DIProgan skrev:

kiddie skrev:

Sumpan skrev:Tror att det kan vara bra att ha i åtanke att man har AS, att det kan vara ens funktionshinder som ställer till det (alla är inte idioter och psykopater). Att tillstå för sig själv att man inte ser hela bilden och att det är ens handikapp som ställer till det (inte grannen exempelvis).

Vad jobbigt för dig att du tror att det är andras fel hela tiden. Det tror inte jag. De flesta här tror nog inte heller att de är felfria. Kanske kan du jobba med det där? Du kanske har lite narcissism uppepå aspergern som ställer till det för dig?

Det första man får lära sig som barn nästan är respekt och hänsyn och att inte vara egoistisk. Det kan man lära sig även som aspergare, finns egentligen inget som hindrar. Missar man att lära sig det som barn blir det svårare och egentligen så gäller det då bara att bita i det sura äpplet och inse att man är inte ett dugg mer speciell än andra människor. Vet att det kan vara svårt, men det är sant. Du som alla andra äter sover skiter och dör.

Får du den insikten kanske du blir lättare att ha att göra med för andra, NT OCH andra anspergare.

Nu handlade kanske detta om att ge ett troll svar på tal, jag vet inte, men jag uppfattade Sumpans inlägg som mer sympatiskt. En påminnelse istället för en lektion. Nog har jag sett aspergare som framstår väldigt egoistiska.

Det finns ett drag i autism att inte kunna se bortom sig själv. Att inte förstå sin omgivning och att andra kan känna annorlunda.

Vissa kan bli medvetna om det, andra inte.

Jag har insett att andra är annorlunda än jag, men jag förstår det inte.

Jag tror sådant kan slå lite fel. De som man skulle vilja komma åt med lite insikt kommer iallafall inte förstå, och de som redan har den insikten och som börjar bli nedbrutna, tar åt sig fast det inte är de som ska det, för de överanalyserar redan allt och är redan deppiga över hur "dåliga" de är.

Någon som fattar hur jag menar?

kiddie skrev:Jag tror sådant kan slå lite fel. De som man skulle vilja komma åt med lite insikt kommer iallafall inte förstå, och de som redan har den insikten och som börjar bli nedbrutna, tar åt sig fast det inte är de som ska det, för de överanalyserar redan allt och är redan deppiga över hur "dåliga" de är.

Någon som fattar hur jag menar?

Jag fattar. Du är jättebra på att uttrycka dig.

Fem småtips

1. Prata med hundägare. På den stigen som jag brukar jogga på så möter man ofta (väldigt ofta) lösa hundar som springer fram och är nyfikna. Sen brukar ägarna komma en bit efter och då brukar vi alltid växla några ord. Det är trevligt och gör min dag mycket ljusare.

2. Prata med grannarna. Jag brukar alltid växla några ord med grannarna. Förr var det alltid grannarna som började prata med mig, men nu förtiden tar jag själv initiativet att prata ibland.

3. Var inte rädd för att misslyckas i sociala sammanhang. Det uppstår ibland pinsamma situationer, självklart. Det är något man får lära sig leva med och det kommer hända många gånger till i ditt liv.

4. Ha en lagom dos social interaktion. Du måste återhämta dig efter att varit social. Vi med asperger har extra stort behov av asperger.

5. Känn till dina begränsningar. En del säger att deras diagnos aldrig varit ett hinder, dvs att de vägrar att se sin diagnos som ett handikapp. Det är oerhört kontraproduktivt att ha en sådan approach; det leder till förvärrad problematik. Asperger är ett handikapp som påverkar det sociala livet.

december16 skrev:1. Prata med hundägare. På den stigen som jag brukar jogga på så möter man ofta (väldigt ofta) lösa hundar som springer fram och är nyfikna. Sen brukar ägarna komma en bit efter och då brukar vi alltid växla några ord. Det är trevligt och gör min dag mycket ljusare.

