Den dramatiska ökningen av ångest och självskadebeteende bland unga är resultat av bristande uppfostran enligt psykiatern och författaren David Eberhard. Unga människor som inte blir tillrättavisade utan tillåts att bestämma för mycket och blir curlade av sina föräldrar och vuxna runtomkring dem blir dåligt rustade inför vuxenlivet, får för höga förväntningar och blir lätt besvikna då deras förväntningar inte uppfylls. Nu har David Eberhard blivit uppmärksammad i medier i flera olika länder utomlands på grund av sin senaste bok som handlar om barnuppfostran:

DN - Internationella medier: Svensk uppfostran skapar snorungar
Publicerad 2013-11-04 17:38

”Svensk uppfostran har skapat en nation av snorungar”, är rubriken i engelska Telegraph medan South China Morning Post konstaterar: ”Svenska barn bortskämda på grund av förbud mot aga”. Roten till dessa och många andra artiklar runt världen de senaste dagarna är en ny svensk bok om barnuppfostran.

Förutom de rubriker som nämns uppe i denna artikels ingress har boken uppmärksammats i länder som Malaysia, Ecuador och Brasilien.

Vad hoppas du att boken ska leda till?

– Min förhoppning är att föräldrar ska få tillbaka lite självförtroende och våga fatta beslut och säga ifrån. Barnen far inte så illa av tillsägelser som man lätt har för sig.

Jag tror det är viktigare VAD man säger till om än ATT man gör det.

Barnen måste också få fatta beslut och säga ifrån för att kunna växa.

Jag tror problemet var mycket större på 70-talet då den första generationen 'hyllade' barn vuxit upp och själva fått barn - då skulle de få göra vad som helst, ungar måste ju få ha lite bus osv. Det skulle jag också ha gjort i så fall - till sist måste man provocera fram en reaktion genom att slå nån, någon måste ju säga ifrån nån gång. Det begrep kanske tonåringarna - men inte de vuxna. Dagens barn är så hårt hållna att de framstår som små lammungar jämfört med oss som växte upp då. Men det är ju mer än tre år sedan så det har man glömt.

Fortfarande daltar man med ligister - men man hutar åt de välartade så att de inte ska bli likadana!

Det finns en underfundig anekdot om det där: "Stryk skulle de ha - det fick vi och det tog vi inte skada av!"

Jaa! Slå barnen, lås in dom och skrik på dom. Det blir säkert jättebra. Allt enligt South China Morning Post modellen.

Eller så kan man låta bli att slå barn och ändå inte tveka att sätta gränser. Samt låta barnet prova själv men finnas där när det går snett. Fixar man allt tillrätta så saknar man förstås förmågan att hantera motgångar övh.

Finns starka samband mellan barndomstrauman och fysisk, psykisk ohälsa och för tidig död. Detta är fortfarande ett mycket större hot än curlande barn som kanske får lite jobbigt att gå ut i vuxenlivet, men ofta har en stabil självkänsla att stå på.

kiddie skrev:Finns starka samband mellan barndomstrauman och fysisk, psykisk ohälsa och för tidig död. Detta är fortfarande ett mycket större hot än curlande barn som kanske får lite jobbigt att gå ut i vuxenlivet, men ofta har en stabil självkänsla att stå på.

Stabil självkänsla?

Barndomstrauman är jag så kopiöst trött på, mest för att snart alla anser sig ha barndomstrauman. Svenskar är svaga människor som tycker praktiskt taget allt är trauma för att de lever för lätt. Åtminstone min generation som det mjäkas med. Jag växte upp med en del flyktingar från Jugoslavien var aldrig snack om att det var nämnvärt traumatiskt, det var säkert traumatiskt men aldrig något gnäll över det. En svensk kan gnälla över att fel tonläge användes i en diskussion och kalla det trauma. En jäkla massa gnäll.

DN skrev:David Eberhard har skrivit flera uppmärksammade böcker förr. Exempelvis ”I trygghetsnarkomanernas land”, och ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, böcker som väckt viss debatt i Sverige. Med sin senaste bok ”Hur barnen tog makten” kommer reaktionerna från hela världen.

http://www.dn.se/ekonomi/internationell ... snorungar/

Nu har jag ju inte läst boken, men den verkar ju gå i samma stil som hans tidigare böcker. Vi överbeskyddar och curlar, både barn och vuxna känner sig "kränkta".

