tahlia skrev:Du missförstår mig en aning.

Exakt! Men varför skulle en dålig tidsuppfattning vara mindre påfrestande för någon som inte har AS? Varför skulle den personens usla tidsuppfattning inte tas på allvar eller respekteras bara för att den inte har en diagnos? Varför skulle en dålig tidsuppfattning skilja sig mellan en person som har AS och en som inte har det? En dålig tidsuppfattning är en dålig tidsuppfattning oavsett vem som har den, eller?

Här har du helt missförstått vad jag säger. Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos.

För att en dålig tidsuppfattning oftast är mindre påfrestande för någon som inte har as. Oftast handlar det om att man är lite bekväm av sig, medan det för någon med as kan innebära att man behöver boendestöd, timstock och en speciel schematavla för att man ska få tiden att gå ihop. Du måste kunna se gradskillnaderna. För att man ska få en Aspergerdiagnos måste det vara så pass allvarligt att man har svårt att fungera i vardagen. Har man inte stora svårigheter har man inte Asperger, utan problem i största allmänhet som de flesta andra har. Asperger är en funktionsnedsättning. Många av de svårigheterna man har vid Asperger går dessutom att jobba bort om man inte har en sådan diagnos, det är därför den är så viktig. Söker man vård och man inte har en diagnos försöker vårdpersonalen bota ens svårigheter, de gör de inte för att vara elaka utan för att hjälpa. Många NT kan ha samma svårigheter som någon med AS, men det beror på andra saker och genom t.ex terapi kan man få bort svårigheterna, det går inte med AS så man måste göra på andra sätt. Fanns ingen diagnos skulle personen med as få sitta i terapi i flera år innan man konstaterade att det inte fungerade, då skulle man testa medicin och först efter det kunde man få hjälpmedel, för vårdpersonalen skulle inte veta vad som var fel.

Många som får en Aspergerdiagnos säger att de lär känna sig själva bättre och äntligen förstår varför de är annorlunda också, den möjligheten skulle försvinna om diagnosen försvann. Man skulle få plöja igenom en massa böcker innan man hittade något om sitt funktionssätt. Alla saker förstår man inte själv, många upplever bara att de blir trötta, missförstådda och känner sig dumma i huvudet, de förstår inte vad deras bristande sociala förmåga beror på eller att de är extra känsliga för intryck. Får man läsa om andra som fungerar likadant är det oftast en befrielse och utan en diagnos blir sådan information nästan omöjlig att hitta.

Jag skulle gärna vilja att du funderar över varför du anser såhär om Asperger och inte om t.ex diabetes. Varför anser du att man ska sätta fysiska sjukdomar på folk? Varför kan man inte bara acceptera dem som de är, varför behövs en diagnos? Psykiska sjukdomar och funktionshinder är så tabubelagt, det är inte konstigare att ha Asperger än att ha en CP skada. Båda är funktionsnedsättningar och i båda fallen behövs en diagnos för att få rätt hjälp.

Appollo, för mig var den största vinsten med diagnosen bemötandet från omgivningen och rätt hjälpmedel, det var därför jag tog upp det från den synvinkeln. Alla jag har pratat med har samma upplevelse som dig att de förstår sig själva bättre, men så kände aldrig jag, det är därför jag glömde det perspektivet, men jag tog med det i mitt senaste inlägg. Men bemötandet från omgivningen är också viktigt, i alla fall om man söker vård och alla hjälpmedel, utbildningar från hab och Aspergercenter bygger ju på forskning som inte hade kunnat göras utan en diagnos.

Du inleder med att just förminska någons svårighet baserat på att de inte har diagnos.

Liljan skrev:
För att en dålig tidsuppfattning oftast är mindre påfrestande för någon som inte har as. Oftast handlar det om att man är lite bekväm av sig...

Verkligen? Hur vet du det? Är det bara personer som har autism som kan ha stora svårigheter med tidsuppfattning? Självklart inte. Du förutsätter dock att det är så.

Innebär det även att jag var bekväm av mig (och att det var ok att anklaga mig för det) innan 30 års ålder men hade reella problem med tidsuppfattningen efter 30 års ålder (då jag hade fått min diagnos)?

Liljan skrev: Har man inte stora svårigheter har man inte Asperger, utan problem i största allmänhet som de flesta andra har.

I beg to differ. Definiera "stora svårigheter". Ingen ansåg att mina svårigheter var stora förrän jag brände ut mig. Så jag utvecklade tydligen AS sent i livet då? Självklart inte, jag är född med det. Men syns det inte så finns det inte. Folk läser vad de ser, de lyssnar inte på vad du säger. Vilket är en stor del av problemet jag vänder mig emot.

Liljan skrev:Många som får en Aspergerdiagnos säger att de lär känna sig själva bättre och äntligen förstår varför de är annorlunda också, den möjligheten skulle försvinna om diagnosen försvann.

Ponera att begreppet "annorlunda" försvann och alla accepterades och inkluderades precis som de är. Tror du då att det ens skulle finnas ett behov av att veta varför en person är olik en annan? Skulle någon öht känna sig udda?

