Hej! Jag har ingen diagnos men en stark misstanke om att jag befinner mig inom spektrumet. Jag har idag ett på utsidan fungerande liv med heltidsjobb, sambo och hus. Jag har dock ingen ork till varken socialt umgänge eller hobbies på fritiden. Jag är också ofta nedstämd och klarar inte av om det uppstår nya krav utöver de som redan finns, jag är helt enkelt på gränsen till vad jag klarar av.

Vad finns det för hjälp man kan få om man söker vård? Till exempel terapi?

Kan man få en diagnos om vardagen fungerar eller måste jag vänta tills jag blivit utbränd?

Har för min del kommit i en sorts hamn och önskar dig detsamma. Det var en nära-döden-upplevelse; vad som kvarstår är dock inget liv att tala om …

Flädersaft skrev:Hej! Jag har ingen diagnos men en stark misstanke om att jag befinner mig inom spektrumet. Jag har idag ett på utsidan fungerande liv med heltidsjobb, sambo och hus. Jag har dock ingen ork till varken socialt umgänge eller hobbies på fritiden. Jag är också ofta nedstämd och klarar inte av om det uppstår nya krav utöver de som redan finns, jag är helt enkelt på gränsen till vad jag klarar av.

Vad finns det för hjälp man kan få om man söker vård? Till exempel terapi?

Hei, og velkommen!

Det er mulig du vil motta flere svar her dersom du kan være enda mer konkret om hvilke utfordringer du har eller hva slags hjelp du ser for deg.

Flädersaft skrev:Kan man få en diagnos om vardagen fungerar eller måste jag vänta tills jag blivit utbränd?

Mitt svar på spørsmålet ditt, er at det nok ikke finnes ett svar på om du kan få en diagnose når hverdagen fungerer. Jeg tror det er avhengig både av hvor du bor, hvem du snakker med og hvordan de tolker sannhetene du formidler. Det er hva jeg tenker om saken, men jeg har selv ingen diagnose.

Det er sikkert mange her som kan dele sine nyttige og konkrete erfaringer.

Med jobb,sambo och hus, så tänker jag att man redan på vårdcentralen din skulle reagera och ge dig samhällelig support. (det är sådant man ju har hört talas om)
https://www.youtube.com/watch?v=uGP2oJnjyVw

I det läget tror jag inte man skall förlita sig på vad samhället eventuellt kan bistå med. Man får helt enkelt förändra sin situation själv, om man vill uppnå något. Lägga om sitt liv så det blir billigare, så man kan gå ner i arbetstid och få mer återställningstid. Man måste göra andra prioriteringar om man skall komma igenom det med livet i behåll. Annars blir det förmodligen utbrändhet till slut, förr eller senare når man gränsen för vad man klarar.

Tack för era svar! Jag har själv funderat på en livsomställning och det är nog den lösning som passar mig. Jag vet egentligen inte vad för stöd som jag skulle vilja ha från samhället. Kanske bara en bekräftelse på att det finns en anledning till varför jag inte fungerar som alla andra... Jag vill inte längre låtsas vara någon annan än den jag är..

Jag tycker inte att du ska vänta tills du blivit utbränd innan du kontaktar en vårdgivare för utredning. Utbrändhet kan ta år att komma tillbaka ifrån och är inte det minsta kul att drabbas av.

Jag tycker att två av de främsta fördelarna med diagnos är kraftigt förbättrad självinsikt och att blir medveten om ens begränsningar och därmed kan ställa rimligare krav på sig själv. Jag tycker därför att det vore bra kan vara att se till att du blir utredd.

Men sen måste du, precis som ni andra varit inne på tidigare i tråden, göra förändringen av din livsstil/livssituation själv. Helst bör du inleda arbetet med detta så snart som möjligt innan du trillar dit. Det finns för övrigt en del bra info och sidor som är länkat i tråden "Att kurera sig från en utbrändhet". Din största fördel är att du verkar vara med medveten att drabbas av utbrändhet och måste förändra din situation, vilket gör ditt utgångsläge betydligt bättre än ifall du blivit utbränd.

