Jag har två funderingar/tankar att ta upp angående vad Flinta skrev och som bör kunna gälla generellt:

”Man får vara försiktig med relationer, ibland kan det som krävs för att upprätthålla dem vara rent ut sagt destruktivt och dåligt för en själv på sikt.”

”Det är svårt att åstadkomma en personlighetsförändring, om inte omöjligt. Om man så känner att man är tvungen till det så finns det två fel. Dels att man inte accepterar sig själv som man är och dels att man har en omgivning som inte accepterar en som man är.”

Dessutom finns det få saker som stressar mig så mycket som andras förväntningar; de tenderar ganska ofta att vara orimliga eller oklara.

Jag tror att efter att ha läst det som står ovan så har man kommit en liten bit närmare till att kunna förstå varför jag har blivit utbränd. Aspergern är dock nog grundorsaken till det hela och till de beslut och händelser som lett fram till min utbrändhet.



Moderator atoms - ändrade inläggets tidsstämpel + nio timmar.

Ett av många bra inlägg på Johanna Ahlstens blogg:

http://johannaahlsten.livskick.nu/2016/ ... gssyndrom/

Relationer är viktigt och det gäller att hitta sådana son är bra och hälsosamma dvs säga som du säger att man hittar personer som kan acceptera dig som du är och ser hela dig.

Dock kan det vara lättare sagt än gjort men t.ex. genom såna här forum så kan man nog hitta vänner med liknande problem som en själv och kan förstå vad man går igenom, som kanske själva varit med om liknande.

Personer jag kan vara mig själv med är guld värda Gäller bara att leta, orka leta.. Sånt kan bli ett livsprojekt.

Till Flinta: Jag tycker att det stod mycket klokt i blogginlägget som du skickade länken till, rekommenderar att andra som följer denna tråd tar del av bloggen. Finns en artikelserie på Expressen om utbrändhet som är ny. Det är dock mindre uppmuntrande läsning och det är anledningen till att jag inte tänker länka till artikelserien här.

Rörande vad jag skrev senast så var det en aning kryptiskt. Men vad jag syftade på med den första funderingen är att en relation inte får ske på bekostnad av exempelvis studier eller arbetsliv (har viss erfarenhet av detta). Kan även ses som ett motargument till påståendet att en relation nödvändigtvis är nyckeln till lösningen på alla ens problem.

Med den andra funderingen syftade jag mer på ett allmänt förhållningssätt. Jag slutade för egen del att försöka förändra mig själv efter att jag fick min diagnos. Mycket av den press och stress som jag känt kring att man måste prestera i topp på alla fronter för att duga som person försvann. Så numera strävar jag inte efter att vara en högfungerande/högpresterande NT-person.

Dock har dessa problem fått kännbara konsekvenser i form av utbrändhet flera år efter att vissa beslut var tagna och som en konsekvens av vissa orimliga strävanden. Även om jag till mitt försvar kan säga att jag hade för dålig självinsikt tidigare.

Så nu strävar jag efter att lyssna inåt, sänka kraven och företa mig aktiviteter som är kravlösa samt intresserar mig. Och det rekommenderar jag andra i liknande situation att göra.

Ja det är bra att lyssna på sin intuition och kropp.
Och försöka att inte identifiera sig med de negativa tankarna eller försöka förstå orsaken till varför de kommer.

Känner igen mig i dina problem. Tror det är vanligt att man vill vara som andra när man inte förstår att man är annorlunda. Fast jag fick problem med stress och ångest i på universitetet och mina studier vart lidande pga det.

Vad menar du med att en relation inte får ske på bekostnad av studier eller arbetsliv?
Enligt min erfarenhet så är det bra med relationer, har dock inte haft så mycket erfarenhet av dåliga mer att de kan ge en positiv energi då man får prata av sig och har någon man tycker om och inte blir isolerad.
Har rätt litet kontaktnät och tycker ensamheten är jobbig ibland.

