Finns det något fall där det har vänt från total hopplöshet och elände till (någorlunda) lycka?

Jag har inget framtidshopp alls, jag är övertygad om att jag kommer vara singel för alltid.
Mitt liv kan liknas vid att man skulle jobba utan lön. Man skulle inte vilja stanna kvar på ett sånt jobb, eller hur?
Så känns mitt liv, jag kommer aldrig att få "lön" i form av partner eller nåt annat som gör det värt slitet. Jag tycker nämligen att det är slitigt att leva.

Kruxet är att det är svårt att veta 100% säkert ifall man kommer få sin "lön" senare i livet eller ej. Jag är typ 99% säker på att jag inte kommer få det.

Så jag skapar tråden för att höra om det finns autister som har orkat fortsätta leva trots att de har varit övertygade om att aldrig få sin "lön", och som sedan fått det ändå?
"Lön"= vad som helst som ger i alla fall hyfsad lycka som är långvarigt.

Jag försöker väl få lite mer klarhet om vad som skulle kunna hända i min framtid.
Så tjejer behöver inte svara, för det är inte jämförbart med min situation.

Tillägg: Jag kom på att man antagligen får en snedvriden bild här, eftersom en majoritet här är nog olyckliga. För olyckliga dras nog till såna här forum.
T.ex. jag skulle aldrig ens tänka tanken på att skriva/läsa på detta forum om jag vore lycklig. Varför skulle jag?
Men kanske ändå värt att skapa tråden, eller kanske inte.. Aja.

Mikael89 skrev:Finns det något fall där det har vänt från total hopplöshet och elände till (någorlunda) lycka?

Ja, i mitt fall och troligtvis i flera andras här skulle jag tro. Jag har inte lust att skriva en biografi just nu och tror heller inte det vore någon större poäng med det, men känner igen mig i att uppleva allt som jobbigt och ofta även som meningslöst. Men det var mest när jag var yngre, nu är jag 40+ och tycker att livet är givande även om man har sina svackor förstås. Jag känner mig för det mesta mer lycklig än olycklig. Det kunde man verkligen inte tro en gång i tiden, nej man ska aldrig ge upp.

Ju äldre man blir, desto mindre tid är det kvar för något att hända på. Så hoppet falnar.

Intressant tråd, är själv i situationen att mitt liv stadigt blir värre hur mycket jag än kämpar emot.

Du pratar om en lön men det låter inte som någon garanterat dig den lön du vill ha ut utan på något snedvridet sätt tycker du livet ska ha inbyggda mekanismer för att va rättvist. Livet är inte rättvist i allmänhet utan du måste rikta dina insatser mot det du önskar och inte sitta och vänta. Som så många nedstämda killar pratar du om tjejer som lösningen till att bli lycklig men det är inte den paketlösning som det kan tyckas utan många problem förblir kvar även med en flickvän och andra problem uppstår dessutom, rent av många om du inte redan är någorlunda nöjd med livet.

Om du vill bli lycklig får du göra många chansningar och jobba mot vad du tror kan ge dig lycka. Att försöka i sig är något som bygger självförtroende och sålänge du inte krashar för hårt också något som bara fortsätter ge acceleration till livsbygget<tm>. Vad du än gör sitt inte och vänta på att livet ska komma till dig.

Snedvriden bild får man absolut på de flesta delar av Internet.

DIProgan skrev:Du pratar om en lön men det låter inte som någon garanterat dig den lön du vill ha ut utan på något snedvridet sätt tycker du livet ska ha inbyggda mekanismer för att va rättvist. Livet är inte rättvist i allmänhet utan du måste rikta dina insatser mot det du önskar och inte sitta och vänta. Som så många nedstämda killar pratar du om tjejer som lösningen till att bli lycklig men det är inte den paketlösning som det kan tyckas utan många problem förblir kvar även med en flickvän och andra problem uppstår dessutom, rent av många om du inte redan är någorlunda nöjd med livet.

Om du vill bli lycklig får du göra många chansningar och jobba mot vad du tror kan ge dig lycka. Att försöka i sig är något som bygger självförtroende och sålänge du inte krashar för hårt också något som bara fortsätter ge acceleration till livsbygget<tm>. Vad du än gör sitt inte och vänta på att livet ska komma till dig.

Snedvriden bild får man absolut på de flesta delar av Internet.

Jag har inte sagt att livet ska ha inbyggda mekanisner för att vara rättvist, jag vet inte varifrån du får det.

Det är varken första eller sista gången som någon säger till mig att flickvän inte löser något. Men jag håller fast vid att det i mitt fall skulle göra det.
För i grunden är jag stark och har inte alltför många andra problem.
Jag har en inneboende slumrande lycka som enkelt skulle kunna väckas till liv.
Men det är omöjligt för mig att vara lycklig när mitt liv ser ut så här.
Jag har inga vänner, pratar inte med arbetskollegor, har aldrig fått någon kärlek och har inget hopp om att få det heller, har inga syskon, träffar föräldrarna sällan, osv.
Det kan väl liknas vid en motor: min motor är hel, men den får inget bränsle (kärlek).
Jag vet att motorn är trasig för vissa, så bränsle (kärlek) kommer inte fixa det för dem, men sån är inte jag.

