Hej,

Jag hittade nyss hit och vore otroligt tacksam för era tips och åsikter! Jag har ingen erfarenhet tidigare av Aspberger, mer än att jag sett Bron (jag fattar att Sagas karaktär är ganska tillspetsad ), och jag har absolut ingen att prata med om detta.

Kort om bakgrunden

Jag är bonusmamma till en pojke som är 15 år (vi kan kalla honom Viktor). Viktor bor hos mig och min man varannan vecka, tillsammans med en biologisk syster (min mans dotter) och en bonussyster (min dotter). Vi har bott på detta sätt nu i ca 3 år. Innan dess bodde min man och hans barn tillsammans och jag och min dotter bodde tillsammans.

Viktor är extremt begåvad. Han går i nian nu och har alltid haft väldigt lätt för sig. Han behöver knappt anstränga sig men får ändå högsta betyg. Särskilt matte och naturämnen har han en särskild begåvning för men han har lätt för övriga ämnen också. Han är verkligen inget "problembarn" och jag är rädd att det är därför han hamnat lite under radarn. Hans syster har nämligen stora problem i skolan och har diagnostiserats med ADHD och dyslexi. Kontrasten mellan dessa två är mycket stor på det sättet.

Problemet för honom är att han har absolut inte en enda vän. Har aldrig haft en enda vän heller, säger hans pappa. Han är extremt ensam och sitter i princip hela sin vakna tid och tittar på youtube om inte hans pappa aktiverar honom med någonting annat (han har inte vänner på nätet heller tyvärr, vet att det annars är vanligt).

Han har lättare (om än inte lätt heller) att vara med vuxna eller med mycket yngre barn. Vi har som sagt bott tillsammans i tre år nu men han klarar fortfarande inte av att se mig i ögonen. Han viker undan med blicken, tittar upp i taket eller in i väggen eller vartsomhelst för att slippa möta min blick. Han klarar i princip bara av att se sina biologiska föräldrar i ögonen.

Han har också ett väldigt speciellt sätt. Vet inte hur jag ska beskriva det men han är väldigt annorlunda. Han kan inte riktigt ha ett "normalt" samtal. Samtalsämnet vid bordet kan kretsa kring ett ämne när han plötsligt apropå ingenting säger något som handlar om något helt annat och som därtill verkar vara som en fortsättning på ett samtal som har pågått inne i hans huvud, och kommentaren från honom förutsätter liksom att vi andra redan har hängt med i samtalet i hans huvud. Det är svårt att förklara men det låter ofta väldigt konstigt. Exempel: Samtalet kan handla om tex vad vi ska göra i helgen. Mitt i en pågående diskussion kan han då plötsligt säga "ja men det var ju fiskgratäng till lunch i skolan idag som var helt torr". Varpå hans pappa såklart uppmuntrande tar upp tråden om skolmat eller vad det kan vara, för att inte få Viktors kommentar att låta konstig. Det är kanske ett dåligt exempel men det är svårt att förklara. Sammanfattningsvis har han iaf extremt svårt att bara föra ett vanligt samtal på ett sätt som känns normalt och bekvämt.

Och så pratar han nästan uteslutande med sin pappa och tittar bara på honom. När min man är hemma följer han honom som en hund i spåren nästan vart han än går och om han råkar bli ensam med mig kvar vid ett matbord tex om hans pappa rest sig så dröjer det en sekund, sen har Viktor också studsat upp och lommat efter pappa.

Jag blir inte sårad eller så, jag ser ju att det är mest han som lider, men just därför känner jag att jag skulle vilja uppmärksamma hans pappa på att Viktor kanske faktiskt kan ha någon diagnos. Det finns en hel del ADHD på hans pappas sida. En syster och en kusin som nyligen fått diagnoser och vuxna med liknande symptom som inte har diagnoser med öppet säger sig ha den problematiken. Vet inte om detta han hänga ihop med Viktors problematik? Han är absolut inte utåtagerande. Han är tvärtom till synes väldigt välfungerande, går plikttroget till skolan och är alltid i tid, gör det han ska, spelar lydigt squash en gång i veckan för att hans pappa tycker att han borde, men vet inte vad killarna heter ens som han spelar med och han tar aldrig initiativ till någonting själv. Däremot är han mkt tekniskt intresserad och har iaf tidigare sysslat med experiment av olika slag. I och med att han blev tonåring verkar han ha slutat med det tyvärr och sitter i princip konstant med sin mobil och kollar på youtube-klipp.