Liljan skrev:Jag skulle gärna vilja att du funderar över varför du anser såhär om Asperger och inte om t.ex diabetes. Varför anser du att man ska sätta fysiska sjukdomar på folk? Varför kan man inte bara acceptera dem som de är, varför behövs en diagnos?

Kort svar:
Därför att diabetes är en sjukdom du kan behandla med specifik medicinering. AS är varken en sjukdom eller möjlig att kontrollera med mediciner.

Liljan skrev:Psykiska sjukdomar och funktionshinder är så tabubelagt, det är inte konstigare att ha Asperger än att ha en CP skada. Båda är funktionsnedsättningar och i båda fallen behövs en diagnos för att få rätt hjälp.

Idag, ja. Men varför? Torde det inte vara tämligen uppenbart att någon som exempelvis inte kan gå behöver en rullstol eller liknande för att ta sig fram? Att en person som är sensoriskt känslig kan behöva lugn? Varför kan man idag inte bara säga "så här fungerar jag" och sedan bemötas därefter? För att människor som du kommer att anta att jag bara är bekväm av mig såvida jag inte har en diagnos som bevis. Det är DET jag tycker är fullkomligt galet.

Appollo30 skrev:
Dessutom är det vetenskapligt bevisat att frontalloben av hjärnan hos en autist (aspergerare inberäknade) fungerar annorlunda jämfört med hos en icke-autist. Så det är egentligen inte en helt teoretiskt konstruerad diagnos och då syftar jag på autismspektrumtillstånd generellt där asperger ingår.

Absolut. Det är också vetenskapligt bevisat att kemi har stor inverkan på hjärnan och dess funktioner. Med det sagt, ser verkligen alla NT-hjärnor likadana ut? Om ja, varför har vissa sömnstörningar och andra inte? Varför har vissa ett bra minne och andra ett dåligt? Var ska vi dra gränsen för vad som måste diagnostiseras för att accepteras och inte?
Förstår du hur jag tänker?

Jag tycker inte att man kan göra de jämförelser som du gör här då de är lika irrelevanta som om man skulle jämföra en psykisk sjukdom med en personlighetsstörning (vilket asperger är), vare sig ur ett neurologiskt perspektiv eller också något annat perspektiv. För att specificera problemen med asperger och för att ge diagnosens ytterligare legitimitet har jag valt att citera Tony Attwood:

"Forskningen har tydligt slagit fast att Aspergers syndrom beror på en dysfunktion i specifika strukturer och system i hjärnan." (Attwood, 2008, sid. 383).

Att det inte skulle finns behov av diagnosen asperger eller autismspektrumtillstånd betraktar jag som ett ifrågasättande av hela diagnosens existensberättigande och detta torde utgöra ett ifrågasättande av en hel internationell läkarkår och forskarkår på området. Detta ifrågasättande anser jag därmed är en vederhäftig uppfattning som saknar stöd.

Jag är tydligen inte kapabel att göra mig förstådd och kan inte lista ut hur jag ska undvika att bli fullkomligt missförstådd i den här frågan så jag lämnar det därhän.

tahlia skrev:Du inleder med att just förminska någons svårighet baserat på att de inte har diagnos.

Verkligen? Hur vet du det? Är det bara personer som har autism som kan ha stora svårigheter med tidsuppfattning? Självklart inte. Du förutsätter dock att det är så.

Innebär det även att jag var bekväm av mig (och att det var ok att anklaga mig för det) innan 30 års ålder men hade reella problem med tidsuppfattningen efter 30 års ålder (då jag hade fått min diagnos)?

I beg to differ. Definiera "stora svårigheter". Ingen ansåg att mina svårigheter var stora förrän jag brände ut mig. Så jag utvecklade tydligen AS sent i livet då? Självklart inte, jag är född med det. Men syns det inte så finns det inte. Folk läser vad de ser, de lyssnar inte på vad du säger. Vilket är en stor del av problemet jag vänder mig emot.

Ponera att begreppet "annorlunda" försvann och alla accepterades och inkluderades precis som de är. Tror du då att det ens skulle finnas ett behov av att veta varför en person är olik en annan? Skulle någon öht känna sig udda?

Kort svar:
Därför att diabetes är en sjukdom du kan behandla med specifik medicinering. AS är varken en sjukdom eller möjlig att kontrollera med mediciner.

Idag, ja. Men varför? Torde det inte vara tämligen uppenbart att någon som exempelvis inte kan gå behöver en rullstol eller liknande för att ta sig fram? Att en person som är sensoriskt känslig kan behöva lugn? Varför kan man idag inte bara säga "så här fungerar jag" och sedan bemötas därefter? För att människor som du kommer att anta att jag bara är bekväm av mig såvida jag inte har en diagnos som bevis. Det är DET jag tycker är fullkomligt galet.

Jag förminskar inte någons svårigheter. Själva definitionen på en sjukdom eller en diagnos är att man ska ha sådana problem att ens vardagsliv blir kraftigt påverkat, har man inte sådana problem har man heller ingen diagnos och har man sådana problem har man en diagnos (även om man inte har det på papper) en persons svårigheter blir alltså svårare då man har en diagnos eftersom det är själva definitionen.