Med bekostnad av arbetsliv och studier, det skulle jag kunna förklara så här:

Generellt sätt så tycker jag att det är viktigt för en långsiktigt hållbar relation att både parter kan fungera självständigt och kan ha möjlighet att göra optimala val för vardera parten (både vad det gäller studier, arbetsliv och övriga vänskapsrelationer). Är du exempelvis tvingad till att flytta för att relationen ska hålla fast det egentligen skulle vara riktigt dåligt för dina studier så är ordvalet "bekostnad av arbetsliv och studier" väl motiverat. Att sätta sin framtid på spel för att man älskar någon är inget annat än ytterst oklokt. Det spelar då ingen roll om relationen fungerar bra i övrigt. Det är min syn på saken, även om jag nu kanske låter lite karsk.

Nu hamnade vi lite off-topic, även om det var jag som omedvetet initierade det hela, men se det bara som råd.

En intressant artikel från aftonblasket.
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/EVJ6 ... dina-vanor

Bortsett från deras jämförelse med feta är barnsligt dumt men resten är intressant.

vofff skrev:En intressant artikel från aftonblasket.
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/EVJ6 ... dina-vanor

Bortsett från deras jämförelse med feta är barnsligt dumt men resten är intressant.

Nej, det är inte intressant någonstans då vederbörande bevisningen inte har förstått mycket. Utmattning tycks, om man ska tro den där nissen, vara en rätt trivial sak att kurera och motverka.
Nu råkar ju oftast omständigheterna kring utmattning vara större än bara "duktig flicka/pojke"-syndrom. För många är det läget på arbetsplatsen och att bara kunna hoppa över till ett nytt jobb är knappast alla förunnat. För andra handlar det om att exempelvis konstant tvingas slåss mot skola, kommun och/eller landsting för egen del eller för sina barn, detta ofta samtidigt som resten av livet måste fungera.
Att det bara handlar om nåt så simpelt som att inte kunna säga nej är fan ett hån mot alla utbrända.

För det första så anser jag att det värsta med den refererade debattartikel är att den stigmatiserar alla med utbrändhet (dvs drar skam över en hel grupp). För det andra anser jag att man bör ta mycket av det som skrivs i tabloidtidningar med skepsis. Den som i detta fall för fram dessa åsikter är ju knappast stressläkare eller en person som har skrivit en vetenskaplig artikel med många citeringar för en ansedd vetenskaplig journal. Precis som Tahlia skriver så är utbrändhet ytterst komplext. Det saknas forskning på området är mitt intryck.

Nej, en bättre källa till kunskap än den debattartikel på Aftonbladets hemsida är Stressmottagningens hemsida; https://www.stressmottagningen.nu/. Där finns massor av info om utbrändhet som dessutom är faktagranskat av professionella läkare inom området.

Avslutningsvis så kan det vara svårt att till hundra procent förstå varför man blivit utbränd. Jag har efter datumet som jag startade denna tråd börjat inse att orsaken till utbrändhet består av många komplexa samverkande faktorer och påfrestningar som jag utsatts för under längre tid. Vanor och livsstil är endast en del, men att ha bra vanor och en livsstil som inte skapar stress kan vara svårt om man inte är i balans och när andra saker i livet inte funkar (exempelvis aspergerrelaterade problem).

Det som jag börjat med är att försöka få mer oxytocin i kroppen genom yinyoga och meditation. Sen tränar jag mental träning efter Unesthåls bok bli fri från oro, ångest och panikattacker. Har gjort det vare dag i flera månader. Det har hjälpt.

Sen har jag insett att mitt prestations krav på mig själv behöver förändras. Det är jätte svårt men jag måste på gamla dar lära mig att värdera prestation på ett annat sätt, hur vet jag inte än.

Jag har fått rådet med fysisk aktivitet men jag lyssnade inte på kroppens signaler eftersom jag tvingade mig och fick muskelinflammtion i hela kroppen.

Jag tror att om man tvingar sig så får man inte den effekt man behöver.

