Atmosfäriska Odjur

Atmosfäriska odjur skall ha halv-solida kroppar och är ofta osynliga. De kan flyga, men har inga synbara vingar. Vissa atmosfäriska odjur rapporteras som UFOn. Zoologen och ufologen Ivan T. Sanderson (1911-1973) menade att de flesta UFOn faktiskt är atmosfäriska odjur. Hans teori var att atmosfäriska odjur är djur som lever bland molnen. Ibland kan de ändra form, färg och textur. De som tror på atmosfäriska odjur, menar att varelserna dör om de någonsin träffar marken. Vissa påstår att odjuren har spottat vattenstrålar på dem, andra att odjuren luktar mögel och känns som en gigantisk, mjuk tunga. De liknar snarare havsdjur än landdjur.

Getmannen från Maryland

Getmannen från Maryland har setts i Prince Georges County i Maryland, USA, sedan 1970-talet. Den skall ha en getabocks nederdel och en mans överkropp och har horn som en bock. Den är ungefär 2,30 lång och runt 150 kg tung.
Getmannen sågs först av ett kärlekspar som älskade i sin bil. Getmannen hade en yxa i handen och stirrade på paret, varefter den sprang in i skogen.
En kvinna sade sig ha sett varelsen på sin bakgård medan hennes hund skällde som besatt. Hon var för rädd att gå ut just då, men morgonen efter hittade hon hunden med avhugget huvud.

Pongo

Om denna varelse berättas legender i Afrika. Han sägs ha sett ut som en blandning mellan en människa och en apa, hade magiska krafter och tyckte om att äta människokött. Kvinnliga pongos förvandlades till fantastiskt vackra kvinnor för att kunna komma så nära män att de kunde äta upp dem. Pongos och människor kunde få barn som såg mer ut som människor, men hade kannibalistiska tendenser.
1847 upptäckte man att pongos faktiskt finns...men de kallas numera gorillor och är fredliga vegetarianer. Så pongos är inte längre kryptider. Snarare var berättelserna väldigt överdrivna.

Demonen från Dover

Den här varelsen sågs vid tre separata tillfällen i staden Dover i Massachusetts den 21 och 22 april 1977. P.g.a. dess utseende spekuleras det i huruvida denna varelse var en utomjording eller resultatet av någon sorts experiment - en hybrid mellan människa och utomjording, t.ex. - medan andra föreslår att den kan ha kommit från en annan dimension. Doverdemonen såg ut så här: ett oproportionerligt stort och vattenmelon-format huvud; glödande orange ögon; långa, tunna armar och ben med smala fingrar. Den sades vara hårlös, med rå, köttliknande hud, beige i färgen och med en textur som sandpapper. Doverdemonen skall ha saknat alla anletsdrag utom ögon - den hade ingen näsa, öron eller mun. Den var ungefär en meter lång och gav ifrån sig blodisande läten, någonstans mellan en skriande hök och en väsande orm.

Jersey Devil

Det här odjuret sägs ha bott i Pine Barrens i södra New Jersey. Berättelserna om den uppstod på 1800-talet och fortsatte in på 1900-talet. Varelsen beskrivs oftast som en flygande tvåbening med hovar, fladdermusvingar och ett hästliknande huvud. Legenden om varelsen härstammar från en berättelse om "Mother Leeds", en lokal häxa som åkallade djävulen när hon födde sitt trettonde barn. När barnet föddes, förvandlades det ögonblickligen till en demonisk varelse och flög iväg till de omgivande tallmoarna.
Jersey Devil beskylldes för många boskapsdödsfall, underliga fotavtryck och bisarra ljud.
I början på 1900-talet sade sig massor av människor i New Jersey och grannstater ha sett Jersey Devil, eller åtminstone ha fått bevis på att den fortfarande levde i form av oroväckande fotavtryck.