Det är inte bara personen med autism som har svåra problem med tidsuppfattning, man kan ha en annan diagnos eller sjukdom som gör att det blir så. Men har man svåra problem i vardagen, med exempelvis tidsuppfattning så har man en diagnos eller sjukdom. Du var inte bekväm av dig, du var odiagnosticerad, din Asperger kom inte i samband med utredningen du hade den hela tiden. Det är just pågrund av det här som diagnosen är så viktig, de flesta som går odiagnistiserade tror att de är lata, dumma i huvudet eller liknande för att de inte klarar samma sak som alla andra, de behöver få en förklaring på varför de funkar annorlunda. Du säger ju själv att du hade stora svårigheter, hade du fått en diagnos tidigare hade du kanske sluppit bränna ut dig.

Ja, man skulle känna sig udda. Man klarar fortfarande inte av samma saker som alla andra och får man ingen förklaring på varför så hittar man på egna förklaringar. Utan en diagnos så blir det dessutom omöjligt att få rätta hjälp.

Man kan visst behandla as (men inte med mediciner) det finns massor av olika stöd och hjälpmedel, prata med habiliteringen eller gå in på en hjälpmedelscentral så ser du. Det finns också utbildning till än själv och anhöriga om hur man fungerar och vad man behöver för att må bra. Skulle man få en fysisk eller psykisk sjukdom behöver vårdpersonalen hantera än annorlunda för att man fungerar annorlunda, det finns en jättebra flik om det under Asperger och vården- vad min läkare behöver veta.

Nej, det är inte uppenbart. En person som är förlamad i benen kan vara det av flera skäl, vissa saker går att behandla så att personen kan gå igen, vissa saker kommer sprida sig och bli värre med tiden och vissa saker kräver bara en rullstol. Man ska inte sätta en person i rullstol och hoppas på det bästa, personen ska såklart få veta vad hen lider av och om det finns någon behandling. Samma sak är det med Asperger, personen kan lika gärna lida av social fobi, depression eller någon annan sjukdom som ger Asoergerliknande symtom och man vet inte det innan man har uträtt. Det kan vara något som ör möjligt att behandla och då ska man inte bara acceptera att det ör så och gå vidare med livet.

Hjälpen man får som Aspergare är dessutom framtagen med forskning som skulle vara omöjlig om diagnosen inte fanns. Jag deltog själv i ett forskningsarbete om Asperger och psykoterapi för ett tag sedan. Det visade sig att samtliga i studien hade problem med samma sak och att terapin hade behövt anpassas. Samma problem har jag sett att fler på forumet har med terapi. Hur ska man kunna veta det om det inte forskas på det? Utan en diagnos kan man inte anpassa på rätt sätt.

Ditt sätt att se på saken kräver dessutom enorm ansträngning och självinsikt av individen. Jag visste inte ens vad sensetoriska svårigheter var innan jag fick en diagnos, jag kände bara att jag blev trött utan att veta varför, så är det för många.

EDIT, jag såg att du lämnade tråden efter jag skrivit inlägget.

Mild asperger/autism är att ha, relativt andra autister, god mentaliseringsförmåga, hög central koherens och flexibilitet. Naturligtvis kan man vara mer eller mindre funktionsnedsatt även om man uppfyller kriterierna. Vidare behöver inte alla delkriterier vara uppfyllda för diagnos, och det säger sig självt att någon som uppfyller samtliga är funktionsnedsatt inom fler områden än någon som inte gör det.

Schmetterling skrev:Mild asperger/autism är att ha, relativt andra autister, god mentaliseringsförmåga, hög central koherens och flexibilitet. Naturligtvis kan man vara mer eller mindre funktionsnedsatt även om man uppfyller kriterierna. Vidare behöver inte alla delkriterier vara uppfyllda för diagnos, och det säger sig självt att någon som uppfyller samtliga är funktionsnedsatt inom fler områden än någon som inte gör det.

Gode poeng!

Jag kan nu efter att ha läst igenom denna tråd en gång till konstatera att jag har misstolkat vad tahlia tidigare skrev totalt, vilket var följande:

"Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos."

Eftersom att jag har tillräcklig pondus för att erkänna när jag begår fel eller har fel så tar jag härmed tillbaka det som jag skrivit i de två tidigare inläggen som var riktade till tahlia. Det innebär rent konkret att jag erkänner att jag läste vederbörandes text totalt fel och att svaren blev därefter. Jag TROR INTE längre att tahlia gjort ett ifrågasättande av diagnosens relevans eller legitimitet.

För jag tror också delvis, efter att ha läst igenom tråden igen, att det är ett problem att vissa förhärskande sociala normer är djupt oflexibla och intoleranta mot beteenden som skiljer sig. Det klokaste torde därför vara försöka hitta en sysselsättning och olika sociala sammanhang där ens aspighet inte vållar stora problem, även om detta kan vara lättare sagt än gjort.

Appollo30 skrev:Jag kan nu efter att ha läst igenom denna tråd en gång till konstatera att jag har misstolkat vad tahlia tidigare skrev totalt, vilket var följande:

"Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos."

