AS eller ej - det är frågan
25 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
AS eller ej - det är frågan
Hej på er. Ny här på forumet efter att jag under samtal med min psykolog och efter ett antal tester påvisat "drag" samt misstanke av Aspergers Syndrom. Ej diagnoserad ännu således men utredningen och dess slutresultat kommer väl vad det lider.
Anledningen till att jag hamnade hos en psykolog var den att jag sökte hjälp för mina vredesutbrott som kommer plötsligt och totalt okontrollerat. De som lidit mest av dessa är mina tre barn och min sambo naturligtvis. Min sambo som f.ö påvisade mig behovet av att söka hjälp efter det att jag tagit strypgrepp på henne tills hon svimmade.
Min aggresiva sida har ständigt varit där sedan barnsben och har lyckats till stor del tackla den själv och bearbetat den så gott jag kunnat men inte lyckats fullt ut som ni förstår. Det jag ser till att undvika är att hamna i sådana situationer där jag blir provocerad eller attackerad av någon med snabba verbala "mothugg" gentemot mina egna utsagon om saker och ting.
Likaså sådana situationer där folk i min omgivning har ändrat, omorganiserat eller flyttat på saker som jag själv finner är den mest ultimata placeringen av dem. Det gör mig irriterad för att uttrycka det milt. Speciellt hur mitt (vårat) hem ska vara inrett och organiserat är av enormt stor vikt för mig. Allting måste vara på dess rätta plats och väl sorterat, katalogiserat och strukturerat för att jag ska tycka det är okej. Sedan att min sambo påtalar mig om att det behövs dammsugas är för mig av helt underordnad betydelse, bara det är ordning på allt så är det ok.
Därför har jag enormt svårt när mina barn här hemma hos mig och slänger omkring allting både högt och lågt som de gör. Jag vet att de är barn och att de gör så men det gör mig irriterad över att se dess slappa stil med att tillåta allting landa där de sist hade det för händerna. Jag gapar och de blir själva irriterad över mitt gapande. Också denna del av mitt vardagliga problem gjorde att jag tog min sambo på orden och uppsökte hjälp.
Nåväl, efter mina diskussioner med psykologen så har jag insett att denna agressiva sida är bara en del av det som kännetecknar en person med AS vilket har följt mig genom livet. Har alltid setts vara "annorlunda" av min omgivning med mina "konstiga" uttalanden som ligger långt i framtiden och för mig helt logiska men totalt ologiska för dess mottagare.
Kan påbevisa en del andra saker som påvisar AS men vad tjänar det till? Efter utredningen vet jag om jag har AS eller ej men bara misstanken om att jag har det, har hjälpt mig rent mentalt att kunna tänka i andra banor under ovan delgivna situationer och på så vis lättare kunna hantera dem.
Så, AS eller ej det är frågan. Bara jag får hjälp är jag nöjd och min avsikt att vara medlem här på forumet är att i god tid vara "beredd" om diagnosen skulle visa sig vara AS samt att i framtiden kunna vara hjälp till min 4 år yngre halvbror som HAR diagnosen AS.
Har bara träffat honom en gång i mitt liv och meilat med honom vid ett fåtal tillfällen. Varken han eller jag har ett behov av varandra men man vet inte som sagt vad framtiden har i sitt sköte. Jag vill vara förberedd i alla fall om det skulle inträffa.
//Lincoln
Anledningen till att jag hamnade hos en psykolog var den att jag sökte hjälp för mina vredesutbrott som kommer plötsligt och totalt okontrollerat. De som lidit mest av dessa är mina tre barn och min sambo naturligtvis. Min sambo som f.ö påvisade mig behovet av att söka hjälp efter det att jag tagit strypgrepp på henne tills hon svimmade.
Min aggresiva sida har ständigt varit där sedan barnsben och har lyckats till stor del tackla den själv och bearbetat den så gott jag kunnat men inte lyckats fullt ut som ni förstår. Det jag ser till att undvika är att hamna i sådana situationer där jag blir provocerad eller attackerad av någon med snabba verbala "mothugg" gentemot mina egna utsagon om saker och ting.