Han är även en "bokstavstolkande" person. Han gör exakt vad en instruktion säger men har ingen fantasi att göra något därutöver, även om det (enligt mig) är helt uppenbart att instruktionen bara råkat utelämna en självklar del. Han har mycket svårt att se helhetsperspektiv utan fokuserar enormt på detaljerna. Han är oförmögen att se likheter i återkommande situationer, utan för honom är varje situation sas unik, även om situationen i princip kan vara identisk med en tidigare situation, så om den skiljer sig på en liten detalj, då är han oförmögen att dra ett samband mellan de nästan identiska situationerna. Ursäkta den omständliga beskrivningen men hoppas att ni fattar! Detta gör iaf att det är mkt svårt för honom att dra lärdom från vissa upplevda erfarenheter. Hans pappa liknar honom mkt i denna del så för honom är detta helt normalt. Hans pappa är däremot mkt social och har själv aldrig haft problem att skaffa och bibehålla vänner, varken som barn eller vuxen.

Pappan, alltså min man (som också är mkt begåvad och väldigt högpresterande) har försökt uppmuntra Viktor att försöka få vänner men Viktor säger bara att han är nöjd utan, att han gillar att vara ensam och gillar att bara vara hemma. Jag får känslan av att han alltid svarar sin pappa att "allt är bra" ungefär, för att inte oroa honom. Han har ibland bett pappan sluta tjata om det där med vänner och då har han blivit lämnad ifred. Jag tror inte alls att "allt är bra" och att han mår bra. Jag tror dock att han dels har mkt svårt att prata om hur han känner (hans pappa har iaf sådana stora svårigheter) och dels inte vill oroa sin pappa. Men jag lider med honom. Jag tror inte på detta att han inte vill ha vänner. Min uppfattning (som är ganska alldaglig tror jag) är att nästan alla vill ha vänner. Särskilt när man går i nian! Jag vill så gärna kunna hjälpa men jag är typ den sista Viktor skulle prata med.

Snälla, hjälp! Vad tror ni? Låter det som att han kan ha Aspberger? Låter det som något annat eller är han bara en helt vanlig tonåring som bara aldrig haft en vän? Om ni tror på Aspberger eller liknande; vad bör jag göra?

Hur ska jag prata om mina misstankar med hans pappa? Jag vill inte klampa in och uppfattas som dömande eller okänslig. Ofta uppstår missförstånd mellan mig och Viktors pappa, som leder till bråk (vi tänker på diametralt olika sätt) och jag vill för allt i världen undvika bråk om detta. Det vore ju helt kontraproduktivt, syftet är ju att Viktor ska få hjälp.

Ursäkta ett jättelångt inlägg men jag vore sååå tacksam för era åsikter här!

Tack igen,

SagaTova

Moderator: Rättade stavningen av Asperger i rubriken.

Hmm... det jag undrar lite är: Tycker du det är viktigt att han får diagnos nu om han har dem svårigheterna nu? Eller är det mer det här med vännerna som du skulle vilja hjälpa honom med? Eftersom du skriver att det redan nu lätt blir konflikter över att missförstånd runt det här kan det ju vara smartast att inte prata Asperger med hans pappa i första hand. Just i den åldern är det inte så bra tid att utreda. Framför allt om det inte är några jätteproblem för pojken själv. Om några år kan man ta upp det med Viktor själv, då kanske han vill kolla närmare. Men jag skulle inte göra det nu.

Och jag förstår att du tycker att det är tråkigt att han inte har vänner, men du kan ju inte heller hjälpa honom så direkt med det. Och det är känsligt att prata om det. Varför inte passa på när du ser något konkret tillfälle istället för att prata om det i allmänhet? Jag tror man kan inte göra något för "direkt" där. Om han har nåt intresse och det finns en bra förening som du kan tipsa honom om - fine. Men så länge du inte har en konkret idé är det inte så mycket du kan göra ändå. Eller om det dyker upp någon intressant ungdom som kan ha något gemensamt med pojken - visst, då kan man uppmuntra till kontakt kanske.

