Vet att många tycker Myers-Briggs är trams, men om man godtar det som en slags rudimentär uppdelning som har viss giltighet, gäller då inte detta?

Mindful blir man om man är ESFP.

Väldigt förenklat, blicken utåt inte inåt. Uppleva saker i nuet och i delar och detaljer, inte spinna vidare i tanken, känna det kan känner, inte tänka framåt.

Jag är själv INTJ, kanske varför jag tycker mindfulness är så jäkla konstigt och känns t o m hotfullt.

Kan det bero på att jag känner att de vill göra om min person? Kan kanske vara så.

Vad är "ESFP" och "INTJ" för något?

kiddie skrev:

Buddha var mycket specifik med vad han avsåg som det huvudsakliga syftet med mindfulness.

Vad som utgör grunden för mindfulness, är i huvudsak fastlagt i Satipaṭṭhāna suttan. Ur det andra stycket framgår följande:

"Bhikkhus, this is the direct path for the purification of beings, for the surmounting of sorrow and lamentation, for the disappearance of pain and grief, for the attainment of the true way, for the realisation of Nibbāna -- namely, the four foundations of mindfulness."

(Bhikkhu Bodhis översättning.)

Som du förstår handlar det om frihet från lidande, det vill säga, uppnåelsen av nibbāna. Jag misstänker att, för kanhända de flesta, skall "lidande" härvid förstås mycket mer vitt än vad begreppet intuitivt ger.

Lidandet uppstår hela tiden när den aktuella situationen inte befinns tillfredställande; när du inte kan få alla de materiella tingen du önskar dig, när all form av förändring möter motstånd etcetera.
Nibbāna avslutar lidandet.

Om den som har uppnått nibbāna, sade Buddha:

"He feels one pain: physical, but not mental."

Det här blir förstås komplicerat och intressant vid förekomsten av Aspergers syndrom/autism, där stora delar av vardagen inte sällan är rutinbetonat hanterad.
Mer generellt misstänker jag att flera viktiga buddhistiska koncept görs särskilt svårbegripligt som en konsekvens av Aspergers syndrom, t.ex. anattā - icke-jaget.
Här finns ett eventuellt uppslag för en egen tråd.

Den personlighetsförändring som uppstår vid fullständig sinnesnärvaro, skulle för vissa i praktiken innebära ett förbättrat etiskt uppförande. Vissa känslomässiga tillstånd, som till exempel ilska och ångest, förlorar också sin makt i förhållande till den träffade, vilket alldeles säkert ger upphov till viss förändring.

Myers-Briggs, som enligt min mening är trams, menar att jag är en "ISTJ" - men jag har dock inga gensagor i förhållande till vad som inbegrips i detta.
Det här har dock inte ogjort, eller verkat hindrande, i min övertygelse om att mindfulness, för åtminstone mig, faktiskt är rätt väg framåt - och jag hoppas att den även, för din skull, kan vara din väg.

Jag hade sökt omvärdera min åsikt om jag var du.

Vid intresse kan jag vara mer specifik än såhär - buddhism, meditation och mindfulness är ett intresse jag har - men jag tror ovan är tillräckligt.

Att vara fullkomligt närvarande i nuet fungerar utmärkt om du sitter isolerad i ett kloster utan tider att passa, inköp att planera, möten att lägga upp och andra att ta hand om. Fungerar långt sämre i verkliga världen där förutseende och framförhållning är ett måste.
Förr hette det "ladda batterierna", "vila upp sig" och liknande. Idag pysslar alla med mindfullness när de tecknar, målar, promenerar i skogen eller plonkar på gitarren.
Det finns tillfällen i livet där en närvaro i nuet ger energi men det finns också tillfällen där en temporär flykt eller semester från nuet och verkligheten ger mer energi än nåt annat.
Livet är helt enkelt komplicerat. För komplicerat för en enda metod eller lösning.
Alla pysslar med mindfulness emellanåt utan att ens inse att de gör det så nej, jag tror inte att personlighet har något med det att göra. Snarare nödvändighet.