Eftersom att jag har tillräcklig pondus för att erkänna när jag begår fel eller har fel så tar jag härmed tillbaka det som jag skrivit i de två tidigare inläggen som var riktade till tahlia. Det innebär rent konkret att jag erkänner att jag läste vederbörandes text totalt fel och att svaren blev därefter. Jag TROR INTE längre att tahlia gjort ett ifrågasättande av diagnosens relevans eller legitimitet.

För jag tror också delvis, efter att ha läst igenom tråden igen, att det är ett problem att vissa förhärskande sociala normer är djupt oflexibla och intoleranta mot beteenden som skiljer sig. Det klokaste torde därför vara försöka hitta en sysselsättning och olika sociala sammanhang där ens aspighet inte vållar stora problem, även om detta kan vara lättare sagt än gjort.

Läs gärna mina svar igen i så fall. Utan en diagnos skulle inte det här forumet finnas, ingen skulle få en förklaring på varför de fungerade som de gjorde (för funktionsnedsättningen skulle fortfarande finnas, den skulle bara inte ha något namn), man skulle inte kunna bedriva någon forskning kring stödinsatser, inga föräldrautbildningar skulle finnas, anpassningar skulle få testas fram på måfå med stort lidande för individen. Det är de med Asperger/autism som skulle vara de stora förlorarna om diagnosen försvann. Det låter jättefint att man ska anpassa efter alla och ingen ska klassas som sjuk eller funktionshindrad, men får att få rätt vård, anpassning etc så måste det finnas en klassifikation. Och det är inte som att de som har Asperger kommer sluta undra varför de inte klarar samma saker som alla andra fast de får anpassning. De flesta hittar på egna slutsatser i en sådan situation och de slutsatserna är oftast att de är dumma i huvudet och liknande, själv trodde jag att jag var utvecklingsstörd. Det skulle ställas enorma krav (som få skulle kunna leva upp till) på att man känner sig själv och kan veta exakt vad man ska be om för anpassningar från omgivningen också.

Istället för att ta bort diagnoser och psykiska sjukdomar tycker jag man ska jobba på det tabut som råder kring dem. Hela den här diskussionen är ett uttryck för det tabut, för få skulle ifrågasätta fysiska funktionshinder och sjukdomar på det här sättet.

På min DV fanns det förut en kvinna som brukade gå runt och skryta om hur LÄTT Asperger hon hade. Men knepigare människa har jag knappt träffat på, så mycket till självinsikt hade hon då inte. T.ex. trodde hon att man inte fick dricka "breakfast tea" annat än till frukost.

Apollo30 skrev:Vad betyder mild/lätt asperger för er andra (är särskilt intresserad av svar från de som menar att begreppet är relevant)?

Hur skiljer man en person med mild/lätt asperger från en som har "solklar" asperger (är även här särskilt intresserad av svar från de som anser att begreppet mild/lätt asperger är relevant)?

Dels är det vilket stödbehov man har. Precis som synskadad kan betyda helt blind, har ledsyn, har dålig syn, så kan förstås AS också betyda olika saker. En del bor på gruppboende, en del i vanliga lägenheter med med extra stöd, en del i vanliga lägenheter utan stöd. En del har aldrig haft vanliga jobb, andra har haft det men blivit sjukskrivna/sjukpensionerade, en del har fortfarande anställning.

Sedan kan det också ha att göra med hur omgivningen uppfattar en. Om man inte är uppenbart aspig, har arbete och familj, då upplevs man nog som "lätt Aspergers", om de får veta att man har den diagnosen.

Om utredaren tycker att man "solklart" har Aspergers syndrom, så är det förstås för att det inte är några tvivel för utredaren. Det är inte samma sak som att det är "solklart" för omgivningen.

Jag har inte riktigt funderat på om jag skulle ha mild aspergers eller inte. En boendestödjare lyckades försäga sig, så nu vet jag iallafall att jag är den mildaste som de stöttar. Jag som tycker att jag har ganska svåra problem just med boendebiten.

När jag analyserat mina egna problem så inser jag att jag har mindre sociala problem än många andra aspergare, vilket inte på något vis betyder att jag uppför mig normalt. Men jag har rätt många sociala relationer och många människor tycker ärligt om mig. Jag har inte speciellt mycket social ångest heller (kan ha lite konstiga fixeringar och rädslor med vissa saker men inte generellt), tvärtom kan jag fullständigt strunta i vad folk tycker, vilket både kan leda till att folk känner sig mycket obekväma med mig eller mycket bekväma...

Däremot tycker jag att jag har mer problem än många aspergare med exekutiva funktioner.

Jag tycker inte själv att jag har mild aspergers utan jag tycker att det är min mix av AS och ADD som gör att jag är på det sättet.

Sedan om andra tycker att jag är bara lite aspig får det stå för dem. De vet ju inte vad jag gör i min ensamhet när jag kan fastna i en sorts dokumentär och kollar tills ögonen blöder.

Liljan skrev:

Appollo30 skrev:Jag kan nu efter att ha läst igenom denna tråd en gång till konstatera att jag har misstolkat vad tahlia tidigare skrev totalt, vilket var följande:

"Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos."

