Hej forumet!

Jag är ny här då jag precis avslutat min utredning efter många års väntan, fick ADHD diagnos för 4 år sedan och de andra blev klara för en vecka sedan ca.

Jag är 31 år gammal och har ADHD och AST(Asperger) och lätt OCD. Lutade åt att de ville sätta Narcissistisk personlighetsstörning på mig för att jag är väldigt högfungerande och min Asperger har jag blivit väldigt bra på att gömma för många för att jag väldigt hög begåvning och på så sätt klarat det mesta i skolan och så ändå när jag var yngre. Sen är ett av mina riktigt nördiga intressen just psykologi och då främst funktionshinder av olika slag och beteendevetenskap. Så mina sociala förmågor är väldigt bra, skillnaden skulle jag vilja påstå är att jag hela tiden måste koncentrera mig på att läsa av situationer och människor. Det kommer inte naturligt.

Ber om ursäkt för det långa introt men kändes som att jag skulle presentera mig lite då det är mitt första inlägg.

Nu är det så att jag kommer bli pappa, det är planerat och vi är jätteglada. Men något som faktiskt uppkommit som jag inte tänkt på tidigare är hur det kommer gå? Jag är på snudd livrädd just nu för att jag är orolig att jag kommer vara för strikt men också att jag kommer bli väldigt trött psykiskt för att barn kan vara väldigt oförutsägbara.

I början kanske det kommer gå lättare, men jag tänker mer på när barnet börjar gå och prata. Sen är jag väldigt ljudkänslig så jag tänker att barnskrik och så kommer bli jobbigt.

Jag har 4 yngre syskon jag har växt upp med och jag kan inte påstå att jag tyckt att det har varit jobbigt men det var också rätt längesedan. Men andras barn har jag väldigt svårt för.

Nu har min sambos syster en två åring som är super hyperaktiv och får äta godis hela tiden så han är som en liten Duracellkanin, och jag tyckte att det var lite jobbigt när han var så men då vi var barnvakt åt honom så fick han inte äta något godis och var väldigt lugn.

Jag kanske oroar mig och tänker för mycket, min sambo är övertygad om att jag kommer bli en underbar pappa. Och hennes systerson och jag klickade direkt. Han sov i min famn första dagen jag träffade honom, ville kramas och vara med när jag lagade mat och är en väldigt fin pojke.

Är det några pappor eller mammor är med liknande problematik som jag som kan ge lite tips? Tänker jag för mycket? Kommer det bli tufft? Att bli förälder är väl alltid tufft, men kanske jobbigare för oss?

Tack på förhand // Ecce

Hmmm, jag har inte så mycket att säga här, men bumpar tråden lite (ursäkta, mods!). Det finns ju flera här som har barn och som i alla fall gett mig intrycket av att det har gått prima, någon/några av dem kanske kan komma med kloka synpunkter.

Du fixar det, tror att även neurotypiska oroar sig för att bli föräldrar.

Det finns ju positiva delar med att ha diagnos, tex så vet du ju om dina problem vilket NTare sällan gör (för alla har problem även om dom kan vara helt olika).

Du har ju dessutom lite tid att planera, tex vad du kan göra om du får ett kolikbarn eller när ditt barn kommer in i en trotsålder, då är det ju mycket skrik hur man än vänder och vrider på det.
Eller hur du ska göra när du inte fått en hel natts sömn på över 2 år.

Har du sjukersättning så kan det vara bra att veta att dom kommer att kolla upp om du klarar av att ta hand om ditt barn på hel el deltid (föräldrapenning). Du kan nämligen bli av med sjukersättning under iallafall första året fram till barnet börjar på förskolan

Om du har problem med perception kan jag nästan lova dig att hämtning och lämning på förskolan kan vara sjukt jobbigt.

slackern skrev:Om du har problem med perception kan jag nästan lova dig att hämtning och lämning på förskolan kan vara sjukt jobbigt.

Då kan det kanske vara värt att fundera på dagmamma snarare än förskola. Om det funkar för ens barn

Barn kommer nog fortsättningsvis att stå skrikandes i hallen och trycka maniskt på lampknappen. Tack och lov är min unge tonåring i dagsläget.

slackern skrev:Barn kommer nog fortsättningsvis att stå skrikandes i hallen och trycka maniskt på lampknappen. Tack och lov är min unge tonåring i dagsläget.

Ah,jag trodde du menade allt stim från andra barn. Vår dotter har tack och lov aldrig betett sig så vid hämtning /lämning

Jag tänkte på alla bar, stimigt blir det oavsett om det är ett barn eller hundra, småbarn kräver uppmärksamhet 24/7.

Det låter som att du kommer att klara det.