Likaså sådana situationer där folk i min omgivning har ändrat, omorganiserat eller flyttat på saker som jag själv finner är den mest ultimata placeringen av dem. Det gör mig irriterad för att uttrycka det milt. Speciellt hur mitt (vårat) hem ska vara inrett och organiserat är av enormt stor vikt för mig. Allting måste vara på dess rätta plats och väl sorterat, katalogiserat och strukturerat för att jag ska tycka det är okej. Sedan att min sambo påtalar mig om att det behövs dammsugas är för mig av helt underordnad betydelse, bara det är ordning på allt så är det ok.
Därför har jag enormt svårt när mina barn här hemma hos mig och slänger omkring allting både högt och lågt som de gör. Jag vet att de är barn och att de gör så men det gör mig irriterad över att se dess slappa stil med att tillåta allting landa där de sist hade det för händerna. Jag gapar och de blir själva irriterad över mitt gapande. Också denna del av mitt vardagliga problem gjorde att jag tog min sambo på orden och uppsökte hjälp.
Nåväl, efter mina diskussioner med psykologen så har jag insett att denna agressiva sida är bara en del av det som kännetecknar en person med AS vilket har följt mig genom livet. Har alltid setts vara "annorlunda" av min omgivning med mina "konstiga" uttalanden som ligger långt i framtiden och för mig helt logiska men totalt ologiska för dess mottagare.
Kan påbevisa en del andra saker som påvisar AS men vad tjänar det till? Efter utredningen vet jag om jag har AS eller ej men bara misstanken om att jag har det, har hjälpt mig rent mentalt att kunna tänka i andra banor under ovan delgivna situationer och på så vis lättare kunna hantera dem.
Så, AS eller ej det är frågan. Bara jag får hjälp är jag nöjd och min avsikt att vara medlem här på forumet är att i god tid vara "beredd" om diagnosen skulle visa sig vara AS samt att i framtiden kunna vara hjälp till min 4 år yngre halvbror som HAR diagnosen AS.
Har bara träffat honom en gång i mitt liv och meilat med honom vid ett fåtal tillfällen. Varken han eller jag har ett behov av varandra men man vet inte som sagt vad framtiden har i sitt sköte. Jag vill vara förberedd i alla fall om det skulle inträffa.
//Lincoln
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Hej och välkommen!
Jag känner igen mig i en del av vad du skriver, och tror inte det är omöjligt att du har AS.
Angående dina aggressionsutbrott, hur ser du på mediciner? För jag har liknande problem och blev medicinerad för depression, till allas förvåning hjälpte medicinen mot utbrotten också, så det skulle ju kunna fungera på dig också.
Jag känner igen mig i en del av vad du skriver, och tror inte det är omöjligt att du har AS.
Angående dina aggressionsutbrott, hur ser du på mediciner? För jag har liknande problem och blev medicinerad för depression, till allas förvåning hjälpte medicinen mot utbrotten också, så det skulle ju kunna fungera på dig också.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
God morgon (snart) och välkommen skall du vara!
Angående aggression så känner även jag igen mig. Jag kan blir fruktansvärt arg om det är omplacerat eller om någonting är "fel", och i synnerhet små ljud på morgonen, de gör mig helt rasande. Men okontrollerat eller oprovocerat är det dock inte längre, men jag är rädd för att gå ut på kvällen under helgen, ifall man möter fulla människor som tjafsar med en så mycket att man förlorar kontrollen. När jag var yngre så var det dock okontrollerat, fast man visste att det man gjorde var fel och det blev bara jobbigare och jobbigare att bära på det. Även jag har jobbat stenhårt på det. Men jag känner fortfarande av ilskan rent fysiskt. När jag var yngre försvann inte ilskan förens någonting hade gått i sönder, känner du igen det?
Hoppas det löser sig för dig!