Själv blev jag utbränd för nästan tjugo år sedan, och om jag är kurerad vet jag inte, men jag kom aldrig tillbaka till det liv jag levde då. Mycket beroende på att det var ett liv som i praktiken var omöjligt att leva - krävande jobb och ensamt ansvar för barn och så den (då odiagnosticerade) aspergern som gjorde att allting tog tio gånger så mycket energi som för "alla andra". Men det var en början till att komma på rätt spår, jag fick kontakt med psykiatrin där jag aldrig tidigare sökt hjälp (trots depressioner i många år), och så småningom rätt diagnos, och nu lever jag ett helt annat liv.

Men du är ung och vad jag förstår befinner du dig ändå där du vill vara, bara du orkar upp på fötter igen. Du verkar vara inne helt på rätt spår, fysisk aktivitet, olika delmål, gå tillbaka till arbetslivet sakta. Det är viktigt att lära sig att lyssna på sina signaler och inte bli knäckt av bakslag.

För mig tror jag att aspergern var det främsta orsaken till min utbrändhet, på så sätt att jag inte fattar när det är dags att ge upp, eller när jag kan ställa krav på andra (att jag kan ställa krav på andra!), jag bara fortsätter och fortsätter fast det egentligen borde vara omöjligt. Och så plötsligt är det omöjligt. På riktigt.

Lär känna dig själv ordentligt! Du har, till skillnad mot vad jag hade, fördelen att du vet att du har asperger. Det tror jag är en styrka när du nu ska hitta tillbaka till ett arbetsliv där du ställer rimliga krav på dig själv.

Garnnystan skrev:Det som jag börjat med är att försöka få mer oxytocin i kroppen genom yinyoga och meditation. Sen tränar jag mental träning efter Unesthåls bok bli fri från oro, ångest och panikattacker. Har gjort det vare dag i flera månader. Det har hjälpt.

Sen har jag insett att mitt prestations krav på mig själv behöver förändras. Det är jätte svårt men jag måste på gamla dar lära mig att värdera prestation på ett annat sätt, hur vet jag inte än.

Jag har fått rådet med fysisk aktivitet men jag lyssnade inte på kroppens signaler eftersom jag tvingade mig och fick muskelinflammtion i hela kroppen.

Jag tror att om man tvingar sig så får man inte den effekt man behöver.

Känner så igen mig i att ha höga krav på sig själv!
Man vill gärna se bra ut i andras ögon även om man själv inte mår bra.

hattifnatt skrev:Själv blev jag utbränd för nästan tjugo år sedan, och om jag är kurerad vet jag inte, men jag kom aldrig tillbaka till det liv jag levde då. Mycket beroende på att det var ett liv som i praktiken var omöjligt att leva - krävande jobb och ensamt ansvar för barn och så den (då odiagnosticerade) aspergern som gjorde att allting tog tio gånger så mycket energi som för "alla andra". Men det var en början till att komma på rätt spår, jag fick kontakt med psykiatrin där jag aldrig tidigare sökt hjälp (trots depressioner i många år), och så småningom rätt diagnos, och nu lever jag ett helt annat liv.

Men du är ung och vad jag förstår befinner du dig ändå där du vill vara, bara du orkar upp på fötter igen. Du verkar vara inne helt på rätt spår, fysisk aktivitet, olika delmål, gå tillbaka till arbetslivet sakta. Det är viktigt att lära sig att lyssna på sina signaler och inte bli knäckt av bakslag.

För mig tror jag att aspergern var det främsta orsaken till min utbrändhet, på så sätt att jag inte fattar när det är dags att ge upp, eller när jag kan ställa krav på andra (att jag kan ställa krav på andra!), jag bara fortsätter och fortsätter fast det egentligen borde vara omöjligt. Och så plötsligt är det omöjligt. På riktigt.

Lär känna dig själv ordentligt! Du har, till skillnad mot vad jag hade, fördelen att du vet att du har asperger. Det tror jag är en styrka när du nu ska hitta tillbaka till ett arbetsliv där du ställer rimliga krav på dig själv.

