Populär Historia 2003:6 skrev:Bevarade skelett av Homo erectus som levde för cirka 0,3–1,7 miljoner år sedan och av neandertalare som dog ut för omkring trettiotusen år sedan uppvisar skador som man tror har orsakats av artfränder. Ännu fler belägg för att människor gått till attack mot varann finns hos vår egen art Homo sapiens sapiens. De äldsta säkra bevisen är omkring tiotusen år gamla, det vill säga från slutet av den senaste istiden eller början av den nuvarande värmeperioden. Man har funnit skelett där pilspetsar av sten eller ben sitter kvar och där skallarna har krossskador eller har skilts från kroppen.

Det finns också gravar med lämningar av människor som utsatts för massakrer.

Spoiler: visa

En av dem har arkeologerna funnit i Sudan nära den egyptiska gränsen på en plats som heter Jebel Sahaba. 59 kroppar av barn, kvinnor och män hade begravts tillsammans med mängder av pilspetsar, en del av dem satt fortfarande kvar i skeletten. I två fall var det tydligt att pilar har trängt in i huvudet från en punkt under hakan. Det betyder förmodligen att dessa individer hade legat skadade på rygg med huvudet bakåtkastat när de sköts genom halsen med pil och båge.

En ung kvinna hade 21 stenflisor i kroppen. Hon hade sannolikt fått en pil med hullingar inskjuten i munnen och samtidigt träffats på en lång rad andra ställen. Sju av skeletten hade sådana frakturer på armarna som man får när man parerar slag mot kroppen. Dessa frakturer var läkta, vilket visar att de dödade hade varit inblandade i våldsamma konflikter upprepade gånger i livet.

Det finns undantag bland jägarsamlarkulturerna, folk som har varit ytterst motvilliga att bruka våld. Semaifolket i centrala Malaysia studerades noggrant av antropologer under 1900-talet. Historiskt sett har semai varit hårt trängda av andra folk med tekniskt mer avancerade kulturer och antropologerna tror att de därför funnit det ändamålsenligt att anta en undflyende strategi. Semai har ett starkt tabu mot att såra andras känslor och deras normer påbjuder att man alltid ger en annan vad den vill ha.

De har ofta råkat ut för att grannfolk rövat bort deras kvinnor och barn. Männen som inte har några föreställningar om manlig ära eller patriarkala rättigheter gör inget motstånd.

Inga sportsliga lekar där någon kan förlora förekommer hos semai och ingen ger order till någon annan. Det är inte pinsamt för en man att springa och gömma sig om fara hotar och överhuvudtaget är det ganska små skillnader mellan manlig och kvinnlig könsroll hos semai. Antropologen David Gilmore beskriver det fredliga semaifolket såväl som mer krigiska kulturer i sin bok Manhood in the making.

PH 9 september 2003 skrev:Det finns någonting som får dem att stå kvar i ledet – ett starkt verkande påtryckningsmedel är de idéer om ära och vanära som verkar finnas överallt där krig finns.

– Det är samma föreställningar du finner från Irland till Indien, från Grekland till Norden. I alla gamla krigarsamhällen finns den här hjältedyrkan. Om han ska dö ska en krigare helst dö i ett slag, säger Kristian Kristiansen.

När han råkar på någon som är på flykt ropar han bistert: ”Tokstolle, sitt på din plats och lyssna istället på andra, de som har mera mod än du, din kampskygge krake som inte duger någonting till i krig eller rådslag!”

Alien skrev:Ja, det kanske ligger i generna att kriga när vårt eget hem, egendom och klan hotas.

Men när det gäller att kriga för staten/kungen/kejsaren i större skala så har inte denna "krigarinstinkt" räckt till. Därför fanns/finns hårda lagar mot desertering. Den som flydde slagfältet av rädsla för döden blev själv avrättad av sina egna. Så det var säkrare att gå in i striden, då fanns åtminstone en viss chans att överleva.

Dessutom så inpräntades i pojkarna/männen att det var fegt och omanligt att fly.

PH 9 september 2003 skrev:Det finns någonting som får dem att stå kvar i ledet – ett starkt verkande påtryckningsmedel är de idéer om ära och vanära som verkar finnas överallt där krig finns.

– Det är samma föreställningar du finner från Irland till Indien, från Grekland till Norden. I alla gamla krigarsamhällen finns den här hjältedyrkan. Om han ska dö ska en krigare helst dö i ett slag, säger Kristian Kristiansen.

http://popularhistoria.se/artiklar/krigets-ursprung/

Odysseus i Iliaden:

När han råkar på någon som är på flykt ropar han bistert: ”Tokstolle, sitt på din plats och lyssna istället på andra, de som har mera mod än du, din kampskygge krake som inte duger någonting till i krig eller rådslag!”

De vikingar som dog i strid kom till Valhall, de som dog i sotsäng kom till det dystra Hel. (Kvinnorna kom alltså till Hel efter döden.)

Under det första årtusendet efter Kristus blev anasazi successivt mer bofasta och mer beroende av majsodling. Omkring år 700 e Kr fanns det tydliga undergrupper bland dem. Under femhundra år levde dessa fredligt bredvid varandra även om det från den här tiden finns sporadiska tecken på våldsanvändning.

Men så på 1100-talet blev klimatet torrare och jordarna började erodera samtidigt som befolkningstätheten var större än någonsin tidigare. De mänskliga lämningarna visar tecken på undernäring och på 1200-talet utbröt krig. Arkeologerna har funnit brända hus, ödelagda byar, kroppar genomborrade av pilar och huvuden skilda från kropparna.
---
Exemplet anasazi finns beskrivet av Jonathan Haas i antologin Ancient Warfare där Kristian Kristiansen också medverkar.