Angående aggression så känner även jag igen mig. Jag kan blir fruktansvärt arg om det är omplacerat eller om någonting är "fel", och i synnerhet små ljud på morgonen, de gör mig helt rasande. Men okontrollerat eller oprovocerat är det dock inte längre, men jag är rädd för att gå ut på kvällen under helgen, ifall man möter fulla människor som tjafsar med en så mycket att man förlorar kontrollen. När jag var yngre så var det dock okontrollerat, fast man visste att det man gjorde var fel och det blev bara jobbigare och jobbigare att bära på det. Även jag har jobbat stenhårt på det. Men jag känner fortfarande av ilskan rent fysiskt. När jag var yngre försvann inte ilskan förens någonting hade gått i sönder, känner du igen det?
Hoppas det löser sig för dig!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Välkommen från mig också
Jag känner också igen mig i det du berättar frugan min kallar mig för en champagneflaska, och sen det där med att ha saker på vissa ställen även om mitt rum ibland serut som ett bombnedslag ibland (ofta) så vet jag precis var jag har mina grejer och blir irriterad om nån flyttar på dom. skulle kuna skriva en hel del om såna grejer men just nu är jag så speedad att jag inte får nån riktig ordning på mina tankar
Jag känner också igen mig i det du berättar frugan min kallar mig för en champagneflaska, och sen det där med att ha saker på vissa ställen även om mitt rum ibland serut som ett bombnedslag ibland (ofta) så vet jag precis var jag har mina grejer och blir irriterad om nån flyttar på dom. skulle kuna skriva en hel del om såna grejer men just nu är jag så speedad att jag inte får nån riktig ordning på mina tankar
Senast redigerad av Chilehead 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Välkommen.
Och en eloge ska du ha för att du är så öppen om något som många har svårt att prata om.
Jag känner inte igen mig själv så mycket i din berättelse. Kanske för att jag är tjej. Det sägs ju att AS är annorlunda för tjejer. Däremot känner jag igen en nära släkting till mig i din beskrivning. Denna är då man men solklar men inte fastställd AS.
Jag tycker att det är oerhört bra att du söker hjälp och jag hoppas innerligt att du får den hjälp du har rätt till och vill ha. Vidare vill jag säga att det uppenbarligen inte är något större fel på din självinsikt, vilket antagligen kommer att göra saker bra mycket enklare för dig vad det gäller utveckling och förmågan att hantera din ilska.
Lycka till. Och jag hoppas att du möjligtvis kan finna någon användbar information här på forumet.
Och en eloge ska du ha för att du är så öppen om något som många har svårt att prata om.
Jag känner inte igen mig själv så mycket i din berättelse. Kanske för att jag är tjej. Det sägs ju att AS är annorlunda för tjejer. Däremot känner jag igen en nära släkting till mig i din beskrivning. Denna är då man men solklar men inte fastställd AS.
Jag tycker att det är oerhört bra att du söker hjälp och jag hoppas innerligt att du får den hjälp du har rätt till och vill ha. Vidare vill jag säga att det uppenbarligen inte är något större fel på din självinsikt, vilket antagligen kommer att göra saker bra mycket enklare för dig vad det gäller utveckling och förmågan att hantera din ilska.
Lycka till. Och jag hoppas att du möjligtvis kan finna någon användbar information här på forumet.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Är tjej och känner igen mig. Jag har haft mer eller mindre okontrollerade utbrott sen dagisåldern. Idag är jag 30 år och jag har fortfarande inte lärt mig att helt kontrollera dem. Inte sällan är de så intensiva att jag är mer eller mindre omedveten om vad jag gör och efteråt har jag svårt att återge händelseförloppet eller förklara vad som utlöste det. Det går ju så satans fort. Men enligt min utredare finns det hjälp att få. Något som både jag och min man ser fram emot.
Välkommen och lycka till!
Välkommen och lycka till!
Senast redigerad av Aura Lux 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Aura Lux skrev:Är tjej och känner igen mig. Jag har haft mer eller mindre okontrollerade utbrott sen dagisåldern. Idag är jag 30 år och jag har fortfarande inte lärt mig att helt kontrollera dem. Inte sällan är de så intensiva att jag är mer eller mindre omedveten om vad jag gör och efteråt har jag svårt att återge händelseförloppet eller förklara vad som utlöste det. Det går ju så satans fort. Men enligt min utredare finns det hjälp att få. Något som både jag och min man ser fram emot.
