Vet inte hur jag ska börja men... Är jag ensam om dessa känslor & tankar:

* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det! Jag avskyr att prata/berätta om mig själv, inte av rädsla/social fobi etc, utan pga att jag har stark integritet och känner att ingen har med mig att göra på det sättet, ingen ska bry sig om hur jag mår/lägga sig i. Jag vill att folk ska beundra och se upp till mig, men samtidigt när jag mår dåligt vill jag att alla ska få veta hur synd det vminsann är om mig... Nästa dag kan jag må bättre igen och visa hur glad jag är, prata bort det jag sagt dagen innan eller ignorera frågor.

* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!

* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något. Jag knuffar bokstavligt talat bort den som tar i mig när jag mår dåligt, för att min integritet kränks. När jag mår dåligt vill jag inte ens ha med människor att göra för då hatar jag alla i hela världen utom mig själv (det är ju bara jag i hela världen som mår dåligt, typ).

* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media, bara massa rika & kända lyckade människor, folk som vinner, folk som lyckas, folk med tragisk uppväxt som sedan vänt det till nåt positivt och "blivit något". Sånt mår JAG dåligt över! Mår oftast dåligt av komedier också. Däremot mår jag lite bättre när andra har det svårt, för då får jag distans till mitt eget liv och inser hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra. Det handlar absolut inte om någon skadeglädje eller så, bara att jag blir påmind om att jag själv har det bra. Jag går jämt omkring och tror att alla mår så bra och har perfekta liv eftersom de SER glada ut, och då känner jag mig misslyckad och avundsjuk och ensam.

Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!

Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??

Jeg tror jeg må tenke litt over dette.

Teksten din er bra skrevet. Det er noe ved dette som forvirrer meg veldig. Når jeg leste teksten tenkte jeg både at jeg på ingen måter er slik men også at jeg på alle måter er slik. Men det er jo umulig? Dette forstår jeg ikke og jeg må derfor tenke igjennom det.

QuinnaPåGlid skrev:Vet inte hur jag ska börja men... Är jag ensam om dessa känslor & tankar:

* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det! Jag avskyr att prata/berätta om mig själv, inte av rädsla/social fobi etc, utan pga att jag har stark integritet och känner att ingen har med mig att göra på det sättet, ingen ska bry sig om hur jag mår/lägga sig i. Jag vill att folk ska beundra och se upp till mig, men samtidigt när jag mår dåligt vill jag att alla ska få veta hur synd det vminsann är om mig... Nästa dag kan jag må bättre igen och visa hur glad jag är, prata bort det jag sagt dagen innan eller ignorera frågor.

* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!

* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något. Jag knuffar bokstavligt talat bort den som tar i mig när jag mår dåligt, för att min integritet kränks. När jag mår dåligt vill jag inte ens ha med människor att göra för då hatar jag alla i hela världen utom mig själv (det är ju bara jag i hela världen som mår dåligt, typ).

* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media, bara massa rika & kända lyckade människor, folk som vinner, folk som lyckas, folk med tragisk uppväxt som sedan vänt det till nåt positivt och "blivit något". Sånt mår JAG dåligt över! Mår oftast dåligt av komedier också. Däremot mår jag lite bättre när andra har det svårt, för då får jag distans till mitt eget liv och inser hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra. Det handlar absolut inte om någon skadeglädje eller så, bara att jag blir påmind om att jag själv har det bra. Jag går jämt omkring och tror att alla mår så bra och har perfekta liv eftersom de SER glada ut, och då känner jag mig misslyckad och avundsjuk och ensam.

Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!

Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??

Ja, håller med Batte, detta väckte mycket funderingar om mig själv och hur jag varit och hur jag förändrats med åren. Bästa inlägget på länge här på forumet btw!

Intressant.

Till viss del kan jag känna igen mig. Oftast är jag ganska privat av mig och brukar nödvändigtvis inte dela med mig av hur jag mår och känner "bara sådär". Samma med frågor gällande just det.

Kanske kan det vara att jag behöver tid att faktiskt fundera på svaret för att jag hellre ger ett ärligt svar snarare än att säga "bara bra, själv?" som alla NT brukar göra.

