Det främsta nackdelen är att det finns risk för att du då har gjort ett antal livsval som inte har varit anpassade efter dina förutsättningar eller begränsningar som aspergern kan tänkas medföra. Fast o andra sidan är det väl bättre sent än aldrig att man får reda på sin diagnos någon gång. Man har ju ändå möjlighet att göra nya livsval som förhoppningsvis är klokare än de tidigare efter att diagnosen har satts (även om denna fråga är högst individuell).

En del tänker nog "det var det jag visste, det är knäppskalle!!", om man berättar. Andra i ens närhet kan få lite mer förståelse för alla tillkortakommanden och kan dom inte det så är dom inte värt att umgås med, sådana själ bara energi...

Jag är 37 och ska just börja min utredning. Har första mötet med psykiatrin på onsdag lite nervös...vet inte alls va de kommer fråga. Tänk om jag glömmer ngt viktigt!

Har funderat mkt på för- och nackdelar men landar nog ändå i att...finns det minsta hjälp att få för att få ordning på de (väl dolda) delar i mitt liv som idag är extremt dysfunktionellt så måste jag försöka få den hjälpen. Och det får man bara med en diagnos. I övrigt kommer jag inte berätta för ngn om min diagnos, förutom ev framtida partner.

Det absolut läskigaste nu är om det visar sig det inte är ngn diagnos, att jag bara är...konstig? Lat? Det är det värsta jag oroar mig för just nu.,

Appollo30 skrev:Det främsta nackdelen är att det finns risk för att du då har gjort ett antal livsval som inte har varit anpassade efter dina förutsättningar eller begränsningar som aspergern kan tänkas medföra. Fast o andra sidan är det väl bättre sent än aldrig att man får reda på sin diagnos någon gång. Man har ju ändå möjlighet att göra nya livsval som förhoppningsvis är klokare än de tidigare efter att diagnosen har satts (även om denna fråga är högst individuell).

Tack, kunde inte ha formulerat det bättre själv

Appollo30 skrev:Det främsta nackdelen är att det finns risk för att du då har gjort ett antal livsval som inte har varit anpassade efter dina förutsättningar eller begränsningar som aspergern kan tänkas medföra. Fast o andra sidan är det väl bättre sent än aldrig att man får reda på sin diagnos någon gång. Man har ju ändå möjlighet att göra nya livsval som förhoppningsvis är klokare än de tidigare efter att diagnosen har satts (även om denna fråga är högst individuell).

Om man har läst kriterierna och känner att det överensstämmer med ens person, kan man ju nästan själv dra den slutsatsen att man nog är bra nära något inom spektrat. Då behöver man kanske inte genomlida stigmatiseringen det kan innebära för en del när man genomgår en utredning. Jag menar att med kunskap av sina tillkortakommanden, kan man nog själv göra bättre val om man inser hur man känner sig, utan att behöva ett utlåtande från ett team på någon PV-mottagning...

Ännu en tråd som tar upp frågeställningen:

diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html

Edit: En till nackdelar-med-en-diagnos-t12848.html

antonius skrev:

Appollo30 skrev:Det främsta nackdelen är att det finns risk för att du då har gjort ett antal livsval som inte har varit anpassade efter dina förutsättningar eller begränsningar som aspergern kan tänkas medföra. Fast o andra sidan är det väl bättre sent än aldrig att man får reda på sin diagnos någon gång. Man har ju ändå möjlighet att göra nya livsval som förhoppningsvis är klokare än de tidigare efter att diagnosen har satts (även om denna fråga är högst individuell).

Om man har läst kriterierna och känner att det överensstämmer med ens person, kan man ju nästan själv dra den slutsatsen att man nog är bra nära något inom spektrat. Då behöver man kanske inte genomlida stigmatiseringen det kan innebära för en del när man genomgår en utredning. Jag menar att med kunskap av sina tillkortakommanden, kan man nog själv göra bättre val om man inser hur man känner sig, utan att behöva ett utlåtande från ett team på någon PV-mottagning...

Varför skulle det innebära en stigmatisering om man gör en utredning? Man bestämmer ju själv om man talar om för någon att man har den diagnosen. Visserligen, jag håller med om att det är en skillnad för en själv, och man kan inte heller med gott samvete "förtiga" diagnosen om man tror att det kan vara relevant. Dvs. om jag börjar ett nytt jobb, så vet jag nu att jag har AS. Jag skulle inte tala om det för arbetsgivaren, men det känns ju att det är något man förtiger. Samma sak kan gälla en ny partner eller nya vänner.