tahlia skrev:Att vara fullkomligt närvarande i nuet fungerar utmärkt om du sitter isolerad i ett kloster utan tider att passa, inköp att planera, möten att lägga upp och andra att ta hand om. Fungerar långt sämre i verkliga världen där förutseende och framförhållning är ett måste.
Förr hette det "ladda batterierna", "vila upp sig" och liknande. Idag pysslar alla med mindfullness när de tecknar, målar, promenerar i skogen eller plonkar på gitarren.
Det finns tillfällen i livet där en närvaro i nuet ger energi men det finns också tillfällen där en temporär flykt eller semester från nuet och verkligheten ger mer energi än nåt annat.
Livet är helt enkelt komplicerat. För komplicerat för en enda metod eller lösning.
Alla pysslar med mindfulness emellanåt utan att ens inse att de gör det så nej, jag tror inte att personlighet har något med det att göra. Snarare nödvändighet.

Du skall naturligtvis göra allt det du nämnde - men det skall göras med mindfulness. Det är inte 45 minuter formell meditationsträning och utan eftertanke sedan hemfalla åt alla vardagliga rutiner.

Och beträffande den mindfulness "alla" sysslar med, kan jag nämna att, innan jag började intressera mig för detta ämne, var mina skogspromenader i princip undantagslöst utan någonsomhelst mindfulness - och jag tror svårligen att jag är den enda.
Upplevelsen reduceras beskedligt när du tänker utan att du vet att du tänker - och inte kan fokusera på vad du faktiskt upplever. Är dessa tankar sedan dåliga, blir det självfallet ännu sämre.

Den temporära flykten kan enkelt avfärdas som ett riktigt alternativ, därför att här används energi i självförsvar - energi som annars hade varit direkt tillgänglig - istället för att acceptera situationen som den är.
På sikt kan det aldrig vara en meningsfull lösning på ens problem.

För den som känner sig särskild träffad av livets komplexitet, anses det idag en vedertagen uppfattning att mindfulness kan reducera både stress, ångest och depression.
Kan dessa tillstånd, i sig, anses personlighetsförändrande, skulle avhjälpandet av dessa tillstånd, med mindfulness, verka personlighetsförändrande.

Jag rekommenderar hursomhelst vidare läsning om MBSR, framtagen av Jon Kabat-Zinn, för den som önskar ett helt sekulärt förhållande till mindfulness.

Jag hoppas inte att min ton uppfattas som hård, för så var absolut inte menat.

Och jag kan nämna att jag själv är absolut inte ett bra exempel på någon som ständigt och flitigt utövar denna idé, utan jag önskar mest beskriva hur det kan och bör vara.
Jag är inte säker på att jag har lyckats.

För vissa (läs mig) är att "fokusera på vad du verkligen upplever" en ren plåga mest hela tiden. När det du upplever är ditt barns svåra sjukdom är det inte något du vill fokusera på. För att överleva får du istället visualisera en framtid där saker blir bättre. Vila gör du genom att lämna realiteten en stund genom spel, böcker eller film exempelvis.
Hela mindfulness-grejen är nog inte för alla.

tahlia skrev:Hela mindfulness-grejen är nog inte för alla.

Amen!

Det är nog lite dit jag vill komma. Att det kan bli helt fel för vissa. Vare sig det beror på omständigheter eller personligheter.

När man mediterar så har man enligt någon slags studie samma reaktion på upprepat stimuli. Vanligtvis avtar reaktionen på ngt som upprepas. Samma reaktion har man tydligen om man har schizofreni. Den studien vad jag minns tog inte med autism, men man anser att filter är sämre vid autism på ett vis som liknar känslighet vid schizofreni. Så kanske att autister också har bibehållna reaktioner vid samma stimuli.

En sådan sak kan ju vara ett problem. I vardagen kan det innebära att man aldrig vänjer sig vid att bilar åker förbi på gatan utanför, man kanske irriterar sig, blir trött eller kanske t o m hoppar till varje gång. För någon som snabbt vänjer sig vid stimuli kanske det är positivt att bli mer känslig och närvarande. Men för "oss" kanske det gör oss "mer" autistiska?

