Hej, jag är 20 år gammal och fick min diagnos förra månaden. Det var skönt att äntligen få ett svar eftersom jag velat göra en utredning sedan jag var 14. Men bup sa bara nej.
Det gör mig samtidigt väldigt ledsen eftersom så mycket händelser och moment i mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag hade fått min diagnos tidigare.

Jag lever ständigt med skuldkänslor och nedvärderar mig själv för alla misstag och allt dumt jag gjort för att jag aldrig förstått vad jag gjort för fel, för än det redan var gjort. Jag känner mig ledsen för att jag aldrig förstår eftersom "vem som helst förstår, försök inte bortförklara dig".
I början släppte denna ångest efter att jag fick min diagnos, men sen kom den krypande tillbaka igen.
Jag kan inte förlåta mig även om andra har förlåtit mig. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma i samfund med mig själv.

Önskar att alla var aspisar ://

Hej,
Vad bra att du äntligen fått en diagnos. Jag var närmare 30 innan jag fick mina, och kände precis exakt som du beskriver. Jag kände mig nästan förrådd av alla vuxna, både de i min familj/släkt, de inom skolsystemet och speciellt inom sjukvården. Jag har träffat så otroligt många läkare, psykologer, terapeuter, och det som till sist kickade igång var att jag nämnde något om ADD till en kontakt på psyk. Sen tog det 1,5 innan jag fick göra en utredning.

Allt som hänt i mitt liv fick äntligen en förklaring. Men med den lättnaden, kom också väldigt många negativa känslor. Skuld, skam, sorg, ilska osv. Jag känner fortfarande så ibland, även om det börjar lätta på. Jag har inga tips på hur du ska 'komma över' och förlåta dig själv. Tror att du med tiden kommer att läka och kunna se saker i ett nytt ljus. Det kmr vara mycket såhär i början, mycket nytt att förstå, och många flashbacks till situationer som har med aspergern att göra.
Wow, känns som jag bara babblar, sry.
Men hojta till om du vill prata om det.

Mvh Sara

oINRIo skrev:Hej, jag är 20 år gammal och fick min diagnos förra månaden. Det var skönt att äntligen få ett svar eftersom jag velat göra en utredning sedan jag var 14. Men bup sa bara nej.
Det gör mig samtidigt väldigt ledsen eftersom så mycket händelser och moment i mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag hade fått min diagnos tidigare.

Jag lever ständigt med skuldkänslor och nedvärderar mig själv för alla misstag och allt dumt jag gjort för att jag aldrig förstått vad jag gjort för fel, för än det redan var gjort. Jag känner mig ledsen för att jag aldrig förstår eftersom "vem som helst förstår, försök inte bortförklara dig".
I början släppte denna ångest efter att jag fick min diagnos, men sen kom den krypande tillbaka igen.
Jag kan inte förlåta mig även om andra har förlåtit mig. Vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma i samfund med mig själv.

Önskar att alla var aspisar ://

Förstår hur det är, har skuld och skam själv för en hel del saker och det finns massor som man skulle velat ha ogjort. Men nu är det som det är och man får försöka tänka att det berodde på ens tillkortakommanden. Det är inte att gömma sig bakom en diagnos, utan sanningen. Hade själv dessutom anhöriga som såg till att spä på den dåliga självkänslan och det hade man ju kunnat vara utan, brottas med det fortf. Men du är så ung och sådant här planar ut lite grann med åldern. Det blir säkert bättre, nu när du vet varför...

Oj, det är där är svårt. Jag vet precis hur det känns. Men det bästa vore ändå om du kan tänka så här att du inte visste och du var mycket ung. Visst, du hade kunnat få diagnosen tidigare. Eller senare. Själv var jag 45 när jag fick diagnos. Skuldkänslor är ju obefogade - det får du försöka övertyga dig själv om. Och jag vet att det inte är lätt.

Var 36 år när jag fick mina diagnoser. Alla gånger jag blivit utskälld och fått höra att jag är lat och otrevlig är jobbiga minnen.

