Japp! Så har läsåret dragit igång igen. För oss innebär det en ny klasslärare för äldsta tjejen (med AS-diagnos) samt ny rektor för hela skolan.

Det var nästan så att man kunde inbilla sig att detta skulle bli positivt, men då hade man bedragit sig kraftigt.

Terminen (för vår del) inleddes med gemensamt möte med skol +BUP (och oss). Där förklarade BUP och vi att Elin mår bättre men att det antagligen kommer att ta tid för henne att hitta tillbaka till skolan. Främst av 2 anledningar:

*Skolan svek förra året, något som min tjej varken glömmer eller förlåter speciellt fort (om alls). Hennes förtroende för skolan är skadat.
*Flickan förknippar skolan med obehag (att tycka klasskamrater och personal är "läskiga" när hon inte förstår dem) och att bli sjuk.

Vi diskuterade då möjligheten till hemundervisning och olika sätt att, under tiden, försöka locka dottern till skolan.
Rektorn lovade att kolla upp saken med hemundervisning och det var guld och gröna skogar.
Det bestämdes också att klassläraren skulle komma hem och träffa flickan i en trygg miljö, vilket lät jättebra.

Sedan började eländet. Samma dag som läraren skulle besöka dottern så får vi slängt i ansiktet att rektorn och en pedagog på studion ("specialavdelningen") också ska med hem. Jag ringde upp rektoreländet och förklarade att flickan inte alls är beredd på en hel invasion och att detta skulle påverka henne negativt. Pedagogen blev då avstyrd, men trots att jag sa rätt ut nej till rektorn och flera gånger bad honom förklara vad i alla glödheta han skulle hem till oss att göra, bjöd han ändå in sig själv och gav ingen förklaring.
När de sedan anlände så sitter karl först och pratar med flickan och använder ord som knappt en vanlig vuxen förstår. Sedan sitter han och säger att hon får hemundervisning 2 veckor sedan ska hon komma till skolan.

När han sedan börjar antyda att det på något vis är vi som håller henne ifrån att gå till skolan blev man mer än måttligt irriterad och huvudvärken var ett faktum.

Nåja. Hemundervisningen (om man nu kan kalla det så) drog igång och klassläraren har varit till oss 1 timme mån och tors i 2 veckor (sista gången idag). När hon då idag kommer med nytt schema så säger hon att
dottern ska komma till skolan på tisdag och sedan komma 2 timmar/vecka i 2 veckor (efter 14:00 när klassrummet är tomt. Dock är skolan långt ifrån tom på elever). Sedan har eländet mage att sticka ett papper i mina händer och säga "ta nu detta på rätt sätt". Vad stod på pappret?
Skolplikt samt en sammanfattning om hur jag, som förälder, måste se till att mitt barn kommer till skolan. Första tanken : tror människan att jag är tappad bakom en vagn och inte vet vad skolplikt är? Andra tanken: De tror fan att jag håller flickan hemma på eget bevåg!
Sedan kom migränen som ett brev på posten.

Nu är jag så inåt skogen förbannad att jag i princip skakar. Vad är det med skolpersonal? Varifrån har de fått att de är experterna på varje område, att föräldrarna bara snackar skit, att BUP inte vet vad det gör och att deras egna slutsatser absolut och alltid måste vara de enda rätta?

Den här gången tar jag ingen skit dock. Jag följde Ganesh råd från en tidigare tråd och skrev till BEO och HO (Skrev även till BO) och sökte råd och stöd.

Är jag helt ute och cyklar när jag inbillar mig att flickan har rätt att få hemundervisning? Har jag fel när jag inbillar mig att det är skolans skyldighet att se till att hon får sin undervisning, inte att hon absolut måste vara i byggnaden när det resulterar i att hon mår skit, eller när hon inte ens är kapabel att ta sig det?

Hade jag makten skulle jag avskaffa skolan direkt!

