Hej!

Jag är en "vuxen" kvinna (30+) som har fått tid för aspergerutredning och jag är väldigt nervös. Jag har några funderingar som kanske någon som har genomgått utredning i vuxen ålder kan svara på. Jag är tacksam för alla svar, förstår om man inte orkar/kan svara på alla frågor.

1. Jag kommer nog att ta med mig någon av mina föräldrar vid besöket för anhörigintervjun. Vad väger tyngst? Min egen berättelse/upplevelse eller en förälders berättelse/upplevelse? Jag tänker framför allt på hur vi har upplevt min barndom, men även hur vi upplever att jag fungerar i dag, vilka svårigheter jag har och så vidare.

2. Vilka tester har ni fått göra? Har utredaren sagt till er exempelvis "Nu ska du göra ett test som heter WAIS", eller har ni inte fått veta vad testet heter och exakt vad de undersöker genom testet? Har ni fått göra testerna i pappersform eller på dator?

3. Har ni fått göra något slags "socialt" test utanför den kliniska miljön? Exempelvis att man går till en restaurang och äter för att se hur man beter sig bland folk?

Jag är glad att jag hittade hit!

Hur lång tid tog det för dig att få en utredning?

WAIS test är för att utvärdera din begåvningsprofil.

Clara skrev:1. Jag kommer nog att ta med mig någon av mina föräldrar vid besöket för anhörigintervjun. Vad väger tyngst? Min egen berättelse/upplevelse eller en förälders berättelse/upplevelse? Jag tänker framför allt på hur vi har upplevt min barndom, men även hur vi upplever att jag fungerar i dag, vilka svårigheter jag har och så vidare.

Hej och välkommen hit!

Både är viktiga för att ni kan bidra med olika bitar. Du vet hur du upplever det inifrån. Dessutom har du erfarenheter från skolan, studier, ev arbetsliv som dina föräldrar inte känner till.

Dina föräldrar däremot vet hur du upplevdes utifrån. Framför allt hur tidigt symtomen märktes.

Men vad du säger bör väga tyngst. Föräldrar kan glömma el förneka alla problem, "vårt barn var helt normalt". Dessutom, ibland är föräldrarna döda el för gamla, det måste gå att få diagnos ändå.

Hej.
Dina föräldrars beskrivning är nog viktig.
Sen får du berätta själv också.
Wais test ingår väl alltid tror jag.
Jag gjorde inget på dator vad jag minns.
Inget utanför lokalen.
Det är vanligt att vara ojämn.
En del saker är man bättre på än de flesta, en del sämre än de flesta.
Hoppas det känns bra oavsett resultatet!

Fick göra blodprov för att utesluta annat, fick göra WAIS och en bunt andra tester både på dator på papper och muntligen.
De testade minne och kom fram till det lite udda att mitt minne var väldig gott men att jag inte hade tillgång till det.
Det triggas däremot genom att något relaterat till minnet kommer upp, finns hos de flesta men mer extremt hos mig.
Uppmärksamhetstest gjordes också, var lika uppmärksam i början som i slutet, fast det kunde jag ha berättat från början, men det kan ju inte andra veta, så det måste ju testas fram.

Clara skrev:1. Jag kommer nog att ta med mig någon av mina föräldrar vid besöket för anhörigintervjun. Vad väger tyngst? Min egen berättelse/upplevelse eller en förälders berättelse/upplevelse? Jag tänker framför allt på hur vi har upplevt min barndom, men även hur vi upplever att jag fungerar i dag, vilka svårigheter jag har och så vidare.

De läger inte så stor vikt vid föräldrars bild av sitt barn, eftersom alla föräldrar skyddar sina barn, de vill främst se huruvida det finns antydningar till AS hos släkten. Min egen mor sa t ex vid anhörigintervjun, att min barndom var så normal så, trots att jag var konstant mobbad, inga kamrater, bara specialintressen och ständiga tvångsritualer, haha...