Men jag tror också att man måste "möta honom där han är nu". Dvs. nu tycker han bäst om att umgås med vuxna och med yngre barn. Då är det bra om han gör det. Kanske utvidgar han kretsen. Bättre att han umgås med vuxna och barn än med ingen alls. Han är inte deprimerad (många med NPF är det i den åldern). Då kan ni umgås med honom, göra saker tillsammans, lyssna på vad han säger hur han mår. Utgå mer ifrån vad han själv känner och vill. Det går ju ändå inte helt fel för honom. Han kommer att utvecklas och jag tycker inte riktigt att man ska styra det så mycket.

Heisann,

Velkommen! 15-åringen høres jo ut som et prakteksemplar av menneskearten.

SagaTova skrev:Vet inte om detta han hänga ihop med Viktors problematik?

Hvis du skriver hvilken problematikk han har er det enklere å svare på dette.

SagaTova skrev:Låter det som att han kan ha Aspberger?

Det er avhengig av hvilken problematikk han har. Hvilke hjelpemiddel/tjenester har han behov for?

SagaTova skrev:Låter det som något annat eller är han bara en helt vanlig tonåring som bara aldrig haft en vän?

Det kan hende. Det er nok også slik at ikke alle vil ha typiske vennskap. Det som er best for en person er ikke nødvendigvis best for en annen person.

Tack för era synpunkter!

Till Toblerone:

Jag vet inte hur viktigt det är med en diagnos mer än att jag har hört att många som får diagnoser brukar bli väldigt lättade och känna att saker "faller på plats". De får ett svar på varför de känt sig annorlunda och upptäcker att det finns många andra som liknar dem.

Det skulle även underlätta för oss som bor tillsammans med honom att veta på vilket sätt han är annorlunda och hur vi bäst ska bemöta honom (men ffa hans pappa och mamma). Han kanske lättare kunde hitta andra som liknade honom. Hans självkänsla skulle säkert påverkas av att ha fått svar på varför han inte liknar sina jämnåriga. Det här är vad jag själv tror, men jag vet förstås inte.

Till Batte:

Jag avsåg ingen särskild fastställd "problematik" utan syftade endast på det jag beskrev, dvs oförmågan att skaffa vänner, svårigheter med ögonkontakt och svårigheter att ha ett "normalt" samtal. Svårt med socialt samspel, skulle jag kunna sammanfatta det till. Det var det jag avsåg med "problematik".

SagaTova skrev:Jag vet inte hur viktigt det är med en diagnos mer än att jag har hört att många som får diagnoser brukar bli väldigt lättade och känna att saker "faller på plats". De får ett svar på varför de känt sig annorlunda och upptäcker att det finns många andra som liknar dem.

Jeg har ingen diagnose. Bitene har likevel falt på plass etter at jeg fikk vite om diagnosen, og at det finnes mange som ligner meg. Dersom man vet om diagnosen og hvordan den er relevant for en selv, trenger man ingen diagnose for at bitene skal falle på plass.

SagaTova skrev:Det skulle även underlätta för oss som bor tillsammans med honom att veta på vilket sätt han är annorlunda och hur vi bäst ska bemöta honom(men ffa hans pappa och mamma). Han kanske lättare kunde hitta andra som liknade honom. Hans självkänsla skulle säkert påverkas av att ha fått svar på varför han inte liknar sina jämnåriga. Det här är vad jag själv tror, men jag vet förstås inte.

Hvordan han er annerledes kan uansett bare han selv svare på. En diagnose sier i praksis bare at man opplever sosialt samspill annerledes og at ens adferd eller interesser er annerledes på minst en måte. Man kan lese eksempler som kanskje er relevant, men svarene må bonussønnen gi.

Selvinnsikt er bra. Diagnosen kan gi flere ulemper enn fordeler, selv om den ikke nødvendigvis gir ulemper. Min mening er derfor at selvinnsikt/foreldres innsikt i seg selv ikke er en god begrunnelse for å få en diagnose. Dere har allerede informasjonen tilgjengelig. Anbefaler denne artikkelen: http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=38145&a=3

Hvordan vil egentlig en diagnose hjelpe ham til å finne noen som er lik ham?

SagaTova skrev:Jag avsåg ingen särskild fastställd "problematik" utan syftade endast på det jag beskrev, dvs oförmågan att skaffa vänner, svårigheter med ögonkontakt och svårigheter att ha ett "normalt" samtal. Svårt med socialt samspel, skulle jag kunna sammanfatta det till. Det var det jag avsåg med "problematik".