Många frågor där.
En kan jag svara på.
Det är helt möjligt att peka på tröskeln åt rektorn och säga "ett steg över den och jag anmäler för hemfridsbrott".

Ja, rektorn saknar ödmjukhet inför den sakkunskap som du och BUP har. Kan bara önska dig lycka till i din kamp.

10 kap. (SFS 1985:1100)
4 § Ett skolpliktigt barn skall medges att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter. Behov av insyn i verksamheten skall kunna tillgodoses.

Medgivande kan lämnas för upp till ett år i sänder. Under dess giltighetstid skall prövas hur verksamheten utfaller. Medgivandet skall återkallas med omedelbar verkan, om nödvändig insyn i verksamheten inte ges eller om det av annat skäl inte kan antas att förutsättningar för godkännande fortfarande föreligger.

(Från http://www.hemundervisning.se/, vet inte vilka som ligger bakom, hoppas det inte är Maranata!)

Undrar vem som ska ha "insynen", är det skolan?

Tydligen ska det bli en demonstration för hemundervisning den 15 september!

Ja, vad säger man?

Det där att det är föräldrars fel när barn inte vill gå till skolan har jag hört förr. Någon självrannsakan ifrån skolans håll förekommer inte, utan det är alltid föräldren som ska skicka iväg sitt barn till skolan. Fast det finns en del bra lärare oxå i våra barns skola, som verkligen kan ta itu med problemen i skolan, men de som skyller ifrån sig och ger föräldrarna ansvaret är dessvärre den högljudda majoriteten.

Vad jag har hört så är det mycket svårt att få hemundervisning, eller att själv få ha hand om hemundervisning.

Tack för lyckönskningar och tips!

rdos skrev:Vad jag har hört så är det mycket svårt att få hemundervisning, eller att själv få ha hand om hemundervisning.

Usch. Den informationen sänker mig, för om vi inte skulle få det beviljat, skulle den här skolan inte dra sig för att skicka någon att helt sonika hämta med henne till skolan. Lappen med skolplikt som jag fick var budskap nog om den saken. Och gissa bara vad det skulle göra med min dotter, som får sådan ångest att hon kräks som en fontän (och dessutom är fobisk för illamående och kräkningar, vilket resulterar i total panik), och vilken effekt det kommer att få på hennes relation till skolan..

Nej usch. Nu blev jag rädd också.. mer eller mindre panikslagen.

Jag har bara erfarenhet från en elevs sida av det här, och vi har aldrig haft så allvarliga problem i min familj. Men dom gångerna det inte har gått att prata med lärare eller rektorer har morsan alltid gått över huvudet på dom och ringt till någon sorts chef eller tom skolombudsmannen någon gång.
Efter såna samtal har dom faktiskt blivit väldigt samarbetsvilliga jämfört med hur dom var före samtalet, som om dom fattar att dom inte får göra precis som dom vill.

Rektorn har det yttersta ansvaret och det är förtydligat i skollagen! Ingen lärare har rätt att yttra sig i saken och hon hade inte rätt att lämna över papperet om skollagen till dig. Det var rektorn som skulle ha meddelat dig detta och ingen annan. Så säger lagen men verkligheten är något annat. Alla som säger att det råder skolplikt har glömt en sak, föräldrarbalken i lagboken. Det är den som säger att föräldrarna ska se till att barnen ska gå till skolan. Skolplikten är för eleven. Eleven är omyndig och därför finns föräldrarbalken,

Barn som har så svårt som din dotter, ska få ha hemundervisning med hjälp av dator och besöka skolan en dag i veckan. När hon ska dit så behöver någon som hon har förtroende för få följa med. I Luleå löste man ett problem på detta vis under 2000-t och även barn som var långtidssjuka. Det är trots allt skolans rektor som bestämmer det. Det blir ingen kostnad på grund av e-postundervisning.

På högskolan går det bra med distansutbildning så varför ska det inte gå i grundskolan och gymnasiet. I Torneådalen har de Webskola på grund av avstånd till skolan!