Om barn inte uppfostras idag (finns det någon statistik på det?) så kan det bero på att vi har för lite tid med barnen. Den korta tiden får inte förstöras med kritik, tjat och uppträden. "Låt barnen få som dom vill så gråter dom inte", är ju ett välbekant och inte särskilt nytt talesätt.

En orsak till "ouppfostrade snorungar" är den oskrivna regeln att man inte får kritisera ("uppfostra") andras barn. Föräldrarna och deras barn får alltså ingen feed-back på oacceptabelt beteende.

Det är utländska media som (miss)tolkat att boken är en kritik mot agaförbudet.

En brasiliansk kristen nyhetssajt, Gospel Prime, skriver att ”Eberhard skrivit en bok som kritiserar landets förbud mot barnaga”. Vad säger du om beskrivningen?

– Ingenstans i min bok och aldrig i någon intervju har jag sagt att jag är för barnaga. Men nu har jag börjat få en del mejl från upprörda personer i Brasilien. Jag visste inte om att det vinklats så. Folk läser in vad de vill i texter, det är uppenbart.

Samma sajt kallar din bok för ”en väckarklocka för det brasilianska samhället där kongressen är i färd med att rösta om en lag om barnaga”. Vad tänker du om det?

– Det är olyckligt. Min bok handlar inte om barnaga eller inte. Den handlar om uppfostran eller fullständig brist på uppfostran.

Azo85 skrev:Barndomstrauman är jag så kopiöst trött på, mest för att snart alla anser sig ha barndomstrauman. Svenskar är svaga människor som tycker praktiskt taget allt är trauma för att de lever för lätt. Åtminstone min generation som det mjäkas med. Jag växte upp med en del flyktingar från Jugoslavien var aldrig snack om att det var nämnvärt traumatiskt, det var säkert traumatiskt men aldrig något gnäll över det. En svensk kan gnälla över att fel tonläge användes i en diskussion och kalla det trauma. En jäkla massa gnäll.

Handlar inte om att gnälla. Handlar om svart på vitt vad som händer med människor som har många negativa livserfarenheter. De blir sjuka och dör yngre. Har gjorts en stor studie på det.

Litet exempel:
Adverse Childhood Experiences by Vince Felitti, MD
http://www.youtube.com/watch?v=GQwJCWPG478

Och jag tror inte att småsaker påverkar oss men det finns rätt så mycket elände som vi aldrig ser. Bara för att jag varit förskonad fråm större trauman och ändå blivit knäpp i huvudet är ju inget bevis på att andras trauman inte påverkar dem.

kiddie skrev:Handlar inte om att gnälla. Handlar om svart på vitt vad som händer med människor som har många negativa livserfarenheter. De blir sjuka och dör yngre. Har gjorts en stor studie på det.

Jag betvivlar inte det. Min åsikt baseras mestadels på vad jag hört människor berätta och jag tycker människor helt tappat greppet om vad trauma är. Jag har pratat med människor som anser att de haft ett barndomstrauma för att deras föräldrar höjt rösten eller haft konflikter. Eller att de tycker de var väldigt jobbigt att de inte fick en viss sak typ häst. Absurt att det skulle vara trauma. Blir man till exempel sexuellt utnyttjad i uttryckets riktiga bemärkelse är det ett trauma och att det skulle få effekter betvivlar jag inte.

Möjligt att jag mestadels bara mött den gnälligaste delen av populationen men jag betvivlar det. Tror att vi svenskar tenderar att göra en höna av en fjäder och gnälla något otroligt.

Jag tycker inte om curlingfasoner men det beror nog helt på att jag inte curlades som barn. Kanske att man skjutsades till aktiviteter om det var långt dit. Vi fick ta hand om oss själva. Eftersom man brukar utgå från sin egen idylliserade barndom tycker jag det var bra dåförtiden.

Men hur kan jag veta det egentligen? Vad finns det för objektiva observationer? Om jag jämför med förr verkar skolan helt kaos nuförtiden. Även om vi hade en stökig klass var den iallafall lärarledd. Även de elever som bröt mot regler visste egentligen vad som gällde. Vi hade det rätt hårt med utseende men pratar jag med tonåringar nu verkar det etter värre nu. Allt vi hade som var negativt verkar de ha etter värre och deras föräldrar verkar inte veta vad som pågår.