Är väl likadan i perioder antar jag. Är på min vakt och misstänksam. Sen har jag faktiskt träffat pålitliga människor och då inser jag att jag missar så otroligt mycket bra saker när jag stänger ute andra. Finns ju människor utan autism som också råkat ut för en massa skit och väljer att stänga ute andra.

På punkt 1 så skulle jag säga ja, mestadels, har svårt att öppna mig för vem som helst.
Det ska vara under förutsättning att vi har umgåtts en längre tid och kommer bra överens, då går det bra att tala lite, man behöver ju inte berätta allt, man man vara selektiv med det man säger. Vissa saker håller jag helt för mig själv oavsett vem.

För övrigt så låter du som jag mådde när jag var djupt deprimerad och åt antidepressiva.

Det här med att bli sur på att lyckats med att må bättre, ja, det kände jag också, fundering kring hur man gör för att komma ur sitt dåliga mående och hur andra lyckats med det.

Det finns inte ett universalt svar på den frågan eftersom svaret är individuellt. Mitt är att du ska bli vän med dina inre demoner. Så blev jag bättre.

Det är bra med punkter.
Angående punkt 1, 2, 3 och 4: Så är jag tacksam för att du kan sätta ord på dessa.
Jag har dessvärre inga förslag till svar (förutom de som Bob Dylan har gett).

QuinnaPåGlid skrev:Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det!

Det där var vad jag fastnade för i din text. Att det ses som en självklarhet att alla vill berätta om hur de mår och om sina känslor, och om man inte gör det är det för att man inte kan eller vågar. Nej, alla vill faktiskt inte det! Även om man kan och vågar.

En god vän till mig som har Asperger berättade om när hennes psykoterapeut ville ha det till att hon hade social fobi. "Nej", svarade hon, "jag är inte rädd för människor, jag tycker bara att de är obegripliga." Och det är en jäkla skillnad!

Batte skrev:Jeg tror jeg må tenke litt over dette.

Teksten din er bra skrevet. Det er noe ved dette som forvirrer meg veldig. Når jeg leste teksten tenkte jeg både at jeg på ingen måter er slik men også at jeg på alle måter er slik. Men det er jo umulig? Dette forstår jeg ikke og jeg må derfor tenke igjennom det.

Har du kommit fram till något efter att ha funderat på texten?

Och jag är tvärtom! Jag vägrar ge ett ärligt svar på den frågan; jag fyrar alltid av ett leende istället och säger "Bra! Och du?" även när någon vill veta hur jag verkligen mår innerst inne! Det angår liksom ingen annan! Jag mår bäst och återhämtar mig fortare från bad days om jag får vara ifred, slippa prata och träffa folk, krama om mig själv och ta hand om mig själv. Andra behöver inte ta hand om mig då..för det DE tror är det bästa..är INTE det bästa för mig! Tar hand om mig gör jag bäst ensam!

Jag tycker även att frågor som "Vart bor du?" , "Vad lyssnar du på för musik?" osv är skitjobbiga! Jag blir obekväm av frågor, helt enkelt! Kanske pga att det mest är jobbiga killar, som inte fattar att jag inte är intresserad fastän jag visar det väldigt tydligt, som ställer de frågorna! Plus vissa frisörer. Varför ska jag prata om mig själv med en total främling?!? Jag föredrar att man lära känna varann genom att känna av varann sakta men säkert! Sen när jag väl blivit bra vän med personen pratar jag hur mycket som helst!
Men som sagt så avskyr jag när- anybody- frågar: "Huur mååååår du egeentliiigen??"
Jag känner bara : HUR SÅ???

cirkusfreak skrev:Intressant.

Till viss del kan jag känna igen mig. Oftast är jag ganska privat av mig och brukar nödvändigtvis inte dela med mig av hur jag mår och känner "bara sådär". Samma med frågor gällande just det.

Kanske kan det vara att jag behöver tid att faktiskt fundera på svaret för att jag hellre ger ett ärligt svar snarare än att säga "bara bra, själv?" som alla NT brukar göra.