Får tacka för ett fint och uppmuntrande svar. Ja, du har rätt i att jag har bra förutsättningar att komma tillbaka och jag märker faktiskt effekt redan nu av min strävan att bli bättre då jag blivit kapabel till att läsa skönlitterära böcker och cykla, vilket jag inte kunde för några månader sedan. Dessutom så har jag nyligen förstått att läkning från utbrändhet är fullt möjlig. Det är dock högst individuellt hur pass bra man läker ihop; alltså ingen större skillnad ifrån andra fysiska skador såsom benbrott. Detta innebär att man måste förändra sin livssituation så man inte återgår till något som är skadligt för en själv och är långsiktigt hållbart (precis som hattifnatt insinuerade på).

Misstänker att jag åtminstone är i riskzonen.
Kan relatera till 9-10 av 11. Det står att man behöver ta det på allvar om man uppfyller två eller fler. Inte konstigt att några timmar efter jag har vaknat jag känner mig tröttare än när jag försöker sova. Även fast jag har sovit den mängd jag brukar klara för att bli utvilad dvs 9-10 timmar oftast. En annan sak som är skrämmande är att jag nu också är ledig, varken jobbar eller studerar. Men har tänkt att börja plugga till hösten.

11 varningstecken på att du riskerar att bli utbränd
1. Du får svårt att minnas saker och har särskilt problem med korttidsminnet
2. Du drabbas av koncentrationssvårigheter
3. Du får en försämrad förmåga att se saker ur olika perspektiv
4. Du får svårare att lösa problem
5. Du drabbas av känsloutbrott, till exempel gråtattacker och raserianfall
6. Du blir lättirriterad och har svårt för höga ljud och starka ljus för sinnesintryck t ex ljus och ljud
7. Du drabbas av nedstämdhet, hopplöshet och känner dig uppgiven
8. Du har sömnsvårigheter, till exempel svårt att somna eller att du vaknar tidigt
9. Du är spänd i kroppen
10. Kroppsliga problem som till exempel magkatarr, huvudvärk, smärta, yrsel och infektioner
11. Du känner ångest
källa: aftonbladet

Det där stämmer in på mig sen födsel typ, så det är nog så olika från individ till individ som det brukar heta, det svåra är nog de som tar så hårt på ett skeende i livet, så de tappar allt och tillslut blir nästan psykotisk och inte förstår själva att de har blivit utbränd. Har sett sådana hur de har det och jag kan säga att det är ingen vacker syn, att se en vaken ambitiös människa, bli till ett vrak som varken äter eller sover och tappat kontrollen fullständigt...

Vi har tidigare varit inne på träning och stress i denna tråd. Jag lyssnade på Sveriges Radio för ett tag sen och lyssnade på en del av ett bra radioprogram där de hade intervjuat en psykiatriker delade med sig av resultaten från ny forskning om stress. Här kommer en till källa som bland annat bekräftar att intensiv och regelbunden fysisk träning är ett effektivt medel mot skadlig stress:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=6563515

Appollo30 skrev:Vi har tidigare varit inne på träning och stress i denna tråd. Jag lyssnade på Sveriges Radio för ett tag sen och lyssnade på en del av ett bra radioprogram där de hade intervjuat en psykiatriker delade med sig av resultaten från ny forskning om stress. Här kommer en till källa som bland annat bekräftar att intensiv och regelbunden fysisk träning är ett effektivt medel mot skadlig stress:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=6563515

Får dessverre ikke hørt på det nå, men leste teksten under. For å forebygge stressrelatert sykdom altså? Ikke for å kurere stressrelatert sykdom?

Nej, denna länk kanske inte uttryckligen anger att det hjälper en att kurera sig från utbrändhet. Det kan man däremot hitta stöd för på Stressmottagningens hemsida (en sida som jag refererat till tidigare i denna tråd) och vad experter på området skriver där. Men jag anser däremot att det som tas upp på radioprogrammet i högsta grad är relevant för denna tråd. Att fysisk aktivitet ökar ens stressresistans samt förbättrar ens psykiska hälsa är vad som poängteras främst i radioprogrammet. Och förbättrad stressresistans är något som är högsta grad är något som man behöver när man blivit eller riskerar att bli utbränd.