Hej Clara

Psykologer, om några, ska kunna se bakom föräldrars "sanningar", t ex de som bestämt menar att deras barn inte avviker "ett endast dugg" i ett utredningssamtal. De lär själva vara iakttagna på alla möjliga sätt och vis bara genom hur de kommunicerar (eller inte kommunicerar) olika saker i utredningssamtalet. Sånt är inget som ska gå en psykolog förbi och de borde fiska både brett och djupt efter användbar information.

Tack för alla svar! Ursäkta att det tog så lång tid för mig att svara, det har varit fullt upp och energin har inte funnits.

Karamell skrev:Hur lång tid tog det för dig att få en utredning?

Från att remissen skickades till att jag fick tid för mitt första besök, cirka fem månader.

Alien skrev:Hej och välkommen hit!

Tack! Och tack för ditt svar!

Alyana skrev:Hoppas det känns bra oavsett resultatet!

Tack!

Jag ska utredas på en privatklinik och det känns sådär för jag vet inte hur seriösa privata kliniker är. Litar inte riktigt på privat verksamhet.

Jag fick göra ett test på dator också men jag utreddes för ADHD också, det var ett datoriserat ADHD-test.

Totalt tog det några månader och jag fick åka dit en gång varje eller varannan vecka, några timmar åt gången. Upplevde att de var noggranna.

Clara skrev:3. Har ni fått göra något slags "socialt" test utanför den kliniska miljön? Exempelvis att man går till en restaurang och äter för att se hur man beter sig bland folk?

Om du ombeds göra saker som du inte är komfortabel med ska du så klart säga det, dom kan inte tvinga dig, de ska ju inte ta ut dig till en resa till Mars, for god sake. Det löser sig, ta det bara lugnt...

Zima33 skrev:Jag fick göra ett test på dator också men jag utreddes för ADHD också, det var ett datoriserat ADHD-test.

Totalt tog det några månader och jag fick åka dit en gång varje eller varannan vecka, några timmar åt gången. Upplevde att de var noggranna.

Det lät som en väldigt grundlig utredning.

antonius skrev:Om du ombeds göra saker som du inte är komfortabel med ska du så klart säga det, dom kan inte tvinga dig, de ska ju inte ta ut dig till en resa till Mars, for god sake. Det löser sig, ta det bara lugnt...

Jag är inte direkt orolig över ett sådant eventuellt moment, utan jag ville mest bara höra om någon har fått göra något sådant. För i den kliniska miljön kanske inte alla svårigheter kommer fram. Jag ska ta det lugnt.

För mig tog det 6 månader, och det var en till två tider i månaden på 2-3 timmar åt gången. Va sjukt utmattad efter varje test. De va ganska noggranna och var förstående när jag frågade om pauser och om man bara bemöter dem med respekt och artighet så blir man bemött bra

lhollo skrev:För mig tog det 6 månader, och det var en till två tider i månaden på 2-3 timmar åt gången. Va sjukt utmattad efter varje test. De va ganska noggranna och var förstående när jag frågade om pauser och om man bara bemöter dem med respekt och artighet så blir man bemött bra

Bra tips, jag ska också be om pauser.

Kommer inte ihåg så mycket från min utredning, det var många år sedan. Minns några av testerna, men jag vet inte om det är vad man gör nu. Fick t ex höra några texter och sedan skulle jag säga dem baklänges (lättaste texten först, sedan blev det svårare). Och så fick jag kolla på olika uppsättningar konstiga bilder och välja ett av dem (fick se en uppsättning, sedan nästa och sedan nästa, i växande svårighetsgrad). Det handlade om att hitta strukturer. Valde bara "fel" på sista bilden, vilket var lite irriterande. Psykologen var ganska entusiastisk, gick tydligen bra på testen. Men jag kommer inte ihåg så mycket mer än det. Jag är dock helt säker på att jag inte hade några sociala test utanför den kliniska miljön.

Har ett minne av ytterligare ett test, men jag vet inte om det var under min asperger utredning som jag gjorde den (jag har haft en del kontakt med psykiatrin). Jag fick sitta vid en dator och så skulle jag klicka på en knapp beroende på var som kom upp på skärmen. Tror det var så att två saker kom upp och vid en av dem skulle jag klicka på knappen, men inte på den andra. Fick ut någon sorts kurva av testet som resultat. Tydligen var min kurva inverterad jämfört med vad de väntat sig, vilket jag tyckte var lustigt.

