Ett annat sätt att se det hela på är att fråga sig hur man själv hade reagerat på om någon berättade för en att denne hade asperger vid den tidpunkten i ens liv då man inte visste om att man själv hade det. För egen del tog det ett bra tag innan jag var mogen att låta mig utredas. Detta berodde delvis på att jag inte hade susning om vad asperger innebar och tyckte att det lät som en obehaglig diagnos att få (sedan jag fick diagnos så har det endast känts bra att veta om det).

Så om någon skulle berättat för mig att denne hade asperger för mig för låt säga 5 år sedan så tror jag att jag hade reagerat genom att bli konfunderad och sett ut som ett frågetecken. Hade det varit en närmare vän eller bekant så hade jag givetvis därefter frågat vad det var för något. Men inte ens då tror jag att jag hade fattat det särskilt bra vad det i realiteten innebär att ha asperger. Med det vill jag säga att man får ha ett visst överseende med att det kan vara svårt för omgivningen/ de som man berättar det för att begripa ens diagnos.

Tre meningar som det känns som om jag får upprepa alldeles för ofta:

Det här <vad det nu är vi pratar om som jag gör> är en typisk aspergergrej ...
... men det gäller inte alla med Asperger ...
... och det finns givetvis människor utan Asperger som gör så.

Och andra som kommer med det som TS börjar med - "så är det för alla" och "så är det för mig med". Vilket antingen kan vara ett sätt att trösta - "nej då, jag tycker inte att du är konstig, så är det för mig med" - eller ett sätt att visa misstro mot diagnosen - "men så är det för alla". För det mesta i all välmening, utifrån den andres sätt att se på saken.

Ett råd som ofta kommer när man pratar om "hur möter man människor i sorg" är att aldrig säga att man "förstår". Nej, du förstår inte. Men lyssna, och sedan kanske du kan ställa frågor. Vänliga frågor!

Det är ett bra råd vad än andra berättar om, som är svårt eller känsligt på något sätt. Säg inte att du förstår. Lyssna.

Det är lite komiskt, för mycket av det jag sagt om mig själv tidigare har folk accepterat och hållit med om och tyckt varit lite charmigt (eller skitjobbigt, för den delen) som exempelvis:

"Jag vill inte ha många bollar i luften, jag vill ha en boll och den ska ligga i en låda."
"Jag har ingen simultankapacitet."
"Jag har superdåligt lokalsinne."
"Jag är jätteklumpig och snavar på allt jag inte knuffar omkull eller välter ut."
"Jag tappar bort allt som inte sitter fast och glömmer bort allt jag inte skriver upp."
Till nya bekanta: "Om vi träffas på stan och jag inte hälsar är det för att jag inte känner igen dig."
"Jag är världens sämsta diplomat, jag är den sista ni ska skicka för att lösa Israel/Palestina-konflikten."
"Jag säger som Arne Anka - att tänka innan man talar är som att torka sig innan man skiter." (Dvs ja, jag kan säga klumpiga saker som jag inte förstår att folk blir sårade av.)
"Jag har aldrig fattat när en kille varit intresserad av mig, och när jag är intresserad slår jag till innan han hinner visa nåt intresse."
"Jag är rädd för normala människor."
"Jag förstår mig inte på <sen räknar jag upp nåt socialt som alla andra tydligen förstår sig på>."
"Jag vet aldrig vad jag ska göra i <beskriver nån social situation>."
"Jag tycker bättre om barn än om vuxna, de är inte lika komplicerade."
"Jag kan inte tänka mig något värre än att jobba med människor."
"Jag måste sakna några synapser i hjärnan, för det där fattar inte jag."

Men när jag berättar att jag fått diagnosen Asperger/ADD säger de "nämen så där är det för alla" eller "jamen så är det för mig också"?!

Jag tittade på en video på Youtube idag som handlar om vilka jobb som passar för personer med ADHD.
https://youtu.be/CQ7E1BTroRo

Och i den pratar man om hur man kan berätta om sina svårigheter utan att ta upp diagonsen.

Jag tycker också det är svårt när man får kommentaren "så är det för alla". Jag undrar om man skulle säga så till en blind person? Eller någon som sitter i rullstol.

Om någon jag känner väl säger du kan väl bara träna bort det så brukar jag gå på någon av deras egenskaper som inte går att träna bort. Har personen t.ex astma kan jag säga att personen borde idrotta mer, vill hon så kommer astman försvinna. Är personen homo-/bisexuell säger jag att personen borde försöka bli hetero, det blir lättare och mer att välja på. Det kan BARA användas av personer man är nära vän med, försöker man använda det på en ytlig bekantskap kommer det bli katastrof.

Jag har upptäckt att försöka förklarar att man har svårt att förklara sig och bli förstådd blir hur svårt som helst..

Därför har jag visat vad som står. Då blir information om hur man är inte knasig när man vill förklara.

Har slutat med svåra diagnos beskrivningar som ingen läser även om de har lovar...

Hittade en enkel text om hur aspbergers funkar och den texten är skriven så enkelt att vi ska förstå texten...



Hoppas man fick lägga upp länk..

Från autism.se

http://www.autism.se/lattlast


Det finns små film klipp som är bra och anhöriga börjar förstå att du är en fin människa..