Flatwoods Monster

Det hävdas att Flatwoods Monster är någon form av utomjording, eftersom varelsen sågs i närheten av ett stort UFO som antingen svävade ovanför eller stod på marken i staden Flatwoods, i Braxton County, West Virginia, 12 september 1952. Enligt rapporterna var varelsen enorm, åtminstone tre meter hög. Dess ansikte lyste i rött och kroppen var grön. Huvudet var format som Spader Ess och ut från det märkligt formade huvudet buktade icke-mänskliga ögon. Kroppen påminde om en människas och var klädd i någon sorts mörkt, kjolsliknande plagg. Varelsen skall antingen inte ha haft några synliga armar, eller korta, knubbiga armar som slutade i långa, kloliknande fingrar.

Ugglemannen i Cornwall

Mawnan, Cornwall - 1976. Om du befann dig i området vid denna tidpunkt, skulle du ha hört de första rapporterna om en varelse som kallades Ugglemannen. Första gången han sågs var den 17 april 1976, när han skall ha svävat olycksbådande över Mawnans kyrktorn. Märkligt nog sågs han nära kyrkan ända fram till augusti 1978.
Denna kryptid ser självfallet ut som en uggla, men har spetsiga öron, röda ögon och svarta pincettliknande klor. Dess kroppsform påminner om den mer berömde (eller ökände...ö.a.) Malmannen: den skall ha haft stora, gråaktiga vingar. Kusligt nog förekom många rapporter om UFOn och om att djur i området hade uppfört sig underligt strax innan Ugglemannen visade sig - ännu en likhet med fallet med Malmannen.

Teckningarna ovan är ritade av barn som sade sig ha sett Ugglemannen.

Har STALO nämnts i den här tråden?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stalo

Den första gången Stalo förekommer i skriven form är i Lexicon Lapponicum (1768/1780), även om begreppet funnits tidigare i samisk sagotradition, troligen i flera hundra år. I Lexicon Lapponicum beskrivs Stalo som en enögd och grym jätte bärande svarta järnkläder.

I senare beskrivningar har Stalo porträtterats som bland annat storväxt, rik, ondskefull, människoätande och även som djävulens tjänare. Stalo är dock ointelligent och lättlurad, varvid han luras av sluga samer, ofta av de barn som han ämnade att äta. Barnen överlistar Stalo genom att till exempel hälla smält bly i hans ansikte eller krossa hans händer med stora stenblock, varvid de undkommer.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Stallo_(roman)

Ödlemannen från Scape Ore Swamp

Ödlemannen förtjänar en plats här, för han är riktigt otäck. Denna humanoida cryptid sägs bo i träskområdena i och runt Lee County i South Carolina. Han sågs första gången 29 juni 1988, men det senaste anmärkningsvärda tillfället var i februari 2008. Varelsen sägs vara över två meter hög, tvåbent, med en rejält byggd kropp och grön, fjällig hud. Hans ögon glöder i rött. Enligt rapporter har Ödlemannen tre tår på varje fot och tre fingrar på varje hand. Hans fingrar avslutas i en sorts cirkelrund kopp som tydligen gör det möjligt för honom att klättra på väggar och hänga från tak. Att döma av skadorna han gjort på fordon tillhörande dem som haft oturen att träffa på honom, är varelsen också otroligt stark och kan slita sönder en hel bil. Så håll dig borta från Lee County.

Bunyip

De som har vuxit upp i Australien känner till denna varelse. Bunyip är en stor varelse från aboriginernas mytologi och sägs hålla till i träsk, vattenhål och flodbäddar. Den har beskrivits som en gigantisk sjöstjärna på land - om man nu kan tänka sig det! I tidningar från 1800-talet sägs den ha ett hundliknande ansikte, mörk päls, en hästliknande svans, simfenor och valrossliknande betar eller horn - eller näbb som en anka. Den allra första beskrivningen av denna bisarra australiensiska kryptid dök upp i en tidning 1845.

