Har länge haft kontakt med psykiatrin, i tio år ungefär, och har aktivitetsersättning, börjar närma mig 30-strecket nu, i december blir jag 29 år gammal. Vid 30 års ålder upphör aktivitetsersättningen, och jag har fortfarande inte hittat någonting. Det här låter dystert, men sen allting började krångla för mig i skolan, har jag känt att det inte finns någon framtid för mig, jag fick min diagnos när jag var 16 - vilket är formativa år för social interaktion, och jag missade en väldigt stor bit av det på grund av alla utredningar - och efter utredningen och svaret så är man inte världens lyckligaste, det var i alla fall inte jag.

Nu nyligen var jag på ett möte med psyk, och tyckte jag var på ovanligt bra humör.
Någon slags förändring har jag vetat krävs för att jag ska få ett drägligt liv, men jag vet verkligen inte var jag ska börja. Detta sade jag naturligtvis ingenting om, då jag lärt mig efter alla år att inte visa nåt inför myndigheter för de krånglar oftare till saker än hjälper. Jag har nu börjat krypa tillbaks till ursprungsläget, vilket är att säga "vet inte" ofta. Läste sedan min journal, vilket ingen människa bör göra. För att summera: God ögonkontakt (som jag lärt mig man ska ha i sådana situationer), Mitt ansikte är inexpressivt, mycket begränsad med affekter och reflektion, begränsningar i social interaktion, och att jag säger "vet inte" betyder att jag inte har förmågan att ta initiativ.

Jag äter antidepressiva tabletter, och har gjort länge - och sedan 5 år sen så har jag druckit alldeles för mycket alkohol - varför vet jag inte, jag kan inte sätta fingret på varför, annat än att det känns som vila, jag behöver sluta vara mig själv en stund - för att låta melodramatisk, samtidigt som jag skämtar med reklamen för Norrlands Guld.

Det var nära att jag sa "jag har ingen framtid" - men det skulle tolkas som om jag vore självmordsbenägen, det finns bara ingen väg för mig att ta, jag bara står still.

Jag har haft tid att ordna upp saker och ting själv, och skyller inte på någon annan för att saker har blivit som de blivit, kanske har jag skjutit upp någonting - eller så har alla steg som är menat att man ska ta bara blivit för sporadiska och/eller osammanhållna, eller helt enkelt i fel ordning.

Vad jag kan säga är att jag inte är självisk, jag är intresserad av andra människor, inte småprat - som alla klichéer om asperger bekräftar - men jag undrar, vad har dom för sig, hur klarar de vardagen, vad gör dom?
"Åh nej, gjorde han verkligen så?! - och det gjorde jag, jag har frågat - och det är en obehaglig fråga ingen verkar vilja svara på - jag antar att livet ska ha lite mystiskt irriterande komponenter.

Och innan ni föreslår det: Jag har redan funderat på att bli professionell spelare, med mitt pokerface - karriärs-effektivt steg, men det hjälper mig inte socialt.

Nån som varit i samma situation som nu har ett drägligt liv som kan säga vart jag börjar?

Snälla säg inte "drick inte så mycket alkohol" - inte för att det inte är sant, men det är inte ursprungliga problematiken, och jag är påläst om ALLA risker angående det ämnet.

Uppenbarligen har jag missat ett basalt steg.

Jeg har ikke opplevd noe av det samme eller lignende selv. Likevel kunne jeg nesten akseptert dette som et av mine egne analyserte minner. Merkelig. Uansett, det var ikke det du ba om svare på.

listigspindel skrev:Har länge haft kontakt med psykiatrin, i tio år ungefär, och har aktivitetsersättning, börjar närma mig 30-strecket nu, i december blir jag 29 år gammal. Vid 30 års ålder upphör aktivitetsersättningen, och jag har fortfarande inte hittat någonting.

Sitatet ovenfor, er det essensen i innlegget ditt? Reflekterer du over fortid, fremtid og hva det skal bli av deg?

Hvilke muligheter har du når "har aktivitetsersättningen" opphører da?

listigspindel skrev:Nån som varit i samma situation som nu har ett drägligt liv som kan säga vart jag börjar?

Hva skal til for at livet i dine øyne skal bli "drägligt"?

Batte skrev:Jeg har ikke opplevd noe av det samme eller lignende selv. Likevel kunne jeg nesten akseptert dette som et av mine egne analyserte minner. Merkelig. Uansett, det var ikke det du ba om svare på.

listigspindel skrev:Har länge haft kontakt med psykiatrin, i tio år ungefär, och har aktivitetsersättning, börjar närma mig 30-strecket nu, i december blir jag 29 år gammal. Vid 30 års ålder upphör aktivitetsersättningen, och jag har fortfarande inte hittat någonting.