Eftersom att jag har tillräcklig pondus för att erkänna när jag begår fel eller har fel så tar jag härmed tillbaka det som jag skrivit i de två tidigare inläggen som var riktade till tahlia. Det innebär rent konkret att jag erkänner att jag läste vederbörandes text totalt fel och att svaren blev därefter. Jag TROR INTE längre att tahlia gjort ett ifrågasättande av diagnosens relevans eller legitimitet.

För jag tror också delvis, efter att ha läst igenom tråden igen, att det är ett problem att vissa förhärskande sociala normer är djupt oflexibla och intoleranta mot beteenden som skiljer sig. Det klokaste torde därför vara försöka hitta en sysselsättning och olika sociala sammanhang där ens aspighet inte vållar stora problem, även om detta kan vara lättare sagt än gjort.

Läs gärna mina svar igen i så fall. Utan en diagnos skulle inte det här forumet finnas, ingen skulle få en förklaring på varför de fungerade som de gjorde (för funktionsnedsättningen skulle fortfarande finnas, den skulle bara inte ha något namn), man skulle inte kunna bedriva någon forskning kring stödinsatser, inga föräldrautbildningar skulle finnas, anpassningar skulle få testas fram på måfå med stort lidande för individen. Det är de med Asperger/autism som skulle vara de stora förlorarna om diagnosen försvann. Det låter jättefint att man ska anpassa efter alla och ingen ska klassas som sjuk eller funktionshindrad, men får att få rätt vård, anpassning etc så måste det finnas en klassifikation. Och det är inte som att de som har Asperger kommer sluta undra varför de inte klarar samma saker som alla andra fast de får anpassning. De flesta hittar på egna slutsatser i en sådan situation och de slutsatserna är oftast att de är dumma i huvudet och liknande, själv trodde jag att jag var utvecklingsstörd. Det skulle ställas enorma krav (som få skulle kunna leva upp till) på att man känner sig själv och kan veta exakt vad man ska be om för anpassningar från omgivningen också.

Istället för att ta bort diagnoser och psykiska sjukdomar tycker jag man ska jobba på det tabut som råder kring dem. Hela den här diskussionen är ett uttryck för det tabut, för få skulle ifrågasätta fysiska funktionshinder och sjukdomar på det här sättet.

Vi får göra åtskillnad mellan två saker här rörande den faktiska innebörden av vad tahlia inte skrev och skrev, vilket är följande:

Ett Ifrågasättande av OM diagnosen behövs betyder ju självfallet ett ifrågasättande av diagnosens existens, legitimitet och relevans; Det var dock INTE vad tahlia skrev.

Ett ifrågasättande ATT diagnosen behövs betyder INTE ett ett ifrågasättande av diagnosens existens, legitimitet och relevans; Tahlia ifrågasatte ATT diagnosen behövs.

Nästa steg blir då att försöka avkoda vad vederbörande menade med ifrågasättandet av ATT diagnosen behövs. Som jag tolkar det anser tahlia att en stor del av de sociala problem som aspergern skapar ofta är relaterade till majoritetssamhället, ens omgivning och flera personer som man dagligen socialt interagerar med och hur dessa beter sig och fungerar. Med detta tror jag tahlia vill komma till slutsatsen: att om samhället vore mer tolerant och folk visade större tålamod mot personer som kommunicerar på ett, låt oss säga, ett annorlunda sätt så skulle ens asperger vara ett mindre problem än vad den är idag. Men samtidigt torde detta utgöra en utopi och endast utgöra en av de bästa världar.

Ja, det är i alla fall så MIN tolkning ser ut av det tahlia skrev.

Att jag backade från mina tidigare inlägg berodde i huvudsak på att jag förväxlat ATT med OM, vilket har en stor betydelse för innebörden av det som tahlia skrivit.

Slutkommentar:

Att ifrågasätta ATT en diagnos behövs är inte detsamma som att ifråga sätta OM en diagnos behövs. Det är det som är kärnan i hela detta missförståndet. För en djupare förklaring av ifrågasättandet av att diagnosen behövs föreslår att vederbörande korresponderar med tahlia (upphovsmannen till det ursprungliga inlägget). Jag betraktar tahlias inlägg som ett samhällskritiskt inlägg och ett ifrågasättande av rådande sociala normer snarare än ett ifrågasättande av diagnosen i sig.

Alien skrev:

Apollo30 skrev:Vad betyder mild/lätt asperger för er andra (är särskilt intresserad av svar från de som menar att begreppet är relevant)?

Hur skiljer man en person med mild/lätt asperger från en som har "solklar" asperger (är även här särskilt intresserad av svar från de som anser att begreppet mild/lätt asperger är relevant)?

Dels är det vilket stödbehov man har. Precis som synskadad kan betyda helt blind, har ledsyn, har dålig syn, så kan förstås AS också betyda olika saker. En del bor på gruppboende, en del i vanliga lägenheter med med extra stöd, en del i vanliga lägenheter utan stöd. En del har aldrig haft vanliga jobb, andra har haft det men blivit sjukskrivna/sjukpensionerade, en del har fortfarande anställning.

Sedan kan det också ha att göra med hur omgivningen uppfattar en. Om man inte är uppenbart aspig, har arbete och familj, då upplevs man nog som "lätt Aspergers", om de får veta att man har den diagnosen.

