Hej!

Jag har vissa funderingar kring ett begrepp som jag aldrig har begripit mig på och det är begreppet mild/lätt asperger. Min känsla är lite att begreppet är skapat av NT-personer med främsta syftet att "släta över" ens problem/de problem som ens asperger kan tänkas ge upphov till. Jag tar därför i viss mån illa upp när jag har hört NT-personer säga att jag har lätt asperger. Samtidigt så ser jag det som ett tecken på någon form av ignorans från deras sida.

Sett från ett annat diagnostiskt/kliniskt perspektiv så begriper jag inte någonting då jag har läst tidigare trådar där andra talar om mild/lätt asperger. Som jag ser så uppfyller man antingen kriterierna eller inte.

Jag har dock några frågor:

Vad betyder mild/lätt asperger för er andra (är särskilt intresserad av svar från de som menar att begreppet är relevant)?

Hur skiljer man en person med mild/lätt asperger från en som har "solklar" asperger (är även här särskilt intresserad av svar från de som anser att begreppet mild/lätt asperger är relevant)?

Jeg tror mange som sier "lett asperger" mener at personen "i fråga" ikke er en stereotypisk autist. Enten ved naturlig væremåte i gitt sammenheng eller ved større anstrengelser å "spille NT. Altså en person som i synlig praksis fremstår som en NT.

Det är som du säger ett sätt att förminska någons tillkortakommanden, i ett försöka att få "problemet" att försvinna som en löning på krogen. Det sägs påfallande ofta av sjukvårdspersonal utan psykiatrisk utbildning. Har funderat på det men tror det beror på att stressade vårdare inom akutvård t ex, har sett så mycket hemska fall och de säger sådana saker för att lugna och på ett sätt försöka trösta en förvirrad och ängslig människa. Graden för vad som anses som inte "normalt" har höjts i takt med samhällets polemik...

Det är psykloger både som har utrett mig, min son och på Habliteringen som säger att både han och jag har mild Asperger. Så jag tror inte alls det är för att förminska oss, för dom har klart och tydligt sagt att vi uppfyller tillräckligt med kriterier för att få diagnos.

Mild/lätt Asperger och högfungerande Asperger (ett begrepp jag verkligen avskyr) används jättemycket av de som själva har Asperger också. Jag har sett folk använda det som bor på LSS boende, har daglig verksamhet och allt stöd man kan få förutom personlig assistent också, så uttrycker mild/lätt Asperger säger inte så mycket. Men i DSM har de graderat autismspektrum diagnosen i tre grader beroende på hur svår diagnos man har, så om det börjar användas i Sverige kan de nyutredda börja prata om mild, medel och svår autism på ett helt annat sätt.

Till slackern: Intressant inlägg. Min vårdgivare har sagt att jag har "solklar" asperger (vad det nu betyder). Min fråga till dig och er andra är om vad ni tror är den främsta skillnaden på vad en vårdgivare menar när den talar om "mild" respektive "solklar" asperger?

Till Liljan: Anser att du har en del bra poänger där också, tycker nämligen att det endast är sakkunniga som kan ta sig rätten att avgöra om man exempelvis har mild asperger eller inte. Övriga bör hålla sin mening för sig själva för att jag inte ska reta mig på dem. Är i alla fall så jag känner.

Appollo30 skrev: Intressant inlägg. Min vårdgivare har sagt att jag har "solklar" asperger (vad det nu betyder). Min fråga till dig och er andra är om vad ni tror är den främsta skillnaden på vad en vårdgivare menar när den talar om "mild" respektive "solklar" asperger?

Jag tror olika vårdgivare använder olika uttryck för att de tror att just det uttrycket får patienten att må bra. Så om en eller olika utredare använder uttrycket lätt eller solklar Asperger så har det mer med utredarens sätt att se på saken än hur den faktiska Aspergern är. Man får inte glömma att de flesta äldre vårdpersonal har obefintlig kunskap om Asperger, numera ingår Asperger i stor grad på psykolog utbildningen (på de andra utbildningarna vet jag inte hur det är) men så har det inte alltid varit.

Min erfarenhet är att det är inom huvudsak aspergare själva som använder uttrycket (var och varannan ny som kommit in på forumet genom åren poängterar att de har mild/lätt aspergers) och jag har alltid uppfattat det som en vilja att vara så normal som möjligt. Att bara vara liiite annorlunda.

Uttrycket stör inte mig personligen, det finns onekligen såväl gradskillnader som skillnader på inom vilka områden ens svårigheter ligger eller är störst. Eftersom de klämt en tokstor grupp under ett och samma paraply är det inte konstigt att folk söker benämningar som förklarar bättre.

tahlia skrev:Min erfarenhet är att det är inom huvudsak aspergare själva som använder uttrycket (var och varannan ny som kommit in på forumet genom åren poängterar att de har mild/lätt aspergers) och jag har alltid uppfattat det som en vilja att vara så normal som möjligt. Att bara vara liiite annorlunda.