Jeg mener ikke å være frekk, men jeg undrer opp riktig:
Har han sagt at dette er et problem? Eller er det egentlig "ditt problem", fordi du ikke er tilfreds med hans sosiale samspill?

Er du sikker på at han ikke kan disse tingene hvis han velger å gjøre det?

SagaTova skrev:Tack för era synpunkter!

Till Toblerone:

Jag vet inte hur viktigt det är med en diagnos mer än att jag har hört att många som får diagnoser brukar bli väldigt lättade och känna att saker "faller på plats". De får ett svar på varför de känt sig annorlunda och upptäcker att det finns många andra som liknar dem.

Det skulle även underlätta för oss som bor tillsammans med honom att veta på vilket sätt han är annorlunda och hur vi bäst ska bemöta honom (men ffa hans pappa och mamma). Han kanske lättare kunde hitta andra som liknade honom. Hans självkänsla skulle säkert påverkas av att ha fått svar på varför han inte liknar sina jämnåriga. Det här är vad jag själv tror, men jag vet förstås inte.

Okej, men då får du också tänka på: Det kommer att utlösa en stor sorg- och omställningsperiod för hela familjen då. Det är inte ovanligt att en tonåring i en sån period lägger ned skolan helt och hållet. Den här killen fungerar bra, han kan göra klart skolan och lägga basen till att han får ett ganska normalt liv som vuxen. En utredning kan göra att han stannar upp och släpper allt. Personligen skulle jag inte riskera det. Jag skulle vänta tre år. Ingen hindrar dig från att läsa på om Asperger. Och man får egentligen inte mycket hjälp heller, man måste ändå klara av det som det är.

Och jag håller med Batte också: Pojken ser inga problem i nuläget. Och han är i en jäkligt känslig ålder. En ålder då de flesta ungdomar med NPF krisar ihop totalt, droppar ut ur skolan, får depression, börjar med droger, eller liknande. Om du uppmärksammar honom nu på att du tycker han har problem, så kan han krisa ihop reellt och då får ni verkligen problem!

Och jag har två barn med NPF som båda hade tonårskriser. Sonen hade en depression, satt på sitt rum i fyra, fem år och gjorde ingenting. Trots att han fick diagnos tidigt. Det började i 9:an. Dottern fick en ätstörning i 8:an. Hon hade inte diagnos, men det var hon själv som ville ha diagnos. Det tog också flera år tills hon mådde bra igen. Sonen hoppade av gymnasiet helt, dottern fick gå om.

Dessutom jobbar jag med ungdomar med NPF.

Detta låter absolut som Asperger. Om det ska dras upp i nuläget vet jag inte. Om det händer något mer krisaktigt kan det åtminstone verkligen vara dags. Med det sagt, eftersom det troligen handlar om Asperger kommer han aldrig att varken behöva eller få ett liv som andra tar som normalt och det får alla inblandade ställa in sig på men hjälp kan behövas. Sociala behov bland Aspergare skiftar men jag tror som du att han inte mår bra egentligen.

Batte skrev:Jeg mener ikke å være frekk, men jeg undrer opp riktig:
Har han sagt at dette er et problem? Eller er det egentlig "ditt problem", fordi du ikke er tilfreds med hans sosiale samspill?

Er du sikker på at han ikke kan disse tingene hvis han velger å gjøre det?

Detta är just vad jag också tänkte på. Det låter som att bonusmamman har större problem med pojkens liv än vad han har själv. Och om hon inte vågar tala vare sig med pojken eller med hans pappa om det, så är det bäst att låta det tills han själv eller någon annan tar upp det.

DIProgan skrev:Detta låter absolut som Asperger.

Ja, och det får mig att undra över personalen på pojkens skola. Vår skolpsykolog var på mig som en hök under ett par års tid, så jag kunde få min diagnos. Och det var för tjugo år sedan. Varför har ingen i den här pojkens skola reagerat?

Tack allihop för era synpunkter.