Jag jobbar mot att försöka bli lycklig.
Jag sitter inte och väntar på att livet ska komma till mig.

Mikael89 skrev:

DIProgan skrev:Du pratar om en lön men det låter inte som någon garanterat dig den lön du vill ha ut utan på något snedvridet sätt tycker du livet ska ha inbyggda mekanismer för att va rättvist. Livet är inte rättvist i allmänhet utan du måste rikta dina insatser mot det du önskar och inte sitta och vänta. Som så många nedstämda killar pratar du om tjejer som lösningen till att bli lycklig men det är inte den paketlösning som det kan tyckas utan många problem förblir kvar även med en flickvän och andra problem uppstår dessutom, rent av många om du inte redan är någorlunda nöjd med livet.

Om du vill bli lycklig får du göra många chansningar och jobba mot vad du tror kan ge dig lycka. Att försöka i sig är något som bygger självförtroende och sålänge du inte krashar för hårt också något som bara fortsätter ge acceleration till livsbygget<tm>. Vad du än gör sitt inte och vänta på att livet ska komma till dig.

Snedvriden bild får man absolut på de flesta delar av Internet.

Jag har inte sagt att livet ska ha inbyggda mekanisner för att vara rättvist, jag vet inte varifrån du får det.

Det är varken första eller sista gången som någon säger till mig att flickvän inte löser något. Men jag håller fast vid att det i mitt fall skulle göra det.
För i grunden är jag stark och har inte alltför många andra problem.
Jag har en inneboende slumrande lycka som enkelt skulle kunna väckas till liv.
Men det är omöjligt för mig att vara lycklig när mitt liv ser ut så här.
Jag har inga vänner, pratar inte med arbetskollegor, har aldrig fått någon kärlek och har inget hopp om att få det heller, har inga syskon, träffar föräldrarna sällan, osv.
Det kan väl liknas vid en motor: min motor är hel, men den får inget bränsle (kärlek).
Jag vet att motorn är trasig för vissa, så bränsle (kärlek) kommer inte fixa det för dem, men sån är inte jag.

Jag jobbar mot att försöka bli lycklig.
Jag sitter inte och väntar på att livet ska komma till mig.

Du är relativt ung, och det är många som ännu inte har en flickvän i din ålder. Är du med på dejtingsajter? Går du på singelträffar och/eller vistas i andra sammanhang där det finns tjejer? Ibland kan dock en attityd / depression hindra en även om man vistas i "rätt" sammanhang.

Mikael89 skrev:Jag jobbar mot att försöka bli lycklig.
Jag sitter inte och väntar på att livet ska komma till mig.

Så hur jobbar du med detta?

Är 50+, är i och för sig subklinisk, klarar mig skapligt ute i livet. Men vad jag kan säga är att det är faan så mycket skönare att vara 50 än då man var runt 20 och bara var helt vilsen. Ser ut som ett jävla russin i huden gör man men annars så är det mest behagligare.

Visomsord: Bordet är ett dumt ställe. Vad som borde vara. Fokusera på det som är. Mycket är skit, acceptera det. Men hitta en riktning dit du vill och jobba åt det hållet. Skit i mål, man vet aldrig var det tar vägen. Ha en riktning. Och fundera på om du verkligen har den riktning du vill, och som du realistiskt kan ha. Till exempel: Alla måste inte ha parförhållanden och ungar. Var säkra på att det verkligen är det ni vill ha om ni strävar mot det, och inte idén av ett förhållande. Jag har en familj, har barn, men jag vette fan om jag inte hade varit lika lycklig singel. Så tänk efter. Är ni verkligen ensamna? Gillar ni verkligen inte att vara på er kant?


Eller det här med att prata med arbetskollegor. Satt nog på 5000 kaffepauser och led innan jag kom på att jag faktiskt inte gillar att sitta och svamla. Det blir många nog intressanta diskussioner runt arbetsuppgifterna. Men, jag gillade just iden av att se mig själv som en trevlig som pratade. Men sån är man inte och då kan man skita i svamlet.

Och blanda inte ihop trevlighet med kärlek. Visst, de sociala hubbarna kommer att ha en lättare resa att hitta både KK och vänner för livet. Men det innebär inte att man inte kan hitta kärleken. Om man nu verkligen vill det.