På ytan verkar de bortskämda med grejor och det kanske de är, men de verkar väldigt mycket mer brådmogna. Stöter ofta på tonårsgäng, de kanske är nätt och jämnt 14 och dretfulla och det strålar fan misär om dem. De har snygga kläder men var har de själen? Eller om de är nyktra och undrar om man kan köpa cigg åt dem. Frågar om de inte är rädda för cancer. De tittar konstigt på en, ett vuxenufo som kliver in i deras värld? Verkar som det är ett helt främmande beteende. Hur kan de styras så med samtidigt som de är förvildade barn? Fattar liksom inte.

Tror inte det är curlingen som sådan, utan isoleringen. Visst, vi var isolerade i vår åldersgrupp men inte så extremt som de verkar nu. Tror inte att det handlar om att man bryr sig för mycket om dem utan för lite. Att bry sig om är ju inte att ge bort saker och skjutsa runt.

Den gyllene buren..

Bump!

Förskolepedagogerna säger att dagens föräldrar inte klarar att sätta några gränser.

DN skrev:Svenska föräldrar är vilsna och har svårt att sätta gränser - och barnen bryter ihop om de får en tillsägning. Den svidande kritiken mot föräldrarna kommer från förskolan. ”Vi får curla föräldrarna”, säger en anställd i ett reportage av Studio Ett i P1.

Trenden är genomgående i såväl stora städer som på landsbygden. Enligt förskolepedagoger i reportaget handlar det om nya beteenden som de inte såg för 15 år sedan.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/forsko ... a-granser/

Dagens föräldrar (som själva blev curlade som barn och fortfarande behöver curlas?) skämmer alltså bort både barnen och sig själva. De kan t ex lämna barnen på daghem för att sedan gå hem och äta frukost i lugn och ro innan de går till jobbet. (Berättar de detta för personalen?) De vill ha egentid, även om det innebär längre dagar för barnen på daghem.

Som tur är finns det kurser för dessa osäkra föräldrar.

I Stockholms stad har man sedan 2012 anordnat ABC-kurser för föräldrar. Där känner man igen bilden från reportaget.

– Det är vad vi hör från stadsdelarna, att föräldrarna har ett mer osäkert och svagare föräldraskap i dag, säger Christina Sallkvist, som utbildar instruktörer för kurserna i Stockholms stad.

ABC riktar sig till alla föräldrar med barn mellan 3 och 12 år, staden har också en kurs för föräldrar med utåtagerande barn – Komet. Båda kurserna är väldigt populära. I genomsnitt anmäler sig runt 200 föräldrar i månaden till ABC-träffarna, som även finns i andra kommuner.

Ja, det är väl bra att det finns kurser för föräldrar. Att gå på instinkt fungerar inte i dagens komplicerade samhälle.

Men vilsenheten är bra säger en expert, det visar på hög ambitionsnivå:

Att vara lyhörd, vilja göra förändring och vara aktiv för att få till det är ett stort steg. Att det kanske inte lyckas kan man ordna.

Alien skrev:...
Dagens föräldrar (som själva blev curlade som barn och fortfarande behöver curlas?) skämmer alltså bort både barnen och sig själva. De kan t ex lämna barnen på daghem för att sedan gå hem och äta frukost i lugn och ro innan de går till jobbet. (Berättar de detta för personalen?) De vill ha egentid, även om det innebär längre dagar för barnen på daghem.
...

Ja, har hört en förskolepersonal berätta om hur eländigt det kan vara, föräldrar som undrar om barnen kan stanna lite längre på dagis för de ska shoppa, ha egentid o.s.v.

Kan tenke meg at økt forekomst av psykiske problemer har mye med uvettig bruk av internett å gjøre.

Kanskje ikke en dag uten Facebook, Twitter, Instagram og annet søppel.

Ja, kommunikasjon og påvirkning i det hele tatt i denne nye tid.

Jag tror att man kan hitta orsaker i:
* Stress
* Oklara krav
* Avsaknad av grundtrygghet (inget att falla tillbaks på vid en tillfällig svacka)
* Ständig stimulans

Är nog ganska många unga vuxna med barn som inte vill göra avkall på något. De har lärt sig att man kan ha alla roller kvar lika mycket. Man kan ha barn, jobba och ha ett socialt liv. Förr insåg man att vissa saker i livet fick man göra mer halvhjärtat. Nu är det så noga att man ska hinna allt med perfektion.

