Någon bipolär som kan beskriva era hypomanier?

av **Liljan** » 2017-09-07 15:20:25

Jag ska utredas för bipolär sjukdom (troligtvis 2) Jag har varit sjuk i 7 år och inget hjälper, jag har testat alla sorters antidepressiva, terapi, boendestöd, mindfullness, kosttillskott ovs Anledningen till att jag inte tänkt på det som bipoläritet är för att mina uppåtperioder inte är typiska hypomanier men kanske är det annorlunda för att jag har autism? Därför vill jag veta hur det är för er.

I en uppåtperiod sover jag 4-5 timmar, är pigg-ish (min kropp kan vara rätt, men inte huvudet) det känns som att jag har adhd, jag har svårt att koncentrera mig, svårt att sitta still, det känns som att hela kroppen bubblar. Visst har jag bättre självförtroende och slipper depressionen, men jag har en enorm inre stress också. Jag tycker mest de här perioderna är jobbiga, det är inte den eufori hypomana beskriver. Jag startar stora projekt också, men jag avslutar dem alltid, jag är inte irriterad, arg eller tycker jag är mer snabbtänkt än någon annan. Jag ringer inte folk mitt i natten eller gör något som får jättestora konsekvenser, som värst är det att jag sitter med 10 liter äppelmos som jag gjort själv och jag gillar inte ens äppelmos.

av **LordNelson** » 2017-09-07 16:16:13

Jag har gjort över 100 liter utan att ha mani. Blir man utredd, är det inte bara en läkare som talar om att du är bipolär?

av **Alien** » 2017-09-07 17:18:05

Hur märker omgivningen av din hypomani? Eller märker de inte alls av den?

Har du läst denna tråd: aspergers-syndrom-bipolar-sjukdom-t13728.html

av **Liljan** » 2017-09-08 12:38:52

LordNelson, hur är dina depressioner och hur snabbt svänger du? Hur länge är du uppåt och vad gör du då? Ja, man blir utredd för bipolär sjukdom.

Alien, jag läste tråden nu och den innehöll tyvärr inga detaljerade beskrivningar om hypomani. Min omgivning tycker det är märkligt att jag vill ta livet av mig ena dagen och mår bra och är hur pigg som helst andra dagen, de tycker jag pratar för fort, blir orolig för min ekonomi och att jag blir helt besatt av något.

av **Alien** » 2017-09-08 13:21:07

Det finns också en tråd om just hypomani: hypomani-t8222.html

Och fler trådar om bipolär sjukdom:
mina-tva-liv-om-bipolaritet-kanner-ni-igen-er-t44799.html
adhd-add-alt-uni-bipolar-eller-vad-t16045.html

Men i många fall diskuteras mer om olika mediciner än om hur det yttrar sig.

av **LordNelson** » 2017-09-08 13:57:01

Liljan skrev:LordNelson, hur är dina depressioner och hur snabbt svänger du? Hur länge är du uppåt och vad gör du då? Ja, man blir utredd för bipolär sjukdom.

Alien, jag läste tråden nu och den innehöll tyvärr inga detaljerade beskrivningar om hypomani. Min omgivning tycker det är märkligt att jag vill ta livet av mig ena dagen och mår bra och är hur pigg som helst andra dagen

Jag var nog tidigare mer på det sätt som det du beskriver här ovan, ena dagen ganska apatisk och nedstämd för att sen kunna jobba 120% i kanske tre dagar. Grundstämningen varierade nog i längre tidscykler.

Men du säger du känner dig sjuk och det talar väl för att något är fel.

av **Liljan** » 2017-09-08 14:22:44

Tack för länkarna!

av **Liljan** » 2017-09-08 14:30:35

LordNelson skrev:
Liljan skrev:LordNelson, hur är dina depressioner och hur snabbt svänger du? Hur länge är du uppåt och vad gör du då? Ja, man blir utredd för bipolär sjukdom.

Alien, jag läste tråden nu och den innehöll tyvärr inga detaljerade beskrivningar om hypomani. Min omgivning tycker det är märkligt att jag vill ta livet av mig ena dagen och mår bra och är hur pigg som helst andra dagen

Jag var nog tidigare mer på det sätt som det du beskriver här ovan, ena dagen ganska apatisk och nedstämd för att sen kunna jobba 120% i kanske tre dagar. Grundstämningen varierade nog i längre tidscykler.

Men du säger du känner dig sjuk och det talar väl för att något är fel.

