Nä, jag tror mer på att de glömt bort det. Folk kan minnas fel, inte jag! Jo iofs, men om det finns bevis så känns det som jag måste ha rätt. T ex svär min far på att en viss bil vi hade hade automatväxel men det hade den inte, och dessutom övningskörde flera i den och det gör man inte med automat. Men han är övertygad så det heter duga för han körde den bilen till jobbet varje dag. I själva verket hade vi automat i en bil kanske 10 år tidigare än den. Han svor på aldrig automatväxel efter den så vi skaffade aldrig det. Inte i min dimension iallafall...

Teori om att framtiden påverkar det förflutna.

http://www.sciencealert.com/this-quantu ... e-the-past

Får det lov att vara ett forumrelaterad läskig historia?


Den börjar: 6:15


https://player.fm/series/creepypodden-m ... 66-bortfrd

cybele skrev:Intressant läsning, har alltid älskat sånt här jag också. Alltså inte bara vanliga mord utan helt oförklarliga händelser som det ändå finns vissa belägg för.

Cracked.com har väldigt bra artiklar, har du läst dem?

Ser spännande ut, tack för tipset!

Mer mysterier!
Källa: 10 Creepy and Obscure Unsolved Mysteries av Michael van Duisen på Listverse 28 juni 2017.

Mordet på Julia Wallace

Julia Wallace var en brittisk hemmafru som bodde på Wolverton Street 29 i Liverpool. 19 januari 1931 gav sig hennes make William iväg till den lokala schackklubben för att spela ett parti, något han ofta gjorde. När han kom fram, fick han veta att en man vid namn Qualtrough - ett namn William aldrig hört förut - hade lämnat ett meddelande till honom i vilket det stod att han skulle bege sig till 25 Menlove Gardens East.
Nästa dag gjorde William just detta, medan hans hustru var hemma. Efter att ha tillbringat nästan en timme med att vandra omkring i staden, förstod han att adressen inte fanns. William gick hem och upptäckte till sin chock sin hustrus blodiga, sönderslagna lik i hallen.
Polisen arresterade William ungefär två veckor senare, övertygad om att han hade skickat ett fejkat meddelande till sig själv, eftersom samtalet kom från en telefonkiosk bara några hundra meter från schackklubben. Fastän man egentligen bara hade indicier, befanns William vara skyldig och dömdes till döden.
Williams fall togs upp i Brottsmålsdomstolen, som sällan ändrade en dom, men domstolen befann att det var berättigat i detta fall, så William frikändes.
Ingen annan ställdes någonsin till svars i fallet och vem som mördade Julia är fortfarande ett mysterium.

Grå mannen i Ben MacDhui

Den Store Grå Mannen, på skotska Am Fear Liath Mor, är en kryptid som påminner om Yeti eller Bigfoot. Han sägs hålla till på Ben MacDhui, den högsta toppen i Cairngoem Mountains, och han blev mer än bara en lokal legend 1889, när professor Norman Collie skall ha träffat på honom. Tekniskt sett såg han inte Grå Mannen, men han skall ha berättat: "Jag hörde fotsteg från någon annan än mig själv. För varje steg jag tog, hörde jag ett krasande och sedan ett till, som om någon gick efter mig, men denne någon tog kliv som var tre-fyra gånger så stora som mina egna."
Många andra berättelser har dykt upp sedan dess, bl.a. från Peter Densham, som tillhör ett flygräddningsteam i området. Naturforskaren och bergsbestigaren Alexander Tewnion skall också ha sett Grå Mannen och sköt tre skott med sin pistol mot en figur som kom emot honom i dimman.
Ett Brockenspöke, en fenomen där åskådarens skugga faller på moln mittemot solen, har hävdats vara sanningen bakom synerna, men det förklarar inte ljudet av ett extra par fötter.

