märker det", sier han. Er det mulig all oppmerksomhet på problemet øker angsten?

En ting er sikkert: Han kan ikke gå rundt med urin på klærne. Siden tvang er nødvendig (frem til dere får hjelp), vil jeg si det er bedre å tvinge ham til toalettbesøk enn å tvinge av ham våte klær.

Uansett er mitt forslag å gjøre så lite som mulig ut av alle toalettbesøk. Det er sikkert vanskelig både å tisse på seg, tvinges på toalettet og tvinges til stadige samtaler om dette. Han føler sikkert både skam, frustrasjon og sinne, og det hele ender i en melt down.

Råd og råd... Vet jo ikke hvordan dynamikken mellom dere ser ut, så da bli det tatt litt ut av luften. Det jeg skriver er dermed ikke nødvendigvis relevant for dere.

Dere må velge en strategi og følge den slavisk. Snakk sammen og avklar gjennomføringen og hvem av dere voksne som skal gjøre hva. Snakk også om hva dere ikke skal gjøre. Finn ut hvor ofte han må tvinges på toalettet. Gjennomfør det hver eneste gang med samme tilnærming.

Ikke diskuter toalettbesøk/hygiene i direkte forbindelse med et toalettbesøk. Dere kan eventuelt forberede dere godt og dedikere tid til en behersket samtale på et annet tidspunkt. Fortell hvordan dere skal legge det opp fremover og hva reglene er. For eksempel at dere sier ifra når han må på toalettet. Hvis han ikke da går selv vil han straks få beskjeden på nytt. Dersom han ikke da heller går, vil dere hjelpe ham. Forklar selvsagt også hvorfor. Det er bedre å forklare det grundig enn å stresse barnet med stadige "stikk".

Ikke forurens barnets gode tid ved å snakke om at dere snart... snart... snart må ta ham med på toalettet. Stå heller klare i det øyeblikket dere skal ta ham med på toalettet og si gjerne "nå ber jeg om at du går på toalettet!" Si det samme igjen om han ikke går. Dersom han igjen ikke hører, må dere behersket føre ham til toalettet.

Ikke snakk til andre om at han tisser på seg, han bør ikke belastes med skyld og skamfølelse. Ikke si at barn på hans alder ikke tisser på seg. Ikke sammenlign ham med andre. Ikke si hva dere tenker og føler om at han tisser på seg eller går på toalettet selv.

Gjør så lite ut av toalettbesøket som mulig og forhold dere rolig, behersket og bestemt. Ikke involver/uttrykk (deres negative) følelser inn i gjennomføringen av toalettbesøket. Selv om barnet utagerer må dere forbli behersket.

Han må også få lov til å bli sint og få ut sinnet. Følelser er ikke logisk, og han må ikke rettferdiggjøre at han er sint. Vold er derimot ikke lov. Dersom han utagerer med vold må dere vel enten finne en trygg måte å holde ham på mens han har et utbrudd, eller la han få tid til å roe seg uten mas og bebreidelse.

Millicenta skrev:Vi är desperata här och fattar inte hur tusan man kan motarbeta ocd och autism samtidigt.

Hva mener du med å motarbeide autisme?

Låter som goda råd, Batte.

Batte skrev:

Millicenta skrev:Vi är desperata här och fattar inte hur tusan man kan motarbeta ocd och autism samtidigt.

Hva mener du med å motarbeide autisme?

Jag förmodar att Millicenta ser sonens beteende som utslag av OCD och autism.

Tack för alla kommentarer och goda råd. Nu är läget lite bättre, tack vare några dagar med ångestdämpande kan han 1) kissa (visserligen utomhus, men han gör det frivilligt, på egen hand) 2) klä på sig (visserligen med en massa säkerhetstänkande - regler kring var man får stå och gå och vem som får röra kläderna med vilken hand, men ändå. Han klär på sig! Själv!) 3) Komma till köket och äta med sina syskon 4) leka med kompisar.

Men - detta är ett stort men - han klarar inte av att bajsa på toan. Det kommer i byxorna istället - om vi inte ser att det är på gång och kan få ned honom på toalettstolen. Att göra nr 2 ger honom enormt stark ångest. Och så länge problemet kvarstår kan vi ju inte t ex lämna honom på skolan utan vår uppsikt. Kissolyckor händer fortfarande, i den åldern, men att göra på sig i byxorna innebär en uppenbar risk för mobbning.

Finns det någon som känner igen problemet, alls, och kan ge råd?

Millicenta skrev:Tack för alla kommentarer och goda råd. Nu är läget lite bättre, tack vare några dagar med ångestdämpande kan han 1) kissa (visserligen utomhus, men han gör det frivilligt, på egen hand) 2) klä på sig (visserligen med en massa säkerhetstänkande - regler kring var man får stå och gå och vem som får röra kläderna med vilken hand, men ändå. Han klär på sig! Själv!) 3) Komma till köket och äta med sina syskon 4) leka med kompisar.

Men - detta är ett stort men - han klarar inte av att bajsa på toan. Det kommer i byxorna istället - om vi inte ser att det är på gång och kan få ned honom på toalettstolen. Att göra nr 2 ger honom enormt stark ångest. Och så länge problemet kvarstår kan vi ju inte t ex lämna honom på skolan utan vår uppsikt. Kissolyckor händer fortfarande, i den åldern, men att göra på sig i byxorna innebär en uppenbar risk för mobbning.

Finns det någon som känner igen problemet, alls, och kan ge råd?