"Bunyipen sägs vara som en blandning mellan en fågel och en alligator. Dess huvud liknar en emus, med en lång näbb, och vid dess yttersta del finns tvärsnitt på varje sida, med vassa kanter som på en stingrockas skelett. Dess kropp och ben liknar en alligators. Bakbenen är anmärkningsvärt tjocka och starka, frambenen mycket längre, men även de mycket starka. Extremiteterna är försedda med långa klor, men infödingarna säger att dess vanligaste metod för att döda sitt byte är att krama ihjäl det. I vattnet simmar den som en groda och på land går den på bakbenen med rest huvud. Den är då mer än fyra meter hög."

Sigbin

Sigbin är en skräckinjagande varelse från Filippinerna. Den sägs hålla till i skuggorna om natten och suger blodet ur sina offer genom att äta upp deras skuggor!
Sigbin sägs gå baklänges, med huvudet mellan bakbenen. Den kan lämpligt nog bli osynlig - och speciellt människor är sårbara för dess förmåga att förleda. Den liknar en get utan horn, men har väldigt stora öron med vilka den kan klappa som med ett par händer, samt en lång, flexibel svans som kan användas som piska - den har nog aldrig stött på några problem när den har gått över till Andra Sidan.
Sigbin sägs lukta otroligt illa. Den brukar gå krabbgång baklänges och leta efter barn att äta upp.
2005 upptäckte forskare på Borneo ett "katt-hund-liknande rovdjur" med längre bakben än framben, vilket tyder på att den rörde sig med Sigbins klumpiga gång och hade dess skrämmande utseende. På många sätt var den kusligt lik Sigbin, men inga avgörande bevis finns ännu. Sigbin är tydligen duktig på att gömma sig.

Canvey Island-monstret

Canvey Island-monstret var det namn som gavs till en ovanlig varelse vars lik spolades upp på stranden på Canvey Island i England i november 1954. Ett andra, mer intakt lik hittades i augusti 1955. Exemplaret från 1954 var 76 cm långt med tjock, rödbrun hud, utstående ögon, samt gälar. Det hade inga främre extremiteter och bakbenen hade hästskoformade fötter med fem tår och konkava valv - tydligen välanpassade för att ta sig fram till fots.
Kvarlevorna kremerades efter en hastig inspektion av zoologer som kom fram till att varelsen var ofarlig.
Exemplaret från 1955 liknade det första, men var mycket större, 120 cm långt, och vägde drygt 11 kg. Det var så pass färskt att dess ögon, näsborrar och tänder kunde studeras, men ingen officiell förklaring till vad det var gavs, inte heller till vart det tog vägen.

(Det är nästan lite gulligt! Ö.a.)

Monstret i Pope Lick


I de flesta berättelser är Monstret i Pope Lick (döpt efter Pope Lick Creek nedanför Pope Licks trågbro (som skymtar på bilden ovan) en hybrid mellan människa och bock och har en groteskt missbildad mänsklig kropp. Den har kraftiga, pälstäckta ben som en bock, ett ansikte blekt som alabaster, örnnäsa och ögon som sitter långt från varann. Korta, vassa horn skjuter ut från pannan, intrasslade i långt, oljigt hår med samma färg som håret på benen.
Det förekommer en mängd olika vandringssägner om denna varelses ursprung och dess metoder för att locka till sig sina offer. Enligt vissa berättelser använder den antingen hypnos eller förställer rösten för att lura upp förbipasserande på järnvägsbron, så att de möter döden i form av ett framrusande tåg. I andra historier hoppar monstret ned från bron på taket till bilar som passerar under. Det finns även berättelser om hur den attackerar sina offer med en bloddrypande yxa...