Tänk att vi är mer åldriga än i England när det gäller hemundervisning!

VARNING!

Akta dig för bråket med skolan! Se till att du kommer till en vanlig läkare som kan sjukskriva dottern. Jag har själv bråkat med skolan och vad hände, jo socialen tog sonen. Ändå har vi BUP på vår sida och de bryr sig inte om vad de säger eller vad lagen säger.

slatten skrev:Barn som har så svårt som din dotter, ska få ha hemundervisning med hjälp av dator och besöka skolan en dag i veckan. När hon ska dit så behöver någon som hon har förtroende för få följa med. I Luleå löste man ett problem på detta vis under 2000-t och även barn som var långtidssjuka. Det är trots allt skolans rektor som bestämmer det. Det blir ingen kostnad på grund av e-postundervisning.

Problemet är att hon inte ens klarar av att ta sig dit en dag i veckan. Men vad sjutton gör man då?

Föräldrarbalken och lagen om skolplikt i all ära, men i första paragrafen som han citerade, valde han att inte ta med hela paragrafen. Han hoppade den delen som säger att "om barnet till följd av sjukdom eller annan likvärdig anledning inte kan komma till skolan är skolan skyldig att tillhandahålla undervisning på sjukhuset, i hemmet eller på annan lämplig plats".

Den delen av paragrafen säger att jag på intet vis gör något fel när jag inte binder ihop henne och tvingar in henne i bilen till skolan, utan att de gör fel som inte erbjuder hemundervisning.

slatten skrev:VARNING!

Akta dig för bråket med skolan! Se till att du kommer till en vanlig läkare som kan sjukskriva dottern. Jag har själv bråkat med skolan och vad hände, jo socialen tog sonen. Ändå har vi BUP på vår sida och de bryr sig inte om vad de säger eller vad lagen säger.

Rektorn efterfrågade sjukskrivning på konferensen med BUP och oss föräldrar. Vi fick då (samtliga) veta att man inte sjukskriver barn här eftersom det oftast leder till att inget händer och barnet inte får någon hjälp. Så där är vi körd vilket som.

Den personen jag haft kontakt med på soc förra vändan skolan behagade anmäla att flickan inte kom dit, hade full förståelse för att skolan är värdelös på att inse vad man säger och var helt på vår sida. Nu kan det ju iofs slumpa sig så att vi åker på en annan kontakt på soc nästa gång.

Hon behöver inte komma till skolan om hon vägrar och mår dåligt. Det måste finnas något som gör att hon inte vågar, mobbning eller liknande. Skolan måste se till att det blir bra i skolan så att hon vågar komma. Annars måste de se till att hon gör sitt skolarbete på det ena eller andra sättet.

Det jag nämnde om att komma till skolan en dag fungerade med det barnet. I din dotters fall så vet du att det inte fungerar!

Det finns möjligheter att anmäla skolan till skolöverstyrelsen om du inte får hjälp från skolan. Då behöver du även ha intyg från BUP. Deras kurator kan faktiskt hjälpa dig med det. Kuratorerna är till för att hjälpa!

http://www.ur.se/pedagog/radio/Radio-fo ... ervisning/
Det här kanske klarar upp lite och jag hänvisar inte till maranata familjen

Kanske ett besök hos en privatläkare vore aktuellt?!
Finansiering:

http://www.globalgrant.com/cgi/swe_new/ ... =book.html
Boken brukar man få titta i på biblioteket, om man inte vill köpa den. I den borde finnas någon fond att söka pengar från.

Man kan även vända sig till Svenska kyrkan, min sambo ska söka bistånd för att han lagat sina tänder för stora summor och nu är skuldsatt. Hittar tyvärr inga länkar, men ska kolla upp det vidare, det är svärmor som fixat med kontakten, så vi vet tyvärr inte riktigt hur man går tillväga. Han ska träffa en diakonissa iaf. Och han är inte kristen, det behöver man inte vara.

