Som liten sa min mor att jag behövde en assistent för att jag inte klarade av att ta om mig själv enligt henne. Det har jag dock nekat till. Hon har flera gånger sagt att hon tror att jag har asperger/add. Några kompisar har också frågat mig om det, alltså om jag har asperger men dem har kanske skojat tror ja.

Vet inte hur jag ska vara när jag får komplimanger. Föredrar att göra saker själv än med andra personer.
Redan som barn hade jag många fobier, och ocd tendenser och hälsoångest.
I yngre ålder (omkring 3-4 års ålder) att jag hade ett stort intresse för rymden, geografi, och bilar.
På senare år har jag haft att läsa om psykologi och sjukdomar har nästan blivit till ett specialintresse. Vet en som är sjuksköterska och hon säger att jag kan mer om sjukdomar än en sjuksköterska.

Det är även en polare som har sagt att jag är lik Sheldon Cooper.

När det kommer till ironi och allvar blir det ofta fel för mig när jag ska uttrycka det. När jag skämtar tror folk ofta att jag är allvarlig, och att mina skämt ibland går över gränsen eller att man inte skojar över vissa saker. Sedan när jag är allvarlig är det svårt att ibland säga vad jag menar.

När det kommer till att skapa nära vänner har jag svårt med det, och att prata med tjejer och uttrycka vad jag känner. Det är som om jag har en spärr för det. Dock att få vänner är inget större problem även om jag ofta är blyg/har svårt att få kontakt med nya personer i början. Slutligen har jag ofta problem att visa att jag uppskattar saker, bara för att jag inte skrattar hela tiden betyder inte att jag inte uppskattar saker. Har svårt för förändringar. Har svårt att se att jag ska flytta hemifrån sen, men det beror nog på självförtroendet.


En annan sak är visst kanske det bara är dålig självkänsla/självförtroende, men att redan i tidig ålder få höra att jag behöver en assistent och kanske även har asperger/add. Dock så kunde min mor säga ganska så taskiga saker som hon inte menade. Många av punkterna ovan för bara några år sedan förnekade jag att jag hade som att jag har svårt att klara förändringar t ex. Men det är svårt att veta om det är att jag överanalyserar det, eller om jag har haft dålig självinsikt tidigare.
Vad tror ni?

Välkommen till knasbollarnas värld, tror nog du kvalar in, liknade storys har nog de flesta här, men världen går inte under för att man är lite aspig, det är inget man dör av...

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, så det är mycket möjligt. Min asperger är ganska mild. Har frågat många om hur de ser på mig, o de flesta säger att min asperger inte märks så mycket, men min psykiater skriver i journalen; -Tydliga drag av asperger.

Flera på min dagliga verksamhet har asperger o de varierar stort hur det märks på dom.

Ja det tror jag. Jag känner igen mig i det mesta om inte allt. Men jag är inte ett proffs.
Det är viktigt att inte försöka jämföra sig med skådespelare på TV som låtsas ha aspergers för att försöka mäta om du själv har det. Det är såklart lätt att göra. Jag menar inte att du gjort det, men du skrev att du liknats vid Sheldon av en bekant vilket är något som hänt mig och säkert många andra här också, men de är ju extremfall.

Kontakta vårdcentral och berätta om dina misstankar.

Får väl kontakta vårdcentralen, men hur lång tid tar en utredning att göra uppskattningsvis?
Vad är det för för och nackdelar med en diagnos?

rumble129 skrev:Får väl kontakta vårdcentralen, men hur lång tid tar en utredning att göra uppskattningsvis?
Vad är det för för och nackdelar med en diagnos?

De skjuter dig bakom VC, just kidding, det tar nog 1 månad ofta kortare tid beroende på om utredningsteamet är effektivt eller bara sitter och fikar.

Om man jämt grubblar på vad som fattas, kan det kännas bättre med en bekräftelse. Nackdelen är att det kan försvåra för vissa jobb, samt den stigmatisering en del kan känna...

Väntetiden har jag läst här på forumet är rätt lång, jag kan inte riktigt uttala mig om det. Men månader gissningsvis. Och fördelarna är väl den hjälp du kan få om du behöver det, anpassningar i vardagen/arbete/skola/boende och hjälp genom kuratorer, pedagoger osv.

De enda nackdelarna jag kan komma på är de gånger då du är skyldig att uppge kända sjukdomar och funktionshinder, som problemet i denna tråd: vill-ha-korkort-men-ar-orolig-att-fa-avslag-t51455.html

Där var väl t.ex. en lokförare som, efter att han fått diagnos, inte fick köra tåg längre på ett par år innan han till slut fick rätt i domstol för ett tag sedan om jag inte minns fel. Sådana saker. Du bestämmer ju oftast själv vem du vill berätta för så det behöver inte nödvändigtvis bli ett problem bland bekanta osv.

Zonkey skrev:Väntetiden har jag läst här på forumet är rätt lång, jag kan inte riktigt uttala mig om det.

Ja, väntetiden kan nog vara något år på en del ställen. Om man har pengar går det naturligtvis, att göra på en privat klinik. Är inte säker men det har talats om 20-25 tusen för en utredning...

I vissa landsting går det att vända sig direkt till vuxenpsykriatin med egenremiss. Kan även finnas privata mottagningar som ligger inom högkostnadsskyddet. Hjälpte nyligen en tjej med en egenremiss till en privat mottagning som ligger inom högkostnadsskyddet. Har man e legitimation går det att söka vård direkt via nätet. Ångrar att jag väntade så länge med att söka hjälp.