Toblerone skrev:Varför skulle det innebära en stigmatisering om man gör en utredning?

För många känns det som ett intrång i den personliga integriteten, man känner sig avklädd och utlämnad. Så min amatörmässiga rekommendation är att bara gå igenom det om man verkligen har stora problem, för mig var det kanske inte så stor sak utan bekräftade bara saker, men man ska nog avväga för och nackdelar och som jag skrev tidigare, kan man ju ganska enkelt se själv om hela ens liv passar in på AS kriterierna. Vill man sen gå vidare och få det bekräftat på papper kan man göra det, om man tycker att det behövs för att gå vidare med livet...

antonius skrev:

Toblerone skrev:Varför skulle det innebära en stigmatisering om man gör en utredning?

För många känns det som ett intrång i den personliga integriteten, man känner sig avklädd och utlämnad. Så min amatörmässiga rekommendation är att bara gå igenom det om man verkligen har stora problem, för mig var det kanske inte så stor sak utan bekräftade bara saker, men man ska nog avväga för och nackdelar och som jag skrev tidigare, kan man ju ganska enkelt se själv om hela ens liv passar in på AS kriterierna. Vill man sen gå vidare och få det bekräftat på papper kan man göra det, om man tycker att det behövs för att gå vidare med livet...

"Stora problem". I många fall går det långt. Ofta måste mycket till. Livet innan utredning brukar behöva bli till kaos. Isolering, vräkning, att inte kunna sköta jobb/praktik, inte kunna ta hand om sig själv, sina barn, vardagssysslor osv Självmordsförsök förkommer innan utredningar. Ibland dödsfall. Innan någon NP-utredning görs får många lite olika psykiatriska diagnoser. Många behandlas felaktigt i många år innan någon förstår att det är en NP-diagnos som kan förklara mycket eller en del av symptomen (även om inte tex AST och/eller AD(H)D utesluter att man har diverse psykiatriska tilläggsdiagnoser, det är vanligt).

Jag skulle nog kika på diagnoskriterierna innan jag sökte utredning men inte ta dom på så stort allvar. Dessa "stora problem" - som kan vara konsekvenserna av en NPF - kan man ha utan att man själv kan tolka och se hur en själv och ens liv skulle passa in i diagnoskriterierna. Gäller speciellt flickor och kvinnor.

Som jag ser det finns det endast fördelar med att veta om att man har asperger och acceptera diagnosen oavsett när man får reda på det (bättre sent än aldrig). Jag menar att man genom att bättre begripa hur man fungerar samt veta varför som man fungerar som man gör bidrar till att man fattar klokare beslut (både små som stora) och att man accepterar sig själv bättre då samt förstår ens problem bättre. Enligt Attwood (2008) så är det också en klar fördel med att inte förtiga eller inte låtsas om sin diagnos. Hans erfarenheter från sin yrkesprofession är att det är en klar framgångsfaktor för aspergare att inte förtiga sin diagnos för sig själv.

För egen del tog det lång tid innan jag var mogen för att låtas utredas trots att vårdgivare under lång tid insisterat på det. När jag till sist kraschade så gav jag till sist efter och lät mig utredas.

Avslutningsvis så anser jag att man bör vara försiktig med att försöka diagnostisera sig själv. De gånger jag har försökt så har jag misslyckats.

TORatANDET skrev:Om man behöver en formell diagnos för sin försörjning,
eller för att man måste få LSS-insatser (för lågfungerande),
finns det skäl att söka utredning.

Men för andra vuxna tycker jag det ibland räcker att de själva läser, skriver och utforskar asperger - utan psykiatrins medverkan.

Jag har en anorlunda uppfattning om detta! Slösade bort många år på depression med mera och la skuld på mig själv att jag inte var som jag skulle vara. Alltid varit i umgängen med mycket krav om att man ska vara si och så för att duga. Alltid haft extremt höga krav på mig själv... krav som var svåra för någon utan diagnos. Bröt ner mig själv för att jag aldrig lyckades och om jag lyckades blev jag arg för att kag fick anstränga mig trippelt än min omgivning för samma resultat.

Fick min diagnos när jag var 21 och det var lättande. Då hade jag på papper att jag verken KAN eller SKA jämföra mig och klara saker på samma sätt som marijoteten. Har extremt svårt att ta in detta fortdarande. Men utan min diagnos hade jag aldrig accepterat mina begränsningar eller förstått att jag måste prioritera i mitt liv.