Ljusen i Hessdalen

Detta fenomen har setts sedan åtminstone 1811 i Hessdalen i centrala Norge, men i början av 1980-talet blev det allt vanligare, med en topp på nästan 20 separata rapporter varje vecka. Sedan dess har synerna minskat i antal igen, med 10-20 observationer per år.
I regel är ljusen antingen klart vita eller gula och hänger ovanför marken. Olika vetenskapliga studier har utförts för att finna källan till ljusen, men man har aldrig fått någon säker förklaring. (Det finns kameror uppsatta runtom i dalen, som skall fotografera eventuella ljus.)
Studier för att vederlägga olika fynd har lett till flera olika logiska förklaringar, som billyktor (billyktor 1811?! Ö.a.) och hägringar, men det har erkänts att dessa förklaringar inte går att applicera på alla "syner".

Det kusliga mysteriet i Amherst


I slutet av 1800-talet, i den lilla staden Amherst i Nova Scotia i Kanada, blev en kvinna som hette Esther Cox plågad av vad hon hävdade var poltergeistar. Esther bodde tillsammans med sin familj i huset på bilden ovan. Efter att Esther nästan hade blivit dödad av en manlig vän, som kan ha drabbats av en psykos, började det spöka i familjens hus.
Efter att p.g.a. ohälsa ha bott en tid hos en syster i en grannprovins, återvände Esther till Amherst och spökerierna började om. Då poltergeistarna hotade att bränna ned huset, flyttade Esther in hos en annan familj - varpå det började spöka där i stället!
Walter Hubbell, som arbetade deltid som skådespelare, men som också utredde paranormala fall, flyttade in hos Esther. Han undersökte huset i flera veckor och skrev senare en bok om sina upplevelser. Han sade sig ha sett föremål fara omkring av sig själva och sett Esther attackeras av osynliga krafter.
Än i dag har ingen kunnat förklara fenomenen, men vissa som har undersökt historien tror att Esther iscensatte alltihop.

Benjamin Bathurst försvinner

Benjamin Bathurst var diplomat för Storbritannien på 1800-talet, relativt ung och otroligt skicklig i sitt arbete, en till synes gränslöst löftesrik man.
1809, efter ett diplomatuppdrag i Österrike, var han på väg hem, tvingad att ta en mer riskabel väg för att undvika fransmännen. (Han hade försökt övertala österrikarna att attackera Napoleons styrkor.) Beväpnad till tänderna, bl.a. med två pistoler som han alltid bar på sig, beslöt sig Bathurst för att resa genom Tyskland under pseudonymen Koch.
25 november stannade Bathurst och hans tyske adjutant, Herr Krause, till i den lilla staden Perleberg för att vila lite på ett värdshus innan de fortsatte resan. När det blev dags att lämna värdshuset, gick Bathurst först ut genom dörren. Krause skall ha kommit ut bara några sekunder senare, men då var Bathurst försvunnen.
Han sågs aldrig till igen.
Krause tog sig efter några veckor till England och berättade för de brittiska myndigheterna att Bathurst hade försvunnit.
En ganska stor utredning gjordes och Bathurst hustru lade ner ansenliga summor på att låta hundar undersöka området runt Perleberg, men man fann aldrig Bathurst. Flera av hans klädesplagg hittades i området, men ingen kropp.
De rådande åsikterna är att han antingen arresterades av fransmännen för att senare bli dödad i fängelse, eller att han helt enkelt föll offer för de banditer som gjorde det riskfyllt att resa genom Europa på 1800-talet.