Dreamtrance skrev:Är väl likadan i perioder antar jag. Är på min vakt och misstänksam. Sen har jag faktiskt träffat pålitliga människor och då inser jag att jag missar så otroligt mycket bra saker när jag stänger ute andra. Finns ju människor utan autism som också råkat ut för en massa skit och väljer att stänga ute andra.

Jag förstår hur du tänker. Men jag har många vänner så jag stänger inte ute folk! Jag avskyr bara frågor från alla som inte är tex pojkvänner eller "bästisar"! Jag kunde bli sur när min fd sambo ville veta hur jag mådde. Ibland blir jag så less på folk att jag säger: "Det är åt helvete!!" och sedan går jag ifrån dem innan de hinner reagera! Dagen efter kan jag må hur bra sol helst, men jag vill ändå inte ha frågor!!

Jo jag är deprimerad från och till. Men det är inte av den anledningen jag inte vill att människor bryr sig! Jag vill inte att människor bryr sig för jag gillar inte när nån snokar i mitt inre! Det är privat och ingen kan tvinga mig att öppna mig!
Jag mår mycket bättre idag än när jag startade tråden! Men känner precis likadant angående frågor som jag gjorde då!

Braincandy skrev:På punkt 1 så skulle jag säga ja, mestadels, har svårt att öppna mig för vem som
helst.
Det ska vara under förutsättning att vi har umgåtts en längre tid och kommer bra överens, då går det bra att tala lite, man behöver ju inte berätta allt, man man vara selektiv med det man säger. Vissa saker håller jag helt för mig själv oavsett vem.

För övrigt så låter du som jag mådde när jag var djupt deprimerad och åt antidepressiva.

Det här med att bli sur på att lyckats med att må bättre, ja, det kände jag också, fundering kring hur man gör för att komma ur sitt dåliga mående och hur andra lyckats med det.

Det finns inte ett universalt svar på den frågan eftersom svaret är individuellt. Mitt är att du ska bli vän med dina inre demoner. Så blev jag bättre.

hattifnatt skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det!

Det där var vad jag fastnade för i din text. Att det ses som en självklarhet att alla vill berätta om hur de mår och om sina känslor, och om man inte gör det är det för att man inte kan eller vågar. Nej, alla vill faktiskt inte det! Även om man kan och vågar.

En god vän till mig som har Asperger berättade om när hennes psykoterapeut ville ha det till att hon hade social fobi. "Nej", svarade hon, "jag är inte rädd för människor, jag tycker bara att de är obegripliga." Och det är en jäkla skillnad!

Ja, människor är märkliga varelser! Jag har lika svårt för AS-människor som NT! Självklart finns det människor jag tycker om..eller jo: jag gillar människor men inte deras beteenden! Förstår inte alls varför vissa andra tror att jag uppskattar 10 frågor om mig och mitt liv i en följd?! Jag går inte och frågar de jag nyss träffat en massa saker! Jag är inte intresserad av vart de går på fritiden, vilka artister de lyssnar på eller hur de mår innerst inne! Och jag vill att de visar mig samma respekt tillbaka!

Förresten finns det någon som vet hur jag kan få andra att förstå att detta är inte nåt jag bara säger, utan att jag verkligen menar det? (Sorry, you are not in my league,get lost!)

Säg till andra att du inte vill prata om dig själv och ditt mående. De flesta respekterar sånt om man säger ifrån.

QuinnaPåGlid skrev:

Batte skrev:Jeg tror jeg må tenke litt over dette.

Teksten din er bra skrevet. Det er noe ved dette som forvirrer meg veldig. Når jeg leste teksten tenkte jeg både at jeg på ingen måter er slik men også at jeg på alle måter er slik. Men det er jo umulig? Dette forstår jeg ikke og jeg må derfor tenke igjennom det.

Har du kommit fram till något efter att ha funderat på texten?

Jepp. Det er avhengig av sinnstilstand og hvilke mennesker det er snakk om. Er jeg engasjert eller interessert er det bare å kjøre på og da er ikke noe er slitsomt eller problematisk. Ellers vil jeg være for meg selv.

QuinnaPåGlid skrev:Förresten finns det någon som vet hur jag kan få andra att förstå att detta är inte nåt jag bara säger, utan att jag verkligen menar det? (Sorry, you are not in my league,get lost!)