Om utredaren tycker att man "solklart" har Aspergers syndrom, så är det förstås för att det inte är några tvivel för utredaren. Det är inte samma sak som att det är "solklart" för omgivningen.

Tycker att det var ett klokt svar på frågorna som samtidigt på något sätt ger en samlad bild över två olika aspekter på svårighetsgrader av asperger.

Rörande begreppet "Solklar" så borde det ha stått "svår eller svårare form asperger". Jag kom på mig själv senare med att "solklar" snarare syftat på att vårdgivare varit säkra på att de har satt rätt diagnos (se tidigare inlägg av mig). Nästa tråd inom samma område kunde kanske bidra till att vidareutveckla diskussionen kring när NT:s tar sig rätten att bedöma ens asperger och vilken epitet som man själv sätter på sig själv och sin diagnos.

Appollo30 skrev:

Liljan skrev:

Appollo30 skrev:Jag kan nu efter att ha läst igenom denna tråd en gång till konstatera att jag har misstolkat vad tahlia tidigare skrev totalt, vilket var följande:

"Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos."

Eftersom att jag har tillräcklig pondus för att erkänna när jag begår fel eller har fel så tar jag härmed tillbaka det som jag skrivit i de två tidigare inläggen som var riktade till tahlia. Det innebär rent konkret att jag erkänner att jag läste vederbörandes text totalt fel och att svaren blev därefter. Jag TROR INTE längre att tahlia gjort ett ifrågasättande av diagnosens relevans eller legitimitet.

För jag tror också delvis, efter att ha läst igenom tråden igen, att det är ett problem att vissa förhärskande sociala normer är djupt oflexibla och intoleranta mot beteenden som skiljer sig. Det klokaste torde därför vara försöka hitta en sysselsättning och olika sociala sammanhang där ens aspighet inte vållar stora problem, även om detta kan vara lättare sagt än gjort.

Läs gärna mina svar igen i så fall. Utan en diagnos skulle inte det här forumet finnas, ingen skulle få en förklaring på varför de fungerade som de gjorde (för funktionsnedsättningen skulle fortfarande finnas, den skulle bara inte ha något namn), man skulle inte kunna bedriva någon forskning kring stödinsatser, inga föräldrautbildningar skulle finnas, anpassningar skulle få testas fram på måfå med stort lidande för individen. Det är de med Asperger/autism som skulle vara de stora förlorarna om diagnosen försvann. Det låter jättefint att man ska anpassa efter alla och ingen ska klassas som sjuk eller funktionshindrad, men får att få rätt vård, anpassning etc så måste det finnas en klassifikation. Och det är inte som att de som har Asperger kommer sluta undra varför de inte klarar samma saker som alla andra fast de får anpassning. De flesta hittar på egna slutsatser i en sådan situation och de slutsatserna är oftast att de är dumma i huvudet och liknande, själv trodde jag att jag var utvecklingsstörd. Det skulle ställas enorma krav (som få skulle kunna leva upp till) på att man känner sig själv och kan veta exakt vad man ska be om för anpassningar från omgivningen också.

Istället för att ta bort diagnoser och psykiska sjukdomar tycker jag man ska jobba på det tabut som råder kring dem. Hela den här diskussionen är ett uttryck för det tabut, för få skulle ifrågasätta fysiska funktionshinder och sjukdomar på det här sättet.

Vi får göra åtskillnad mellan två saker här rörande den faktiska innebörden av vad tahlia inte skrev och skrev, vilket är följande:

Ett Ifrågasättande av OM diagnosen behövs betyder ju självfallet ett ifrågasättande av diagnosens existens, legitimitet och relevans; Det var dock INTE vad tahlia skrev.

Ett ifrågasättande ATT diagnosen behövs betyder INTE ett ett ifrågasättande av diagnosens existens, legitimitet och relevans; Tahlia ifrågasatte ATT diagnosen behövs.

Nästa steg blir då att försöka avkoda vad vederbörande menade med ifrågasättandet av ATT diagnosen behövs. Som jag tolkar det anser tahlia att en stor del av de sociala problem som aspergern skapar ofta är relaterade till majoritetssamhället, ens omgivning och flera personer som man dagligen socialt interagerar med och hur dessa beter sig och fungerar. Med detta tror jag tahlia vill komma till slutsatsen: att om samhället vore mer tolerant och folk visade större tålamod mot personer som kommunicerar på ett, låt oss säga, ett annorlunda sätt så skulle ens asperger vara ett mindre problem än vad den är idag. Men samtidigt torde detta utgöra en utopi och endast utgöra en av de bästa världar.

Ja, det är i alla fall så MIN tolkning ser ut av det tahlia skrev.

Att jag backade från mina tidigare inlägg berodde i huvudsak på att jag förväxlat ATT med OM, vilket har en stor betydelse för innebörden av det som tahlia skrivit.

Slutkommentar:

Att ifrågasätta ATT en diagnos behövs är inte detsamma som att ifråga sätta OM en diagnos behövs. Det är det som är kärnan i hela detta missförståndet. För en djupare förklaring av ifrågasättandet av att diagnosen behövs föreslår att vederbörande korresponderar med tahlia (upphovsmannen till det ursprungliga inlägget). Jag betraktar tahlias inlägg som ett samhällskritiskt inlägg och ett ifrågasättande av rådande sociala normer snarare än ett ifrågasättande av diagnosen i sig.