Eller så kanske man skulle kunna ha en insamling här på forumet .

Jag blir bestört över att läsa om hur ni blir behandlade, och känner igen mig i din dotters mående. När jag var 13 blev jag svårt sjuk av stressen av att gå i skolan. Började hosta och kräkas som en fontän. Det gör jag än i dag vid stress, det är som någon slags stressastma eller vad man ska kalla det .

Skolplikten, en helvetesskildring. Min berättelse.

Jag var 13 år gammal och gick i sjunde klass. Nya byggnader, nya korridorer att gå vilse i. Nya lärare, varav vissa mobbade mig precis som klasskamraterna gjorde.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, till viss del pga mobbing. Men den allra största skräcken var skolgympan. På grund av mitt bristande lokalsinne och motoriska och sociala klumpighet var det otäckt på alla sätt och vis. Jag gick vilse i simhallen vid simundervisningen. Friluftsdagarna var ohyggliga, långt hemifrån förväntades jag inte tappa bort mig.

Jag tvingades hoppa bock och gympalärarinnan smädade mig när jag hamnade platt på mage istället för att likt en gasell flyga över bocken.

Skolan var på det hela taget mycket skrämmande.

Så, jag blev sjuk. En vanlig förkylning med en väldigt besvärlig torrhosta. Fick en bra idé. För ponera att hostan inte går över, borde jag inte få vara hemma från skolan då?

Sagt och gjort, när hostan började ge med sig så började jag framkalla hostningar själv. För att lura mamma och pappa att jag fortfarande var sjuk. Jag hostade och kräktes om vartannat. En spyhink och en pappersrulle placerades vid min säng.

Efter några veckor började klassföreståndarna tycka att det var märkligt att jag var sjuk så länge. Tjejen är ju mobbad, kan det vara psykosomatiskt?

De två klassföreståndarna kom på hembesök. De frågade mig rätt ut. Är du mobbad? Ja, svarade jag och började gråta. De hade efter det ett allvarligt snack med klassen, där de sade att "S" är hemma och kräks för att hon är rädd för att gå till skolan, ni måste sluta mobba henne! De förhörde även eleverna om i vilken omfattning jag mobbades.

Tja, det kröp fram ett och annat om mobbingen av mig. Några snälla, modiga elever sade en del av sanningen.

Jamen grejhojta, tyckte lärarna! Nu har eleverna lovat att sluta mobba "S". Vi har berättat att hon är så känslig att hon ligger och kräks, och eleverna har lovat att låta henne vara. Då är det ju bara att hon går till skolan.

Men vad ingen visste var ju att mobbingen var inte det värsta, det var egentligen bara en bisak för mig. Skräcken var ju skolgympan, att gå vilse i korridorerna, att ständigt behöva hänga som en svans efter mina klasskamrater för att inte gå fel. Att jag var så socialt handikappad att jag inte kunde skaffa vänner eller ens våga tilltala någon annan människa.

På det var jag även ansiktsblind, vilket gjorde det där med att hänga efter dem som en svans var oerhört komplicerat, och vilka tillhörde egentligen min fysikgrupp, svansade jag efter rätt personer nu?

Nåväl. Skolsköterskan kom hem till oss. Hon sade: Men "S", nu måste du verkligen gå till skolan! Jag kräktes i diskhon. Det ignorerade hon.

Dagen efter gick jag till skolan. Jag kräktes på vägen dit.

Väl där tog sig mobbingen en mer subtil form. Inga sparkar, ingen härmade vartena ord jag sade med min tysta, mesiga röst. Istället sade de saker som: "S" är så känslig, haha, säg ingenting till henne. "S", är du kääänslig?, hahaha!. Din mes!

Jag gick snällt mina tre högstadieår. Jag led. Alla tog avstånd ifrån mig helt och hållet. När examensdagen kom stod folk och grät, separationsångest antar jag. Jag gick ensam och obemärkt och hämtade min cykel, och begav mig hemåt. Jag var helt tom inombords.

