Ja det verkar tyvärr vara vanligt att folk med autismspektrumtillstånd förnekar sina svårigheter. Måste vara jobbigt att hela tiden försöka bortförklara varför man inte klarar av saker. Ibland kanske det går, bara för att senare upptäcka det som alltid funnits där.

december16 skrev:Om du fått diagnosen autism så har du autism. Det är rätt vanligt att man har svårt att acceptera den här typen av diagnoser. Min adhd diagnos tog mig flera år att acceptera och min asperger tog också tid att acceptera (men på olika sätt, jag förnekade länge att jag hade adhd p.g.a skammen).

Varför skämmas? Man kan inte rå för om man är annorlunda och behöver extra stöd.

Furienna skrev:

december16 skrev:Om du fått diagnosen autism så har du autism. Det är rätt vanligt att man har svårt att acceptera den här typen av diagnoser. Min adhd diagnos tog mig flera år att acceptera och min asperger tog också tid att acceptera (men på olika sätt, jag förnekade länge att jag hade adhd p.g.a skammen).

Varför skämmas? Man kan inte rå för om man är annorlunda och behöver extra stöd.

Jag var 10 - 12 år när jag skämdes. Håller med dig helt, finns ingen anledning att skämmas

december16 skrev:

Furienna skrev:

december16 skrev:Om du fått diagnosen autism så har du autism. Det är rätt vanligt att man har svårt att acceptera den här typen av diagnoser. Min adhd diagnos tog mig flera år att acceptera och min asperger tog också tid att acceptera (men på olika sätt, jag förnekade länge att jag hade adhd p.g.a skammen).

Varför skämmas? Man kan inte rå för om man är annorlunda och behöver extra stöd.

Jag var 10 - 12 år när jag skämdes. Håller med dig helt, finns ingen anledning att skämmas

Jag håller med er men har varit/är själv i den situationen just nu.

Har en lite knivig situation på mitt jobb där min asperger & adhd ställer till med lite problem för att jag inte har vågat förklara för mina chefer just av den anledningen att jag vill bli behandlad som alla andra. Vill ju inte att min asperger ska definera vem jag är eller hur jag blir behandlad. Men nu när jag har tröttnat på konflikter och mobbning från kollegor så har jag börjat planera på en strategi hur jag ska förklara detta för mina chefer på bästa sätt, men det är inte lätt det heller.

Space skrev:Ja det verkar tyvärr vara vanligt att folk med autismspektrumtillstånd förnekar sina svårigheter. Måste vara jobbigt att hela tiden försöka bortförklara varför man inte klarar av saker. Ibland kanske det går, bara för att senare upptäcka det som alltid funnits där.

Det där har att göra mycket med NT:kollektivets para att alltid se ner på någon, som inte motsvarar deras stereotyper och normer för hur man ska vara...

Nu har det gått över 2 månader och det vore intressant att höra hur "never_existet" tagit sig vidare ur situationen - eller om han gjort det.

Mitt råd är att hålla dig på god fot med läkare och sjuksköterskor. Blir du ovän med dem eller uppfattas som alltför omogen, så är risken väldigt stor att de aldrig skriver på något intyg. Så försök bygga en god relation till sjukvården och visa att du är lämplig. Du kanske inte kommer överens med läkaren och det kommer säkert ta tid att återskapa en god relation. Men om du och läkaren blir ovänner så kommer du förlora. Du förmår inte göra något mot läkaren, men läkaren kan sätta dig i stora problem.

Det är viktigt att förstå läkarna också. Det är ett stort ansvar att framföra en bil på vägen.