Jag säger inte att det är så. Det är bara lite tankar jag har.

geocache skrev:Vad är "ESFP" och "INTJ" för något?

Från Wiki:

ESFP

E – Extraversion preferred to introversion: ESFPs often feel motivated by their interaction with people. They tend to enjoy a wide circle of acquaintances, and they gain energy in social situations (whereas introverts expend energy).
S – Sensing preferred to intuition: ESFPs tend to be more concrete than abstract. They focus their attention on the details rather than the big picture, and on immediate realities rather than future possibilities .
F – Feeling preferred to thinking: ESFPs tend to value personal considerations above objective criteria. When making decisions, they often give more weight to social implications than to logic.
P – Perception preferred to judgment: ESFPs tend to withhold judgment and delay important decisions, preferring to "keep their options open" should circumstances change.

Living in the here-and-now, they often do not think about long-term effects or the consequences of their actions. While very practical, they generally despise routines, instead desiring to 'go with the flow.' They are, in fact, very play minded. Because ESFPs learn better through hands-on experience, classroom learning may be troublesome for many of them, especially those with a very underdeveloped intuitive side.

INTJ

I – Introversion preferred to extraversion: INTJs tend to be quiet and reserved. They generally prefer interacting with a few close friends rather than a wide circle of acquaintances, and they expend energy in social situations (whereas extroverts gain energy).
N – Intuition preferred to sensing: INTJs tend to be more abstract than concrete. They focus their attention on the big picture rather than the details and on future possibilities rather than immediate realities.
T – Thinking preferred to feeling: INTJs tend to value objective criteria above personal preference or sentiment. When making decisions they generally give more weight to logic than to social considerations.
J – Judgment is auxiliary function (J or P illustrates auxiliary to introverts): INTJs tend to approach life in a structured way, planning and organising their world to achieve their goals.

Ska tilläggas att F-typen inte bara har empati med andra, de har själv starka känslor.

S och P handlar mycket om detaljer och här och nu.

N och J handlar mycket om samband, idéer och planering.

När jag själv går på min mindlessa skogspromenad så njuter jag av omgivningen. Ibland tar jag bara in den, men ofta leder det jag ser och upplever till tankar. Och ibland så är skogen bara en njutbar omgivning medan mitt fokus är på idéer och tankar. Först tänkte jag att var onödig jag är som "struntar" i skogen. Tänkte att man borde ju kolla in allt. Men har insett att även om jag inte aktivt tar in omgivningen så spelar den jättestor roll. Har insett att det inte är fel att gå i sina egna tankar.

Att ständigt ha fokus utåt är väldigt tröttande för mig. I mindfulness ska man vara så hela tiden. Dessutom ska man inte tänka och analysera som jag gör, utan man ska bara känna tankarna och känslorna, sedan ska de rinna bort.

Fordyper meg ofte intenst i et prosjekt eller utforsker det "magiske" i små fenomener rundt meg. Kanskje er det en type mindfulness? Jeg forstår ikke det mindfulness-opplegget. At man bare skal observere uten å tenke over det? Det er nok ikke for meg.

Nej, det är inte till för att ändra ens personlighet. Men det funkar inte för alla. Jag fick prova det mot OCD, men det gjorde mig bara mer stressad och gav mig MER OCD. För mig är det bättre att försöka distrahera hjärnan med roliga saker än att låta den "vara i nuet." Det blir aldrig någon buddhist av mig...

tahlia skrev:För vissa (läs mig) är att "fokusera på vad du verkligen upplever" en ren plåga mest hela tiden. När det du upplever är ditt barns svåra sjukdom är det inte något du vill fokusera på. För att överleva får du istället visualisera en framtid där saker blir bättre. Vila gör du genom att lämna realiteten en stund genom spel, böcker eller film exempelvis.
Hela mindfulness-grejen är nog inte för alla.

Fast tanken är inte att ständigt vara mindfull, det finns tillfällen då man bör det och tillfällen man inte bör vara det.