Välkommen och lycka till!
Vad skulle den hjälpen vara då enligt din utredare?
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Aura Lux skrev:Det specificerade hon tyvärr inte och eftersom jag är jag så frågade jag inte.
Det känner jag igen, man blir så glad bara av att höra att det finns hjälp att få så man glömmer bort alla tankar på att fråga om vad hjälpen innebär.
Jag brukar också komma på saker jag borde frågat efter möten och liknande mjockel.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS eller ej - det är frågan
Lincoln skrev:Anledningen till att jag hamnade hos en psykolog var den att jag sökte hjälp för mina vredesutbrott som kommer plötsligt och totalt okontrollerat. De som lidit mest av dessa är mina tre barn och min sambo naturligtvis. Min sambo som f.ö påvisade mig behovet av att söka hjälp efter det att jag tagit strypgrepp på henne tills hon svimmade.
Min aggresiva sida har ständigt varit där sedan barnsben och har lyckats till stor del tackla den själv och bearbetat den så gott jag kunnat men inte lyckats fullt ut som ni förstår. Det jag ser till att undvika är att hamna i sådana situationer där jag blir provocerad eller attackerad av någon med snabba verbala "mothugg" gentemot mina egna utsagon om saker och ting.
Så, AS eller ej det är frågan. Bara jag får hjälp är jag nöjd och min avsikt att vara medlem här på forumet är att i god tid vara "beredd" om diagnosen skulle visa sig vara AS samt att i framtiden kunna vara hjälp till min 4 år yngre halvbror som HAR diagnosen AS.
//Lincoln
Oj, det där lät inte bra, jag hoppas verkligen du kan få hjälp med "anger management", vare sig du har AS el inte. Personligen tycker jag din sambo borde polisanmält dig, för sin egen och barnens skull.
Lever man i ett förhållande så kan man inte undgå att bli provocerad då och då. Bara för att man inte klarar av att bemöta provokationerna verbalt får man inte ta till våld. Säger det, eftersom just "hon provocerade mig" brukar vara kvinnomisshandlares försvar.
Om både du och din halvbror har AS, så är det antagligen er gemensamma förälder som fört det anlaget vidare och den har säkert också vissa as-drag. Kanske det skulle kunna hjälpa dig och din halvbror att diskutera era erfarenheter.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Även om jag inte fått någon diagnos ännu känner jag igen hur arg jag kunde bli av mindre saker, i vissa fall så ilsken att jag jagat mina äldre syskon med högaffel (jag ville kasta den på dom, men fick för mig att det skulle göra dom fruktansvärt ont). Numera skrattar vi åt det tillsammans.
Det kunde vara en av mina bröder som just tvättat händerna medan jag (helt inne i mina tankar) råkat gå förbi skvätter vattnet från händerna rakt i ansiktet på mig.
Jag var tydligen speciellt rolig att reta för jag reagerade så häftigt, det förstod jag inte förens nyligen.
Det kunde vara en av mina bröder som just tvättat händerna medan jag (helt inne i mina tankar) råkat gå förbi skvätter vattnet från händerna rakt i ansiktet på mig.
Jag var tydligen speciellt rolig att reta för jag reagerade så häftigt, det förstod jag inte förens nyligen.
Senast redigerad av cermit 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Aura Lux skrev:Det specificerade hon tyvärr inte och eftersom jag är jag så frågade jag inte.
Det känner jag igen, man blir så glad bara av att höra att det finns hjälp att få så man glömmer bort alla tankar på att fråga om vad hjälpen innebär.
Jag brukar också komma på saker jag borde frågat efter möten och liknande mjockel.
Hehe så gör jag jämt. Det är som om min hjärna inte har kommit på att man kan ställa frågor. Får ofta responsen: "Va, frågade du inte det?!" Vilket jag naturligtvis hade gjort om jag kommit på tanken.
cermit: Känner igen det där med att kraftiga reaktioner gör en tacksam att reta.
Senast redigerad av Aura Lux 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Aura Lux skrev:Pontus skrev:Aura Lux skrev:Det specificerade hon tyvärr inte och eftersom jag är jag så frågade jag inte.