Den mystiska guldgruvan

Guadalupe Mountains i västra Texas/sydöstra New Mexico, sägs innefatta några av världens rikaste guldgruvor, enligt apachehövdingen Geronimo.
Ben Sublett, en gammal gruvarbetare som levde på 1800-talet, skall ha funnit en guldåder så värdefull att han kunde bryta guld för 10 000 dollar i veckan. Tyvärr är ett enda hål i marken, inte mycket större än en vuxen man, det enda beviset på denna gruva. Sublett sågs länge som en nerdekad lögnare, men kom en kväll in på en lokal taverna, kastade fram en hel näve guldklimpar och sade "jag bjuder."
Många försök gjordes att få honom att avslöja hemligheten eller att följa efter honom till den hemliga gruvan, men dessa försök besvarades med en revolver. Inte ens Subletts unge son fick veta var guldet fanns; Sublett sade bara åt honom att hitta det själv, som fadern hade gjort.
Än i dag vet ingen var gruvan finns och vetenskapsmän tror inte att det ens finns några stora guldådror i Guadalupe Mountains.

Aurora-Incidenten

Aurora är en sömnig småstad i Texas, precis nordväst om Dallas, men den är känd för något alldeles speciellt. 19 april 1897 kraschade ett cigarrformat flygande föremål, som hade setts flera gånger under de gångna veckorna, nära byn, varpå piloten dog. Denne sägs ligga begravd någonstans på den lokala kyrkogården, men staden vill inte tillåta att marken grävs upp. För att göra det hela ännu värre, finns inte längre någonting som utmärker var utomjordingen begravdes, för gravstenen stals på 1970-talet, när legenden blev känd i hela USA och media nådde den lilla staden.
Det sägs att UFOt kraschade in i en väderkvarn, exploderade i småbitar och ledde till att pilotens kvarlevor helt vanställdes.
Den mest troliga förklaringen är att några fyllon ville dölja det faktum att de hade bränt upp en väderkvarn som tillhörde stadens domare...

Det svarta mausoleet

Black Mausoleum, på Greyfriars Kirkyard i Edinburgh, Skottland, är viloplats för Sir George Mackenzie. Han var lord advocate (en sorts kronjurist) åt Charles II och ansvarig för förföljelser av en grupp presbyterianer, Covenanters. Eftersom han var orsaken till att hundratals personer dog i fångenskap, fick han öknamnet "Bloody Mackenzie." Vid sin död 1691 begravdes han på Greyfriars Kirkyard och inget speciellt hände på många hundra år.
Men sedan 1999 sägs en poltergeist härja på kyrkogården och besökare har upptäckt områden med iskyla och fått brännsår och blåmärken. Nästan 450 personer har vittnat om märkliga ting och över 100 skall ha svimmat på platsen.
Richard Felix, som håller i en brittisk dokumentärserie om det paranormala - Most Haunted - har kallat det "ett av de mest övertygande övernaturliga fallen någonsin." Mackenzies grav förslöts så småningom, men attackerna fortsatte.
Än i dag har man inte lyckats hitta någon säker förklaring, även om många tror att det handlar om psykosomatiska och hysteriska reaktioner.

(Jag kan tillägga att när jag skrev och letade bilder på mausoleet uppförde sig datorn konstigt, påstod att jag inte hade internetförbindelse...buuhhh...)

The Hornet Spook Light

The Hornet Spook Light (ungf. bålgetings-spökljuset), som också är känt under flera andra namn, har ända sedan 1866 kunnat ses på en plats i nordöstra Oklahoma som kallas "Djävulens promenad." Det sägs vanligtvis vara ett orange ljusklot som guppar längs en 6.4 km lång sträcka av en grusväg. Legenden säger att det först sågs av indianer som tvångsförflyttades på den s.k. Trail of Tears. Ingen har någonsin upplevt ljuset som skadligt; det bara dyker upp på himlen, irrar omkring, guppar och vajar riktigt fort och försvinner sedan. Den mest populära förklaringen är att The Hornet Spook Light är ett irrbloss, ett ljus som beror på sumpgas och kan uppstå när trä och annat organiskt material ruttnar (fast irrbloss brukar inte vara så starka). En annan förklaring är väldigt enkel: Vetenskapsmän säger att det helt enkelt kan vara reflexer från lyktorna på fordon som far förbi. Men det förklarar ju inte hur ljusen kunde ses innan bilen uppfanns.