Bare å holde seg unna dem, eller eventuelt si hva du vil snakke om.

Jeg tror jeg hadde vært redd for å snakke med deg, for jeg gjør nok mange feil i dine øyne.

Då jag läser din text funderar jag över hur nära dina vänner egentligen är, du har säkert en massa vänner som du gillar att hitta på saker med, men det låter av din text som att de är rätt ytliga. Det är svårt att komma nära någon om man inte får fråga saker, du aldrig säger hur du mår eller känner och du vill inte att någon bryr sig om dig.

Det andra som slår mig är att du måste verka rätt otrevlig om du aldrig vill småprata och blir irriterad på alla jämt och ständigt. Jag undrar hur du gör på jobbet/skolan.

Min erfarenhet är också att vill man bara se en massa leende mår man oftast inte särskilt bra, men du kan såklart vara ett undantag. Jag tycker att det bästa är att glädjas med andra, är andra glada och mår bra så mår jag bra för deras skull. Men just nyheter får jag erkänna att jag inte reagerar på, jag tycker det är svårt att sätta sig in i på ett känslomässigt plan och känner jag inte personen har jag svårt att reagera känslomässigt på hans/hennes upplevelser, både positiva och negativa.

Det är tråkigt att du varit utsatt för en massa falska människor, men det går att komma över om du vill. Är du helt nöjd med ditt liv och hur du fungerar är det såklart bra och då kan du strunta i allt jag har sagt, men vill du förändra något går det som sagt.

Liljan skrev:Då jag läser din text funderar jag över hur nära dina vänner egentligen är, du har säkert en massa vänner som du gillar att hitta på saker med, men det låter av din text som att de är rätt ytliga. Det är svårt att komma nära någon om man inte får fråga saker, du aldrig säger hur du mår eller känner och du vill inte att någon bryr sig om dig.

Det andra som slår mig är att du måste verka rätt otrevlig om du aldrig vill småprata och blir irriterad på alla jämt och ständigt. Jag undrar hur du gör på jobbet/skolan.

Min erfarenhet är också att vill man bara se en massa leende mår man oftast inte särskilt bra, men du kan såklart vara ett undantag. Jag tycker att det bästa är att glädjas med andra, är andra glada och mår bra så mår jag bra för deras skull. Men just nyheter får jag erkänna att jag inte reagerar på, jag tycker det är svårt att sätta sig in i på ett känslomässigt plan och känner jag inte personen har jag svårt att reagera känslomässigt på hans/hennes upplevelser, både positiva och negativa.

Det är tråkigt att du varit utsatt för en massa falska människor, men det går att komma över om du vill. Är du helt nöjd med ditt liv och hur du fungerar är det såklart bra och då kan du strunta i allt jag har sagt, men vill du förändra något går det som sagt.

Jag älskar att småprata! Om vad som helst utom om mig själv! Kan prata om vädret i timmar med vem som helst oavsett ålder. Ok det där var kanske en överdrift, men du förstår nog.
Jag går inte i skolan eller jobbar eller något, för jag orkar inte. Men när jag gjort det har jag bara velat prata om ytliga saker, som smink, kläder, kändisar etc.

Jag har mest ytliga vänner, ja. Men även några väldigt nära. De BEHÖVER inte fråga privata saker, för vi läser av varann så bra! Mår jag skit så stannar jag bara hemma och undviker folk..jag vill inte ha någon omtanke! Vill att andra ska se mig som "perfekt", stark, självständig och klara allt! Jag kanske är narcissist? Känner igen mig så väl när jag läser om narcissister!
Jo jag kan vara fett otrevlig! Men jag skulle inte behöva vara det om folk inte var som de var!

Dreamtrance skrev:Säg till andra att du inte vill prata om dig själv och ditt mående. De flesta respekterar sånt om man säger ifrån.

men problemet är ju att de inte respekterar det!

Tar det punktvis!

(ref TS av QuinnaPåGlid)

* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor...