Det känner jag igen, man blir så glad bara av att höra att det finns hjälp att få så man glömmer bort alla tankar på att fråga om vad hjälpen innebär.
Jag brukar också komma på saker jag borde frågat efter möten och liknande mjockel.
Hehe så gör jag jämt. Det är som om min hjärna inte har kommit på att man kan ställa frågor. Får ofta responsen: "Va, frågade du inte det?!" Vilket jag naturligtvis hade gjort om jag kommit på tanken.
Jag känner igen det där. Jag är sämst på att få sagt vad jag borde få sagt när jag träffar vården. Det har lett till att jag tyvärr är tvungen att mer eller mindre helt släppa alla förväntningar på mina kontakter med vården eftersom jag annars så ofta blir besviken och dessutom arg på mig själv. Det har i sin tur lett till att jag oftast inte får nån vidare hjälp från vården eftersom jag inte kan "peppa" mig att begära den hjälp jag behöver. Ond cirkel...
Senast redigerad av MiaM 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Re: AS eller ej - det är frågan
Alien skrev:Om både du och din halvbror har AS, så är det antagligen er gemensamma förälder som fört det anlaget vidare och den har säkert också vissa as-drag. Kanske det skulle kunna hjälpa dig och din halvbror att diskutera era erfarenheter.
Fast väldigt ofta söker kaka maka, och det finns i varierande grad på båda sidor.. Så är det i mina barns fall, och deras föräldrars fall, och även hos många bekanta jag har.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Re: AS eller ej - det är frågan
Alien skrev:Oj, det där lät inte bra, jag hoppas verkligen du kan få hjälp med "anger management", vare sig du har AS el inte. Personligen tycker jag din sambo borde polisanmält dig, för sin egen och barnens skull.
Lever man i ett förhållande så kan man inte undgå att bli provocerad då och då. Bara för att man inte klarar av att bemöta provokationerna verbalt får man inte ta till våld. Säger det, eftersom just "hon provocerade mig" brukar vara kvinnomisshandlares försvar.
Om både du och din halvbror har AS, så är det antagligen er gemensamma förälder som fört det anlaget vidare och den har säkert också vissa as-drag. Kanske det skulle kunna hjälpa dig och din halvbror att diskutera era erfarenheter.
Tack för din rättframma åsikt Alien. Uppskattas till fullo.
Lösryckt i sitt sammanhang och som enskild incident håller jag till fullo med dig om att en dylik handling är till grund för en polisanmälan. Vad som saknas i denna dialog är dynamiken och samspelet mellan mig och min sambo för att få en rättvis bild av hela situationen. Jag kan dock ej se vilken hjälp en polisanmälan skulle göra för att komma till rätsida med mina agressioner.
Att påstå att en person är provokativ anser även jag inte är ett försvar gentemot sitt eget beteende och handlande. Något man alltid får ta ansvar för och bemöta, bearbeta samt särskåda, är just sitt eget handlande.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Aura Lux skrev:Är tjej och känner igen mig. Jag har haft mer eller mindre okontrollerade utbrott sen dagisåldern. Idag är jag 30 år och jag har fortfarande inte lärt mig att helt kontrollera dem. Inte sällan är de så intensiva att jag är mer eller mindre omedveten om vad jag gör och efteråt har jag svårt att återge händelseförloppet eller förklara vad som utlöste det. Det går ju så satans fort. Men enligt min utredare finns det hjälp att få. Något som både jag och min man ser fram emot.
Välkommen och lycka till!
Vad skulle den hjälpen vara då enligt din utredare?
Tack för era kommentarer både Pontus och Aura Lux.
Efter samtal med psykologen idag skall jag få påbörja KBT, Kognitiv BeteendeTerapi, för att komma till rätsida med min aggressioner. Kanske det var den hjälpen din utredare menade?
Dock är väntetiden lång, ca: 1,5 år innan jag kan börja deltaga. Så fram tills dess fick jag en enkel regel att följa: Ta ej på någon innan, under eller efter du känner dig arg eller irriterad. En enkel och klar regel som jag nu bara måste anamma och omforma till min egen att följa som ledstjärna.