2. Prata med grannarna. Jag brukar alltid växla några ord med grannarna. Förr var det alltid grannarna som började prata med mig, men nu förtiden tar jag själv initiativet att prata ibland.

Det där kan låta som goda råd, men tyvärr är det alldeles för svävande för att jag ska använda mig av det.

Jag har gjort misstaget om och om igen att bli intim med människor för snabbt. Jag är väldigt intensiv i början och lever i ett slags illusion om att man blir bästa kompisar direkt. Det tråkiga är att få människor avbryter mig när jag blir privat, utan de lyssnar nyfiket så att de kan dra fördel av den privata information jag delgett dem och i värsta fall använda emot mig. Jag brukar haja att tajmingen var fel när de själva inte anförtror sig tillbaka. Då blir det uppenbart att jag gått på för snabbt. Det är precis detta som skrämmer iväg folk för jag har precis blottat min ensamhet med all önskvärd tydlighet, vilket inte är attraktivt när man vill skapa sociala relationer.

Jag skulle gissa att det här är ett av de största problemen för folk med AS. Att oombett delge personliga/privata saker om sig själv i ett skede där man bara är ytligt bekanta. Så mitt tips när det gäller detta är att aldrig ha förväntningar på att en annan person ska fylla ensamheten och att hellre låta den andra leda vägen och härma så gott det går. Inte vara passiv, men inte heller ivrig och fordrande.

Jag tycker detta är svårt, för jag kan känna så starkt ibland att jag klickar med en annan människa på en gång och att den andre känner likadant. Det stämmer ibland, men det betyder inte att man ska släppa alla spärrar med detsamma. Min paroll har varit "Livet är här och nu, dumt att vänta medan chansen finns". Det kan vara till gagns många gånger, men i början av sociala relationer får man tänka ett varv extra

Men sen vill jag slå ett slag för hur förbannat viktigt det är att stå för den man är och att till största del se AS som en funktionsvariant snarare än funktionshinder. För visst är det så, att i många fall finns inga rätt och fel. Människor har uppskattat mina annorlunda perspektiv på saker där vissa trångsynta skulle kalla det för handikapp. T.ex. (som den här tråden behandlar) så kan jag i sociala sammanhang på ett smidigt sätt ta upp saker till ytan och säga befriande sanningar. Inte på ett klumpigt eller elakt sätt, utan faktiskt som en frisk fläkt. I en värld där smålögner lätt trasslar sig in i varandra kan sanningssägare fungera som en ventil, så länge man är konstruktiv.

Fördomen om aspergare som säger sanningar rakt ut låter såhär: "Vilken ful tröja du har". Det är absolut inte den simpla nivå jag syftar på.

Kanske lite OT, men jag tycker detta är värt att nämnas i sammanhanget.


Moderator Alien: Den efterföljande OT-diskussionen om ordet "funktionsvariant" har flyttats hit: funktionsvarierad-p1-s-nya-ord-for-funktionsnedsatta-t48681.html

TheWonderer92 skrev:Jag skulle gissa att det här är ett av de största problemen för folk med AS. Att oombett delge personliga/privata saker om sig själv i ett skede där man bara är ytligt bekanta. Så mitt tips när det gäller detta är att aldrig ha förväntningar på att en annan person ska fylla ensamheten och att hellre låta den andra leda vägen och härma så gott det går. Inte vara passiv, men inte heller ivrig och fordrande.

Personlig ville jeg ikke skremmes bort av det i starten av et vennskap, selv om jeg vanligvis ikke innleder vennskap på denne måten selv.

Likevel er jeg enig, og tror (også) at mange ville mislike det. Jeg mener det er risikabelt å gå rett inn i en dyp relasjon/vennskap, fordi folk blir skremt om man hopper over "formaliteter". Jeg tror videre at enda flere vil skremmes av intensitet. Ja, rett og slett bli redd.