Flädersaft skrev:Tack för era svar! Jag har själv funderat på en livsomställning och det är nog den lösning som passar mig. Jag vet egentligen inte vad för stöd som jag skulle vilja ha från samhället. Kanske bara en bekräftelse på att det finns en anledning till varför jag inte fungerar som alla andra... Jag vill inte längre låtsas vara någon annan än den jag är..

Ja, det er nok en god løsning. Ta hensyn til hva du klarer av. Man skal jo ha et liv utenfor arbeidet også. Må du en diagnose for en bekreftelse på hvorfor du er som du er da? Du har funnet veien hit, det er bra nok for meg i alle fall.

Appollo30 skrev:Jag tycker inte att du ska vänta tills du blivit utbränd innan du kontaktar en vårdgivare för utredning. Utbrändhet kan ta år att komma tillbaka ifrån och är inte det minsta kul att drabbas av.

Ja, hvis man kan få tiltak på grunn av dokumentert tilstand er det bra. I de tilfeller er jeg enig.

Man bør jo alltid vurdere fordeler opp mot ulemper. Hvis man vet at diagnosen ikke vil resultere i relevante tiltak eller hjelpemiddel, ser jeg ingen grunn til å få en diagnose. TS kjenner allerede til AS. All slags informasjon, synspunkter og erfaringsutveksling er allerede tilgjengelig, selv uten en diagnose.

Appollo30 skrev:Jag tycker att två av de främsta fördelarna med diagnos är kraftigt förbättrad självinsikt och att blir medveten om ens begränsningar och därmed kan ställa rimligare krav på sig själv.

Det kan være riktig, men jeg synes det er litt unøyaktig. Det er forståelse av hvordan man fungerer som gir bedre selvinnsikt, ikke en diagnosen i seg selv. Hvorfor/hvordan skulle en diagnose forbedre min selvinnsikt? Det kan ikke jeg forstå, men forklar det gjerne.

Ellers er jeg helt enig i det du skriver og det er gode råd du gir.

Rörande självinsikt så räcker det givetvis inte enbart med att man vet om diagnosen. För egen del visste jag ingenting om vad asperger var när jag fick min diagnos. Men så fort jag började läsa på och skaffa mig info om vad det var efter diagnosbeskedet så får jag ändå säga att jag fick en förklaring till varför jag fungerar som jag gör och samt varför mitt liv har sett ut som det har. Det kallar jag för förbättrad självinsikt.

Men om man nu har läst på om diagnosen innan ens utredning startar och känner i igen sig i det och sedan får besked att man har asperger så är det en bekräftelse på att man har gjort en korrekt självanalys innan. Det i sig, menar jag, innebär att man då uppnått en förbättrad självinsikt.

Appollo30 skrev:Rörande självinsikt så räcker det givetvis inte enbart med att man vet om diagnosen. För egen del visste jag ingenting om vad asperger var när jag fick min diagnos. Men så fort jag började läsa på och skaffa mig info om vad det var efter diagnosbeskedet så får jag ändå säga att jag fick en förklaring till varför jag fungerar som jag gör och samt varför mitt liv har sett ut som det har. Det kallar jag för förbättrad självinsikt.

Men om man nu har läst på om diagnosen innan ens utredning startar och känner i igen sig i det och sedan får besked att man har asperger så är det en bekräftelse på att man har gjort en korrekt självanalys innan. Det i sig, menar jag, innebär att man då uppnått en förbättrad självinsikt.

Ok, jeg forstår hva du mener. Bra skrevet.

Selv trenger jeg ikke det ordet på et papir for å bekrefte min selvinnsikt, men jeg er enig i at det kan være nyttig for mange.

'Flädersaft' –