Märkte du en sak här? Här verkar du verkligen gilla att öppna dig. Med att du inte gillar att öppna dig. Kan det vara så att det är responsen du tror du skall få från andra som du oroar dig för? För egentligen, nånstans, verkar du ha ett behov av det.


* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!

Helt OK. Din ensak. För mej är det väl lite olika. Är ju ofta inne i min egen värld, så jag kan bli lite irriterad först, men sen beror det på frågeställningen. Jag älskar att prata om mig själv, allt för mycket, det är svårt att få tyst på mej, det där kan väl slå åt båda hållen om man är skapt introvert.

* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något.

Jag hatar att bli berörd själv av andra än min hustru och mina barn, Och av kvinnor då jag var i den åldern. Men att folk bryr sig, jo det vill jag, men jag hatar då folk skall problemlösa mig. Det lämnar jag till min psyktant.

* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media...

Det här är krokoditårar utan dess like. När en katastrof händer, som man själv inte berörs av, säger alla åå vad hemskt, men jävlar vad det säljs lösnummer. Action IRL, men det får man ju inte säga...

* Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!

Precis, det låter så. Du har nog mycket att berätta, och som du faktiskt vill berätta men det är svårt i samtal med de du har ikring dig och de erfarenheter du har. Har du en psyktant?

* Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??

Same, same but different. Vi är alla olika, och du låter inte konstig på nåt sätt.

Bazooka skrev:Tar det punktvis!

(ref TS av QuinnaPåGlid)

* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor...

Märkte du en sak här? Här verkar du verkligen gilla att öppna dig. Med att du inte gillar att öppna dig. Kan det vara så att det är responsen du tror du skall få från andra som du oroar dig för? För egentligen, nånstans, verkar du ha ett behov av det.


* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!

Helt OK. Din ensak. För mej är det väl lite olika. Är ju ofta inne i min egen värld, så jag kan bli lite irriterad först, men sen beror det på frågeställningen. Jag älskar att prata om mig själv, allt för mycket, det är svårt att få tyst på mej, det där kan väl slå åt båda hållen om man är skapt introvert.

* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något.

Jag hatar att bli berörd själv av andra än min hustru och mina barn, Och av kvinnor då jag var i den åldern. Men att folk bryr sig, jo det vill jag, men jag hatar då folk skall problemlösa mig. Det lämnar jag till min psyktant.

* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media...

Det här är krokoditårar utan dess like. När en katastrof händer, som man själv inte berörs av, säger alla åå vad hemskt, men jävlar vad det säljs lösnummer. Action IRL, men det får man ju inte säga...

* Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!

Precis, det låter så. Du har nog mycket att berätta, och som du faktiskt vill berätta men det är svårt i samtal med de du har ikring dig och de erfarenheter du har. Har du en psyktant?

* Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??

Same, same but different. Vi är alla olika, och du låter inte konstig på nåt sätt.

Hej, tack för dina tankar omkring detta!

Hehe, jo jag tycker själv att det är konstigt att jag å ena sidan å andra sidan...! Det påpekade även nån jag gick hos inom psykiatrin för flera år sen: "Å ena sidan säger du så...men å andra sidan..." Jag kan nog inte förklara det bättre än så att när jag får ha kontrollen och själv bestämma vad det pratas/skrivs om vad gäller mig själv, då är det OK! Sen är jag ju faktiskt anonym här och ingen vet att det är jag som skrivit det jag skrivit i forumet, och det är ju en väldig skillnad mot IRL! (för mig iallafall). Folk jag umgåtts med har alltid haft en tendens att missförstå, göra saker bakom min rygg (som de tror är bra för mig?), göra en höna av en fjäder, inte förstå nåt alls (eftersom jag och mitt liv är väldigt invecklade & komplicerade; andras problem ter sig så otroligt konkreta jämfört med mina, plus att jag oftast har 100 problem & bekymmer samtidigt som följer varann som en röd tråd! Mycket enklare då att ta lite i taget i nåt forum, eller behålla det privataste för mig själv, än att försöka sätta ord på det som väldigt få människor ändå känner igen sig i!) , eller att de tror att ETT exempel jag tar är HELA problemet! Typ nåt sånt...
Sen är folk omkring mig så jobbiga om de får veta att jag inte mår bra eller har nån tillfällig svårighet..: "Hur ääär deet?" "Är det braaaa med deeej då?" "Du måår vääl intee dåååligt?" etc etc. Många skulle nog uppskatta den typen av omtanke, men jag känner mig som om jag var 10 år! Man behöver ju liksom inte överdriva! Och inte hålla på sådär varje gång jag inte orkar vara sprudlande glad & på toppenhumör! (Vem orkar vara det VARJE DAG?!?)
Om jag haft nån psyktant..? Oj oj oj...! Varje vecka sedan jag var 16! (Är 37 nu!) (Dock ej samma tant/gubbe! ) Men inte fan har det hjälpt att sitta och prata!! På vilket sätt menar folk att sitta och prata om problem skulle lösa dem, istället för att göra något åt dem?? Många har sagt att de tyckt de gett mig stöd och hjälp..... Vad är det jag missar, eftersom jag inte anser det; jag anser att vi suttit och pratat helt enkelt..! Inga som helst råd, redskap eller strategier vad jag kunnat uppfatta!

