Tips och råd Tack! Har haft ett förhållande i 3 år med min kille. Mina misstankar om att han har as kom rätt fort. Jag har frågat honom rätt ut om det men då blev han arg och vi fick avbryta samtalet. Dock har jag fått det bekräftat när jag pratat med hans föräldrar om att jag tycker att han har ett beteende som någon med as. Och med tiden har min kille själv antytt att han "har något".

Största problemet i vår relation är att jag känner mig aldrig bekräftad och sällan viktig för honom (och det vet han om). Till saken hör att han har även ett barn, som han ger massa bekräftelse och uppmärksamhet hela tiden. Där kan jag känna mig rätt obekväm för där visar han att han har förmågan att se och visa känslor men till mig knappt något alls! Har hänt väldigt många gör att jag blivit både ledsen och besviken över att han aldrig bryr sig om mig utan allt kretsar bara runt barnet. Han kan pussa och krama barnen väldigt mycket men detsamma till mig går inte. Förmågan till att visa känslor finns alltså men vad är det som gör att det blir stopp när det gäller mig?

Jag behöver verkligen tips för att förstå !!!! Jag vill få lite mer uppmärksamhet utanför sängen oxå. Känner att jag börjar få svårt med den sexuella biten nu oxå då det är ända tillfället som han kan släppa loss och ge mig någon liten komplimang.

Bra fråga, han har asperger och det är hitintills obotligt. Våran empati skiljer sig från majoriteten då vi framstår som känslokalla och egocentriska. Visst har vi en slags empati men inte lika stark som gemene man. Det är nog tyvärr inte så mycket att göra då vi är kopplade neurologiskt på detta sätt. En sten kan inte ändra sig lika lite som vi kan ändra vår affektion. Du kanske kan tänka såhär - att han är känslomässigt utvecklingsstörd och att om du vill fortsätta relationen så kommer det att vara en omhändertagande roll. Du kan inte tvinga någon till äkta ömsesidighet som helt enkelt inte har förmågan till det. Hoppas det löser sig.

Tindra75 skrev:Jag behöver verkligen tips för att förstå !!!!

Dette kan dreie seg om flere ting, men vi prøver.

Tindra75 skrev:Tips och råd Tack! Har haft ett förhållande i 3 år med min kille. Mina misstankar om att han har as kom rätt fort. Jag har frågat honom rätt ut om det men då blev han arg och vi fick avbryta samtalet. Dock har jag fått det bekräftat när jag pratat med hans föräldrar om att jag tycker att han har ett beteende som någon med as. Och med tiden har min kille själv antytt att han "har något".

Hvorfor spiller det noen rolle om han har AS? Skulle en diagnose, eller din visshet om at han har en diagnose føre til at han får offentlige ytelser eller forståelse han ellers ikke vil få? Eller mener du at dette er noe dere har felles, og at det vil påvirke "samholdet" mellom dere?

Tindra75 skrev:Största problemet i vår relation är att jag känner mig aldrig bekräftad och sällan viktig för honom (och det vet han om).

Det største problemet er altså din gjenkjennelse av følelser han har for deg?

Oppfattet du følelsene i forelskelsesfasen, eller har det vært slik hele tiden?

Tindra75 skrev:Till saken hör att han har även ett barn, som han ger massa bekräftelse och uppmärksamhet hela tiden. Där kan jag känna mig rätt obekväm för där visar han att han har förmågan att se och visa känslor men till mig knappt något alls!

Han har evnen til å vise følelser på en måte som gjør at du gjenkjenner hans følelser.

Tindra75 skrev:Har hänt väldigt många gör att jag blivit både ledsen och besviken över att han aldrig bryr sig om mig utan allt kretsar bara runt barnet.

Hvis jeg forstår det riktig, er du ofte skuffet over ham og sjalu på barnet. På hvilken måte har du formidlet hva du ønsker han skal gjøre, og hvilke positive følelser dette ville gi deg?

Tindra75 skrev:Han kan pussa och krama barnen väldigt mycket men detsamma till mig går inte.