Mordet på Geli Raubal

Angela "Geli" Raubal var en ung kvinna som växte upp i Tyskland i början av 1900-talet. Hennes liv blev inte långt - hon sägs ha begått självmord 18 september 1931. Det vapen hon använde tillhörde hennes halv-morbror - och, påstås det, älskare - Adolf Hitler. Hitler, som av systerdottern kallades "Morbror Alfie", trollband den unga kvinnan med sin berömmelse sedan de först hade lärt känna varandra just som nazisterna höll på att ta makten. Raubal reste runt på landsbygden med führern och flyttade så småningom in hos Hitler i München som "hushållerska." Under deras tid tillsammans upphöjde Hitler sin systerdotter som en förebild för alla ariska kvinnor, men vissa såg henne inte på det viset. En rival kallade henne en "korkad liten slampa" som manipulerade Hitler. Rapporter om att paret hade bråkat natten före hennes död sägs ha haft att göra med Raubals önskan att få resa till Wien och förlova sig med en annan man.

Efter hennes självmord påstod människor runt Hitler att Raubal hade skjutit sig eftersom hon var nervös för ett kommande musikuppträdande, men det var det inte många som trodde på. Man upptäckte aldrig något självmordsbrev, däremot flera skador på Raubals kropp, bl.a. en bruten näsa. En hagelstorm av kontroverser uppstod, men tystades snart ned av nazisternas politiska inflytande och av deras hot om rättstvister. Ändå hemsöktes Hitler i flera år av rykten om att han faktiskt hade mördat Raubal. En journalist som började undersöka omständigheterna runt självmordet arresterades av nazisterna precis innan han skulle publicera sina fynd. Han avrättades några månader senare i Dachau och alla undersökningar lades ned, så vi lär nog aldrig få veta vad som egentligen hände med Geli Raubal.

Mystiska dödsfall skall det handla om nu. Som vanligt kommer informationen från Listverse och är översatt av mig. I det här fallet heter listan 10 Completely Mysterious Deaths We’ll Probably Never Solve och är skriven av Alan Boyle 28 mars 2014.

Tom Thomson

Den kanadensiske konstnären Tom Thomson har inte setts till sedan den dag han gav sig ut på fiske i sin kanot - 8 juli 1917 (alltså nästan på dagen hundra år sedan, ö.a.) När hans kropp hittades flytande i Canoe Lake åtta dagar senare blev omständigheterna rörande den unge konstnärens frånfälle ett av Kanadas mest ökända mysterier. Det var två ovanliga saker med kroppen som fick många att tro att han inte helt enkelt bara hade fallit överbord: En lång fiskelina hade lindats 16 gånger runt Thomsons vänstra vrist och han hade ett sår i tinningen. Vissa utredare menar att han ändå kan ha drunknat av misstag, men om det var en olyckshändelse, hur gick det då till?
Det är möljligt att Thomsons kanot helt enkelt körde på en bit flytande skräp från timmerflottningen i området. Andra har t.o.m. föreslagit ett föga troligt - men tekniskt möjligt scenario i form av en plötslig tornado. Ytterligare en teori är att Thomson fick ett slag i huvudet, kanske från en paddel.
Det kan också handla om självmord - att Thomson dränkte sig och att han med fiskelinan försökte binda fast en vikt runt vristen.
Teorierna om mord är ännu fler. Till de möjligen misstänkta hör amerikanska vapenvägrare på flykt (det här var ju under Första Världskriget, ö.a.) och tjuvjägare som skulle kunna gå nästan hur långt som helst för att dölja sina aktiviteter. Kanske gömde sig fientliga spioner eller sabotörer i skogarna med planer på att attackera den närbelägna järnvägen på vilken man transporterade varor till krigets Europa. Ingen av dessa grupper skulle ha velat att Thomson fick syn på dem.
(Den vackra målningen av Thomson heter In the Northland.)