Behövde du vara sjukskriven? För mig varierar det mellan att jag planerar att ta livet av mig, läser på om de bästa sättet att göra det på, skriver självmordsbrev, sover tolv timmar om dygnet och mår skit rent ut sagt, sedan vänder det, jag sover fyra timmar per natt, är helt inne i ett projekt som jag egentligen inte alls är intresserad av, jag är så glad att jag inte jan sitta still, jag har tusen tankar i huvudet och vill så himla mycket.

Mina depressioner varar i två till tre månader, uppåtperioderna i ett par dagar. Jag har varit sjukskriven i flera år och har sällan en normal period. Fortsätter det så här kommer jag att dö, och det säger jag inte för att vara dramatisk, det är bara ett faktum.

av **LordNelson** » 2017-09-09 6:13:17

Liljan skrev:Behövde du vara sjukskriven?

Jag arbetade först heltid men fixade det allt sämre så det blev extrajobb och till sist klarade jag inte att arbeta alls. Sjukskriven blev jag aldrig för man tyckte väl bara jag var lat eller så.

av **Surkatt** » 2017-09-09 9:34:57

Jag tycker att de hypomana perioderna är svåra att tydligt definiera. Men jag ser det som två typer och så här yttrar de sig för mig:

1. Korta stick av hypomani
- Dessa kan komma upp av att jag får yttre positiv stimulans, till exempel den första riktigt soliga vårdagen, att jag varit ute i skogen i massa timmar efter att ha suttit inne länge och sådant.

- De känns nästan uteslutande positiva, men lite omvälvande.

-Folk runt omkring mig märker att jag pratar snabbare och är lite väl uppåt.

- De tar slut efter några timmar.

2. Längre perioder av hypomani
- Dessa kan variera i längd och varierar även mycket i styrka inom perioden.

- De sätts ofta igång av en serie med flera korta manier enligt ovan.

- De kan kännas positiva ibland, men bara ett litet tag, i det stora hela är de bara stressande. Det är som att världen runt en ändras. När jag är depressiv ser världen runt mig gråare och lite suddig ut, det är som att jag inte tar in den helt. Under hypomana perioder är det tvärtom. Det är som att alla kontraster skärps upp, färger förstärks och ljud höjs.

- Jag känner en enorm stress och rastlöshet och sover mycket mindre än vanligt.

- Ofta känner jag som ett tvång att sätta igång så mycket som möjligt. Jag känner mig ofta som om jag är en annan person som ska försöka fixa så mycket som möjligt innan "den depressiva personen" tar över. Men fixandet blir inte så bra eller rationellt. Till exempel kan jag bli besatt av att flytta bara för att det är små saker som stör mig där jag bor och vips så har jag sagt upp lägenheten utan att ha skaffat en ny eller till och med bytt stad.

Så är det väl ungefär. :-)006

Du får gärna fråga mer om det blev diffust :-)005

av **Surkatt** » 2017-09-09 9:47:35

Jag tror att det är jättebra med sådana här trådar. För mig har den enda metoden som fungerat mot min sjukdom varit att "lära känna" den. Jag har provat flera sorters mediciner, men har inte blivit hjälpt.

Numera skriver jag ner sådant jag tänker på och gör då och då kartläggningar av det jag vet i form av mind maps. Nu var det 1,5 år sedan jag hade en längre hypoman period och 2 år sedan jag hade en allvarlig depressiv period. Vi måste komma ihåg att det egentligen är en bipolär sårbarhet. En bra läkare jag mötte bad mig just att byta ut ordet sjukdom mot sårbarhet och att ändra sätt att se på det. En sårbarhet finns alltid med en, men behöver inte yttra sig som en sjukdom.

Om vi vet vad som späder på sårbarheten kan vi försöka undvika det och om vi vet vad som gör oss starkare kan vi göra mer av det.

av **LordNelson** » 2017-09-09 10:55:02

Jag tycker Surkatts beskrivning av dom olika hypomanierna stämmer bra. Den andra fick jag aldrig före jag tog antidepp.

av **Fretshi** » 2017-09-09 11:03:24

Jag har också varit sjuk länge och testat flera antidepressiva med osäkert resultat. Nu ska jag börja läsa en bok som heter frisk utan medicin som handlar om kostens betydelse vid autism och adhd. Samt vissa rörelseöbmvningar då jag har en spädbarnsreflex kvar.