Sitatet ovenfor, er det essensen i innlegget ditt? Reflekterer du over fortid, fremtid og hva det skal bli av deg?

Hvilke muligheter har du når "har aktivitetsersättningen" opphører da?

listigspindel skrev:Nån som varit i samma situation som nu har ett drägligt liv som kan säga vart jag börjar?

Hva skal til for at livet i dine øyne skal bli "drägligt"?

Jag skulle inte kalla det essensen, jag slutade sedan länge fundera på ett djupare plan, angående den punkten, för jag vet inte hur jag ska fortsätta.

Det som skulle kunna sägas är att efter 30 års ålder - då påbörjas en process som eventuellt blir förtidspension - och i min värld av definitioner, betyder det att det inte bara är jag som gett upp, utan samhället, psykiatrin och alla andra former - det har utforskats - meningen med försök urlakas ännu mer.
Med andra ord, ännu längre ifrån någonting än jag nånsin varit förut.

Ska jag börja, så borde jag börjat vid det här laget. Det känns reflektionslöst.
Jag vet egentligen inte någonting.

Möjligheter som upphör är väl då, vad jag antar, jag inte varit habiliterad till att börja med.

Hur skall livet bli drägligt?
Det är vad jag inte vet, jag är ganska anspråkslös, med anspråk på min anspråkslöshet om du förstår hur jag menar.

Forstår jeg deg riktig? Du ser bare for deg at det hele kan ende med "förtidspension", men kjenner en ambivalens ovenfor det hele. Du ønsker at noe var annerledes, men du vet ikke hva. Du blir misforstått. Du kan ikke stole på at de forstår deg eller hjelper deg. Du ønsker at du visste hva du ville, han har ikke definisjonsgrunnlag Du ønsker noe annerledes enn det du har. Stemmer det?

Stemmer det st du ønsker at forumister som har vært i en lignende situasjon skal fortelle hvordan de fant aksept, veien videre og "gnisten" i tilværelsen?

Kan jeg spørre, hva er årsaken til at de ikke har hjulpet deg i arbeid? Har du eventuelt annen sysselsetting enn arbeid?

listigspindel skrev:Hur skall livet bli drägligt?
Det är vad jag inte vet, jag är ganska anspråkslös, med anspråk på min anspråkslöshet om du förstår hur jag menar.

Vel, for det første... Er man ambivalent kan det føre til stor misfornøyelse. I alle fall er det slik for min del. Det kan hjelpe å fastslå et trolig scenario som sannhet inn til videre. F.eks.: om * år er jeg "förtidspensionist". Slå det fast og bli heller positivt overrasket om de kan hjelpe deg.

Hvis man ikke vet hva man vil, kan man ofte gå den andre veien. Kanskje har du likevel noen krav da. La meg komme med et forslag til deg: Du skal bli telefonselger. I morgen skal du ringe fem bedrifter som driver med telefonsalg. Du skal si til dem at du gjerne vil være telefonselger og ringe privatpersoner. Du vil gjerne jobbe kveldsskiftet. Det er helt i orden at du kun jobber på provisjon. Er det ok? Hvis ikke, hvorfor er det ikke ok? Hva vil du velge bort og hvorfor? Dette er dine krav. Dette er dine ønsker.

Batte skrev:Forstår jeg deg riktig? Du ser bare for deg at det hele kan ende med "förtidspension", men kjenner en ambivalens ovenfor det hele. Du ønsker at noe var annerledes, men du vet ikke hva. Du blir misforstått. Du kan ikke stole på at de forstår deg eller hjelper deg. Du ønsker at du visste hva du ville, han har ikke definisjonsgrunnlag Du ønsker noe annerledes enn det du har. Stemmer det?

Stemmer det st du ønsker at forumister som har vært i en lignende situasjon skal fortelle hvordan de fant aksept, veien videre og "gnisten" i tilværelsen?

Kan jeg spørre, hva er årsaken til at de ikke har hjulpet deg i arbeid? Har du eventuelt annen sysselsetting enn arbeid?

listigspindel skrev:Hur skall livet bli drägligt?
Det är vad jag inte vet, jag är ganska anspråkslös, med anspråk på min anspråkslöshet om du förstår hur jag menar.

Vel, for det første... Er man ambivalent kan det føre til stor misfornøyelse. I alle fall er det slik for min del. Det kan hjelpe å fastslå et trolig scenario som sannhet inn til videre. F.eks.: om * år er jeg "förtidspensionist". Slå det fast og bli heller positivt overrasket om de kan hjelpe deg.