Jag börjar acceptera mig. Att jag kanske inte kan jobba 110%, träna 5 gånger i veckan och orka med nöjen osv på helgerna som många i min omgivning gör. Utan en diagnos på papper hade jag antagligen pressat mig själv Till en livslång depression och utbrändhet. Hade jag fått diagnosen tidigare hade jag kunnat få hjälp i skolan och sluppit offra flera år av min tonår åt depression och ätstörning.

Tror det är det mest värdefulla med att få det på papper.. Inte pappret i sig utan ett lugn att börja acceptera sig själv och gå förståelse från omgivningen annars drunknar man i att ständigt få kritik från sig själv och omgivningen att man inte gör tillräckligt.

TORatANDET skrev:Om man behöver en formell diagnos för sin försörjning,
eller för att man måste få LSS-insatser (för lågfungerande),
finns det skäl att söka utredning.

Hur pass vanligt är det att personer med AS har ett IQ under 70? Har för mig att det är ytterst ovanligt.

Här finns en förklaring till vad högfungerande betyder.

Högfungerande autism är inte någon definierad diagnos utan högfungerande är endast en specifikation av personens begåvningsnivå.

http://habilitering.se/autismforum/om-d ... rs-syndrom

Här står det om att vissa med AS har lätt utvecklingsstörning.

IQ hos personer med Aspergers syndrom kan i undantagsfall ligga på nivå av lätt utvecklingsstörning. I diagnoskriterierna står det att den kognitiva utvecklingen ska vara normal under de tre första levnadsåren. Det finns barn med diagnosen Aspergers syndrom som verkar ha haft en normal kognitiv utveckling under de första åren, men som ändå har en lätt utvecklingsstörning i skolåldern.

Appollo30 skrev:Som jag ser det finns det endast fördelar med att veta om att man har asperger och acceptera diagnosen oavsett när man får reda på det (bättre sent än aldrig). Jag menar att man genom att bättre begripa hur man fungerar samt veta varför som man fungerar som man gör bidrar till att man fattar klokare beslut (både små som stora) och att man accepterar sig själv bättre då samt förstår ens problem bättre. Enligt Attwood (2008) så är det också en klar fördel med att inte förtiga eller inte låtsas om sin diagnos. Hans erfarenheter från sin yrkesprofession är att det är en klar framgångsfaktor för aspergare att inte förtiga sin diagnos för sig själv.

För egen del tog det lång tid innan jag var mogen för att låtas utredas trots att vårdgivare under lång tid insisterat på det. När jag till sist kraschade så gav jag till sist efter och lät mig utredas.

Avslutningsvis så anser jag att man bör vara försiktig med att försöka diagnostisera sig själv. De gånger jag har försökt så har jag misslyckats.

En diagnose betyr vel vanligvis at man dokumenterer en tilstand. Har man ikke behov for dokumentasjon, er det neppe grunn til å innhente dokumentasjon.

Finnes ikke relevante tiltak, kan ikke dokumentasjonen brukes til stort.

En diagnose endrer ikke hvem man er, og den er totalt likegyldig for om man har eller ikke har en tilstand. Det er kun ord på et papir. 

Selvsagt er det ikke bra om man feilaktig selvdiagnoserer seg med AS dersom man har en psykisk sykdom som krever behandling. Men man kan selvsagt ha AS og kjenne seg selv uten at det står på et papir.

Jag skulle personligen säga att det är bättre sent än aldrig med diagnos. Jag fick diagnosen Asperger nu under våren, och ÄNTLIGEN har jag nu papper på varför jag har fått lov att jobba så otroligt hårt i många år för att försöka få till ett fungerande arbetsliv. Nu har jag svart på vitt på att det kanske inte är meningen att jag ska få det att funka - åtminstone inte på samma sätt som för NT-människor (jag har lagt ner minst tre gånger mer energi än vad de verkar göra på att få arbete och livet i övrigt att funka).

Och nu är det helt plötsligt inte något problem med att få till en neuropsykiatrisk utredning av min dotter, vilket jag ser som väldigt positivt, att hon får en utredning INNAN hon börjar skolan. Får hon en diagnos finns förhoppningsvis förutsättningar för att hon ska kunna få en bättre skolgång än undertecknad (inte för att jag någonsin har haft svårt för att plugga, men på den sociala biten var man ju helt körd, och det hade konsekvenser). (Och om hon får en diagnos och skolan inte vill ta hänsyn till det är det undertecknad som kommer ligga på som en igel för att ändra på den saken. Man ska inte behöva ha en skolgång som min, det bara är så.)