Har ni fått kontakt med BUP?

rapchic skrev:

Millicenta skrev:Tack för alla kommentarer och goda råd. Nu är läget lite bättre, tack vare några dagar med ångestdämpande kan han 1) kissa (visserligen utomhus, men han gör det frivilligt, på egen hand) 2) klä på sig (visserligen med en massa säkerhetstänkande - regler kring var man får stå och gå och vem som får röra kläderna med vilken hand, men ändå. Han klär på sig! Själv!) 3) Komma till köket och äta med sina syskon 4) leka med kompisar.

Men - detta är ett stort men - han klarar inte av att bajsa på toan. Det kommer i byxorna istället - om vi inte ser att det är på gång och kan få ned honom på toalettstolen. Att göra nr 2 ger honom enormt stark ångest. Och så länge problemet kvarstår kan vi ju inte t ex lämna honom på skolan utan vår uppsikt. Kissolyckor händer fortfarande, i den åldern, men att göra på sig i byxorna innebär en uppenbar risk för mobbning.

Finns det någon som känner igen problemet, alls, och kan ge råd?

Har ni fått kontakt med BUP?

Ja, sedan mer än två år. Men under den här senaste krisen har jag pratat med två psykologer, två läkare, en kurator, tre sjuksköterskor på pam-ambulansen - ingen har gett konkreta råd, alla hänvisar till varandra.

Millicenta skrev:Ja, sedan mer än två år. Men under den här senaste krisen har jag pratat med två psykologer, två läkare, en kurator, tre sjuksköterskor på pam-ambulansen - ingen har gett konkreta råd, alla hänvisar till varandra.

Tyvärr är sånt vanligt inom vården. Har ni kontakter på habiliteringen? Jag vet inte hur det är för anhöriga men viss hjälp borde ni kunna få.

Tyvärr är ju alla olika (så även om det finns folk som varit med om liknade behöver inte lösningen vara densamma) och dessutom är detta internet så konkreta svar på hur ni kan hjälpa er son är svårt att ge här.

Millicenta skrev:Ja, sedan mer än två år. Men under den här senaste krisen har jag pratat med två psykologer, två läkare, en kurator, tre sjuksköterskor på pam-ambulansen - ingen har gett konkreta råd, alla hänvisar till varandra.

Ingen spesialpedagog? Angsten kan være et resultat av noe annet.

Autisme er ingen sykdom, men man kan bli syk av å late som man ikke har det. Derfor lurte jeg også på hva du mente med å "kjempe mot autisme", og jeg håper det ikke dreier seg om å prøve å "gli inn".

Batte skrev:

Millicenta skrev:Ja, sedan mer än två år. Men under den här senaste krisen har jag pratat med två psykologer, två läkare, en kurator, tre sjuksköterskor på pam-ambulansen - ingen har gett konkreta råd, alla hänvisar till varandra.

Ingen spesialpedagog? Angsten kan være et resultat av noe annet.

Autisme er ingen sykdom, men man kan bli syk av å late som man ikke har det. Derfor lurte jeg også på hva du mente med å "kjempe mot autisme", og jeg håper det ikke dreier seg om å prøve å "gli inn".

Jag skrev medan jag var extremt stressad och pressad och formulerade mig inte så väl. Vi anpassar oss efter hans behov efter förmåga - verkligen. Han är, när han mår bra, en underbar liten kille - varm och omtänksam och rolig och finurlig och smart. Jag vill inte på något vis ändra hans personlighet.

Det jag menade är att stressen som orsakas av autismen och ocd:n tycks trigga och förstärka varandra. När det gäller stressade autistiska barn så går alla råd ut på lågaffektivt bemötande, kravanpassningar etc, som minskar stressen. Men de vanligaste metoderna för att motverka tvångstankar går ut på en form av medveten tress, dvs att man utsätter sig för det som skrämmer, att anpassa livet efter tvångstankarna kan göra att de förstärks - man stärker föreställningen att rädslan bara kan hållas i schack om man tvättar händerna tjugo gånger i timmen eller duschar efter varje toabesök etc.

Det är väldigt, väldigt svårt att i varje ögonblick fatta beslut om: om jag går med på X (t ex att han duschar efter toabesök, bara använder en toalett i huset etc), betyder det att jag då förstärker tvånget kring Y? Kommer han då kräva att duscha (en hel lång procedur i sig) efter VARJE toabesök? Eller gör mitt medgivande i stunden att stressen överlag minskar, vilket kan få honom att lösa upp knutarna kring tvånget kring Y på egen hand?

Det var det jag menade i mitt första inlägg -

Godt å høre, godt svar. Jeg forstår hva du mener.

Har han alltid haft tvångsproblem eller kom det mer plötsligt? Bara undrar eftersom barn med autism verkar ha lättare att få PANS.

kiddie skrev:Har han alltid haft tvångsproblem eller kom det mer plötsligt? Bara undrar eftersom barn med autism verkar ha lättare att få PANS.

Han fick de första allvarliga symtomen för ett par år sedan, när ett småsyskon föddes och han blev deprimerad och utåtagerande - då tvättade han händerna tjugo gånger om dagen. Men jag har i efterhand sett liknande mönster även i andra sammanhang. Innan vi kunde sluta med blöja var han fyra år - innan dess blev han arg och slogs varje gång vi skulle byta blöja, särskilt bajsblöjor, men vägrade samtidigt gå på pottan eller toaletten.