Att vara mindfull är som Ajahn Brahm säger att släppa taget (om tex oro för framtiden, grämelse över dåtiden osv osv) men det finns tillfällen då man inte bör släppa taget. Då man sitter baktill på en motorcykel är ett exempel
edit: tror det är i denna video som Ajahn Brahm tar upp det

Svenska Dagbladet tycks ju ha haft ett par mindfulnesskritiska artiklar nyligen. Jag säger "tycks" eftersom de ligger som "premiuminnehåll" bakom betalvägg, men den som kan ta sig vidare hittar dem lätt genom att nätsöka på "svd mindfulness".

Jag tror personligen att det ibland kan vara bra att släppa det mentala taget om gamla, närvarande och eventuellt kommande problem, men är tveksam till tillfällen då mindfulness tycks erbjudas som en väg ur faktiskt existerande yttre problem.

Liknande saker, under olika namn, har funnits inom arbetslivet i årtionden, minst. Som om stress beroende på resusrbrist var något som lämpligen åtgärdas genom att ändra medarbetarnas inställning snarare än omfördelning av resurserna.

Kahlokatt skrev:Nej, det är inte till för att ändra ens personlighet. Men det funkar inte för alla. Jag fick prova det mot OCD, men det gjorde mig bara mer stressad och gav mig MER OCD. För mig är det bättre att försöka distrahera hjärnan med roliga saker än att låta den "vara i nuet." Det blir aldrig någon buddhist av mig...

Jag får också mer ångest (av olika sorter) av sådant. Jag måste verkligen ha hjärnan fylld med annat.

Men ibland blir det så. Som när man ska slappna av genom att fokusera på andningen. Då tappar jag automatiken om den och börjar fixera mig på att andas och jag börjar undra om jag andas i lagom takt och sedan får jag kvävningskänslor av det.

ankhat skrev:Jag tror personligen att det ibland kan vara bra att släppa det mentala taget om gamla, närvarande och eventuellt kommande problem, men är tveksam till tillfällen då mindfulness tycks erbjudas som en väg ur faktiskt existerande yttre problem.

Verkar vettigt. Det verkar mer vanligt än vad jag trodde att folk sitter och hetstänker på det som var. Jag tänker på det när jag blir påmind. Inte annars. Framtiden nojar jag nog ganska mycket om, särskilt alla saker som ska göras...

Något jag inte riktigt fattar är om man ska vara mindful inför sina känslor eller inför sina intryck. Jag har tolkat det som för intrycken (eller båda) men jag verkar ha fel.

Jag funderar på det, jag också...

kiddie skrev:Något jag inte riktigt fattar är om man ska vara mindful inför sina känslor eller inför sina intryck. Jag har tolkat det som för intrycken (eller båda) men jag verkar ha fel.

Som den INTP jag är så når jag fullständig sinnesro när jag sitter vid en brasa mitt i natten. Att titta på lågorna och lyssna på knastret. Är som att tiden stannar upp och det enda som existerar är här och nu.

kiddie skrev:Något jag inte riktigt fattar är om man ska vara mindful inför sina känslor eller inför sina intryck. Jag har tolkat det som för intrycken (eller båda) men jag verkar ha fel.

Såklart ska du acceptera dina känslor men helst inte värdera dom utan mer acceptera att dom är där.

Eller acceptera att du andas som du gör och inte värdera det som bra eller dåligt

Jag har förstått att man ska uppmärksamma det man känner och tänker utan värdering, lixom bara titta på det och låta det rinna bort. Inte fastna.

Men om jag beskriver tankar, är det A, B eller båda?

A. det behöver diskas ... ok ...... har ont i foten ... ok ..... min mamma var dum ..... ok ... jag oroar mig för valet ... ok.

B. här går man ... ok ..... så blå himmel ... ok ..... där kvittrar en fågel högt ... ok ..... nu hör jag en bil avlägset ... ok ..... det är lite kallt ... ok.

kiddie skrev:Jag har förstått att man ska uppmärksamma det man känner och tänker utan värdering, lixom bara titta på det och låta det rinna bort. Inte fastna.