Arbetslivet gick inte bra, försökte efter gymnasiet mellan ´95 och ´98. Men jag dög ingenstans, inte ens som lokalvårdare. Jag var för långsam och asocial/introvert.

För tio år sedan, ´98 blev jag sjukskriven för depression och ångestsyndrom. För 8 år sedan, vid 24 års ålder erhöll jag diagnosen Aspergers syndrom.

Åren gick, hade sporadisk kontakt med psykvården. Provade många olika antidepressiva, sömnmediciner, lugnande, neuroleptika. Ingenting hjälpte och problemen med mitt mående eskalerade. Cipramilen som jag åt ´98 utlöste någon slags gränspsykos.

Jag blev allt mer galen, och i år, 2008, så blev jag för första gången inlagd på psykiatriska kliniken. Detta efter att ha blivit helt galen och okontaktbar, försökt förstöra ett rum på sjukhuset samt hotat med att döda folk, i synnerhet barn (lätta offer). Om jag inte fick hjälp det vill säga. Jag var icke vid mina sinnens fulla bruk.

Sedan bad jag om ECT, och fick det. Mår bättre idag.

Men mardrömmarna om skolan jagar mig alltjämt. På nätterna blir jag ofta den hjälplösa lilla flickan som inte hade någonting att säga till om. Som tvingades till skolan och inte vågade säga nej av rädsla för repressalier.

Jag är 32 år gammal och drömmer mardrömmar om hur jag blev tvingad till skolan. Hur mina föräldrar stod maktlösa. Jag var så ensam och utsatt.

Mest handlar mardrömmarna om simhallen. Om hur jag dras ner i avloppen och fastnar. Om hur lärarinnan i tredje klass hånar mig för att jag i panik simmar in till trappen när jag kommer ut på djupt vatten.

Om hur läraren i mellanstadiet hånskrattar åt mig när jag inte vågar hoppa från trampolinen i 360 cm bassängen.

Om hur jag går vilse, vilse, vilse. I den stora otäcka skolbyggnaden. Om hur väggarna förändras och flyttar på sig likt i filmen The Cube.

Så, skolplikt, är det bra det? Jag är traumatiserad för livet. Folk måste börja se barn som människor, istället som trotsmaskiner som ska stävjas!

Jag är fast i helvetet pga skolplikten och en oförstående vuxenvärld.

Jag fruktar nätterna.

Om berättelsen på förra sidan kan vara till nytta för dig, tahlia, så får du hemskt gärna använda den som du vill. Skriva ut den och visa för skolpersonal tex. Alla som vill får använda den fritt.

Chilehead skrev:http://www.ur.se/pedagog/radio/Radio-for-pedagoger/Skolministeriet/Program-2007/Hosten-2007/Hemundervisning/
Det här kanske klarar upp lite och jag hänvisar inte till maranata familjen

Tack! Det där kan jag forska mer i! Bra tips!

sugis

Tack för att du berättat så öppet om det helvete du haft (och fortfarande har). Du anar inte vad det betyder för mig att du ger så frikostigt av dina erferenheter och dåliga minnen.
Jag har nu gråtit mig igenom din redogörelse två gånger och gud så jag önskar att någon hade kunnat stoppa skiten du utsattes för. Jag lider också med dina föräldrar, av vilka jag får intrycket av att de försökte hjälpa dig?
Maktlösheten är den värsta på "min sida" som förälder. Ändå är mitt lidande betydelselöst jämfört med dotterns (och ditt). Det är henne det handlar om och det är hon som lider.

Jag ska absolut använda din berättelse sugis. Men inte bara av själviska anledningar, utan för att jag anser att du har rätt till att någon uppmärksammar din historia och, förhoppningsvis, drar lärdom av den. På så vis har inte ditt lidande varit helt i onödan (även om jag helst sett att du sluppit eländet).