PS. Plus min bittra erfarenhet att ingen endaste människa går att lita på till 100%! DS.

Nej, 100% blir nog svårt att få till. Om man får tag på någon som man kan lita på när det verkligen behövs så är det inte så illa

Braincandy skrev:På punkt 1 så skulle jag säga ja, mestadels, har svårt att öppna mig för vem som helst.
Det ska vara under förutsättning att vi har umgåtts en längre tid och kommer bra överens, då går det bra att tala lite, man behöver ju inte berätta allt, man man vara selektiv med det man säger. Vissa saker håller jag helt för mig själv oavsett vem.

För övrigt så låter du som jag mådde när jag var djupt deprimerad och åt antidepressiva.

Det här med att bli sur på att lyckats med att må bättre, ja, det kände jag också, fundering kring hur man gör för att komma ur sitt dåliga mående och hur andra lyckats med det.

Det finns inte ett universalt svar på den frågan eftersom svaret är individuellt. Mitt är att du ska bli vän med dina inre demoner. Så blev jag bättre.

Jag är inte djupt deprimerad, jag har AS och ADHD samt HSP och det är stor skillnad! Även om symptomen depression/AS/ADHD verkar gå hand i hand. Är du läkare eller, eftersom du bedömer mig vara "djupt deprimerad"? Mina "inre demoner", vilka är de menar du? *LOL* Jag har inga demoner, däremot ett helt gäng skyddsänglar som alltid finns vid min sida, samt snart 38 års erfarenhet av hur totalt opålitlig varenda levande människa på denna jord är!

QuinnaPåGlid skrev:

Braincandy skrev:På punkt 1 så skulle jag säga ja, mestadels, har svårt att öppna mig för vem som helst.
Det ska vara under förutsättning att vi har umgåtts en längre tid och kommer bra överens, då går det bra att tala lite, man behöver ju inte berätta allt, man man vara selektiv med det man säger. Vissa saker håller jag helt för mig själv oavsett vem.

För övrigt så låter du som jag mådde när jag var djupt deprimerad och åt antidepressiva.

Det här med att bli sur på att lyckats med att må bättre, ja, det kände jag också, fundering kring hur man gör för att komma ur sitt dåliga mående och hur andra lyckats med det.

Det finns inte ett universalt svar på den frågan eftersom svaret är individuellt. Mitt är att du ska bli vän med dina inre demoner. Så blev jag bättre.

Jag är inte djupt deprimerad, jag har AS och ADHD samt HSP och det är stor skillnad! Även om symptomen depression/AS/ADHD verkar gå hand i hand. Är du läkare eller, eftersom du bedömer mig vara "djupt deprimerad"? Mina "inre demoner", vilka är de menar du? *LOL* Jag har inga demoner, däremot ett helt gäng skyddsänglar som alltid finns vid min sida, samt snart 38 års erfarenhet av hur totalt opålitlig varenda levande människa på denna jord är!

Jeg kan ikke se at Braincandy påstår at du er dypt deprimert eller at du har indre demoner, selv om det er en mulig tolkning av innlegget.