Uttrycket stör inte mig personligen, det finns onekligen såväl gradskillnader som skillnader på inom vilka områden ens svårigheter ligger eller är störst. Eftersom de klämt en tokstor grupp under ett och samma paraply är det inte konstigt att folk söker benämningar som förklarar bättre.

Bra skrivet, ungefär så förklarade psykologen jag träffar på Habliteringen det, att det är väldigt brett spektrum och att diagnoskriterierna bara beskriver det väldigt generaliserat.

Får tacka för alla intressanta och tankeväckande svar som kommit in hittills. Denna diskussion som vi har haft hittills har onekligen blivit mer nyanserad att vad jag trodde att den skulle bli när jag startade tråden. Ja, det är i ett spektrum som vi alla med asperger befinner oss i. Tror när jag tänker efter att mina vårdgivare snarare menade att de inte tvivlade det minsta på att jag har asperger när de använde uttrycket "solklar" asperger.

Jag tycker också att det är ett brett spektrum och inom det måste det ju finnas lätt, måttlig och svår Asperger? Jag anser mig själv ha lätt Asperger och då tycker jag att det är ganska uppenbart att det måste vara så om första läkaren inte tyckte att det var tillräckligt mycket svårigheter för att sätta diagnos. Fast han var väldigt egen och yttrade också att det inte var lika viktig som att sätta ADHD-diagnosen, för den behöver man ju kanske för att kunna få medicin. I alla fall tycker jag om man bara knappt får diagnosen, så kan det ju inte vara särskilt svårt.

Tror att många föräldrar även använder liknande uttryck för att skydda/förminska ev saker på sina barn, en ren reflex man försvarar såklart sina barn allt man kan. Min egen mor sa vid min utredning att jag var så normal så, fast jag uppvisade de flesta kriterier och kan ju omöjligt undgått henne...

antonius skrev:Tror att många föräldrar även använder liknande uttryck för att skydda/förminska ev saker på sina barn, en ren reflex man försvarar såklart sina barn allt man kan. Min egen mor sa vid min utredning att jag var så normal så, fast jag uppvisade de flesta kriterier och kan ju omöjligt undgått henne...

Jo, det är klart. Det skulle jag också göra. Eller det gjorde jag nog också. Barn kan må jättedåligt av att känna sig sämre än alla andra. Visserligen är det bäst att veta det någonstans, men när jag tänker på hur jag reagerat på diagnosen, så kan jag tycka att det kanske är bra att ta det så "lindrigt" som möjligt. Dvs. att barnet kanske märker det lite i taget, men inte allt på en gång.

Toblerone skrev:Jag tycker också att det är ett brett spektrum och inom det måste det ju finnas lätt, måttlig och svår Asperger? Jag anser mig själv ha lätt Asperger och då tycker jag att det är ganska uppenbart att det måste vara så om första läkaren inte tyckte att det var tillräckligt mycket svårigheter för att sätta diagnos. Fast han var väldigt egen och yttrade också att det inte var lika viktig som att sätta ADHD-diagnosen, för den behöver man ju kanske för att kunna få medicin. I alla fall tycker jag om man bara knappt får diagnosen, så kan det ju inte vara särskilt svårt.

Om du använder dig av DSM-5 och syftar på autismspektrumet generellt så är jag med på hur du resonerar. Men då snackar vi om olika svårighetsgrader, vilka även är relaterade till olika grader av stödbehov. Finns för övrigt att läsa om på habiliteringens webbsida om jag inte minns fel.

Det där med stödbehov är också ett trubbigt instrument för att bedöma svårighetsgrad. Det finns exempelvis inget stöd för svåra sensoriska problem men i realiteten kan de vara mer hindrande i vissa situationer än exempelvis att ha svårt att hålla ordning på sina räkningar (god man) eller att komma igång med städ och tvätt (kontaktperson).

tahlia skrev:Det där med stödbehov är också ett trubbigt instrument för att bedöma svårighetsgrad. Det finns exempelvis inget stöd för svåra sensoriska problem men i realiteten kan de vara mer hindrande i vissa situationer än exempelvis att ha svårt att hålla ordning på sina räkningar (god man) eller att komma igång med städ och tvätt (kontaktperson).