Vissa som inte är insatta och/eller förnekar diagnosens existens kommer i många år efter diagnosen fortsätta se en som lat, oföretagsam, osocial, otrevlig osv. Dessa får man förhålla sig till t ex genom att söka upp andra som förstår en bättre och låta de som skänker en positiv energi ta större plats i ens liv.

oINRIo skrev:
Önskar att alla var aspisar ://

Sök upp dessa sammanhang om du gillar dom!

Tack för era svar, skönt att man inte ensam om detta iallafall, det tröstar lite grann. Menar inte att jag är glad för att ni känner igen såklart.

Sara Khan skrev:Hej,
Vad bra att du äntligen fått en diagnos. Jag var närmare 30 innan jag fick mina, och kände precis exakt som du beskriver. Jag kände mig nästan förrådd av alla vuxna, både de i min familj/släkt, de inom skolsystemet och speciellt inom sjukvården. Jag har träffat så otroligt många läkare, psykologer, terapeuter, och det som till sist kickade igång var att jag nämnde något om ADD till en kontakt på psyk. Sen tog det 1,5 innan jag fick göra en utredning.

Allt som hänt i mitt liv fick äntligen en förklaring. Men med den lättnaden, kom också väldigt många negativa känslor. Skuld, skam, sorg, ilska osv. Jag känner fortfarande så ibland, även om det börjar lätta på. Jag har inga tips på hur du ska 'komma över' och förlåta dig själv. Tror att du med tiden kommer att läka och kunna se saker i ett nytt ljus. Det kmr vara mycket såhär i början, mycket nytt att förstå, och många flashbacks till situationer som har med aspergern att göra.
Wow, känns som jag bara babblar, sry.
Men hojta till om du vill prata om det.

Mvh Sara

Äh, inte babblar du (o:
Rikgit jobbigt det där med väntetiden. Får man lägre prioritet för att man är äldre? Jag hade gjort en utredning innan på bup där jag fick adhd diagnos när jag var 18, men "sumpade" autism diagnosen pga att jag gjorde citat tecken med händerna en gång haha. "Avancerat kroppsspråk". Samt att resultatet på begåvningatestet var så ojämt fördelat, nu har jag däremot läst att det är väldigt vanligt för aspisar.

Hade du det svårt i början med att förstå att du faktiskt har en diagnos? När började det lätta för dig?
(Förlåt om jag ställer många frågor.)

antonius skrev:Förstår hur det är, har skuld och skam själv för en hel del saker och det finns massor som man skulle velat ha ogjort. Men nu är det som det är och man får försöka tänka att det berodde på ens tillkortakommanden. Det är inte att gömma sig bakom en diagnos, utan sanningen. Hade själv dessutom anhöriga som såg till att spä på den dåliga självkänslan och det hade man ju kunnat vara utan, brottas med det fortf. Men du är så ung och sådant här planar ut lite grann med åldern. Det blir säkert bättre, nu när du vet varför...

Ja, självklart är forntidens misstag ingenting jag eller någon kan ändra och jag vet att det kommer ske nya i framtiden. Egentligen så känner jag mest frustration över att jag troligtvis alltid kommer att vara missförstådd av NTs. Om folk kunde sluta upp med sina "hidden agendas" och sluta anta att alla förstår. Vilket är vad som ställt till det för mig. Men trots det så har jag ändå intalat mig att det är mig det är fel på.

Toblerone skrev:Oj, det är där är svårt. Jag vet precis hur det känns. Men det bästa vore ändå om du kan tänka så här att du inte visste och du var mycket ung. Visst, du hade kunnat få diagnosen tidigare. Eller senare. Själv var jag 45 när jag fick diagnos. Skuldkänslor är ju obefogade - det får du försöka övertyga dig själv om. Och jag vet att det inte är lätt.

Haha ja, problemet är väl att jag har så bra minne, händelser från när jag var liten och gick på lågstadiet kan spelas upp som en film i hjärnan. Vissa saker här jag absolut kunnat släppa pga "ung och dum", men när det gäller de i min närhet har jag svårt att resonera så.
Hur kom det sig att du fick en sådan pass sen diagnos?

Dreamtrance skrev:Var 36 år när jag fick mina diagnoser. Alla gånger jag blivit utskälld och fått höra att jag är lat och otrevlig är jobbiga minnen.