Frederick McDonalds lik

15 april 1926 försvann den australiensiske f.d. parlamentsledamoten Frederick McDonald och sågs aldrig till igen. Man hittade aldrig hans kropp, däremot ett självmordsbrev. Ingen blev någonsin förhörd om eller ställd inför rätta för försvinnandet, men det var en person som tycktes misstänkt - Thomas John Ley. Ley blev medlem av Australiens federala parliament 1925 och hans ambition kunde bara mätas med hans rykte om sig att vara en förfärlig person. Strax efter att han tillträdde, utreddes han för mutbrott. Tydligen hade han erbjudit McDonald 2000 pund för att hålla sig borta från kommande val. Sedan, före förhöret, bestämde sig tydligen McDonald för att begå självmord...
En annan av Leys fiender, Hyman Goldstein, "begick självmord" genom att kasta sig från en klippa 1928. Goldstein var ännu en parlamentsledamot som lurats att investera i ett blufföretag ägt av Ley. Goldstein tillsatte en kommitté för att undersöka Ley, men innan den kunde äga rum drogs Goldsteins kropp upp ur havet av en fisketrålare.
Att Ley inte drog sig för att mörda bevisades 1946, när han hade flyttat till England. Han hade blivit övertygad om att hans älskarinna hade en affär med en ung bartender som hette John Mudie, så han lät strypa Mudie och dumpa kroppen i ett kalkbrott. Ley dömdes och dog av en stroke efter ett år på en sluten psykiatrisk klinik. Förmodligen tog han med sig hemligheten med McDonalds öde.
(Bilden föreställer Frederick McDonald.)

Mordet i den brinnande bilen

1930 försökte engelsmannen Alfred Rouse att fejka sin egen död genom att klubba till en man i huvudet och sedan bränna liket i sin bil. Han blev påkommen när han flydde från platsen och blev senare dömd till döden genom hängning. Men vem hans offer var lyckades man inte lista ut.
Länge trodde man att offret kunde ha varit William Thomas Briggs. Briggs hade försvunnit på väg till ett läkarbesök ungefär samtidigt som mordet ägde rum. Han var lik Rouse och skulle ha varit ett idealiskt offer för bluffen.
I början av 2014 ordnade släkten Briggs DNA-tester för att slutligen kunna lösa mysteriet...men när resultaten kom tillbaka, stämde inte DNA:t, så nu finns det alltså två mysterier: Vem var mannen som mördades av Rouse, och vad hände med Briggs?
Den senare frågan kommer förmodligen aldrig att besvaras, men DNA-teknik kanske kommer att leda till att mordoffret så småningom identifieras.

Nummer sju på listan är Julia Wallace, som jag redan har skrivit om, så vi fortsätter raskt med nummer sex...

Laetitia Toureaux


När Laetitia Nourrissat Toureaux gick ombord på ett metrotåg som lämnade Porte de Charenton-stationen i Paris 18:27 en kväll i maj 1937, var hon den enda som satt i förstaklassvagnen. När det stannade på nästa station några minuter senare, gick tre personer ombord. Då hittade man Toureaux, fortfarande ensam, men nu satt hon framåtlutad med en dolk i halsen.
Det är delvis det "omöjliga" i mordet som gör det så fascinerande, men hon levde också ett ovanligt liv. Under dagtid arbetade denna italienska änka på en limfabrik, men om kvällarna höll hon till på sunkiga nattklubbar och arbetade som övervakare och budleveransspecialist åt en privatdetektiv. Detta ledde så småningom till att hon blev betald "tjallare" åt den parisiska polisen, vilket naturligtvis ledde till att hon fick fiender.