Inte fan sprang mina föräldrar på puben. Och umgås med andra vuxna fick de göra i mån av tid. Det var jobbet först, barnen sedan. Kanske inte så himla kul alla gånger men kändes mer verklighetsförankrat. De insåg att deras vuxenliv hade börjat, de kunde inte låtsas som de fortfarande var ungdomar.

Sedan var de själaglada när barnen flyttade iofs. Så de fick lite "egentid" äntligen.

kiddie skrev:...
Inte fan sprang mina föräldrar på puben. Och umgås med andra vuxna fick de göra i mån av tid. Det var jobbet först, barnen sedan. Kanske inte så himla kul alla gånger men kändes mer verklighetsförankrat. De insåg att deras vuxenliv hade börjat, de kunde inte låtsas som de fortfarande var ungdomar.
...

Nej, jag upplevde det som att de som var föräldrar då man växte upp var mer "down to earth" och verklighetsförankrade, det var som du beskriver jobbet först och sedan familjen, släkt och i mån av tid annat som intressen men det fanns det inte så mycket utrymme för. Visst fanns det säkert undantag då också men där jag växte upp var det i alla fall så i stort. Men på den tiden fanns ju inte heller dagis eller förskolor i någon speciellt stor omfattning, de som hade skaffat barn var väl i högre grad inställda på att faktiskt ta hand om sina egna barn själva så gott det gick, eventuellt med hjälp av nära anhöriga, grannar eller dagmamma.

Dagens föräldrar är väl uppväxta med ett annat samhälle där man från början kan förvänta sig att andra ska ta hand om ens barn så att man kan göra karriär och ägna sig åt självförverkling. Att kräva semester och att barnen skulle vara lediga under skolterminen då det inte var lov var inte heller något jag upplevde förekom då man växte upp, jag upplevde det som att skolan ansågs mycket viktig.

Mitt intryck av ungdomar är att många av dem inte är vana att ta ansvar. De är uppfostrade till konsumenter och att delta i mycket arrangerade aktiviteter. Det är en dålig förberedelse till arbetslivet, om det nu blir något arbetsliv. När ungdomsarbetslösheten strukturellt är skyhög och det är svårt att tänka vad man ska göra samtidigt som alla fått sig itutat att det är bara är på dem själva det hänger, inte konstigt om många mår dåligt och känner oro för framtiden.

Dagens splittrade verklighet när olika media har tagit över vardagslivet och människor sällan får vänja sig vid att ta det lugnt och fokusera är nog inte heller bra för den psykiska hälsan. Många stänger nog heller aldrig av sina mobiler, är uppe på nätterna och hänger på internet och annat. Dessutom har jag för mig att ungdomar har blivit mindre fysiskt aktiva. Så det finns nog många tänkbara anledningar till att ungdomar får psykiska problem som inte har med curling att göra.

Samma för yngre vuxna, många tar inget ansvar. De har fina saker men allt är på kredit. De tror de måste ha det perfekt men egentligen så slösar de mer än de har. Väldigt många unga vuxna har redan skyhöga skulder. De är verkligen uppfostrade att konsumera. Det verkar inte finnas i många av dem att vara något annat än just konsument. Egentligen väldgt tragiskt och nedvärderande. Konsumera, yta, utseende. Inget annat.

De kan vara så fast de har jobb och barn.

Problemet är väl att det finns ett krav på att ha en viss livsstil, yta och utseende. För att klara av denna så måste man då köpa på kredit. För prekariat är ingen stabil tillvaro.

Om curlade barn som åker på festival:

DN - Curlande föräldrar problem för Roskilde
PUBLICERAD 2017-06-27 00:00

Unga åker på festivalen – men allt oftare är det föräldrarna på hemmaplan som för talan när tältplatsen blir dålig eller något går fel, uppger ledningen på Roskildefestivalen för DR. Och när barnen inte hör av sig – då ringer föräldrarna festivalledningen.

Enligt Christina Bilde, talesperson på Roskildefestivalen, är det en växande trend att föräldrarna klagar på festivalen å deras barns vägnar. Allt oftare kör de också sina barn till och från festivalen och bistår med matleveranser under festivalveckan.

– Vi ser oftare än vad vi gjorde för fem tio år sedan att man som förälder försöker gå in och hjälpa sina barn och unga. Vi ser också att unga ber oss om hjälp med saker som de förr i tiden klarade själva, säger Christina Bilde till DR.