Absolut bättre sent än aldrig! Jag håller med.
Fick själv diagnos vid 63 års ålder. Och äntligen en förklaring till varför jag är som jag är.
Nu jobbar jag på med att sluta jämföra mig med mina "normala" vänner. Och på att acceptera att jag aldrig kommer att orka vara lika social hur mycket jag än "tränar" ...

Och jag glömde det viktigaste: att tillåta mig själv att säja NEJ till saker.

Jag var 52 när jag fick första diagnosen, ADHD. Sen kom Asperger efteråt, som inte ens är en genomförd utredning (ett konstaterande av en psykolog som kände mig väl).

ÄNTLIGEN vet jag var ångesten kommer från, och har verktyg att undvika rätt situationer.

För- och nackdelar med att få diagnosen som vuxen jämfört med att få den som barn ... eller att inte få den alls?

Jag önskar jag hade fått den tidigare.

Om man har haft så stora problem så att det krävt diagnos så borde man ha fått sin diagnos som barn. Jag ser ingen nödvändighet med att diagnosticera vuxna.

Många barns problem fångas inte upp.

Att någon inte ser något, är inte samma sak som att detta något inte finns ...

Har man haft mycket svårigheter som jag haft så blir hela livet ett långdraget trauma och det verkar i de flesta fall inte leda till någon hjälp heller.
Jag behövde inte stå i långa köer för att komma till utredning och det var inte för att psykiatrin var extra snälla utan för jag hade haft kontakt med psykiatrin i så många år utan att behandlingarna uppnått något resultat.
Jag fick ADHD omgående och asperger med utan tvekan, därefter fokuserades behandlingen på depression och ångest vilka ofta hänger med ett liv i kaos.

Jag ser ingen fördel med att ge sena diagnoser, de fall som uppmärksammas ska följas upp av någon vuxen, det är barnet som få betala priset.
En vuxen människa känner oftast själv om en utredning för egen del är nödvändig och då ska man söka en sådan absolut. Tveka inte.

Enda fördelen jag fått av att bli diagnosticerad i vuxen ålder är stödåtgärder hos arbetsförmedlingen.

yumxi skrev:Enda fördelen jag fått av att bli diagnosticerad i vuxen ålder är stödåtgärder hos arbetsförmedlingen.

Brukar inte de flesta med as få någon stödåtgärd när det gäller arbete?
Eller du kanske menar att du kanske blivit helt utan stöd om diagnosen aldrig blivit satt?

Vad jag känner till så får många praktikplatser och lärlingsutbildningar i kombination med aktivitetsersättning, förmodligen för skolgången blivit förlängd i vissa fall eller på grund av psykisk ohälsa.
Så jag håller fast vid att de som behöver stöd ska få diagnos tidigt och inte släppas från samhällets stöd förrän man själv tycker att läget är under kontroll.
Hade jag inte fått diagnos så hade jag ändå fastnat i rullarna på olika sätt och förmodligen blivit skickat till läkare ändå.

sussi83 skrev:

yumxi skrev:Enda fördelen jag fått av att bli diagnosticerad i vuxen ålder är stödåtgärder hos arbetsförmedlingen.

Eller du kanske menar att du kanske blivit helt utan stöd om diagnosen aldrig blivit satt?

Precis, det var så jag menade.

sussi83 skrev:
Vad jag känner till så får många praktikplatser och lärlingsutbildningar i kombination med aktivitetsersättning, förmodligen för skolgången blivit förlängd i vissa fall eller på grund av psykisk ohälsa.
Så jag håller fast vid att de som behöver stöd ska få diagnos tidigt och inte släppas från samhällets stöd förrän man själv tycker att läget är under kontroll.
Hade jag inte fått diagnos så hade jag ändå fastnat i rullarna på olika sätt och förmodligen blivit skickat till läkare ändå.

I mitt fall så märktes inte diagnosen i skolan så det var ingen som reagerade på något. Det var senare när jag gick ut gymnasiet och skulle ut i arbetslivet som problemen uppdagades, dock bara jag själv som kände att något var fel. Jag fick mitt första jobb och det hela ledde till att jag blev utbränd, är säker på att det inte skulle hänt om jag hade fått diagnosen tidigare och vetat om mina egna begränsingar.
Ville mest poängtera med detta att det inte alltid är så självklart att en blir diagnosticerad tidigt i livet trots av problemen finns där men kanske inte syns i skolmiljö.