Ja diagnosen behövs, av de orsaker som jag skrev om i mitt inlägg. Jag vet att Talia inte ifrågasatte problemen som kommer med en diagnos, mitt svar till dig och till henne är att diagnosen behövs av de orsaker jag angav.

Det där med att omgivningen ska anpassa sig utan en diagnos fungerar inte, dels för att det finns många sjukdomar som ytligt sätt kan se ut som Asperger, utan en utredning vet man inte om symtomen går att bota eller inte och jag tycker det är fel att en person ska behöva anpassning för att klara sig då personen skulle kunna bli av med symtomen helt. Jag tycker också det är fel att personen inte ska kunna få veta om symtomen kommer bli värre, bättre eller förbi oförändrade, för det vet man inte om man inte vet om det är Asperger eller en psykisk sjukdom man lider av, man vet inte heller om det finns någon medicin som fungerar eller inte.

Omgivningen skulle inte veta hur den skulle anpassa sig heller, få kan förklara exakt hur de fungerar och vad de behöver utan någon referens alls.

Att ha Asperger innebär dessutom inte bara problem med de sociala bitarna. Om man söker hjälp på habiliteringen t.ex så har de förslag på hjälpmedel man kan få som de vet fungerar av forskning och beprövas erfarenhet, utan en diagnos skulle de få pröva sig fram på måfå.

Det skulle inte finnas något stöd att få av andra som fungerade likadant heller, Aspergerforum skulle t.ex försvinna, istället skulle man få rabbla symtom och hoppas på att hitta någon med samma symtom. Man skulle inte veta vad de symtomen och ens svårigheter berodde på, det skulle man få gissa sig till.

Att diagnosen skulle försvinna på pappret skulle vara den sämsta av världar.

Det jag skriver nu skriver jag till dig, det är ditt inlägg jag ifrågasätter, inte Talias, hade jag ifrågasatt hennes inlägg hade jag pratat med henne.

Schmetterling skrev:Mild asperger/autism är att ha, relativt andra autister, god mentaliseringsförmåga, hög central koherens och flexibilitet.

Upplever att de som t ex mitt syskon, har väldigt hög intelligens, kan kringå många svårigheter i livet för att de utvecklar alternativa metoder. Det är först nu i medelåldern han verkar må lite dåligt av sina problem, med mindre naturlig ork. Han har ingen diagnos eftersom han inte haft nog med problem. Allt i livet har funkat. Nu är det väl mest på hemmaplan det inte alltid funkar för honom eftersom han inte orkar delta till hälften med hushållssysslor och behöver egentid när egentligen ingen tid finns.

Själv har jag nog själv rätt OK mentaliseringsförmåga. Fast känner att vad gäller andra kan jag när jag mår dåligt inte få ihop dem till hela varelser utan de kan falla i småbitar vilket är jobbigt... för dem. Det kanske iofs mer har med koherensen att göra.

Central koherens, nog medel. Kan vara hyfsat OK, ser röda tråden, ser samband väldigt lätt. Däremot ger jag detaljer större vikt än de som är normala. Det kan vara praktiskt i vissa fall men leda till stress. I mitt liv finns inga småsaker.

Flexibilitet, haha nej. Men samtidigt bättre än vissa andra aspergare som stör sig på mig. Är flexibel inom vissa ramar om man så säger.

Om man jämför med några jag känner inom spektrumet... en har väldigt dålig mentaliseringsförmåga, centrala koherensen ickeexisterande, kan inte förstå om en enda detalj inte finns med, kan helt enkelt inte se vad som är viktigt och kan inte dra korrekta slutsatser. En annan är väldigt oflexibel och vill ha allting planerat in i minsta detalj så om en detalj blir fel faller hela projektet.

Det som naturligtvis kan vara bedrägligt är att de som anses mildare får jobba över sina mentala tillgångar medan de som har mer grav kanske trist nog får jobba under sin förmåga.

Till Liljan:

Känner lite grann att det förra inlägget som jag skrev till dig även lite var skrivet till mig själv. Så jag föreslår att vi endast ser till nuet och hur verkligheten ser ut idag samt till vad jag har skrivit tidigare (det blir för rörigt annars). Jag har en ytterst kluven inställning till min diagnos i vissa avseenden. Jag tycker att den har gjort att jag fullständigt begripit mitt liv och gjort att jag kunnat bli snällare mot mig själv samtidigt som pressen på mig har minskat ordentligt. Dock så förhåller jag mig kritisk mot de som är så fixerade vid att man ska va på ett visst sätt och följa vissa normer för att duga som person. Nu vill jag inte gå in på detaljer rörande mig, men det går att utifrån mina erfarenheter bekräftas att den typen av personer finns och det i stora antal. Ja, det räcker liksom inte för de personerna att man kan uppföra sig, vara trevlig och artig för att nämna några exempel.

