Hej alla!

Jag gör här ett fortsatt försök att bredda diskussionen kring området "empati och asperger". Min uppfattning är att empati och asperger är ett känsligt ämne som jag anser bör avhandlas och diskuteras ur flera olika aspekter. Denna gång tar jag siktet på den praktiska tillämpningen av empatibegreppet då man beskriver asperger samt hur det kan relateras till asperger av exempelvis NT-personer.

Ur ett rent akademiskt perspektiv och i en diskussion med ens vårdgivare eller andra kunniga på området asperger så anser jag att det är fullt rimligt att empatibegreppet har relevans. Det kan dock uppstå problem har jag insett om icke-sakkunniga NT-personer börjar tala i termer av empati vid ett samtal om asperger eller när man själv ska berätta om diagnosen för någon annan. Enligt vad moderatorerna skrivit under avsnittet "vanliga frågor" så ska det tydligen finnas en myt om att aspergare saknar empati (om mytens existens ofta gör sig gällande är det ju förfärligt). Jag ifrågasätter med denna inlaga om ordet empati ens bör användas i vid en diskussion om asperger med eller mellan andra icke-sakkunniga NT-personer. För man vill ju samtidigt inte bli dömd för att man inte förmår att avläsa andras känslomässiga tillstånd korrekt, men att då insinuera det minsta på termen "något nedsatt empati" till vederbörande är ju inte heller bra. Jag misstänker nämligen att empatibegreppet i teorin kan användas på psykiskt skadligt sätt mot aspergare av vissa NT-personer. Om inte, så torde det åtminstone kunna användas som ett effektivt medel mot en själv i form av anklagelser.

Mina frågor som jag skulle vilja ha en diskussion kring är följande:

*Hur anser ni andra aspergare att empatibegreppet bör användas?
*Anser ni andra att ens möjliga svårigheter som aspergare att identifiera andras känslomässiga tillstånd gör oss till mindre omtänksamma och godhjärtade människor (denna fråga är nästan retorisk)?

Avslutningsvis så är det här med empati och asperger ett känsligt ämne för mig också och mitt nuvarande sätt att hantera detta känsliga ämne på är att försöka skapa en seriös diskussion med olika infallsvinklar på detta forum kring ämnet i fråga. I min föregående tråd på ämnet försökte jag att undersöka relationen mellan empatiförmåga och aspergares svårigheter att läsa av andra, i denna har det fokuserats på det rent socio-kommunikativa aspekterna av empati och asperger.

För mig har det länge varit självklart att det finns två beståndsdelar av empati. De brukar ju kallas kognitiv och affektiv empati. Den kognitiva empatin kan ju halta lite hos personer med aspergers, men det betyder ju inte att den affektiva delen gör det, vi kan alltså ändå påverkas av och känna med personer i deras känslor.

En annan viktig sak är att den kognitiva delen kan vara svår även när det gäller de egna känslorna, det vill säga att identifiera och förstå dem.

Ja det känner jag också, och skillnaderna mellan inlevelseförmåga (Theory of Mind) och förmåga att ta andras perspektiv (kognitiv empati) torde vara obefintlig om man ser till den reella innebörden av dessa två begrepp, vilket bekräftas av Gillberg.

En annan faktor som påverkar ens empatiförmåga är empatisk precision ("att empaten korrekt kan identifiera den andres tillstånd och skilja på om känslan härrör från självet eller den andre", enligt Wikipedia). Om vi aspergare nu har svårt att läsa av andra så torde ens empatiska precision bli sämre som följd och därmed förklara varför vi har en något annorlunda eller varför den kan halta lite hos oss med asperger.

Sedan så tror jag att det är klokare att tala om empatibegreppet utifrån dess olika beståndsdelar när man talar om asperger och empati generellt. Det är ungefär hur min strategi skulle se ut om jag hamnade i en situation då jag skulle känna ett behov av att förklara min asperger mer ingående för en NT.

Surkatt skrev:För mig har det länge varit självklart att det finns två beståndsdelar av empati. De brukar ju kallas kognitiv och affektiv empati. Den kognitiva empatin kan ju halta lite hos personer med aspergers, men det betyder ju inte att den affektiva delen gör det, vi kan alltså ändå påverkas av och känna med personer i deras känslor.

En annan viktig sak är att den kognitiva delen kan vara svår även när det gäller de egna känslorna, det vill säga att identifiera och förstå dem.

Det där är jättebra att läsa in sig på och presentera för alla som tror att aspergare är känslokalla och oförmögna att förstå 1) andras känslor och 2) att andra överhuvudtaget har känslor. En del har motsatt problem - kan inte avgränsa andra människors känslor, blir "översvämmade". Det är så mycket mer komplicerat än schablonbilden!

När jag gjorde min utredning hade jag svårt att med ord beskriva hur olika känslor känns. Men det betyder ju inte att jag inte kan känna dem, eller förstå att de finns hos andra. Ja, ibland tar det längre tid för mig att förstå andras känslomässiga reaktioner, men det betyder inte att jag inte KAN förstå dem. Subtila signaler är inte min starka sida När jag var ung (upp till nånstans drygt tjugo) hade jag mycket större problem med att förstå vad som sårade andra, och var omedvetet väldigt elak när jag trodde att jag var rolig ... sade många dumheter som jag idag skäms otroligt mycket över.

Empatibegreppet är komplext, men det kanske bara är vi aspergare som orkar läsa in oss på det?

Om svårighet att sätta ord på sina känslor finns t ex denna tråd: asperger-med-alexitymi-forekomst-och-behandling-t3367.html

Om jag skulle förklara AS för en okunnig NT, skulle jag definitivt undvika ordet "empati". Jag minns hur hemskt det kändes att läsa i psykologens utredningssammanfattning att jag hade nedsatt empati. Ett slag i magen, en dolk i ryggen! Här låtsades hon vara så vänlig och förstående samtidigt som hon dömde och fördömde mig som känslokall och likgiltig för andra. Allting du säger kan användas emot dig!

Det är så vanligt folk tolkar "empati" resp "bristande empati". Bättre att säga att man har svårt för fina vinkar, underförstådda budskap och kroppsspråk utan behöver få information i klartext. Att man kan ha svårt att förstå andra människor, om de inte är tydliga.

Ja, men sedan är också frågan också till vilka man berättar om sin diagnos för. Man får känna av lite kring vem som det känns bra och rätt att berätta det för.

Nu talar jag endast för mig själv:
Tycker att jag vid det här laget kan förklara min diagnos på ett så passa avslappnat sätt att jag både skulle kunna göra en redogörelse för hur min empatiförmåga ser ut, både med eller utan ordet empati. Och jag berättar endast för personer som torde kunna klara av att jag nämnde ordet empati i förklaringen av diagnosen.

Alien skrev:Om jag skulle förklara AS för en okunnig NT, skulle jag definitivt undvika ordet "empati". Jag minns hur hemskt det kändes att läsa i psykologens utredningssammanfattning att jag hade nedsatt empati. Ett slag i magen, en dolk i ryggen! Här låtsades hon vara så vänlig och förstående samtidigt som hon dömde och fördömde mig som känslokall och likgiltig för andra. Allting du säger kan användas emot dig!

Det är så vanligt folk tolkar "empati" resp "bristande empati". Bättre att säga att man har svårt för fina vinkar, underförstådda budskap och kroppsspråk utan behöver få information i klartext. Att man kan ha svårt att förstå andra människor, om de inte är tydliga.

Håller med! För det är verkligen inte samma sak!