Tror att nojigt beteende är kopplat till tidsandan, inte till generationen. Både jag och andra i medelåldern har märkt att våra egna föräldrar som släppte oss fria och vilda som barn, är lika nojiga om oss som min generation är mot sina barn. Vi har blivit ett gäng trygghetsknarkare.

Inte bara glädjen ska komma så fort man trycker på en knapp (jämför Netflix med att hyra moviebox, jämför moviebox och vänta på en halvbra film som ska gå på TV om en vecka, jämför det med stockholmspremiär på biofilm och åtta månader sedan kommer filmen till ens egen stad eftersom det inte finns kopior), nä även tryggheten ska komma på samma vis. Nu ska man ringa så fort man kommer att tänka på att ringa, och det är praktiskt möjligt, innan visste man att man fick vänta på kontakt, på ett samtal från en telefonkiosk till sin hemtelefon. Struntar barnet i att svara eller telefonen är urladdad, då får föräldern panik.

Det är alltså inte bara de unga som kräver saker, att allt ska hända direkt, alla gör det. Mina egna föräldrar som är över 70, har också börjat trygghetsknarka. Innan var det vanligt att det kunde ta dagar att få tag på mig. Ibland fick man göra det brevledes och vänta på svar. Nu kräver de att jag ska svara och gör jag inte det så ska jag minsann kolla nummerpresentatören och ringa tillbaka. Jag ringer aldrig tillbaka. Tycker det är deras ansvar att helt enkelt ringa igen. Kan sluta med att de ringer till mitt syskon som också försöker kontakta mig...

Och obekvämt ska det minsann aldrig vara. Vuxna trotsåker bil som aldrig förr. Så självklart skjutsar de. Det är både trygghetsknarkandet, man har koll längre, och bekvämlighetsmissbruk. Vi har ett annat sorts liv numera. Tror inte man kan skylla på min generation, eller som man ofta gör, på millenniegenerationen.

Snacka om att denna är den mest hatade yngre generationen. Alla yngre generationer har man talat illa om, men denna måste vara värst. Det rör sig ändå om vanliga människor. Men vi vill utmåla dem som små monster som sitter fast i navelsträngen fortfarande. Det intressanta är egentligen varför vi är så sura på våra egna liv att vi måste ta ut det på denna generation. Tror det grundar sig i djup avundsjuka.

De vet redan att livet är tufft. De var vuxit upp med vetskapen om att det t ex inte finns jobb och bostäder till alla. Själv växte jag upp med tanken om att man skulle få ett jättetråkigt jobb, men jobb skulle man få, ens liv skulle bli betonggrått av det, och man skulle nog även bo i betongen, men man skulle iallafall inte bo hos mamma och pappa. Jag kan inte sätta mig in i hur det måste vara för dem, att växa upp i en värld utan hopp. Tycker tvärtom mot alla andra att de pallar trycket bra. Med tanke på hur verkligheten ser ut.

Hur ska man kunna bli självständig när trygghetsknarkandet genomsyrar hela samhället? Och där otryggheten späs på, man får det som att låta som allt är livsfarligt idag. Man blir nog mördad en dag... Och när man vet att man inte kommer kunna flytta hemifrån? Man vet att vägen ut är gymnasiet, sedan högskolan och kanske, kanske sedan kan man börja sitt liv. Runt 30 eller något...

Varför ska man ta det negativa i att bli vuxen när man inte får det positiva? Självklart brister lite i kunskapen att ta hand om sig själv, eftersom de unga ska lära sig en massa annat också. De föds faktiskt inte med kunskap om teknologi. De ska lära sig skriva på tre sätt samtidigt, för hand, på tangentbord och på mobil. De har skyhöga krav på sitt eget beteende och social kompetens. Själv var man ju aspergare utan att någon ens MÄRKTE det! För det var helt enkelt inte samma krav. De har helt enkelt fler saker att lära sig. Deras teoretiska kunnande är mycket större än mitt. Konstigt då om de inte vet hur man gör ärtsoppa från scratch?

Alla vill skylla på någon men varför? Jag minns att jag var 10 år och de berättade för oss om atombomben. Jag frågade läraren varför vi som var barn måste veta allt detta. Jo, sa han, för det blir er generation som måste ta hand om eländet och reda ut det. Det tyckte jag var orättvist. Men det är lika orättvist att vi kastat hela miljöfrågan i knät på millenniegenerationen. Det är ingen som medvetet startat allt detta. Min mormor, min mor, jag, den yngre generationen, vi är bara passagerare på den här konstiga resan.