Hvis man ikke vet hva man vil, kan man ofte gå den andre veien. Kanskje har du likevel noen krav da. La meg komme med et forslag til deg: Du skal bli telefonselger. I morgen skal du ringe fem bedrifter som driver med telefonsalg. Du skal si til dem at du gjerne vil være telefonselger og ringe privatpersoner. Du vil gjerne jobbe kveldsskiftet. Det er helt i orden at du kun jobber på provisjon. Er det ok? Hvis ikke, hvorfor er det ikke ok? Hva vil du velge bort og hvorfor? Dette er dine krav. Dette er dine ønsker.

Egentligen för mycket att citera, men vi bryr oss inte om det just nu.
Jag vet aldrig vad jag fortsätter att vara, som människa, jag vill ingenting utan det jag vill, min ambivalens sträcker sig på ett ganska specifikt sätt, det är svårtdefinerat - jag önskar att det vore lättare, men det är inte lättare alls, och det blir inte lättare.

Jag känner mig inte svårförstådd, eller missförstådd alls, jag känner mig felinställd, men vad jag vet är att på den punkten kan jag inte stämma om mig.

Jag är kreativ på ett abstrakt ensamt plan, men önskar mig mindre ensam.
Alltså sätter jag upp spjälor till förståelsen, jag möter något i en mitten, men jag ser inte vart generella mitten ligger.

Utan att vara självisk är jag kanske självisk, men ändå inte - för jag vet inte vad andra är ute efter - vilket i sig själv säger en hel del om min människosyn.

Egentligen är jag en liten primadonna som inte hittar rätt alls, en liten bebis.

Jag gillar dina svar, väldigt mycket, för när saker och ting blir sakligt på det sättet, så ser man sig själv lättare.

Jag antar att jag har en inre obeslutsamhet, som en bortskämd liten docka.

Frågan är bara, hur gör jag mig förstådd, utan ett uttryckslöst anlete?
Ord verkar inte betyda så mycket på det stora hela, eller så beklagar jag mig bara igen

listigspindel skrev:Jag vet aldrig vad jag fortsätter att vara, som människa, jag vill ingenting utan det jag vill, min ambivalens sträcker sig på ett ganska specifikt sätt, det är svårtdefinerat - jag önskar att det vore lättare, men det är inte lättare alls, och det blir inte lättare.

Kan dette kanskje tyde på at du egentlig har en rekke krav likevel, men at du ikke aktivt definerer bort de mulighetene kravene utelukker. Slik kan man tvinges til å analysere uaktuelle muligheter igjen og igjen, selv om de egentlig kunne vært utelukket. Trassen kan egentlig bunne ut i veier/muligheter som på grunn av udefinerte behov eller krav.

Når du opplever trass mot å gjøre noe kan definere hva du ikke vil gjøre. Gjerne både så bredt og smalt som mulig. Deretter kan du skrive ned hvorfor/hva ved det du ikke vil gjøre. Deretter kan du lage en "not to do list". Altså en liste over alt du har utelukket, og som du kan uteslutte fra analyser for å redusere ambivalens eller stress.

Og ja, det er vanskelig å være generell. Det er vanskelig å velge bort.

listigspindel skrev:Jag är kreativ på ett abstrakt ensamt plan, men önskar mig mindre ensam.
Alltså sätter jag upp spjälor till förståelsen, jag möter något i en mitten, men jag ser inte vart generella mitten ligger.

Mener du at du ønsker bekreftelse på at du hører til en helhet, eller at du vil etablere personlige relasjoner? Det er ikke lett å finne ord som kan svare på dette, men du hører i alle fall hjemme her.

listigspindel skrev:Utan att vara självisk är jag kanske självisk, men ändå inte - för jag vet inte vad andra är ute efter - vilket i sig själv säger en hel del om min människosyn.

Hva sier det om ditt menneskesyn?

listigspindel skrev:Egentligen är jag en liten primadonna som inte hittar rätt alls, en liten bebis.

listigspindel skrev:Jag antar att jag har en inre obeslutsamhet, som en bortskämd liten docka.

Hvorfor sier du slikt om deg selv?

listigspindel skrev:Jag gillar dina svar, väldigt mycket, för när saker och ting blir sakligt på det sättet, så ser man sig själv lättare.

Så hyggelig!

listigspindel skrev: Frågan är bara, hur gör jag mig förstådd, utan ett uttryckslöst anlete?
Ord verkar inte betyda så mycket på det stora hela, eller så beklagar jag mig bara igen

På samme måte som du gjør deg forstått her og nå. Det er vel ikke noe problem. Om man blir glad kan man f.eks. si det.