Spring aldrig, aldrig bort från mig...
- om barnen som bara försvann

(valda delar av Top 10 Tales of Children Lost In The Wilderness av Shannon Quinn, publicerad på Listverse 2 juni 2017)

Jaryd Atadero

I oktober 1999 tillhörde Allyn Atadero en grupp för kristna singlar och blev nära vän med medlemmarna. Gruppen organiserade en hajk i Roosevelt National Forest i Colorado. Allyn bestämde sig för att inte följa med, men hans barn ville med, så Allyn litade på att hans vänner kunde se efter de två barnen: Jaryd, tre, och Josallyn, sex.
Gruppen valde att ta sig upp på Comanche Peak via en led som går djupt in till hjärtat av det massiva 260 km2 vildmarksreservvatet.
De kristna singlarna hade kanske inte så stor erfarenhet av barn. Småbarn är fulla av energi och det är ökänt att de bara kan springa iväg på ett ögonblick. Ändå var det ingen som märkte när Jaryd försvann. Alla medlemmar i gruppen gav The New York Times drastiskt olika uppskattningar gällande hur länge de hade vandrat innan de upptäckte att den lille pojken var borta - allt från 20 minuter till 1 1/2 timme.

En sökpatrull med över 50 personer tog med sig hundar och letade efter Jaryd i flera dagar, men de hittade inga spår av pojken...förrän 2003. På hela 170 meters höjd över stigen - på en plats som är svår nog för vuxna att nå - hittade man Jaryds gymnastikskor. De såg helt nya ut, trots att han hade varit borta i så många år. De hittade även hans tröja, som var alldeles hel, och hans byxor, som var vända ut och in.

Runt 45 meter från kläderna, fann man en tand och en del av Jaryds skalle. En teori är att en puma drog hans kropp upp för den branta stigen, men många andra stor att han blev mördad. Om han hade attackerats av en puma eller en björn, skulle hans kläder ha varit slitna i remsor.

Det är så mycket i historien som är konstigt och än i dag är Jaryds fall olöst. De lokala myndigheterna har lagt ned fallet, men internet-detektiver på forumet reddit letar fortfarande efter svar.

Dennis Martin

Det var en lördag i Great Smoky Mountains National Park i juni 1969. Dennis Martin var en sjuårig pojke som var och campade med sin familj. Han hade en utvecklingsstörning och var mentalt lite efter andra sjuåringar. Hans äldre bror Douglas och två andra pojkar lekte tillsammans på ett öppet fält som var omgivet av en skog. De vuxna satt en bit bort, men lämnade aldrig barnen utom synhåll.

Nioårige Douglas sade till Dennis och deras kompisar att det skulle vara roligt att busa med de vuxna genom att gå in i skogen och sedan smyga på dem bakifrån. Så barnen delade på sig. Tre av pojkarna sprang åt samma håll, men Dennis sprang åt andra hållet.
Dennis pappa William kunde se allting från den plats han satt på. Efter att de tre pojkarna hade busat med sina föräldrar, dök inte Dennis upp ur skogen tillsammans med dem. Det hade bara gått fem minuter, men William sprang iväg till den plats där han senast hade sett Dennis. Han skrek sin sons namn och sprang 3 km in i skogen, men det fanns inga spår av pojken.

I den 30 sidor långa rapporten från National Parks Service om Dennis försvinnande, får man veta att både skogvaktare och familjen Martin tillbringade resten av natten med att leta efter pojken. Fastän det regnade både på natten och nästa morgon, gav sig en stor grupp människor ut för att söka - däribland en militär specialstyrka. Historien gick ut i pressen och den 21 juni letade 1 400 personer efter Dennis, men trots detta sågs han aldrig till igen och hans kvarlevor har aldrig hittats.

Detta olösta mysterium har diskuterats i många år och Knoxville News Sentinel följde upp fallet 2009. De intervjuade en man vid namn Harlod Key, som befann sig i närheten av familjen Martins campingplats den där dagen i juni. Han sade sig ha hört ett förfärligt skrik och sett en vild bergsman med otäckt utseende komma ut ur skogen. FBI ansåg inte att det fanns tillräckligt med bevis för att denne ovårdade man gjorde något fel, så de undersökte det inte vidare.