Jeg tror ikke det er umulig å treffe noen som takler dette. Noen ytterst få ganger blir det kanskje satt pris på, men det er nok veldig usannsynlig. Derfor er det vel, med noen ytterst få unntak, ikke å anbefale.

kiddie skrev:Min lösning är att hitta kompisar som man kan vara ärlig med. Då löser sig det mesta. Vad gäller ytliga relationer som man måste ha så har jag inte speciellt stora problem med dem såvida den andra personen inte är i maktposition. Jag grejar inte folk som missbrukar sin makt om de nu gör det.

Klokt skrivet av dig!

december16 skrev:3. Var inte rädd för att misslyckas i sociala sammanhang. Det uppstår ibland pinsamma situationer, självklart. Det är något man får lära sig leva med och det kommer hända många gånger till i ditt liv.

5. Känn till dina begränsningar. En del säger att deras diagnos aldrig varit ett hinder, dvs att de vägrar att se sin diagnos som ett handikapp. Det är oerhört kontraproduktivt att ha en sådan approach; det leder till förvärrad problematik. Asperger är ett handikapp som påverkar det sociala livet.

Jag är rätt bra på 3. Skyller på ADD och på att jag haft en förmåga att liksom leka med sociala regler. Vilket har lett till både ofrivilliga och frivilliga övertramp. Har nog lärt mig mycket av det sociala just pga konstiga misstag jag gjort av bara farten.

Att känna sina begränsningar borde man lära sig vare sig man har ett syndrom eller inte. Så egentligen behöver man inte säga att det är ett hinder, och om man anser det är ett hinder så man behöver anpassning så kan det ändå få samma slutresultat. Alla har begränsningar. Alla har olika ork, olika stark koncentration, olika tålamod. Vare sig man ser asperger som ett handikapp eller inte så behöver man göra anpassningar efter sig själv. Det är så insiktsfulla och "friska" människor ser det, att vissa saker tär mer än andra, vissa situationer är jobbigare än andra. Alla har nytta av att känna sig själv.

En sak som jag känner är viktig som folk ofta gör mot mig så jag försöker inte göra så mot andra. Säger de nej till vadsomhelst så försöker jag inte övertala dem. Jag vet själv hur jobbigt det är. Som "Ta mer mat" och man säger att man är jättemätt och de trugar massa gånger. Truga en gång är väl OK, särskilt i den äldre generationen. Eller om någon frågar om man ska med ut och man inte vill det så fortsätter de tjata. Gör inte så!

En sak som jag är jättedålig på är att komma ihåg vad folk heter. Jag brukar tycka att det är viktigare att veta än att vara artig och då inte fråga eftersom de redan presenterat sig. Men sa de som man brukar i början vad de heter och sedan pratar de massor, så är det OK efteråt att igen fråga efter deras namn. De flesta tar inte illa upp och förstår att man glömmer. Man får en massa information efter namnet och då är det lätt att namnet faller bort. Men när de slutat prata om man frågar, då är det mera läge att repetera namnet i huvudet och försöka komma ihåg det.

En sak jag tyvärr fick lära mig den hårda vägen är att inte försöka tvinga fram t ex vänskap. Det går inte och blir lätt fel. Och om det verkar gå så är det inte för att man försökte tvinga det, utan för att den andra personen valde det, vilket de förmodligen hade gjort i vilket fall. Det måste få växa fram naturligt.

Jag har alltid haft svårt att få vänner att stanna kvar. Jag tror att jag haft en "pjäs" som jag spelade upp och när den tar slut vet jag inte hur man gör. Jag tror att andra känner att av att det är något som inte stämmer.

Fourier skrev:En sak jag tyvärr fick lära mig den hårda vägen är att inte försöka tvinga fram t ex vänskap. Det går inte och blir lätt fel. Och om det verkar gå så är det inte för att man försökte tvinga det, utan för att den andra personen valde det, vilket de förmodligen hade gjort i vilket fall. Det måste få växa fram naturligt.