Vidare skall min sambo få träffa min psykolog för att hjälpa henne förstå min situation samt få råd hur hon själv skall agera (eller inte agera) för att förhindra/avhjälpa hur sådana situationer skall uppstå.
Det kan inte vara lätt för henne att leva med en person som till 99% av tiden är genomglad och supersnäll och helt plötsligt blir till en rasande tornado.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Lincoln skrev:Det kan inte vara lätt för henne att leva med en person som till 99% av tiden är genomglad och supersnäll och helt plötsligt blir till en rasande tornado.
Man kan inte göra annat än att beundra hennes mod då.
Skämt åsido så lärde mina föräldrar mig en sak när jag var liten efter jag antagligen hade slagit ner någon klasskamrat. Dom förklarade för mig att det är fullt tillåtet att bli arg, det är tom tillåtet att bli så arg att man slår vilt omkring sig, så länge man inte ger sig på något levande.
Efter det gav jag mig på väggar, träd, boxpåsar, förstörde ett par möbler osv osv. Poängen är att det inte gör något om man har sönder tex en möbel, det går ju att skaffa en ny eller laga den man hade sönder.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Lincoln skrev:Det kan inte vara lätt för henne att leva med en person som till 99% av tiden är genomglad och supersnäll och helt plötsligt blir till en rasande tornado.
Man kan inte göra annat än att beundra hennes mod då.
Skämt åsido så lärde mina föräldrar mig en sak när jag var liten efter jag antagligen hade slagit ner någon klasskamrat. Dom förklarade för mig att det är fullt tillåtet att bli arg, det är tom tillåtet att bli så arg att man slår vilt omkring sig, så länge man inte ger sig på något levande.
Efter det gav jag mig på väggar, träd, boxpåsar, förstörde ett par möbler osv osv. Poängen är att det inte gör något om man har sönder tex en möbel, det går ju att skaffa en ny eller laga den man hade sönder.
Ja, hennes modighet är synnerligen välutvecklat kan man påstå samt att hennes vilja att hjälpa mig grundas på en genuin kärlek. Likväl min egen genuina kärlek till henne och därav gör vad som helst för att bearbeta problemet.
Jodå, jag har min "slagpåse" i verkstaden som jag låter min känslor få utlopp på när jag känner att min inbyggda säkerhetsventil börjar nå sitt maxläge. De situationerna kan jag hantera och klara av, det är när de poppar upp från ingenstans och briserar utan förvarning, varken för mig själv eller min omgivning, som än så länge är ohanterbara.
Man kan likna det vid att någon kastar en sten i huvudet bakifrån på en. Man är inte medveten om det förren man får ont och samtidigt undrar varför man fick ont. Först efteråt vet man att det var någon som kastade en sten i huvudet på en. Samma scenario när jag helt plötsligt bara är arg och vet inte själv varför.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Lincoln:
Det här är ett ämne som intresserar mig och som jag har upplevt, så om du vill kan jag försöka relatera till det där plötsliga utbrottet och eventuellt komma med något tips som du antagligen redan har tänkt på. ^^
Det här är ett ämne som intresserar mig och som jag har upplevt, så om du vill kan jag försöka relatera till det där plötsliga utbrottet och eventuellt komma med något tips som du antagligen redan har tänkt på. ^^
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer skrev:God morgon (snart) och välkommen skall du vara!
Angående aggression så känner även jag igen mig. Jag kan blir fruktansvärt arg om det är omplacerat eller om någonting är "fel", och i synnerhet små ljud på morgonen, de gör mig helt rasande. Men okontrollerat eller oprovocerat är det dock inte längre, men jag är rädd för att gå ut på kvällen under helgen, ifall man möter fulla människor som tjafsar med en så mycket att man förlorar kontrollen. När jag var yngre så var det dock okontrollerat, fast man visste att det man gjorde var fel och det blev bara jobbigare och jobbigare att bära på det. Även jag har jobbat stenhårt på det. Men jag känner fortfarande av ilskan rent fysiskt. När jag var yngre försvann inte ilskan förens någonting hade gått i sönder, känner du igen det?