Dennis Johnson

Åttaårige Dennis Johnson besökte Yellowstone National Park med sin familj 1966. Föräldrarna började duka fram picknickmat och sade åt sina två barn att gå och leka. Några minuter senare kom Dennis springande och sade att hans lillasyster hade försvunnit i skogen.
Enligt Dennis far hade kunde pojken grundläggande överlevnadsteknik i vildmarken och var intelligent, så han lät pojken fortsätta leta efter systern och bestämde att de skulle mötas upp på picknickplatsen. De delade på sig och föräldrarna hittade snart sin försvunna dotter.
Men Dennis kom inte tillbaka.

The National Park Service letade efter honom i flera veckor och lade ned tusentals timmar på att försöka hitta honom. Föräldrarna var så desperata att få veta vad som hade hänt deras son att de besökte ett medium, som sade sig få en vision av att parets son hade drunknat i en grund bäck.

Mysteriet med vad som hände Dennis är fortfarande olöst. Man har aldrig funnit några kvarlevor och det är möjligt att han rövades bort.

Garrett Bardsley

Klockan var åtta på morgonen den 20 augusti 2004 vid Uinta Mountains i Summit County i Utah. Garrett Bardsley och hans pappa Kevin gick upp tidigt för en far-och-son-pojkscout-campingtur och åkte för att fiska vid en närbelägen sjö. Garrett gick lite för nära vattnet och blev sjöblöt om skor och strumpor, så han bestämde sig för att gå tillbaka till lägerplatsen och byta om.
Scoutgruppens tält stod bara 140 meter bort, så Garretts pappa lät tolvåringen gå tillbaka ensam. Han behövde inte oroa sig, för de hade gått samma stig flera gånger förut och Garrett var utbildad i överlevnadsteknik. Kevin höll ögonen på Garrett när han gick runt sjön och skrek t.o.m. ut riktningar för att påminna Garrett om vilken stig som skulle gå direkt tillbaka till lägret.

Efter 20 minuter undrade Kevin varför pojken inte hade kommit tillbaka. Han återvände till lägret, men Garrett var inte där.
Det enda man fann i sökandet var pojkens ena strumpa 0.8 km från den plats där han försvann. Den lokala polisen tyckte inte att det var tillräckligt med bevis på att det skulle vara fråga om kidnappning. De tror att pojken gick vilse och dog av umbäranden.
2006 blev Kevin Bardsley intervjuad och gav livliga detaljer om den dag då hans son försvann. Han säger att han aldrig kommer ge upp hoppet om att hitta sin son.

Alfred Beilhartz

1938 gick camping i skogen till på ett mer lantligt sätt än i dag. Efter att familjen Beilhartz vaknade med sina 11 (!) barn i sina tält i Rocky Mountain National Park, fick de gå till en närbelägen å för att tvätta sig och dricka vatten. När de återvände till lägret, upptäckte de att ett av de yngsta barnen, femårige Alfred, var borta.

Familjen tog sig så snart de kunde till skogvaktarna. En grupp som kallades Civilian Conservation Corps lät 100 medlemmar leta efter pojken. Kortvågsradio hade nyligen uppfunnits, men de var så stora att man måste bära dem som tunga ryggsäckar för att kunna kommunicera med resten av sökteamet.

Efter tio dagars sökande var det bara tolv dedicerade medlemmar och deras blodhundar som inte hade givit upp. T.o.m. FBI blev inblandade när de misstänkte att det kunde vara fråga om en kidnappning. De enda bevis de lyckades hitta var ett vittnesmål från ett gift par som sade sig ha sett en ung pojke som liknade Alfred. Han stod längst ut på en klippa och stirrade ut i vildmarken. Han bad inte paret om hjälp med att hitta sin familj, så de förmodade att familjen var i närheten. Alfred gick sedan in i skogen och ingen såg honom någonsin igen.

Fler märkliga försvinnanden skall det handla om nu...och uppgifterna är översatta från "Top 10 Historical Disappearances With Modern Developments", skriven av Radu Alexander och postad på Listverse 22 maj 2017.