Jeg tror, det som gjør dette så vanskelig er... Det du sier er helt riktig. Men, det er også helt feil. Hvorfor? Fordi folk er forskjellige. Det er også avhengig av hva du mener med tvinge fram. Man kan definitivt ikke ha et vennskap hvor ikke begge parter ønsker vennskapet. Det er ikke vennskap.

Da jeg var ensom, ung, sjenert og usikker, hvor glad ville jeg ikke blitt dersom noen våget å insisterte på et vennskap med meg? Jeg ville blitt kjempeglad! Hoppende glad! Og tro meg, tydelig hadde ikke vært tydelig nok. Nå er det ikke slik lenger, for jeg er hverken ensom, like ung eller usikker. Samtidig, jeg ville jo ikke engang den gang ønsket vennskap med noen jeg ikke likte godt.

Så, ingen forsøkte tvinge fram et vennskap med meg den gang jeg ikke hadde venner. Det var veldig trist, det kan jeg fortelle. Jeg visste ikke at man måtte ta kontakt med andre for å få venner. Hvordan skulle jeg kunne vite det? Jeg stod der og ventet på at noen skulle insistere. Men de gjorde aldri det.

Greia er at folk er forskjellig. Så hvordan skal man egentlig vite hva som er riktig? Veldig vanskelig, og jeg har ingen fasit.

Batte skrev:

Fourier skrev:En sak jag tyvärr fick lära mig den hårda vägen är att inte försöka tvinga fram t ex vänskap. Det går inte och blir lätt fel. Och om det verkar gå så är det inte för att man försökte tvinga det, utan för att den andra personen valde det, vilket de förmodligen hade gjort i vilket fall. Det måste få växa fram naturligt.

Jeg tror, det som gjør dette så vanskelig er... Det du sier er helt riktig. Men, det er også helt feil. Hvorfor? Fordi folk er forskjellige. Det er også avhengig av hva du mener med tvinge fram. Man kan definitivt ikke ha et vennskap hvor ikke begge parter ønsker vennskapet. Det er ikke vennskap.

Da jeg var ensom, ung, sjenert og usikker, hvor glad ville jeg ikke blitt dersom noen våget å insisterte på et vennskap med meg? Jeg ville blitt kjempeglad! Hoppende glad! Og tro meg, tydelig hadde ikke vært tydelig nok. Nå er det ikke slik lenger, for jeg er hverken ensom, like ung eller usikker. Samtidig, jeg ville jo ikke engang den gang ønsket vennskap med noen jeg ikke likte godt.

Så, ingen forsøkte tvinge fram et vennskap med meg den gang jeg ikke hadde venner. Det var veldig trist, det kan jeg fortelle. Jeg visste ikke at man måtte ta kontakt med andre for å få venner. Hvordan skulle jeg kunne vite det? Jeg stod der og ventet på at noen skulle insistere. Men de gjorde aldri det.

Greia er at folk er forskjellig. Så hvordan skal man egentlig vite hva som er riktig? Veldig vanskelig, og jeg har ingen fasit.

Jag menade det inte som "försök inte", ursäkta om det lät som det. Snarare är det en motreaktion på ett beteende jag haft som skapade en massa problem. Min version av att försöka bilda sociala relationer brukade vara som att ta en slägga och försöka banka in en fyrkant i ett cirkelformat hål, vilket inte funkade så bra. "Tvinga fram" var kanske fel sätt att uttrycka sig, jag var bara lite för inriktad på vad jag ville och hade svårt att förstå deras signaler om vad de ville (menade självklart inte att jag bokstavligen tvingade någon). Vad jag sa i inlägget är egentligen ett sätt att säga till mig själv att slappna av, att jag inte behöver ge 1000% för att få kontakt. Det jag säger är i princip "slappna av, prata och umgås och se var ni hamnar" snarare än "försök inte". Och det funkar bättre nu, är inte lika stressad som jag brukade vara och de sociala kontakter jag tar funkar bättre .