Ja, det krävs onekligen en försiktig och nyanserad "approach" till frågan. Oavsett vilken svårighetsgrad anser jag att det viktigaste att man får det stöd man behöver och inte blir dömd eller kritiskt bedömd efter ens svårigheter av omgivningen (ja, det torde självfallet vara en klar fördel ifall vården gör kloka bedömningar av en och hjälper en). Rörande stöd för personer med sensoriska problem så borde det exempelvis finnas åtminstone stöd kring att hitta ett arbete på en arbetsplats där man inte drabbas av överstimulans eller andra sensorisk-relaterade problem. Sen hur det ser hur i verkligheten kan jag verkligen inte uttala mig om än. Är själv ordentligt rädd för att hamna på en arbetsplats där jag riskerar att bli rejält överstimulerad efter att jag har kurerat mig från min utbrändhet (bara ett exempel). Och jag vet exakt vad detta innebär då jag har bittra erfarenheter av detta från studietiden (mer än så tänker jag inte säga i den frågan).

En annan sak som jag insett nu under denna diskussion samt börja tveka kring och det är kring nödvändigheten att jämföra aspergare med olika typer av svårigheter med varandra om det inte sker i syfte att stötta varandra. Är bara en fundering som har dykt upp. Om det är något av det tidigare som jag missuppfattat så vore jag tacksam för om någon skriver ett klokt inlägg och påtalar detta.

I en perfekt värld torde det inte finnas behov av att jämföra människor alls och således heller inget behov av att sätta diagnoser. Istället möter man varje människa där den är och efter det behov den har. Dvs man accepterar att ALLA har olika förutsättningar och hjälper folk dit de trivs och passar bäst.

I brist på sådant grundläggande sunt förnuft har vi istället en situation där människor vill slippa tänka så mycket och därför applicerar stereotyper överallt. Detta leder till ett behov av fler definitioner och således även behovet av att jämföra människor som befinner sig på samma spektrum.

tahlia skrev:I en perfekt värld torde det inte finnas behov av att jämföra människor alls och således heller inget behov av att sätta diagnoser. Istället möter man varje människa där den är och efter det behov den har. Dvs man accepterar att ALLA har olika förutsättningar och hjälper folk dit de trivs och passar bäst.

I brist på sådant grundläggande sunt förnuft har vi istället en situation där människor vill slippa tänka så mycket och därför applicerar stereotyper överallt. Detta leder till ett behov av fler definitioner och således även behovet av att jämföra människor som befinner sig på samma spektrum.

Där håller jag inte med dig alls. Skulle inte diagnoser finnas skulle man tvingas att testa att bemöta en person på tusen olika sätt innan man hittade rätt och de som skulle drabbas värst är de som inte fungerar som de flesta andra. Det skulle också ta längre tid att hitta rätt hjälpmedel, forskning skulle inte kunna göras om vad som behövs för att hjälpa oss med Asperger och såvidare.

Att ha diagnoser och acceptera alla och hjälpa dem på bästa vis är ingen motsättning, tvärtom. Diagnosen är en förutsättning för att kunna hjälpa.

Att människor sätter etiketter på sig själva är inte samma sak som en diagnos fastställd av en utredning. Jag tycker det är väldigt intressant att jämföra människor och ta reda på hur andra fungerar, men just den här uppdelningen (lätt/mild/högfungerande Asperger) blir så fel dels för att många med Asperger saknar den grundläggande medicinska kunskapen om diagnosen och dels för att alla hittar på sin egen deffintion om vad lätt/mild Asperger betyder.

Hur bemöter du en främmande människa idag? Med artighet? På vilket vis skulle det ändras om inte diagnoser fanns?

tahlia skrev:Hur bemöter du en främmande människa idag? Med artighet? På vilket vis skulle det ändras om inte diagnoser fanns?

Diagnoser är inte främst till för då man småpratar med främlingar utan underlättar i kontakt med jobb/skola, sjukvården, vänner, familj och andra nära relationer. Där är diagnosen viktig. Ingen presenterar ju sig med namn och diagnos.

Liljan skrev:

tahlia skrev:Hur bemöter du en främmande människa idag? Med artighet? På vilket vis skulle det ändras om inte diagnoser fanns?

Diagnoser är inte främst till för då man småpratar med främlingar utan underlättar i kontakt med jobb/skola, sjukvården, vänner, familj och andra nära relationer. Där är diagnosen viktig. Ingen presenterar ju sig med namn och diagnos.

Den är viktig för att öht bli tagen på allvar och få resurser och hjälp, ja. I en bättre värld skulle det inte behövas.

Sedan är ju saken den att du likt förbannat kommer att få specificera just din variant av diagnosen för alla instanser så att rätt anpassning eller resurs och bemötande sätts in.