Det finns något jag i princip aldrig skriver, säger eller gör, men jag känner att jag vill nu:

En stor KRAM till dig sugis!

tahlia skrev: Jag har nu gråtit mig igenom din redogörelse två gånger och gud så jag önskar att någon hade kunnat stoppa skiten du utsattes för.

Jag bölade när jag läste om din dotter också, och jag är inte den som gråter i första taget. Men, hon har fortfarande en chans att få en drägligare skolgång. Vet inte hur det ska gå till, men på något sätt måste det gå att ordna...

Önskar er all lycka till som bara finns .

sugrövmanövern skrev:Skolplikten, en helvetesskildring. Min berättelse.

Jag var 13 år gammal och gick i sjunde klass. Nya byggnader, nya korridorer att gå vilse i. Nya lärare, varav vissa mobbade mig precis som klasskamraterna gjorde.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, till viss del pga mobbing. Men den allra största skräcken var skolgympan. På grund av mitt bristande lokalsinne och motoriska och sociala klumpighet var det otäckt på alla sätt och vis. Jag gick vilse i simhallen vid simundervisningen. Friluftsdagarna var ohyggliga, långt hemifrån förväntades jag inte tappa bort mig.

Jag tvingades hoppa bock och gympalärarinnan smädade mig när jag hamnade platt på mage istället för att likt en gasell flyga över bocken.

Skolan var på det hela taget mycket skrämmande.

Så, jag blev sjuk. En vanlig förkylning med en väldigt besvärlig torrhosta. Fick en bra idé. För ponera att hostan inte går över, borde jag inte få vara hemma från skolan då?

Sagt och gjort, när hostan började ge med sig så började jag framkalla hostningar själv. För att lura mamma och pappa att jag fortfarande var sjuk. Jag hostade och kräktes om vartannat. En spyhink och en pappersrulle placerades vid min säng.

Efter några veckor började klassföreståndarna tycka att det var märkligt att jag var sjuk så länge. Tjejen är ju mobbad, kan det vara psykosomatiskt?

De två klassföreståndarna kom på hembesök. De frågade mig rätt ut. Är du mobbad? Ja, svarade jag och började gråta. De hade efter det ett allvarligt snack med klassen, där de sade att "S" är hemma och kräks för att hon är rädd för att gå till skolan, ni måste sluta mobba henne! De förhörde även eleverna om i vilken omfattning jag mobbades.

Tja, det kröp fram ett och annat om mobbingen av mig. Några snälla, modiga elever sade en del av sanningen.

Jamen grejhojta, tyckte lärarna! Nu har eleverna lovat att sluta mobba "S". Vi har berättat att hon är så känslig att hon ligger och kräks, och eleverna har lovat att låta henne vara. Då är det ju bara att hon går till skolan.

Men vad ingen visste var ju att mobbingen var inte det värsta, det var egentligen bara en bisak för mig. Skräcken var ju skolgympan, att gå vilse i korridorerna, att ständigt behöva hänga som en svans efter mina klasskamrater för att inte gå fel. Att jag var så socialt handikappad att jag inte kunde skaffa vänner eller ens våga tilltala någon annan människa.

På det var jag även ansiktsblind, vilket gjorde det där med att hänga efter dem som en svans var oerhört komplicerat, och vilka tillhörde egentligen min fysikgrupp, svansade jag efter rätt personer nu?

Nåväl. Skolsköterskan kom hem till oss. Hon sade: Men "S", nu måste du verkligen gå till skolan! Jag kräktes i diskhon. Det ignorerade hon.

Dagen efter gick jag till skolan. Jag kräktes på vägen dit.

Väl där tog sig mobbingen en mer subtil form. Inga sparkar, ingen härmade vartena ord jag sade med min tysta, mesiga röst. Istället sade de saker som: "S" är så känslig, haha, säg ingenting till henne. "S", är du kääänslig?, hahaha!. Din mes!