Hon tros även ha haft en affär med Gabriel Jeantet, en framstående journalist på högerkantet. Jeantet var också vapensmugglare åt samtidens mäktigaste underjordiska organisation, en terroristgrupp som hette Comite secret d’action revolutionnaire. Deras smeknamn var Cagoule, vilket betyder "huvförsedd", eftersom de bar huvor för att dölja sina identiteter. Gruppen fonderades av stadens sociala och finansiella elit och använde terror för att försöka krossa fackföreningar och andra grupper på vänsterkanten. De låg bakom sju mord (bekräftade), två bombdåd och formandet av en elit. De hade t.o.m. vapenlager och byggde ett underjordisk fängelse.

1937 togs två av gruppens medlemmar in till förhör. De hävdade att mordet på Toureaux hade utförts av deras främste lönnmördare, Jean Filliol. En av männen ändrade senare sin historia och den andre hade torterats innan han förhördes, så det är svårt att veta exakt hur mycket de egentligen visste.

Harry Oakes

Bahamas rikaste man hittades död morgonen den 8 juli 1943. Han hade blivit slagen i huvudet med en spikklubba, dränkt i bensin och täckt med fjädrar från en kudde. Mördaren hade sedan försökt sätta eld på honom, men elden hade aldrig tagit sig.
Harry Oakes hade tjänat pengar på guldgruvorna i Kanada innan han flyttade till Bahamas huvudstad Nassau för att slippa betala skatt. Öarnas guvernör var vid denna tid Hertigen av Windsor, Englands tidigare kung. Han hade varit vän med Oakes och i stället för att låta lokalpolisen sköta utredningen kallade han in två detektiver från Miami som han kände personligen. Det dröjde inte länge innan Oakes svärson, Alfred de Marigny, arresterades och ställdes inför rätta.
Oakes hade aldrig gillat de Marigny och den unge mannen skulle få ett stort arv om Oakes dog. Det gav de Marigny två motiv, så när man fann hans fingeravtryck på brottsplatsen ställdes han genast inför rätta.
Försvaret visade att hertigens privatdetektiver hade planterat fingeravtrycken för att kunna avsluta situationen så fort som möjligt, och de Marigny friades.

En annan huvudmisstänkt var Oakes affärspartner, Harold Christie, som hade bott hos honom under mordnatten. Christie hävdade att han hade sovit och inte hört någonting under den tid då Oakes mördades. Men han hade motiv, eftersom han var skyldig Oakes pengar men inte kunde betala.
De Marigny skrev själv efter sin rättegång:
"Jag anser att det inte är någon tvekan om att Harold Christie skulle ha ställts inför rätta och hängts för mordet på Sir Harry Oakes."
Vittnen hävdade senare att de hade sett Christie utanför huset runt den tid då mördaren skulle ha försökt elda upp sitt offer, men själv nekade han till att ha givit sig av. Christie blev aldrig förhörd på allvar och aldrig ställd inför rätta.
Andra har skyllt på maffian, som hade hoppats kunna organisera gambling på Bahamas (kanske i maskopi med Hertigen av Windsor), men stött på motstånd från Oakes.

Nu kommer en av mina favorithistorier, om man nu kan skriva så om mordfall...
Den är lite bearbetad av mig, eftersom jag har läst om fallet flera gånger förut.