Fourier skrev:

Batte skrev:

Fourier skrev:En sak jag tyvärr fick lära mig den hårda vägen är att inte försöka tvinga fram t ex vänskap. Det går inte och blir lätt fel. Och om det verkar gå så är det inte för att man försökte tvinga det, utan för att den andra personen valde det, vilket de förmodligen hade gjort i vilket fall. Det måste få växa fram naturligt.

Jeg tror, det som gjør dette så vanskelig er... Det du sier er helt riktig. Men, det er også helt feil. Hvorfor? Fordi folk er forskjellige. Det er også avhengig av hva du mener med tvinge fram. Man kan definitivt ikke ha et vennskap hvor ikke begge parter ønsker vennskapet. Det er ikke vennskap.

Da jeg var ensom, ung, sjenert og usikker, hvor glad ville jeg ikke blitt dersom noen våget å insisterte på et vennskap med meg? Jeg ville blitt kjempeglad! Hoppende glad! Og tro meg, tydelig hadde ikke vært tydelig nok. Nå er det ikke slik lenger, for jeg er hverken ensom, like ung eller usikker. Samtidig, jeg ville jo ikke engang den gang ønsket vennskap med noen jeg ikke likte godt.

Så, ingen forsøkte tvinge fram et vennskap med meg den gang jeg ikke hadde venner. Det var veldig trist, det kan jeg fortelle. Jeg visste ikke at man måtte ta kontakt med andre for å få venner. Hvordan skulle jeg kunne vite det? Jeg stod der og ventet på at noen skulle insistere. Men de gjorde aldri det.

Greia er at folk er forskjellig. Så hvordan skal man egentlig vite hva som er riktig? Veldig vanskelig, og jeg har ingen fasit.

Jag menade det inte som "försök inte", ursäkta om det lät som det. Snarare är det en motreaktion på ett beteende jag haft som skapade en massa problem. Min version av att försöka bilda sociala relationer brukade vara som att ta en slägga och försöka banka in en fyrkant i ett cirkelformat hål, vilket inte funkade så bra. "Tvinga fram" var kanske fel sätt att uttrycka sig, jag var bara lite för inriktad på vad jag ville och hade svårt att förstå deras signaler om vad de ville (menade självklart inte att jag bokstavligen tvingade någon). Vad jag sa i inlägget är egentligen ett sätt att säga till mig själv att slappna av, att jag inte behöver ge 1000% för att få kontakt. Det jag säger är i princip "slappna av, prata och umgås och se var ni hamnar" snarare än "försök inte". Och det funkar bättre nu, är inte lika stressad som jag brukade vara och de sociala kontakter jag tar funkar bättre .

Du har ikke noe å beklage, jeg ville bare trekke fram et annet perspektiv. Poenget var at å forsøke igjen og igjen (være veldig tydelig) er ikke det samme som å forsøke tvinge fram.

Ja, jeg forstår nok hva du mener og det virker gjennomtenkt og fornuftig. Du har også helt rett i at man ikke kan tvinge noen til å være venner dersom det ikke passer for dem. Passer det ikke, så passer det ikke, og ingen burde klandres for det. Da nytter det heller ikke å tvinge det fram, selv om man selv ønsker det annerledes.

TheWonderer92 skrev:Människor har uppskattat mina annorlunda perspektiv på saker där vissa trångsynta skulle kalla det för handikapp. T.ex. (som den här tråden behandlar) så kan jag i sociala sammanhang på ett smidigt sätt ta upp saker till ytan och säga befriande sanningar. Inte på ett klumpigt eller elakt sätt, utan faktiskt som en frisk fläkt. I en värld där smålögner lätt trasslar sig in i varandra kan sanningssägare fungera som en ventil, så länge man är konstruktiv.

Ja, det där känner jag igen mig i, den där rollen har jag ofta fyllt, och fått uppskattning för. Jag är den som är "modig" och säger det där som "ingen annan vågar" säga på föräldramöten och föreningsmöten och i andra sammanhang. Men för mig är det så självklart att säga det jag tycker? För jag fattar inte att man inte ska göra det Och efteråt kommer de andra och tackar mig för att jag sade det där som de tänkte men inte vågade säga.