Jag tror det kan hhälpa mig oerhört mycket men cet inte ännu men det känns som att det finns hopp.

Angående kosten så är det främst gluten oxh laktos man tar bort och försöker äta så lite socker som möjöigt typ en gång i veckan.

Psykiatrin är tyvärr bara inriktade på att allt ska lösas med tabletter.

Äter just nu voxra och kommer fortsätta tills jag kännee mig bra innan jag trappar ur den.

av **Liljan** » 2017-09-09 11:07:31

Fretshi skrev:Jag har också varit sjuk länge och testat flera antidepressiva med osäkert resultat. Nu ska jag börja läsa en bok som heter frisk utan medicin som handlar om kostens betydelse vid autism och adhd. Samt vissa rörelseöbmvningar då jag har en spädbarnsreflex kvar.

Jag tror det kan hhälpa mig oerhört mycket men cet inte ännu men det känns som att det finns hopp.

Angående kosten så är det främst gluten oxh laktos man tar bort och försöker äta så lite socker som möjöigt typ en gång i veckan.

Psykiatrin är tyvärr bara inriktade på att allt ska lösas med tabletter.

Äter just nu voxra och kommer fortsätta tills jag kännee mig bra innan jag trappar ur den.

Hur är dina hypomanier? Hur känns det då, gör du saker du ångrar efteråt? Har du en bipolär diagnos eller misstänker du bara att du har det?

av **Surkatt** » 2017-09-09 11:09:58

Fretshi skrev:Jag har också varit sjuk länge och testat flera antidepressiva med osäkert resultat. Nu ska jag börja läsa en bok som heter frisk utan medicin som handlar om kostens betydelse vid autism och adhd. Samt vissa rörelseöbmvningar då jag har en spädbarnsreflex kvar.

Jag tror det kan hhälpa mig oerhört mycket men cet inte ännu men det känns som att det finns hopp.

Berätta gärna om hur det går sen, det låter intressant :-)005

av **Liljan** » 2017-09-09 11:23:24

Surkatt skrev:Jag tycker att de hypomana perioderna är svåra att tydligt definiera. Men jag ser det som två typer och så här yttrar de sig för mig:

1. Korta stick av hypomani
- Dessa kan komma upp av att jag får yttre positiv stimulans, till exempel den första riktigt soliga vårdagen, att jag varit ute i skogen i massa timmar efter att ha suttit inne länge och sådant.

- De känns nästan uteslutande positiva, men lite omvälvande.

- Folk runt omkring mig märker att jag pratar snabbare och är lite väl uppåt.

- De tar slut efter några timmar.

2. Längre perioder av hypomani
- Dessa kan variera i längd och varierar även mycket i styrka inom perioden.

- De sätts ofta igång av en serie med flera korta manier enligt ovan.

- De kan kännas positiva ibland, men bara ett litet tag, i det stora hela är de bara stressande. Det är som att världen runt en ändras. När jag är depressiv ser världen runt mig gråare och lite suddig ut, det är som att jag inte tar in den helt. Under hypomana perioder är det tvärtom. Det är som att alla kontraster skärps upp, färger förstärks och ljud höjs.

- Jag känner en enorm stress och rastlöshet och sover mycket mindre än vanligt.

- Ofta känner jag som ett tvång att sätta igång så mycket som möjligt. Jag känner mig ofta som om jag är en annan person som ska försöka fixa så mycket som möjligt innan "den depressiva personen" tar över. Men fixandet blir inte så bra eller rationellt. Till exempel kan jag bli besatt av att flytta bara för att det är små saker som stör mig där jag bor och vips så har jag sagt upp lägenheten utan att ha skaffat en ny eller till och med bytt stad.

Så är det väl ungefär.
Du får gärna fråga mer om det blev diffust

Tack för ditt svar! :-)154

De där korta hypomanierna känner jag igen så väl, men jag trodde inte det var sjukt på något sätt. De vill jag helst inte bli av med heller. En del som medicinerar som bipolär säger att de aldrig känner glädje och jag vill kunna bli både vanligt glad och löjligt glad åt saker.

Det andra du beskriver hade jag lika kunnat skriva, jag känner igen mig så väl men har aldrig hört en liknande beskrivning av hypomani förut. Bara att man ska vara glad och uppåt och att allt ska vara jättepositivt. Stressen och de negativa symtomen har jag aldrig sett någon beskriva. Men jag gör inga saker som får stora konsekvenser, visst kan jag göra av med mycket pengar men jag har aldrig fått skulder heller. Har du en bipolär diagnos på papper eller misstänker du bara att du har det? Hur gick din utredning till om du gjort en sådan?