Tror inte du behöver vara nervös, kommer nog gå bra .

Nu är min utredning klar. Det visade sig att jag har AST och ADD. Känns väldigt skönt att få svar på varför jag fungerar som jag gör. Skönt också att utredningen är över, det var väldigt utmattande med testerna.

Grattis, vad kul! Ja, du förstår vad jag menar ... Jag gjorde motsvarande utredning i vintras med samma resultat. Känns lite som att få "facit" till varför jag är som jag är, och varför det går som det går.

hattifnatt skrev:Grattis, vad kul! Ja, du förstår vad jag menar ... Jag gjorde motsvarande utredning i vintras med samma resultat. Känns lite som att få "facit" till varför jag är som jag är, och varför det går som det går.

Ja, jag förstår vad du menar Jag håller med, nu har mina svårigheter fått ett "namn". Känns bra. Och typ ingen trodde på mig när jag själv misstänkte AST, men jag hade rätt hela tiden.

När jag fick mina diagnoser var det bara en bekräftelse på vad jag misstänkt hela tiden. Nu har jag bevis på det också.

Hej, ska snart påbörja min utredning och blev lite nyfiken nu när jag läste den här tråden. Får man själv vara med under anhörigintervjun, eller att man får ta del av vad som sägs?
Tror att jag och mina anhörigas uppfattning om min uppväxt skiljer sig en del nämligen..

Jag har aldrig hört talas om ngn som fått vara med under anhörigintervjun. Tänk på att psykologer ska kunna se bakom, igenom "sanningar" och kunna tänka flera steg längre. En del (speciellt föräldrar) kanske vill lyfta fram sina anhöriga som mer eller mindre ofelbara t ex. Kanske pga av att man förnekar eller har svårt att ta till sig att den anhörige har svårigheter Kanske är det också mer regel än undantag att de anhöriga har en annan uppfattning än en själv om en själv och andra saker?!

Psykologer är ju utbildade (5 år och sen är det väl praktik ett år?) för att kunna fiska brett?! Dvs i att leta efter så mycket information som möjligt på olika sätt i mötet med människor de ska hjälpa. Vet inte hur det går till när de fiskar dock. Vore konstigt om de inte reflekterar över de enklaste saker som t ex om de anhöriga kommer försent, klädsel (kanske är de inte är klädda efter väder) , hur deras kroppspråk ter sig, deras tonläge, mimik, hur de kommunicera sinsemellan och med utredaren.

Jag tror det är bra att uttrycka sin oro för psykologen kring vad de anhöriga ska ge för bild av en och hur man är rädd att det ska påverka utredningen. Bäst är nog att luta sig tillbaka efter att man gjort det.

jungmanjanson skrev:Hej, ska snart påbörja min utredning och blev lite nyfiken nu när jag läste den här tråden. Får man själv vara med under anhörigintervjun, eller att man får ta del av vad som sägs?
Tror att jag och mina anhörigas uppfattning om min uppväxt skiljer sig en del nämligen..

Vid min utredning ringde psykologen min mamma och gjorde intervjun på telefon (långt avstånd), sen fick hon något frågehäfte som hon och resten av familjen fyllde i.
Jag har ju läst psykologens slutsatser i utredningen sen och fick även kolla igenom häftet.

Om man är äldre när man utreds och föräldrarna är gamla och sjuka eller döda , vill de tala med nån annan släkting då typ syskon?

Arkadisk skrev:Om man är äldre när man utreds och föräldrarna är gamla och sjuka eller döda , vill de tala med nån annan släkting då typ syskon?

Många undrar om detta med anhöriga och som jag uppfattar det så är inte det någon absolut nödvändighet för att göra en utredning eftersom det kanske helt enkelt inte finns några anhöriga, och speciellt för AS så kan det kanske inte finnas vänner heller, för det är väl ofta typiskt för AS. Intervjua anhöriga är bara en ingrediens för det utredande teamet, när de lägger det pussel som får en bild på hur patienten har det...