Det är mycket värdefullt att få höra om era erfarenheter. Det kanske inte ens är lämpligt att utreda honom förstår jag på er. Han fungerar som sagt i vardagen och det vore naturligtvis mycket olyckligt att ändra på det och i värsta fall utlösa en kris. Det som ffa bekymrat mig är känslan av att han håller uppe en fasad av att allt är bra men i själva verket mår dåligt och grubblar över varför han är annorlunda och inte har några vänner.

Jag tror inte att en utredning nödvändigtvis skulle vara så dålig för honom. Jag har till exempel endast goda erfarenheter av att få min diagnos. Men det är viktigt att du pratar med pojken och hans pappa om dina tankar först. Och det är inte alls säkert heller att han håller uppe en fasad, som du kallar det. Vissa tycker om att vara enstöringar.

Jag fick min diagnos när jag var 15 och jag tyckte det var skönt att få veta att jag inte var korkad/lat/trottsig utan att det var min hjärna som fungerade på ett annat sätt.

Det låter lite besynnerligt att han klarar skolan så bra, eller är det så att han döljer det, jag menar det är ju inte ovanligt att man är mobbad om man har antydningar till NPF? Men går det bra med studierna finns det väl ingen anledning till utredning, som för en del kan vara lite stigmatiserande...

antonius skrev:Det låter lite besynnerligt att han klarar skolan så bra, eller är det så att han döljer det, jag menar det är ju inte ovanligt att man är mobbad om man har antydningar till NPF? Men går det bra med studierna finns det väl ingen anledning till utredning, som för en del kan vara lite stigmatiserande...

Jo, man kan klara skolan bra även om man har Asperger, det gjorde jag också, och den här killen är kanske en aning smartare än jag. Men jag håller med dig att det kan vara värt att vänta lite med utredning. Man är stabilare i 18/19-års-åldern, då är det inte lika stor risk att han krisar ihop.

antonius skrev:Det låter lite besynnerligt att han klarar skolan så bra, eller är det så att han döljer det, jag menar det är ju inte ovanligt att man är mobbad om man har antydningar till NPF? Men går det bra med studierna finns det väl ingen anledning till utredning, som för en del kan vara lite stigmatiserande...

Jag var också sån att jag klarade studierna bra (högsta betyg i nästan allt utan ansträngning) trots diverse mobbning, brist på vänner och allt mer försämrat mående. Hade definititivt uppskattat en diagnos så tidigt som möjligt så här i efterhand, främst för att hinna börja förstå mig själv tidigare innan jag pushade mig själv allt för hårt i försök att bli normal och gick sönder totalt.

Var väl heller inte direkt öppen med hur jag mådde och hade det med mina föräldrar, gömde mig mest i spel hemma, men så klart ingen garanti att detsamma gäller i detta fallet, vissa är ju relativt nöjda i sin ensamhet.

SagaTova skrev:Tack allihop för era synpunkter.

Det är mycket värdefullt att få höra om era erfarenheter. Det kanske inte ens är lämpligt att utreda honom förstår jag på er. Han fungerar som sagt i vardagen och det vore naturligtvis mycket olyckligt att ändra på det och i värsta fall utlösa en kris. Det som ffa bekymrat mig är känslan av att han håller uppe en fasad av att allt är bra men i själva verket mår dåligt och grubblar över varför han är annorlunda och inte har några vänner.

Det er vanskelig å svare på om det er nyttig med diagnose. Du virker kjærlig og opptatt av at han skal ha det bra. Det er flott. Kanskje savner han venner, kanskje ikke. Det vet bare han, og dette er selvsagt en utfordring for dere som foreldre.

Jeg mener to ting må være vesentlig når man skal vurdere utredning: Innsikt/aksept for hvordan man er og behov for dokumentasjon. Har han behov for konkrete tiltak eller tjenester som bare kan fås fra det offentlige med diagnose? Ok, da så - gå for en utredning. Eller kan jeg ikke se noe poeng i utredning (skaffe dokumentasjon) dersom den ikke benyttes som dokumentasjon.

Kan det være nyttig for ham med innsikt i hva AS er? Kanskje, men ikke nødvendigvis.

Jeg synes ikke at du skal endre personligheten din selv om du synes det er problematisk at dere foretrekker forskjellige typer sosiale samspill. Andres personlighet skal man heller ikke forandre, men det er vel unødvendig å påpeke det. Det kan likevel hende du kan ha nytte av å lese litteratur om AS, for å få en bedre forståelse som skrev.