Oftast tycker folk att jag är lätt excentriskt charmig. Men sen rätt vad det är säger nåt jag helt uppåt väggarna som tydligen bara jag tycker är kul, men det förstår jag inte förrän det är för sent...

hattifnatt skrev:Men för mig är det så självklart att säga det jag tycker? För jag fattar inte att man inte ska göra det

Vet du varför du tycker som du tycker då? Jag brukar mest hålla käft. För om jag säger vad jag tycker så vill folk veta varför jag tycker som jag gör. Och det kan jag oftast inte förklara. Och då blir jag oftast överkörd. Oavsett om jag har rätt eller fel.

truthseeker skrev:

hattifnatt skrev:Men för mig är det så självklart att säga det jag tycker? För jag fattar inte att man inte ska göra det

Vet du varför du tycker som du tycker då? Jag brukar mest hålla käft. För om jag säger vad jag tycker så vill folk veta varför jag tycker som jag gör. Och det kan jag oftast inte förklara. Och då blir jag oftast överkörd. Oavsett om jag har rätt eller fel.

Det beror så klart på vilken sorts "tycker" man pratar om, och vad det är för sammanhang. Det är inte så lätt om man blir ifrågasatt, då kan jag få panik i huvudet och inte komma ihåg vad jag tycker! Och då är det absolut enklast att vara tyst, kanske till och med nödvändigt för att orka vara kvar.

Får försöka komma på ett exempel på vad jag menar - jo, när mitt fjärde (!) barn gick i första klass och jag för fjärde (!) gången satt på föräldramöte och fick höra personalen lägga pannorna i djupa veck och berätta att de upplevde att det var så stora problem i klassen och att barnen använde så mycket våld, och att de aldrig varit med om någon bråkigare klass ...

... så sade jag ifrån att det var fjärde gången jag hörde samma sak, och om jag inte hade fel så var det väl pojkarna och inte flickorna de pratade om? Och att jag kunde sätta några spänn på att de till vårterminen skulle berätta att allt nu var mycket lugnare. För det blev det alltid. När alla lärt känna varandra och inte "behövde" bråka längre.

Och efteråt kom det andra föräldrar och tackade mig för att jag sagt det där de inte vågade säga.

Men i det läget hade jag ett övertag, eftersom lärarna inte kunde säga så mycket efter det. Svårt att säga "nej, det har du inte alls varit med om".

... eller som att spontant säga "gud vilken tråkig film" om nåt som alla "ska" tycka är bra, och så visar det sig att det var faktiskt fler som tyckte att den var tråkig men inte vågade säga det Men där är det mer min grundmurade oppositionslusta, om man *ska* tycka att något är bra, som jag misstänker att de andra inte är så himla förtjusta i egentligen, så kan jag inte motstå att säga vad jag tycker.

Då har man å andra sidan genast gjort sig osams med alla som tyckte att det var en superbra film. Vilket kanske gör att mitt inlägg passar bättre under rubriken "Blandade småtips för ett sämre socialt liv"

Flia skrev:Jag har insett att andra är annorlunda än jag, men jag förstår det inte.

Så bra sagt! Precis så känner jag med.

Men med den insikten tror jag att man i alla fall är ett steg närmare "ett bättre socialt liv som Aspergare"

Dersom man observerer for å innhente nyttig eller interessant informasjon kan man (være eller) oppfattes som skremmende og/eller stalker. (Dersom ens adferd analyseres opp mot normer.)