Har du bedt ham "pussa och krama" deg hver dag fordi det er det som skal til for at du føler deg bekreftet og viktig, og så har han sagt at det ikke går?

Tindra75 skrev:Förmågan till att visa känslor finns alltså men vad är det som gör att det blir stopp när det gäller mig?

Husk at det er forskjell på å ha, uttrykke og oppfatte følelser. Hvor konkret har du vært, når du har sagt hva som skal til for at du evner å oppfatte hans følelser?

Glömde att tillägga att det absolut största problemet är att han inte vill prata om hur han är. Och då är det svårt. Jag kan inte bara anpassa mig efter honom som jag faktiskt gör till viss del. Och om jag någon gång tar upp hur jag upplever situationen så blir han konflikträdd eller så blir han irriterad för att jag vill lösa missförstånden. Ibörjan när vi träffades gick han på antidepressiva mediciner så då var han lugnare. Blev rätt svajigt när han slutade med dem men blev bättre med tiden.

Skulle föreslå att du googlar och läser om anknytningsteori.
T.ex.
http://www.psykologiguiden.se/rad-och-f ... anknytning &
http://www.battrerelationer.se/testet

Skilj er.

Pinghis Khan skrev:Skilj er.

Rakt och tydligt svar

Det är kanske tydligt men inte särskilt övertänkt. Vi här kan inte veta om förhållandet kan leva vidare el inte.

Det finns tidigare trådar om svårigheter i relationen mellan en aspergare och en NT (vanlig), t ex. aspomerger-och-omhet-forhallande-nt-och-aspie-t1399.html

Ännu fler trådar om detta finns angivna längst ner i metatråden: metatrad-t13306.html

Jag tror att du måste vara (ännu) tydligare med dina önskningar och behov inför honom. Du behöver inte prata om att han (ev) har AS utan fokusera på dina egna behov för att må bra.

Tindra75 skrev:Glömde att tillägga att det absolut största problemet är att han inte vill prata om hur han är. Och då är det svårt. Jag kan inte bara anpassa mig efter honom som jag faktiskt gör till viss del. Och om jag någon gång tar upp hur jag upplever situationen så blir han konflikträdd eller så blir han irriterad för att jag vill lösa missförstånden. Ibörjan när vi träffades gick han på antidepressiva mediciner så då var han lugnare. Blev rätt svajigt när han slutade med dem men blev bättre med tiden.

Du har behov for at følelser uttrykkes på en helt spesifikk måte for at du skal forstå hans følelser og føle deg bekreftet. Du nevner ikke at han har klaget på noe. Ikke alle ønsker den fysiske nærheten du spesifiserer. Det har ikke noe med diagnose å gjøre. Det er ingen selvfølge at man savner det. Det er derfor ingen garanti for at et slikt behov oppfattes av selv den kjærligste partner, med mindre det formidles godt nok.

Du kan prøve å se det som at du skal be ham om en enorm gave. Da unngår man selvsagt anklager. Påstår ikke at noen gjør feil. Snakker ikke om depresjoner eller AS. Krever ikke (for det er jo en gave). Er ikke sint. Ikke sur. Ikke skuffet. Sier ikke at andre har påpekt hva man ikke har fått. Snakker ikke om tilfeller hvor man ikke har fått gave. Nevner ikke at man har vært sur for det samme. Ingen klager...

Isteden kan si hva han har gjort bra og forklare hvilket behov han dekket og hvilke positive følelser det gir deg. Legg til en forespørsel om han kan gjøre spesifikke ting med en gitt hyppighet. Igjen, det er jo en gave, så du kan ikke kreve dette.

Man kan ikke endre andre mennesker, AS eller ikke. Man kan bare endre seg selv. Enten vil du ha ham som han er og med det han kan gi, eller ikke. Det tenker nå jeg om saken.

Tindra75 skrev:

Pinghis Khan skrev:Skilj er.

Rakt och tydligt svar

Varför ge en relation som inte fungerar konstgjord andning?
Spelar ingen roll om ena partnern har as eller whatever.
Livet är kort,ni har ej barn tillsammans...