Ludwig Leichhardt


Ludwig Leichhardt var naturforskare på 1800-talet, föddes i Preussen och tillbringade de sista åren av sitt liv med att resa och studera i Australiens inland. 1848 gav sig Leichhardt ut på en ambitiös vandring från Australiens ostkust till västkusten. Han sågs aldrig till igen.

Rykten sade att Leichhardts grupp massakrerades av aboriginer eller att alla drunknade när de skulle över en flod. Vart femte till tionde år gav sig ännu en våghalsig upptäcktsresande ut för att försöka hitta den försvunna expeditionen, men man hittade inget annat än några träd märkta med "L".

Den enda påtagliga reliken av expeditionen hittades av en aboriginsk rancharbetare 1900- Det var en 15 cm lång mässingsplåt med inskriptionen "Ludwig Leichhardt 1848." Den satt fast med en gevärskolv i ett baobabträd märkt med "L", men det var inte förrän 2006 som historiker äntligen kunde säga att namnplåten var äkta.

Nu vet vi att Leichhardt klarade åtminstone två tredjedelar av färden, men historien om hur plåten hittades fördes vidare muntligt från generation till generation och var den hittades vet man inte exakt. Det var någonstans nära Sturt Creek, så Leichhardt var förmodligen på väg mot Lake Gregory. Moderna historiker tror att upptäcktsresanden förmodligen dog i öknen, och de har hopp om att hitta nya spår av expeditionen.

Sir Charles Kingford Smith


Sir Charles Kingford Smith var en av Australiens mest välkända flygaress. 1928 utförde han den första flygningen över Stilla Havet från USA till Australien. Han var också den förste att flyga non stop över Tasmanhavet från Australien till Nya Zeeland och den förste som lyckades flyga non stop över hela Australiens fastland.

1935 försökte Kingsford Smith att slå hastighetsrekordet mellan England och Australien. Smithy och hans andrepilot John Thompson Pethybridge färdades i planet Lady Southern Cross med kurs mot Singapore när de försvann över Andamanhavet nära Myanmar. Ett och ett halvt år senare spolades en bit underrede och ett hjul från ett flygplan upp på en ö i södra Myanmark. Lockheed Martin (ett amerikanskt multinationellt tillverkningsföretag som verkar inom flyg- och rymdindustrin, ö.a.) bekräftade senare att det kom från Lady Southern Croos. Resten av vraket återfanns aldrig.

2005 hävdade filmskaparen Damien Lay att han hade hittat planet. Hans bevis var en sonarbild som han menade föreställde Lady Southern Cross. Vissa var skeptiska till detta, inklusive upptäcktsresanden Dick Smith och författaren till en biografi om Kingsford Smith, Ian Mackersey. Den tidigare sade att platsen var full av sopor och att chansen att vraket var det berömda planet var 1 på 1000. Den senare hävdade att Lady Southern Cross skulle ha gått sönder av trycket och inte hållit i 70 år.
Trots motgångarna planerar Lay att göra en utgrävning på platsen med hjälp från familjerna Kingsford Smith och Pethybridge, samt Myanmars regering.

Jean-Francois de Galaup de Laperouse

På 1700-talet kämpade England och Frankrike ständigt om världsherraväldet på sjön. Efter Kapten Cooks framgångsrika utforskning av Stilla Havet var Frankrike tvungna att komma i kall, så Ludvig XVI beordrade en vetenskaplig expedition runt jorden.

Den ansvarige för färden skulle bli Comte Jean-Francois de Galaup de Laperouse, en erfaren officer vid flottan. Laperouse gav sig av 1785 med 220 män ombord på två skepp: L’Astrolabe och La Boussole. Till en början var resan lyckad. På mindre än tre år lyckades Laperouse ta sig till Sydamerika , Hawaii, Alaska, Spanska Kalifornien, Korea, Ryssland och öarna i Polynesien.