För mig är det en sjukdom som gör mig totalt handikappad, jag klarar inte av att leva ett normalt liv, jag kan knappt sköta hushållet, jag kan inte jobba, inte ha en relation, inte ha ett vanligt kontaktnät och så vidare. Jag blir så slut av svängningarna, det hade nästan varit bättre om jag bara var deprimerad. Jag har testat allt, kosttillskott, terapi, mindfullness, promenader och motion då jag klarar av det (jag orkar inte hålla upp det särskilt länge) Det känns som att jag har slagits för mitt liv i flera år, fortsätter det såhär kommer jag dö. Det är inte bara som det känns, det är ett faktum.

av **tahlia** » 2017-09-09 18:34:16

Bipolär sjukdom tycks kunna se ut väldigt olika hos olika personer - precis som AS. Dottern inledde sin med depressioner som höll i sig höst och vinter från 10 års ålder, varje år. Vår och sommar tycktes hon må bra och vi reflekterade aldrig över att hon ville göra saker konstant - har man bara halva år att hinna allt på ter det sig naturligt. Så på våren för två år sedan slog det till ordentligt. Perioder av att sova 3-4 timmar/natt, kraftig aggressivitet och överdriven glädje varvades med impulser som att svälja alla tabletter hon kunde hitta, skära upp armarna och försvinna rakt ut i skogen. Hela våren och sommaren var kaos. Höst/vinter var fortfarande depression men underligt nog aldrig suicidalt då. Samma visa varje vår/sommar och höst/vinter. Någon normal period tycks inte existera. Nu har hon äntligen fått litium och det är första gången vi ser att något hjälper. Men det är skört.
Likheten jag kan se är att hon inte heller har direkt positiva maniska perioder, istället för eufori dras hon med starka aggressioner och hon blir redigt irrationell.

av **Fretshi** » 2017-09-10 10:25:35

Liljan skrev:
Fretshi skrev:Jag har också varit sjuk länge och testat flera antidepressiva med osäkert resultat. Nu ska jag börja läsa en bok som heter frisk utan medicin som handlar om kostens betydelse vid autism och adhd. Samt vissa rörelseöbmvningar då jag har en spädbarnsreflex kvar.

Jag tror det kan hhälpa mig oerhört mycket men cet inte ännu men det känns som att det finns hopp.

Angående kosten så är det främst gluten oxh laktos man tar bort och försöker äta så lite socker som möjöigt typ en gång i veckan.

Psykiatrin är tyvärr bara inriktade på att allt ska lösas med tabletter.

Äter just nu voxra och kommer fortsätta tills jag kännee mig bra innan jag trappar ur den.

Hur är dina hypomanier? Hur känns det då, gör du saker du ångrar efteråt? Har du en bipolär diagnos eller misstänker du bara att du har det?

Jag kanske inte skulle skriva i denna tråd men tänkte jag ville ge förslag om att kosten kan spela in.
Är inte bipolär och har aldrig haft en mani vad jag vet alla fall.
Kan bli manisk när jag mådde bättre men skulle inte kalla det mani.

av **Fretshi** » 2017-09-10 10:31:11

Liljan skrev:
Surkatt skrev:Jag tycker att de hypomana perioderna är svåra att tydligt definiera. Men jag ser det som två typer och så här yttrar de sig för mig:

1. Korta stick av hypomani
- Dessa kan komma upp av att jag får yttre positiv stimulans, till exempel den första riktigt soliga vårdagen, att jag varit ute i skogen i massa timmar efter att ha suttit inne länge och sådant.

- De känns nästan uteslutande positiva, men lite omvälvande.

- Folk runt omkring mig märker att jag pratar snabbare och är lite väl uppåt.

- De tar slut efter några timmar.

2. Längre perioder av hypomani
- Dessa kan variera i längd och varierar även mycket i styrka inom perioden.

- De sätts ofta igång av en serie med flera korta manier enligt ovan.

- De kan kännas positiva ibland, men bara ett litet tag, i det stora hela är de bara stressande. Det är som att världen runt en ändras. När jag är depressiv ser världen runt mig gråare och lite suddig ut, det är som att jag inte tar in den helt. Under hypomana perioder är det tvärtom. Det är som att alla kontraster skärps upp, färger förstärks och ljud höjs.