Jag gick snällt mina tre högstadieår. Jag led. Alla tog avstånd ifrån mig helt och hållet. När examensdagen kom stod folk och grät, separationsångest antar jag. Jag gick ensam och obemärkt och hämtade min cykel, och begav mig hemåt. Jag var helt tom inombords.

Arbetslivet gick inte bra, försökte efter gymnasiet mellan ´95 och ´98. Men jag dög ingenstans, inte ens som lokalvårdare. Jag var för långsam och asocial/introvert.

För tio år sedan, ´98 blev jag sjukskriven för depression och ångestsyndrom. För 8 år sedan, vid 24 års ålder erhöll jag diagnosen Aspergers syndrom.

Åren gick, hade sporadisk kontakt med psykvården. Provade många olika antidepressiva, sömnmediciner, lugnande, neuroleptika. Ingenting hjälpte och problemen med mitt mående eskalerade. Cipramilen som jag åt ´98 utlöste någon slags gränspsykos.

Jag blev allt mer galen, och i år, 2008, så blev jag för första gången inlagd på psykiatriska kliniken. Detta efter att ha blivit helt galen och okontaktbar, försökt förstöra ett rum på sjukhuset samt hotat med att döda folk, i synnerhet barn (lätta offer). Om jag inte fick hjälp det vill säga. Jag var icke vid mina sinnens fulla bruk.

Sedan bad jag om ECT, och fick det. Mår bättre idag.

Men mardrömmarna om skolan jagar mig alltjämt. På nätterna blir jag ofta den hjälplösa lilla flickan som inte hade någonting att säga till om. Som tvingades till skolan och inte vågade säga nej av rädsla för repressalier.

Jag är 32 år gammal och drömmer mardrömmar om hur jag blev tvingad till skolan. Hur mina föräldrar stod maktlösa. Jag var så ensam och utsatt.

Mest handlar mardrömmarna om simhallen. Om hur jag dras ner i avloppen och fastnar. Om hur lärarinnan i tredje klass hånar mig för att jag i panik simmar in till trappen när jag kommer ut på djupt vatten.

Om hur läraren i mellanstadiet hånskrattar åt mig när jag inte vågar hoppa från trampolinen i 360 cm bassängen.

Om hur jag går vilse, vilse, vilse. I den stora otäcka skolbyggnaden. Om hur väggarna förändras och flyttar på sig likt i filmen The Cube.

Så, skolplikt, är det bra det? Jag är traumatiserad för livet. Folk måste börja se barn som människor, istället som trotsmaskiner som ska stävjas!

Jag är fast i helvetet pga skolplikten och en oförstående vuxenvärld.

Jag fruktar nätterna.

Skolplikten är ett rent helvete för en del personer men bra för andra som har föräldrar som inte vill att deras barn ska lära sig något. Jag kan säga med facit i hand att jag inte lärde mig något i skolan förutom att känna mig ensam. Jag var 20 år när jag själv var motiverad att läsa skolämnen som svenska, matematik och fysik. Så kallade SO-ämnen har jag aldrig gillat.

Min man har nog bara gått ca tre år i skolan. Blev misshandlad av lärare och andra vuxna. När han var 10 år blev han utslängd från ett fönster och hamnade på sjukhus. Tror du att läraren fick straff? Nej, han sa att pojken hade ramlat ut själv. Han har blivit skrubbad med rotborste på kroppen så att han än idag känner det. Han har även idag mardrömmar och kan ha nattliga psykiska problem.

Nu har han en annan diagnos än du och jag; han har ADHD med autistiska drag och har gott självförtroende. Så i hans fall så blir folk rädda för honom eftersom han också är duktig på mycket inom lagar och förordningar och tvekar inte att försvara mig. Jag å andra sidan med min AS trampar de på eftersom jag försöker att tro att alla människor har något gott i sig. Nu har sociala trampat för mycket på mig så jag kan bli lite aggressiv på dem. Jag kan bara inte mesa med dem så det gillar de inte.

Skicka en kopia på berättelsen till Jan Björklund