Tidigt 1788 befann sig Laperouse i Australien. Han gav sig av i mars, men inte innan han hade skickat en rapport till flottans ministerium, vilket var det sista man hörde från honom.

Flera franska skepp försökte hitta expeditionen, men förgäves. Sanningen avslöjades av en slump 1826, när en irländsk sjökapten köpte några svärd som hade tillhört L'Astrolabe. Mannen, Peter Dillon, köpte svärden på ön Tikopia i Salomonöarna. Genom senare förfrågningar fick han veta att svärden kom från närbelägna Vanikoro Island, där urinvånarna kände till två stora skeppsvrak.

Det var inte förrän på 1960-talet som skeppsvrakens identitet bekräftades. Flera vetenskapliga uppdrag genomfördes under de följande tjugo åren och man fick mycket ny information. 1999 hittade arkeologer platsen där besättningen slagit läger på Vanikoro. 2003 hittade dykare ett välbevarat skelett inkapslat i sediment. Det senaste uppdraget utfördes 2008, men det skall bli fler.

Ettore Majorana


Ettore Majorana var Enrico Fermis hyllade elev. Han var en skicklig matematiker och fysiker, men är bäst ihågkommen för sina arbeten om neutrino-massa.
Den 25 mars 1938 gick Majorana ombord på en båt till Neapel och försvann.

Det fanns flera hypoteser gällande hans försvinnande. Vissa trodde att han hade begått självmord. Andra hävdade att han blev mördad eller kidnappad för att hindra honom från att arbeta med hemliga militära projekt. Ytterligare några trodde att Majorana helt enkelt ville lämna sitt gamla liv bakom sig och börja om på nytt, kanske t.o.m. gå i kloster, enligt italienske författaren Leonardo Sciascia.

2011 öppnades fallet på nytt, när Roms advokatkontor berättade att de studerade ett vittnesmål från slutet av 1940-talet om en man som stämde in på beskrivningen av Majorana och bodde i Buenos Aires. Ett rättstekniskt team analyserade också ett fotografi taget 1955 föreställande en man som sades vara Majorana, och de hittade flera likheter.

2015 lade advokatkontoret officiellt ned fallet med Majoranas försvinnande. Baserat på vittnesmål och fotobevis levde Majorana ett till synes gott liv i Sydamerika så sent som 1959. Det fanns inga bevis för att något brottsligt låg bakom hans försvinnande.

Herschel Grynszpan


I många decennier var Herschel Grynszpans öde ett av de mest bestående mysterierna från Andra Världskriget. 7 november 1938 sköt och dödade den 17-årige judiska flyktingen den nazistiske diplomaten Ernst vom Rath i Paris. Propagandaminister Joseph Goebbels tog tillfället i akt och utnyttjade mordet på vom Rath till att orkestrera Kristallnatten, en pogrom i hela Nazityskland med judar och judiska företag som mål.


Grynszpan arresterades av Gestapo och skickades till Tyskland. Han tillbringade de kommande åren med att föras mellan fängelser och koncentrationsläger i Tyskland och Frankrike. När kriget bröt ut, hörde man mindre om honom och sedan försvann han plötsligt. Vissa personer spekulerade i om Grynszpan hade lyckats fly och gömde sig i Paris, men de flesta insåg att han nog hade förintats i nazisternas händer, antingen dödad av Gestapo eller i ett koncentrationsläger. Han dödförklarades officiellt 1960 och dödsdagen fastslogs till 8 maj 1945.

Saker och ting förändrades 2016 tack vare en bild som man fann i arkiven i Wiens judiska museum. Det verkade föreställa Hershel Grynszpan 1946 i ett tyskt omflyttningsläger. Bilden var tagen på måfå tillsammans med flera andra, men man ser tydligt en man som flera historiker har identifierat som Hershel Grynszpan och ett ansikts-rekognoceringstest har klargjort att det med 95% säkerhet är Grynszpan.

Har du skrivit om mannen från Taured? Jag har snöat in på folk som rest i tiden eller mellan parallella universum.