I min familj har vi exempelvis inga som helst problem med ironi och sarkasm. Hälften av oss bokstavstolkar, hälften gör det inte. Några av oss har ingen tidsuppfattning, andra har perfekt tidsuppfattning. Men - vi har samma diagnos. Skulle vi samtliga bemötas på samma vis skulle det inte bli bra för någon.

tahlia skrev:

Liljan skrev:

tahlia skrev:Hur bemöter du en främmande människa idag? Med artighet? På vilket vis skulle det ändras om inte diagnoser fanns?

Diagnoser är inte främst till för då man småpratar med främlingar utan underlättar i kontakt med jobb/skola, sjukvården, vänner, familj och andra nära relationer. Där är diagnosen viktig. Ingen presenterar ju sig med namn och diagnos.

Den är viktig för att öht bli tagen på allvar och få resurser och hjälp, ja. I en bättre värld skulle det inte behövas.

Sedan är ju saken den att du likt förbannat kommer att få specificera just din variant av diagnosen för alla instanser så att rätt anpassning eller resurs och bemötande sätts in.

I min familj har vi exempelvis inga som helst problem med ironi och sarkasm. Hälften av oss bokstavstolkar, hälften gör det inte. Några av oss har ingen tidsuppfattning, andra har perfekt tidsuppfattning. Men - vi har samma diagnos. Skulle vi samtliga bemötas på samma vis skulle det inte bli bra för någon.

Utan en diagnos skulle man inte ens veta vilka resurser som behövdes, man skulle få pröva sig fram blint och på måfå. Det skulle också finnas mindre hjälp eftersom man inte kunde bedriva någon forskning.

Visst måste man specificera och prova sig fram, men man skulle inte få börja från ruta noll. Är du lika emot att man diagnostiserar fysiska åkommor? Om någon har diabetes t.ex så skulle man låta bli att sätta en diagnos utan först testa epelepsimedicin, cellgifter, värktabletter och så småningom kanske man kommer fram till insulinet.

Det är ju jättebra att det funkar i er familj, men för många fungerar det inte så, det är därför det finns utbildning och stöd till familjer. Habiliteringen har mycket sådant och det finns på Aspergercenter också.

Vem har pratat om att bemöta någon på samma vis? Jag tycker absolut inte att man ska göra det, alla är individer, vi med diagnoser är också det. Men om någon säger att den har svårt med tidsuppfattningen för att personen har Asperger så visar folk i allmänhet mer förståelse än om någon bara har dålig tidsuppfattning i största allmänhet, bemötandet och råden man får blir annorlunda. Det är ett exempel, vill du så drar jag gärna fler.

Jag undrar lite vad du gör på Aspergerforum också om du är emot diagnosen?

Du missförstår mig en aning.

Liljan skrev: Men om någon säger att den har svårt med tidsuppfattningen för att personen har Asperger så visar folk i allmänhet mer förståelse än om någon bara har dålig tidsuppfattning i största allmänhet...

Exakt! Men varför skulle en dålig tidsuppfattning vara mindre påfrestande för någon som inte har AS? Varför skulle den personens usla tidsuppfattning inte tas på allvar eller respekteras bara för att den inte har en diagnos? Varför skulle en dålig tidsuppfattning skilja sig mellan en person som har AS och en som inte har det? En dålig tidsuppfattning är en dålig tidsuppfattning oavsett vem som har den, eller?

Liljan skrev:Jag undrar lite vad du gör på Aspergerforum också om du är emot diagnosen?

Här har du helt missförstått vad jag säger. Jag är inte emot diagnosen, jag är emot att den behövs vilket den gör blott och enbart för att människor inte har någon större lust att acceptera olikheter utan någon slags sjukdomsförklaring eller liknande vilket gör dem mer intoleranta mot de svårigheter en människa kan ha utan att det kvalificerar dem för en diagnos.

I den diskussion som verkar pågå för tillfället tycks det framhållas att det främsta värdet med diagnosen är att man ska få förståelse och bättre bemötande från omgivningen. Med andra ord att ett fokus på omgivningens relation och syn på diagnosen.

Jag är däremot av en annan uppfattning och det är att diagnosen främst är till för dig själv, så att du förstår dig själv bättre och kan anpassa dina livsval och beslut efter dina förutsättningar och begränsningar. Och genom att få en diagnos så har åtminstone jag fått et större självinsikt, vilket inneburit att jag bättre förstår mina förutsättningar och begränsningar. Jag skulle exempelvis aldrig gjort vissa tidigare livsval ifall jag hade vetat att jag har asperger. Därför menar jag att idén om att diagnosen inte behövs är totalt felaktig och verklighetsfrånvänd.

Dessutom är det vetenskapligt bevisat att frontalloben av hjärnan hos en autist (aspergerare inberäknade) fungerar annorlunda jämfört med hos en icke-autist. Så det är egentligen inte en helt teoretiskt konstruerad diagnos och då syftar jag på autismspektrumtillstånd generellt där asperger ingår.