Man skal kun vise at man har (personlig) informasjon som aktivt er kommunisert til en, selv om en person er interessant. Dette betyr blant annet at:

• Man skal ikke gjøre research om en person, en persons familie og privatliv eller arbeidsliv på andre måter enn direkte kommunikasjon.
• Man kan stille spørsmål til mennesker man fatter interesse for, men spørsmålene bør normalt ikke være intime og ikke bygge på informasjon man ikke direkte har fått.
• Det er ikke lov å observere hva andre mennesker gjør for å innhente nyttig informasjon, med mindre man på forhånd har snakket om dette.
• Informasjon man snapper opp fordi den ikke er skjult skal ikke benyttes, med mindre den er aktivt kommunisert til en.
• Man bør ikke stille spørsmål for å avkrefte eller bekrefte at man har snappet opp informasjon om en person.
• Man bør ikke stille spørsmål for å avkrefte eller bekrefte hypoteser basert på informasjon man ikke har fått i kommunikasjon.
• Dersom informasjon om en person er aktivt delt men ikke tiltenkt deg, er du ikke pliktet til å skjule at du har informasjonen. Derimot skal du gi den liten ettertanke og i liten grad bygge dine sluttsatser og kommunikasjon på den.
• Man skal ikke oppsøke eller finne en interessant person uten at det er avtalt eller invitert/gitt klarsignal til dette. Dette gjelder både direkte kommunikasjon og passiv observasjon.
• Man skal bare oppsøke personer man har interesse av på de steder de har sagt man kan oppsøke dem på.
• Man bør kun benytte kommunikasjonskaneler som er klarert ved direkte invitasjon, akseptert invitasjon eller en tydelig aksept for at en person med din hensikt kan benytte kommunikasjonskanalen.

Dette gjelder bare personer som følger normer om dette, og det finnes hyggelige unntak. Dersom man likevel gjør noen av punktene ovenfor for å klare seg bedre sosialt, bør man ikke tilkjennegi at man gjør dette. Verken ved kroppsspråk, direkte kommunikasjon eller åpenbar bruk av informasjon man ikke direkte har fått.

Dersom man har blitt omtalt som direkte og er usikker på hva som er akseptabelt å si.

Før du sier det du er usikker på, spør deg selv om du kan tilføre noe:

• Er det vennlig? (Vil ordene løfte eller glede involverte, og ikke oppfattes som kritikk?)
• Er det sant? (Er du sikker på at det du sier er riktig og ikke bare et rykte eller en destruktiv mening?)
• Er det nødvendig/hjelpsomt? (Kan de positive mulighetene/konsekvensene veie opp for risikoene sannheten skaper?)

Svarer du nei på alle skal du tie. Svarer du ja på alle skal du snakke. Svarer du ja på to stk. bør du snakke. Svarer du ja på nr. 1 eller 3 bør du snakke. Dersom det er sant men hverken vennlig eller nødvendig bør du ikke si noe.

Edit: Dersom det er direkte, nødvendig/hjelpsomt og sant vil mange bli sinte dersom de ikke oppfatter det som vennlig. Det gjør det ikke mindre viktig, men sinnet kan gjøre at det likevel ikke er hjelpsomt. Dette bør man ta i betraktning.

Dersom man må eller vil være med på noe sosialt, men ikke er sikker på om man har overskudd til å gjennomføre.

Det er akseptabelt å avlyse eller avslutte tidlig/plutselig hvis man ikke er i form. Dette gjelder både dersom overskuddet ikke er stort nok eller om man kan bli dårlig i etterkant.

Man bør da på forhånd snakke med den/de man forholder seg til i forbindelse med den sosiale situasjonen. Man sier ikke uoppfordret hva andre gjør "feil", med mindre de gjør noe urimelig. Isteden sier man bare at formen er dårlig og hvor mye man tross det planlegger å være med på. Dersom den aktuelle personen forstår ens behov kan man eventuelt gi flere detaljer.

For å ikke utelukkes senere kan det være lurt å takke ja dersom man kanskje kan delta. En kan likevel på forhånd snakke med den man skal treffe. Da kan man si at man ønsker å delta, men at man kanskje må trekke seg eller dra hjem tidlig på grunn av formen.