Det sägs att personer med ASD-problematik kan lugna sin oro/ångest med ett intresse/specialintresse och det låter ju bra men...blir det inte jobbigt när ett intresse uppslukar hela ens dag?
Det låter ju inte som något bra.
Vad har ni för erfarenheter av detta?
Blev nån bra på specialintresse så att det gick över till professionell nivå?

Legger du en spesifikk definisjon av spesialinteresse til grunn for spørsmålet?

Mitt specialintresse var i tonåren elektronik och jag blev så bra på det att jag började jobba som reparatör av hemelektronik. Men det blir inte riktigt lika kul när man har tidspress, kunder, ekonomi och annat att ta hänsyn till...

Men jag mår som allra bäst när jag låter mig uppslukas av ett specialintresse. Livet får mening och man känner sig levande. Jag tror helt klart det kan bota ångest och depressioner.

Jepp, att låta sig uppslukas är något av det bästa som finns. Jag har dock en tendens att gå för långt, och inte ens vilja avbryta för mat eller sömn. Det är inte hälsosamt.

Jag har också begått "misstaget" att arbeta med specialintresse ett par gånger (jag har bytt intressen x antal gånger under livet). Det har egentligen aldrig varit lyckat: det roliga försvinner när någon annan (chef eller kund) ska sätta gränser och bestämma vad som ska göras.

ankhat skrev:Jepp, att låta sig uppslukas är något av det bästa som finns. Jag har dock en tendens att gå för långt, och inte ens vilja avbryta för mat eller sömn. Det är inte hälsosamt.

Jag har också begått "misstaget" att arbeta med specialintresse ett par gånger (jag har bytt intressen x antal gånger under livet). Det har egentligen aldrig varit lyckat: det roliga försvinner när någon annan (chef eller kund) ska sätta gränser och bestämma vad som ska göras.

Men det är väl i grund o botten relationerna som är viktiga? Intressen i sin ensamhet är väl egentligen bara ensamt? Man behöver väl vara social också i sitt specialintresse?

jesusiscool skrev:Men det är väl i grund o botten relationerna som är viktiga? Intressen i sin ensamhet är väl egentligen bara ensamt? Man behöver väl vara social också i sitt specialintresse?

Nä, det är att hålla på med specialintresset i frihet som känns bra för mig. Visst kan det vara trevligt om man träffar andra att kommunicera med, men relationer är inte viktiga för mig i sammanhanget.

När det gäller att ha specialintresse som yrke är alltså problemet att andra bestämmer inriktning. Det blir inte alls detsamma som att låta sig uppslukas och gräva ner sig så mycket och så länge man vill, eller ens att ha andra att diskutera med. Effektivitetskrav och tidsgränser och önskade lösningar blir hinder för uppslukandet.

Men det är hur det funkar för mig, det kan ju vara annorlunda för andra.