Atlasvampyren

Lilly Lindeström var en 32-årig kvinna som bodde nära Sankt Eriksplan i området Atlas i södra Stockholm. Hon försörjde sig som prostituerad.
Den 1 maj 1932 diskuterade hon majfirandet med sin väninna Mimmi Jansson som var 35 år och bodde i samma hus (på Listverse påstås det att hon också var prostituerad, men det har jag inte hört något om tidigare, ö.a.). Lilly var vad man i dag skulle kalla "call girl", för hon var den enda i huset som hade telefon. Den här kvällen fick hon ett samtal från en potentiell kund som frågade om han fick komma över. Lilly sade att det gick bra och Mimmi gick ned till sig.
En stund senare kom Lilly ned och bad Mimmi om att få en kondom. Efter ytterligare ett tag kom hon och bad att få en till. Då var hon naken under morgonrocken.
Flera timmar senare knackade Mimmi på hos Lilly för att höra om de skulle gå ut, men ingen öppnade. Mimmi förmodade att Lilly hade gått ut med sin kund.
Först efter tre dygn ringde hon till polisen. När de bröt upp dörren, hittade de Lilly liggande på mage i sin säng, helt naken, med en kondom i anus. Hon hade dödats med tre slag i huvudet med något trubbigt föremål. Hennes kläder låg prydligt hopvikta i närheten. Men mordet var alldeles extra grymt och kusligt. I lägenheten fann man nämligen en såsslev med vad som såg ut som blodfläckar. Senare undersökningar visade att blodet hade tömts ur Lillys kropp och att mördaren hade druckit ur sleven.

Trots att polisen gjorde sitt bästa, läckte historien ut och lokalpressen döpte den okände mördaren till "Atlasvampyren." Åttio av Lillys kunder frågades ut, men ingen verkade misstänkt. Mimmi sade sig inte ha känt igen rösten i telefonen, men sade att mannen hade låtit nykter och artig (kanske var det hon som hade svarat när det ringde, eller så hörde hon samtalet, ö.a.). Man hittade inga fingeravtryck och inga andra spår än just såssleven. En teori var att mördaren hade varit en polis som hade mördat Lilly med sin batong och vetat hur han skulle dölja alla spår.
Mördaren hittades aldrig och tyckt inte ha slagit till igen.

För ungefär femton år sedan tog jag tunnelbanan till Atlaskvarteret i Vasastan och fotograferade "vampyrhuset". Atlas ligger lite avsides nära Karlbergs station och huset kändes dunkelt och "ruffigt" på något vis. Nu är ju Vasastan ett tjusigt område, men för 85 år sedan var det nog väldigt nedgånget och kusligt.

GW tog upp "vampyrmordet" i Veckans Brott en gång, men påstod då att såssleven inte hade hittats i Lillys lägenhet, utan framför en restaurang i huset. Inget mystiskt med det. Men hur uppstod då vampyrmyten?

Mordet på Mary Money



Sent på kvällen den 24 september 1905 fann man en ung kvinnas lemlästade kropp i en järnvägstunnel i Merstham i sydöstra England. Först trodde polisen att kvinnan hade begått självmord, men när man undersökte kroppen fann man att hon hade en scarf nedkörd i halsen. Kroppen var varm och hade förmodligen inte legat så länge på platsen - kanske mindre än en halvtimme - när en järnvägsarbetare fick syn på den. Strax efter att signalement släpptes, identifierades offret som Mary Money av hennes bror Robert.
Polisen försökte spåra hennes sista handlingar i livet. Runt 19:00 hade hon sagt till en vän att hon skulle ut på en promenad, men att hon snart skulle vara tillbaka. Hennes kropp hittades runt 22:55. Två vittnen sade sig ha sett henne på den lokala järnvägsstationen samma kväll. Andra sade sig ha sett en ung kvinna i en förstaklassvagn i sällskap med en man. Tåget i fräga skulle ha passerat genom Mersthamtunneln runt 22:19. Ett vittne sade att han hade sett en man gå av tåget ensam. Var han en pojkvän som hade kastat ut Mary från tåget medan det var i rörelse?
Polisen förhörde alla män som Mary umgicks med, men alla hade vattentäta alibin.

Senare händelser antydde att Marys bror kanske inte hade varit helt ärlig mot polisen. Han hittades död 1912 och hade mördat två kvinnor och tre barn innan han begick självmord. Kvinnorna var systrar och Robert hade gift sig med båda två utan att någon av systrarna kände till att han var bigamist. Eftersom han bevisat att han både kunde förråda och mörda, är det inte helt otroligt att Robert var delaktig i mordet på sin syster.