Manveru skrev:innan jag pushade mig själv allt för hårt i försök att bli normal och gick sönder totalt.

Dette er et godt poeng. Det er viktig å ha og få aksept for at man er den man er.

Vil reflektere litt rundt dette.

Det er hardt å bli fortalt at man har samme forutsetninger og må følge NT-normener slik andre gjør. At man føler seg mislykket, fordi andre sier man har problemer når man bare "er seg selv". Det er hardt å bli utbrent fordi man tvinges til oppføre seg NT, selv om det gir en sorg og utmattelse. Ens personlighet og personlige trekk er ikke en diagnose eller feil. Gledene og ferdighetene man har er ikke en diagnose eller feil.

Selv ser jeg ikke at dette direkte henger sammen med diagnose, men snarere om innsikt, tilhørighet og aksept for at: "Ja, jeg er ikke neurotypisk. Jeg er atypisk." Man er et individ og tenker annerledes. Man tar andre valg. Ter seg annerledes. Fri vilje! Hva så, bare man ikke går inn for å såre andre? Er det bare visse mennesker som får "være seg selv"?

Saken er at hvis man plager oss som ikke er NT med å gi uttrykk for: "Dette er normene. Det er riktig å følge normene. Du følger ikke normene. Du har problemer..." Klart mennesker som ikke er NT får andre sykdommer da! Lav selvtillit, angst, depresjoner, søvnvansker etc. Det er ikke noe rart, når man får beskjed igjen og igjen om at noe er feil med ens personlighet. At en tar feil fordi en har en diagnose. At en tar feil fordi en gjør noe på en annen måte. At en gjør feil fordi "normen dikterer".

SagaTova skrev:Vi har som sagt bott tillsammans i tre år nu men han klarar fortfarande inte av att se mig i ögonen. Han viker undan med blicken, tittar upp i taket eller in i väggen eller vartsomhelst för att slippa möta min blick. Han klarar i princip bara av att se sina biologiska föräldrar i ögonen.
---
Och så pratar han nästan uteslutande med sin pappa och tittar bara på honom. När min man är hemma följer han honom som en hund i spåren nästan vart han än går och om han råkar bli ensam med mig kvar vid ett matbord tex om hans pappa rest sig så dröjer det en sekund, sen har Viktor också studsat upp och lommat efter pappa.
---
Hur ska jag prata om mina misstankar med hans pappa? Jag vill inte klampa in och uppfattas som dömande eller okänslig. Ofta uppstår missförstånd mellan mig och Viktors pappa, som leder till bråk (vi tänker på diametralt olika sätt) och jag vill för allt i världen undvika bråk om detta.

Viktor låter förvisso aspig men har han problem med det? Går det för dig att fråga klassföreståndaren om hen sett några tecken på mobbning av Viktor? Fast hen kanske bara får prata med Viktors biologiska föräldrar om det. Dessutom missar lärare ofta sånt. Och tonåringar, med el utan AS, skäms ofta över att de blivit mobbade och berättar inte om det hemma.

Men jag tycker ett stort problem är att varken du och Viktor el du och din man har riktigt bra kontakt.

Du skulle annars kunna lufta dina misstankar med pappan. T ex säga "Viktor ser mig inte i ögonen, det är typiskt om man har Aspergers, tänk om Viktor har AS?" Utan att hävda att en utredning måste ske nu. Men tror du din man skulle bli rasande om du sa så? Eftersom AS är ärftligt kan det tyda på att även pappan har drag av AS (subklinisk AS). Men jag tänker på serien Bonusfamiljen där mamman flög i taket när bonuspappan och hans far påpekade att hennes son kanske hade ADHD. Det var minsann inget fel på hennes son!

Det här med ögonkontakt skulle också pappan kunna tipsa Viktor om, att han t ex tittar mitt i pannan i stället, annars kommer folk att bli irriterade över det.

Men det är svårt för dig att göra något om inte du och pappan kan prata öppet med varandra. Annars vore det hög tid att säga till pappan att det faktiskt är ett problem att Viktor inte vill prata med dig. Han blir ju helt utlämnad till sin far när han bor hos er, när han inte kan prata med någon annan. Och det är ju inte trevligt för dig heller att Viktor inte tycks stå ut att sitta ens några minuter och prata med dig. Så det är ju ett problem både för Viktor och för dig.