- Jag känner en enorm stress och rastlöshet och sover mycket mindre än vanligt.

- Ofta känner jag som ett tvång att sätta igång så mycket som möjligt. Jag känner mig ofta som om jag är en annan person som ska försöka fixa så mycket som möjligt innan "den depressiva personen" tar över. Men fixandet blir inte så bra eller rationellt. Till exempel kan jag bli besatt av att flytta bara för att det är små saker som stör mig där jag bor och vips så har jag sagt upp lägenheten utan att ha skaffat en ny eller till och med bytt stad.

Så är det väl ungefär.
Du får gärna fråga mer om det blev diffust

Tack för ditt svar! De där korta hypomanierna känner jag igen så väl, men jag trodde inte det var sjukt på något sätt. De vill jag helst inte bli av med heller. En del som medicinerar som bipolär säger att de aldrig känner glädje och jag vill kunna bli både vanligt glad och löjligt glad åt saker.

Det andra du beskriver hade jag lika kunnat skriva, jag känner igen mig så väl men har aldrig hört en liknande beskrivning av hypomani förut. Bara att man ska vara glad och uppåt och att allt ska vara jättepositivt. Stressen och de negativa symtomen har jag aldrig sett någon beskriva. Men jag gör inga saker som får stora konsekvenser, visst kan jag göra av med mycket pengar men jag har aldrig fått skulder heller. Har du en bipolär diagnos på papper eller misstänker du bara att du har det? Hur gick din utredning till om du gjort en sådan?

För mig är det en sjukdom som gör mig totalt handikappad, jag klarar inte av att leva ett normalt liv, jag kan knappt sköta hushållet, jag kan inte jobba, inte ha en relation, inte ha ett vanligt kontaktnät och så vidare. Jag blir så slut av svängningarna, det hade nästan varit bättre om jag bara var deprimerad. Jag har testat allt, kosttillskott, terapi, mindfullness, promenader och motion då jag klarar av det (jag orkar inte hålla upp det särskilt länge) Det känns som att jag har slagits för mitt liv i flera år, fortsätter det såhär kommer jag dö. Det är inte bara som det känns, det är ett faktum.

Vi alla kommer ju dö någon gång förr eller senare tror det får man bara acceptera.
Även om jag också har svårt med det.

Det viktiga är nog att hitta ett liv som man tycker om och som gör en glad och värt att leva.

av **Liljan** » 2017-09-10 10:59:39

Fretshi skrev:Jag kanske inte skulle skriva i denna tråd men tänkte jag ville ge förslag om att kosten kan spela in.
Är inte bipolär och har aldrig haft en mani vad jag vet alla fall.
Kan bli manisk när jag mådde bättre men skulle inte kalla det mani.

Vi alla kommer ju dö någon gång förr eller senare tror det får man bara acceptera.
Även om jag också har svårt med det.

Det viktiga är nog att hitta ett liv som man tycker om och som gör en glad och värt att leva.

Att dö när man är 30 år är INGET MAN BARA SKA ACCEPTERA! Du verkar inte ha koll på psykisk sjukdom överhuvudtaget, du inser troligtvis inte det själv men du är väldigt respektlös. Är du snäll och lämnar min tråd!

av **Liljan** » 2017-09-10 11:02:54

tahlia skrev:Bipolär sjukdom tycks kunna se ut väldigt olika hos olika personer - precis som AS. Dottern inledde sin med depressioner som höll i sig höst och vinter från 10 års ålder, varje år. Vår och sommar tycktes hon må bra och vi reflekterade aldrig över att hon ville göra saker konstant - har man bara halva år att hinna allt på ter det sig naturligt. Så på våren för två år sedan slog det till ordentligt. Perioder av att sova 3-4 timmar/natt, kraftig aggressivitet och överdriven glädje varvades med impulser som att svälja alla tabletter hon kunde hitta, skära upp armarna och försvinna rakt ut i skogen. Hela våren och sommaren var kaos. Höst/vinter var fortfarande depression men underligt nog aldrig suicidalt då. Samma visa varje vår/sommar och höst/vinter. Någon normal period tycks inte existera. Nu har hon äntligen fått litium och det är första gången vi ser att något hjälper. Men det är skört.
Likheten jag kan se är att hon inte heller har direkt positiva maniska perioder, istället för eufori dras hon med starka aggressioner och hon blir redigt irrationell.