Men om jag beskriver tankar, är det A, B eller båda?

A. det behöver diskas ... ok ...... har ont i foten ... ok ..... min mamma var dum ..... ok ... jag oroar mig för valet ... ok.

B. här går man ... ok ..... så blå himmel ... ok ..... där kvittrar en fågel högt ... ok ..... nu hör jag en bil avlägset ... ok ..... det är lite kallt ... ok.

Mahasi Sayadaw, mycket inflytelserik burmesisk munk, föreskrev en metod varmed små, neutrala, beskrivande noteringar skall upprepas. Enligt detta vis, förloras den personliga identifieringen med upplevelsen/tankarna.

Läs mer här, i kort och lättillgänglig form:

http://www.buddhanet.net/m_part1.htm

Det låter lite som att man ska strunta i allt. Låter skönt men när ska man få nåt gjort?

Det där med att inte bry sig så mycket i tankar utan låta dem flyta förbi utan att fästa sig vid, dem.... Det lärde man sig för åratal sedan i samband med att dåliga dagar gjorde sitt inträde i livet. En sådan dag låter jag tankarna flyta förbi bara eftersom jag vet att allt är svart samt att det inte är så jag ser saker egentligen. Undviker att fatta beslut och socialisera sådana dagar också, kan bli så fel annars.

Mindfullness, ursprungligen kallat Vipassana, är en meditationsteknik tänkt att upplösa subjekt-objekt-illusionen, i.e. uppfattningen om ett ego: en kulturell betingningen som människor normalt upplever som "jag". Mindfullness är alltså inte tänkt att förändra människors personlighet, utan snarare att ge en insikt om dess illusoriska natur.

Doktrinen beskriver en introspektiv övning som går ut på att lära sig att rikta uppmärksamheten åt ens sinnesintryck, istället för att dikteras av dom tankar som nästan ständigt cirkulerar i ens medvetande. Man övar alltså på att, så fort man noterar att man har försvunnit i dom lingvistiska tankarnas värld, försöka skifta fokus till sinnesintrycken. (Vanligen andningen eftersom den alltid är tillgänglig, och dessutom har den intressanta egenskapen att den tydligt upplevs både som autonom och viljestyrd.)

Man kan likna mindfullness som ett gympass för ens hjärna, där varje lyckad tankebefrielse kan liknas vid en armhävning. (Vilket är en ganska bra liknelse inser jag eftersom varje lyckad uppmärksamhetsmanöver stärker dom synapsbindningar som småningom leder till förväntat resultat.) När Joseph Goldstein exporterade meditationstekniken till västvärlden så skiftade dock syftet med mindfullnessutövndet en aning då många i vår kultur mer ser det som ett ytterligare verktyg för att reducera stress och må lite bättre, vilket också är sant, men egentligen en sidoeffekt.

Vad jag finner intressant med mindfullness, och hur människors medvetanden verkar fungera idag (till skillnad från hur det kan tänkas ha fungerat innan utvecklingen av neocortex och språkets ankomst), är att dom flesta, utan övning, inte ens klarar av att fokusera på sin egen andning i tio sekunder utan att drifta iväg i diverse tankar – även om deras liv hängde på det. Jag är definitivt inget undantag utan lever oftast mitt liv som kidnappad av mig själv, där jag tvingas att lyssna på dom eviga konversationerna som ständigt försiggår från morgon till natt; jag ser det väl som en sorts lyx att unna mig när livet i övrigt är lugnt eftersom jag tror mig föredra att leva i en sorts abstraktionernas värld, åtminstone till och från.

Nu pratar jag mest om mindfulness som behandlingsmetod. Vad jag förstår handlar inte mindfulness om att man ska vara fokuserad. Mer om att man ska låta allt bara rinna av en.

En parentes, varför använder vi i vården en religiös metod när man inte ens kan få massage som behandlingsmetod mot värk, som bevisat hjälper i vissa fall? Massage anses vara för flummigt.