Hoppas det löser sig för dig!
Godkväll earlydayminer och tack för din kommentar.
Jo, till viss del känner jag igen mig. När min sambo ligger och snörvlar på morgonen kan jag bli enormt irriterad eller om barnen gått ut och spelar boll mot garagedörren eller hoppar studsmatta med sina "dunk-dunk-dunk" och "wuink-wuink-wuink"-ljud. Fast det skulle väl vem som helst bli irriterad på antar jag.
Vidare din utsago om att någonting måste gå sönder för att ilskan skall falna. Det var så under barndomen och tonåren men inte numera. Numera är den explosiv och imploderar lika fort som den exploderade. Det är över olika fort som det kom, i alla fall den ohanterbara. Den som är hanterbar bearbetar jag rent mentalt eller låter den få utlopp på min "slagpåse" i verkstaden som jag skrev i ett tidigare inlägg.
Jag har fått lärt mig och accepterat att saker och ting flyttas runt i hemmet och jag kan hantera den irritationen väl. En sak som gjorde det möjligt är att jag och min sambo diskuterat igenom placeringen av allting och hur vi vill ha det och varför det ska vara så. Både för praktiska, funktionella och rent egna önskvärda skäl. Så länge jag är förberedd på att det flyttas och varför så är det inga problem.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Lincoln:
Det här är ett ämne som intresserar mig och som jag har upplevt, så om du vill kan jag försöka relatera till det där plötsliga utbrottet och eventuellt komma med något tips som du antagligen redan har tänkt på. ^^
Absolut Pontus. All hjälp, råd och tips emottages med största tacksamhet.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Lincoln skrev:Absolut Pontus. All hjälp, råd och tips emottages med största tacksamhet.
Så spännande!
Men jag skulle nog behöva lite mer detaljer om du inte har något emot det, men dom kan vi ta i PM, för jag skulle inte känna mig bekväm i att berätta för halva forumet om sånt som nyanländ.
Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte lita på en enskild främling på forumet heller, men det beslutet lämnar jag åt dig.
Och helst tar vi sånt en annan dag, jag behöver börja varva ner hjärnan nu för att kunna sova något inatt.
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Lincoln skrev:Absolut Pontus. All hjälp, råd och tips emottages med största tacksamhet.
Så spännande!
Men jag skulle nog behöva lite mer detaljer om du inte har något emot det, men dom kan vi ta i PM, för jag skulle inte känna mig bekväm i att berätta för halva forumet om sånt som nyanländ.
Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte lita på en enskild främling på forumet heller, men det beslutet lämnar jag åt dig.
Och helst tar vi sånt en annan dag, jag behöver börja varva ner hjärnan nu för att kunna sova något inatt.
Jo, att ta det via PM är väl att föredra. Ser dock inga problem med att diskutera saken med dig då jag själv bestämmer vilka uppgifter jag kan eller vill lämna ut till dig. Vidare så är det jag själv som kritiskt granskar dina utsagon och själv anser om dom är till hjälp, betydelselösa eller rent utav ej trovärdiga.
Väntar på ditt PM.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
Lincoln: Tack själv!
Jag måste få säga det att det är grymt bra att du greppat det här på det sätt som du gjort. Det är väldigt inspirerande att få läsa hur du söker hjälp så att du och din familj kan få ro. Själv har jag aldrig riktigt våga tala ut om det för att jag har varit så rädd att det är något allvarligt fel på mig. Så jag har fått jobba mycket själv på det, vilket är nyckeln till framgång. Mycket inspirerande och väldigt starkt gjort av dig!
Jag måste få säga det att det är grymt bra att du greppat det här på det sätt som du gjort. Det är väldigt inspirerande att få läsa hur du söker hjälp så att du och din familj kan få ro. Själv har jag aldrig riktigt våga tala ut om det för att jag har varit så rädd att det är något allvarligt fel på mig. Så jag har fått jobba mycket själv på det, vilket är nyckeln till framgång. Mycket inspirerande och väldigt starkt gjort av dig!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 15:56:23, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Återgå till Att leva som Aspergare