Fall nummer två på listan är det s.k. YOGTZE-fallet, som Puzzle redan har skrivit om i den här tråden, så jag går vidare till fall ett.

Charles Bravo

Charles Bravos död är ett av flera fall som moderna detektiver påstår sig ha löst, var och en med olika historier. Bravo var advokat och dog av antimonförgiftning 1876. Hans död var smärtsam och utdragen - det tog flera dagar innan han dog - men ändå förblev Bravo lugn och vägrade berätta för någon vem som skulle ha kunnat hälla gift i vattenglaset på hans nattduksbord. Vid tillfället var det många som tolkade denna ambivalens som ett tecken på att Bravo hade förgiftat sig själv för att han ville begå självmord, men nu vet vi att hans uppförande helt enkelt kan ha varit förgiftningssymptom.
Det fanns fyra huvudmisstänkta. Den första var Florence, Charles hustru sedan fyra månader, som hade börjat avsky sin makes intensiva sexuella närmanden. Sedan var det Dr. James Gully, Florences tidigare älskare (och den misstänkte som Agatha Christie höll för mest trolig). Å andra sidan hade hushållerskan Mrs. Cox hört att hon skulle bli avskedad och kan ha hyst agg gentemot Bravo. Slutligen finns en teori om att mördaren faktiskt var Charles Bravo själv och att han av misstag blev förgiftad när han försökte ta livet av sin hustru!

Sedan finns förstås också möjligheten att det inte alls var mord, utan bara en olyckshändelse. Liksom många andra tungmetaller användes antimon för att behandla olika sjukdomar på 1800-talet.
Fallet som förstörde de misstänktas liv - Gullys karriär slogs i spillror och Florence drack sig till döds på bara 18 månader - kan helt enkelt ha varit ett försök till bot som slog helt fel.

Nu skall det handla om oidentifierade personer. Uppgifterna kommer från Listverse, som vanligt. Listan heter 10 Mysterious Stories Involving Unidentified People och är skriven av Robin Warder 27 september 2016.

Julie Doe

25 september 1988 hittade man en ruttnande kropp i ett skogsområde i Lake County, Florida. Man kom fram till att det förmodligen var en kvinnokropp, men dödsorsaken kunde man inte lista ut. Hon hade bröstimplantat och verkade någon gång ha fött barn. Tyvärr kunde inte offret identifieras, men när man gjorde ett DNA-test på kvarlevorna 2015, upptäckte man förvånande nog att offret hade manligt DNA och var transperson. Hon fick ett nytt namn: "Julie Doe."
Julie höll förmodligen på att genomföra ett kirurgiskt könsbyte runt tiden före hennes död. Eftersom den typen av kirurgi var ovanlig 1988, hade man trott att hon var född kvinna. Trots upptäckten, vet man fortfarande inte vem Julie Doe var.

Allen

1976-77 terroriserades Oakland County, Michigan, av "The Oakland County Child Killer," en seriemördare som rövade bort och mördade fyra barn. Han identifierades aldrig. Men den mest intressanta ledtråden kom från en mystisk man som kallade sig "Allen" och som kontaktade psykiatrikern Bruce Danto. Allen hävdade att mördaren var hans rumskompis "Frank" och han lovade att fixa fram fotobevis i utbyte mot immunitet. Han gick med på att träffa Danto på en lokal gaybar. Danto var avlyssnad och en polis undercover, Jerry Tobias, övervakade baren.
Danto märkte inte att en man närmade sig Tobias och erbjöd sig att köpa honom en drink. Tobias trodde att mannen försökte stöta på honom. Tobias nobbade honom och han gav sig av. Eftersom "Allen" aldrig dök upp, har det spekulerats i om han kan ha varit den oidentifierade mannen. "Allen" hördes aldrig av igen.

Bilden föreställer mördarens unga offer Mark Stebbins, Jill Robinson, Kristine Mihelich och Timothy King. RIP.