För övrigt anser jag att alla aspekter av utbrändhet bör kunna diskuteras i denna tråd.

Appollo30 skrev:Nej, denna länk kanske inte uttryckligen anger att det hjälper en att kurera sig från utbrändhet. Det kan man däremot hitta stöd för på Stressmottagningens hemsida (en sida som jag refererat till tidigare i denna tråd) och vad experter på området skriver där. Men jag anser däremot att det som tas upp på radioprogrammet i högsta grad är relevant för denna tråd. Att fysisk aktivitet ökar ens stressresistans samt förbättrar ens psykiska hälsa är vad som poängteras främst i radioprogrammet. Och förbättrad stressresistans är något som är högsta grad är något som man behöver när man blivit eller riskerar att bli utbränd.

För övrigt anser jag att alla aspekter av utbrändhet bör kunna diskuteras i denna tråd.

Forebygging er også relevant og interessant, så jeg spurte av nysgjerrighet.

Jeg er ikke uenig.

Denna länk var bra och intressant har själv läst hans nya bok och det står vad fysisk aktivitet kan göra med vårt mående där.

Dock så tror jag det är väldigt viktigt också att man lyssnar på sin kropp och känner efter vad den behöver just nu. Vilket jag förstår apollo verkar göra.
Men som sagt vi är skapta för att röra på oss och sitter i stort sett alldeles för mycket idag.

En ny infallsvinkel i denna diskussion är det här med att "lyssna inåt". Många aspergare har enligt Wikipedia alexitymi (svårigheter med att avläsa egna och andras känslor), och jag tror nämligen att jag är en av dessa med detta problem. Det gör att jag misstänker att min försämrade förmåga att avläsa mina egna känslor torde göra att det generellt sett blir svårare att "lyssna inåt", kan exempelvis röra sig om ifall en aktivitet eller beslut känns rätt i förhållande till mitt ork och mitt mående. Tror det i sin tur utgör en utmaning, både för att bli kurerad och för att inte bli utbränd igen. Bara en teori....

Finns det för övrigt någon som är väl insatt i vad alexitymi innebär i praktiken och hur det kan påverka en persons vardag mer konkret?

Jag tror med största sannolikhet att jag också har alexitymi. Tror också att jag trycker undan en del känslor och oroar mig för mycket. Bland annat var det nog oron som var grundorsaken till min sjukskrivning som tillslut yttrade sig i att jag inte kunde jobba.
Dock så vet jag inte om min arbetsförmåga är noll. Tror jag kan klara vissa jobb som det ser ut nu, men för att ta upp mina studier igen så måste jag må bättre.

Det har nyligen kommit till min kännedom om personer som har lyckats komma ur en utbrändhet. I deras fall har det tagit ca 2 år att komma tillbaka. Vilket betyder att min kurering torde ta 1 år till i teorin. Samtidigt har det kommit till min kännedom från kontakter inom vården att man ändå kan läka ihop ganska bra från en utbrändhet med lite tur och skötsamhet. Med detta vill jag visa att det ändå kan finnas ett ljus i tunneln när man är utbränd och man därför bör ha tålamod men samtidigt "hålla huvudet högt". Min paroll är därför "aktivitet utan krav", vilket i realiteten innebär att jag ständigt försöker aktivera mig och företa mig saker efter bästa förmåga (kan vara alltifrån träning till promenader).

Samtidigt läste jag nyligen i en tidning (Svenska Dagbladet) om hur skadligt "understimulans" kan vara för hälsan. Man kunde då enligt artikeln drabbas av en "boreout"(något som kan liknas vid utbrändhet fast orsakat av understimulans). Detta torde ha relevans även för er som inte är drabbade av utbrändhet.

Hur ser ni andra på riskerna kring understimulans och begreppet "boreout" jämfört med riskerna att drabbas av en utbrändhet?

Om någon har läst om något liknande kring "boreout" så vore det intressant om denne eventuellt startade en ny tråd.

Här är länken för övrigt till artikeln om "boreout":
https://www.svd.se/uttrakad-till-dods-- ... r-overstyr