Jag hoppas hon mår bättre snart och att Litiumet hjälper fullt ut så småningom. :-)154

Blev hon hypomanisk av antidepressiva? Det tror inte jag att jag blir nämligen så jag tänkte kolla om det finns fler. Det är jättesnällt att du delar med dig, det betyder mycket för mig.

av **Surkatt** » 2017-09-10 16:38:13

Liljan skrev:Tack för ditt svar! De där korta hypomanierna känner jag igen så väl, men jag trodde inte det var sjukt på något sätt. De vill jag helst inte bli av med heller. En del som medicinerar som bipolär säger att de aldrig känner glädje och jag vill kunna bli både vanligt glad och löjligt glad åt saker.

Ja, så blev det för mig med medicinerna. Jag blev bara tröttare av dem eftersom jag aldrig var riktigt glad samt att de gav andra biverkningar också.

Liljan skrev:Har du en bipolär diagnos på papper eller misstänker du bara att du har det? Hur gick din utredning till om du gjort en sådan?

Jag har levt med bipolariteten hela mitt tonårs- och vuxna liv, men fick diagnosen (typ II) för bara några år sedan. Jag behövde då berätta om min sjukdomshistoria och hur jag reagerat på SSRI-medicin (att den gav manier). Läkaren ställde en massa frågor och fyllde i ett formulär. Det tog ungefär en kvart bara, men då hade han förstås läst delar av min journal innan.

Liljan skrev:För mig är det en sjukdom som gör mig totalt handikappad, jag klarar inte av att leva ett normalt liv, jag kan knappt sköta hushållet, jag kan inte jobba, inte ha en relation, inte ha ett vanligt kontaktnät och så vidare. Jag blir så slut av svängningarna, det hade nästan varit bättre om jag bara var deprimerad. Jag har testat allt, kosttillskott, terapi, mindfullness, promenader och motion då jag klarar av det (jag orkar inte hålla upp det särskilt länge) Det känns som att jag har slagits för mitt liv i flera år, fortsätter det såhär kommer jag dö. Det är inte bara som det känns, det är ett faktum.

Jag känner igen mig i mycket av det där. Det var inte min mening att förminska sjukdomen genom att kalla den sårbarhet. Samtidigt tror jag att det hjälper att tänka på den så. Om vi skulle få leva ett liv som passade oss kanske sjukdomen knappt skulle märkas av. Det kanske är jäkligt flummigt, men jag brukar tänka på sjukdomen som ett vilt, frihetstörstande djur som sitter fast inne i mig. När jag utsätts för för mycket tvång, stress, onödiga sysslor, dryga, puckade människor och så vidare reagerar djuret genom att antingen skena iväg med mig eller lamslå mig.
Vi lever ju ett ganska knäppt liv egentligen och jag tycker inte att det är fel att tänka att det är mer fel på samhället än på oss.

av **tahlia** » 2017-09-10 20:30:28

Liljan skrev:Jag hoppas hon mår bättre snart och att Litiumet hjälper fullt ut så småningom. Blev hon hypomanisk av antidepressiva? Det tror inte jag att jag blir nämligen så jag tänkte kolla om det finns fler. Det är jättesnällt att du delar med dig, det betyder mycket för mig.

Tack, vi håller tummar och tår.

Nej, hon har inte blivit hypomanisk av antidepressiva. Faktum är att läkaren hon fick på affektiva ville att hon skulle stå kvar på Sertralin för att tydligen kan minska eller hålla nere aggressivitet.
Däremot så har den inte hjälpt mot depressionerna heller annat än under första året hon tog den. Själv upplever hon att den hjälper med att hålla ångestnivån nere.

av **Liljan** » 2017-09-11 0:07:40

tahlia skrev:Tack, vi håller tummar och tår.

Nej, hon har inte blivit hypomanisk av antidepressiva. Faktum är att läkaren hon fick på affektiva ville att hon skulle stå kvar på Sertralin för att tydligen kan minska eller hålla nere aggressivitet.
Däremot så har den inte hjälpt mot depressionerna heller annat än under första året hon tog den. Själv upplever hon att den hjälper med att hålla ångestnivån nere.

Det är rätt vanligt att bipolära både tar antidepressiva och stämningsstabiliserande så kombinationen lithium och SSRI är inte ovanlig, men jag trodde alla bipolära blev hypomani/maniska av antidepressiva, så jag blev förvånad över att det inte var så. Där lärde jag mig något nytt. :-)Happy