Jag kanske har tur i oturen ändå att jag fick min diagnos nu i denna åldern. Den här givit mig modet att börja stå upp för mig själv lite mer när jag blir utskälld. Har en pojkvän vars föräldrar är mycket aktiva i mitt liv, nu efter 4 år har jag äntligen sagt åt hans morsa att jag inte är sur eller otrevlig, har bara ett mer monotomt tonläge än andra

Flinta skrev:Vissa som inte är insatta och/eller förnekar diagnosens existens kommer i många år efter diagnosen fortsätta se en som lat, oföretagsam, osocial, otrevlig osv. Dessa får man förhålla sig till t ex genom att söka upp andra som förstår en bättre och låta de som skänker en positiv energi ta större plats i ens liv.

Jag har två kompisar med autism typ 1 som jag (o: det är skönt att inte behöva låtsas och att man faktiskt kan fråga om man missförstår utan att den ene blir arg. Plus inget ointressant kallprat

Hei du!

Så bra at du har fått bekreftet noe du har lurt på så lenge. Så leit at du ikke har fått hjelpen du har hatt behov for tidligere!

oINRIo skrev:Jag lever ständigt med skuldkänslor och nedvärderar mig själv för alla misstag och allt dumt jag gjort för att jag aldrig förstått vad jag gjort för fel, för än det redan var gjort. Jag känner mig ledsen för att jag aldrig förstår eftersom "vem som helst förstår, försök inte bortförklara dig".

Vel, hva slags dumme ting har du gjort da? Du vet, folk har en tendens til å dra forenklede slutninger. De kan ikke forstå, eller vil ikke. De tror at det de ikke selv gjør eller forstår er feil.

Du er jo ikke neurotypisk og tenker ikke på samme måte som dem. De sier nok at "hvem som helst forstår" fordi de ikke er vant til at noen tenker annerledes og ikke kan forestille seg muligheten. Det kan være vanskelig for dem å mentalisere eller forstå hvordan du opplever verden.

Såfremt du ikke bevisst sårer eller plager andre har du nok ingen grunn til å føle skyld. Du har all rett til å være den du er.

oINRIo skrev:Jag kan inte förlåta mig även om andra har förlåtit mig.

Hva trenger du forlatelse for da?

Hej Hej!
Ville bara skriva att det blivit mycket bättre, Tror det bara var en del av chocken att få en diagnos och att jag aldrig kommer att vara i ett samhälle som förstår mig som det gör nts. Jag har ofta fått skuld över mitt beteende och dåligt bemötande genom min uppväxt och framåt, så jag har nog alltid trott att saker och ting vart mitt fel, och sen att det vart mitt fel för att jag har aspergers. Men nu har jag kommit i samfund att allt inte är på mig utan främst andras brist på förståelse. Samt att det är mina nära och kära som bör anpassa sig och utbilda sig om hur det är för en med asperger så att man iallafall kan mötas på mitten.

Tack iallafall om någon av er läser (o: !

oINRIo skrev:Hej Hej!
Ville bara skriva att det blivit mycket bättre, Tror det bara var en del av chocken att få en diagnos och att jag aldrig kommer att vara i ett samhälle som förstår mig som det gör nts. Jag har ofta fått skuld över mitt beteende och dåligt bemötande genom min uppväxt och framåt, så jag har nog alltid trott att saker och ting vart mitt fel, och sen att det vart mitt fel för att jag har aspergers. Men nu har jag kommit i samfund att allt inte är på mig utan främst andras brist på förståelse. Samt att det är mina nära och kära som bör anpassa sig och utbilda sig om hur det är för en med asperger så att man iallafall kan mötas på mitten.

Tack iallafall om någon av er läser (o: !

Tack för att du skriver (o:

Det låter som att du har mognat mycket på kort tid. Tyvärr är det
nog mycket jobb kvar men du verkar i alla fall vara på helt rätt
spår. Tro på dig själv även om det går upp och ner!

Dreamtrance skrev:Var 36 år när jag fick mina diagnoser. Alla gånger jag blivit utskälld och fått höra att jag är lat och otrevlig är jobbiga minnen.

Kan verkligen relatera.