Med eller utan diagnos måste jag ändå navigera bland och inom olika sociala sammanhang. Omgivningen kan man inte ändra på, men däremot kan till viss del välja vilken omgivning som man vill ha. Tror inte att de sociala sammanhang som passar mig bäst har förändrats sedan jag fick diagnos. Däremot har jag genom min diagnos bättre förstått varför som det kan vara svårt att hamna i dessa samtidigt som risken för att hamna i fel sociala sammanhang (kan vara arbetsplatser etc.) minskat tack vare min förnyade självinsikt som diagnosen givit mig. Min självinsikt var låg samtidigt som jag trodde att jag kunde förändra mig till att bli någon annan än jag var innan jag fick en diagnos. Sett till de befintliga relationer i nuet som jag har så tycker jag o andra sidan inte att min diagnos har förändrat någonting.

Det är väl antagligen ett växelspel mellan omgivningens syn och agerande gentemot en och ens eget agerande och syn på omgivningen och sig själv.

En annan viktig fråga hur man bäst kan hantera sitt annorlunda funktionssätt och leva med det. Jag tror här att det främsta strategin för mig är att göra det jag kan för att hamna i "rätt sociala" sammanhang" och acceptera mig själv som jag är och inte försöka vara någon som jag inte är. Men det tror jag gäller för de flesta.

Nej, det är klart att andra typer av svårigheter tenderar att följa med aspergern och de måste man ju självklart förhålla sig till och lära sig hantera samt eventuellt få hjälp med. Jag vill inte gå in på vad det är i mitt fall dock. Därför är mitt fokus på det rent sociala i mitt inlägg.

Vet inte om detta inlägg blev ett direktrelaterat svar till det som du senast skrev eller om det endast blev till en inre monolog. Men mitt direkta svar är att jag är något ambivalent och allmänt kluven i den här typen av frågor, t.ex. i frågan om att diagnosen är nödvändig eller inte (skev exempelvis "delvis" om vissa sociala normer i ett stycke som du tidigare citerade). För jag hade under lång tid vägrat att låta mig utredas innan jag fick min diagnos och jag tycker inte att det är det minsta kul att få beteckningar eller att känna att jag fungerar annorlunda än merparten. Samtidigt så har jag av någon anledning blivit medveten om mina förutsättningar och begränsningar och börjat begripa mitt liv bättre efter att jag fick min diagnos. Du kan nog inte få ett mer klart eller mindre osammanhängande svar från mig än detta, beroende på hur man ser det. Är i allmänhet inte tvärsäker på särskilt mycket rörande min diagnos mer än jag har den och att vissa sociala svårigheter som jag har antagligen kan förklaras av diagnosen samt att jag har någon form av alexitymi.

Appollo, det blev nog mest en inre monolog. Du måste kunna se bortom dig själv, det du vill är att ta bort diagnosen för alla och jag förklarar vad som skulle ske på ett samhällsplan, jag ser alltså hela samhället inte på enstaka individer. Om man själv ska ha en diagnos eller inte är en helt annan fråga. Jag har sett fler diskussioner på forumet om för och nackdelar med att ha en diagnos på papper, men då pratar de om sig själva inte om samhället i stort.

Visst kan man ändra på omgivningen, det gör jag hela tiden, man kan få folk att visa mer hänsyn, ändra folks åsikter och sätt att se på saker. Inte alltid, men det går, sedan finns det vissa som har bestämt sig och vägrar, de behöver man inte lägga någon energi på.

Liljan skrev:Du måste kunna se bortom dig själv, det du vill är att ta bort diagnosen för alla och jag förklarar vad som skulle ske på ett samhällsplan, jag ser alltså hela samhället inte på enstaka individer.

Hvor fikk du dette fra? Såvidt jeg kan se har Appollo30 drøftet temaet fram og tilbake. Objektivt og på en god måte. Hvordan kan du si at Appollo30 vil ta bort diagnosen? Har jeg gått glipp av noe vesentlig?

När jag berättar om min diagnos kan jag ibland få kommentaren "ja men du kan inte ha det så mycket."

Det är väl också så att om man fick diagnosen tidigt och fick mycket stöd från föräldrar, skola, habiliteringen etc, så har man kunnat hitta strategier för att leva med sin diagnos. Men får man diagnosen sent är det svårare, och man får mindre förståelse från omgivningen.

Ja, man kan ha olika grader av Asperger, vissa har vanliga jobb och familj, andra bor på gruppboende och klarar inte ens av daglig verksamhet. Många har andra diagnoser samtidigt också som påverkar. Visst spelar det roll hur mycket hjälp man fått under uppväxten men hur pass grav Aspergern är, är också en viktig aspekt. I nya DSM har man delat in det i tre olika svårighetsgrader, jag tycker det är bra.

Men då folk säger till dig att du inte kan ha det så mycket handlar det troligtvis om deras okunskap och fördomar, de flesta vet inte vad Asperger är utan ser framför sig någon som kan alla tågtidtabeller i huvudet och inte kan föra en vettig konversation.

Mycket handlar väl om vilka egenskaper aspergern visar sig i. Alla har ju inte samtliga symptom och man har olika mycket svårigheter med varje enskilt symptom. Jag själv lever ett synbarligen normalt liv med egen bostad och jobb men det finns andra saker som jag totalt saknar möjlighet att klara av.