Fleure123 skrev:

Mikael89 skrev:

DIProgan skrev:Du pratar om en lön men det låter inte som någon garanterat dig den lön du vill ha ut utan på något snedvridet sätt tycker du livet ska ha inbyggda mekanismer för att va rättvist. Livet är inte rättvist i allmänhet utan du måste rikta dina insatser mot det du önskar och inte sitta och vänta. Som så många nedstämda killar pratar du om tjejer som lösningen till att bli lycklig men det är inte den paketlösning som det kan tyckas utan många problem förblir kvar även med en flickvän och andra problem uppstår dessutom, rent av många om du inte redan är någorlunda nöjd med livet.

Om du vill bli lycklig får du göra många chansningar och jobba mot vad du tror kan ge dig lycka. Att försöka i sig är något som bygger självförtroende och sålänge du inte krashar för hårt också något som bara fortsätter ge acceleration till livsbygget<tm>. Vad du än gör sitt inte och vänta på att livet ska komma till dig.

Snedvriden bild får man absolut på de flesta delar av Internet.

Jag har inte sagt att livet ska ha inbyggda mekanisner för att vara rättvist, jag vet inte varifrån du får det.

Det är varken första eller sista gången som någon säger till mig att flickvän inte löser något. Men jag håller fast vid att det i mitt fall skulle göra det.
För i grunden är jag stark och har inte alltför många andra problem.
Jag har en inneboende slumrande lycka som enkelt skulle kunna väckas till liv.
Men det är omöjligt för mig att vara lycklig när mitt liv ser ut så här.
Jag har inga vänner, pratar inte med arbetskollegor, har aldrig fått någon kärlek och har inget hopp om att få det heller, har inga syskon, träffar föräldrarna sällan, osv.
Det kan väl liknas vid en motor: min motor är hel, men den får inget bränsle (kärlek).
Jag vet att motorn är trasig för vissa, så bränsle (kärlek) kommer inte fixa det för dem, men sån är inte jag.

Jag jobbar mot att försöka bli lycklig.
Jag sitter inte och väntar på att livet ska komma till mig.

Du är relativt ung, och det är många som ännu inte har en flickvän i din ålder. Är du med på dejtingsajter? Går du på singelträffar och/eller vistas i andra sammanhang där det finns tjejer? Ibland kan dock en attityd / depression hindra en även om man vistas i "rätt" sammanhang.

Jag har försökt med dejtingsajter, det är helt värdelöst. Det är väl ingen nyhet heller att dejtingsajter är värdelöst för killar.
Jag har gått och försöker gå på diverse gruppträffar och skit.

DIProgan skrev:

Mikael89 skrev:Jag jobbar mot att försöka bli lycklig.
Jag sitter inte och väntar på att livet ska komma till mig.

Så hur jobbar du med detta?

En massa skit.
Försöker äta nyttigt, motionera, läsa på om psykisk hälsa, gå på diverse gruppträffar, skaffa mig själv en diagnos (göra en neuropsykiatrisk utredning), gå ner i arbetstid/byta arbetsuppgifter/byta jobb eftersom mitt jobb har tagit för mycket tid och energi.

Har du en hobby eller nån aktivitet du gör på din fritid?

vofff skrev:Har du en hobby eller nån aktivitet du gör på din fritid?

Bara skogspromenader, utöver TV förstås.

Sysselsättning är en enkel väg till lycka, åtminstone för mig. Jag är aldrig så lycklig som när jag är helt uppslukad av något "projekt".

Ska skriva ett inlägg här snart. Håll utkik

Det viktiga är att man aldrig tar något för givet. Man ska inte ta god hälsa, bra ekonomi och fina relationer för givet. Vi vet inget om morgondagen; du kan vinna på lotto eller bli nermejad av en terrorist. Allt för ofta hör jag människor antingen måla upp en dystopisk framtid där man förväntar sig motgång. Eller så beskriver folk sin framtid som om all olycka och alla besvär kommer vara borta om några år och alla problem man oroar sig för kommer försvinna.

Båda dessa perspektiv på framtiden är dåliga. Det bästa är att ha rimliga förväntningar på framtiden och acceptera att vi inte har några garantier för någonting i livet. Den erfarenhet många människor, inklusive jag själv, har är dock att livet blir bättre än man tror. För 6, 7 år sedan var mitt liv en fullständig katastrof; jag hade inte upptäckt de intressen som jag nu brinner för, jag låg på sjukhus i veckor och jag mådde extremt dåligt. Idag är alla dessa tre faktorer helt annorlunda; jag har starka intressen som ger mig glädje och mening och jag mår bra.

Okej. Det är tänkvärt

Mikael89 skrev:Finns det något fall där det har vänt från total hopplöshet och elände till (någorlunda) lycka?

Jag är en (någorlunda) lycklig aspergerperson, och jag har träffat massor av andra sådana. Jag och de flesta av dem har haft perioder i livet då allt känts hopplöst. Då har det i allmänhet varit BÅDE konkreta livsproblem och depression, samtidigt. Mig hjälpte det att satsa energin på sådant som jag KAN påverka, och glädja mig åt även små framsteg.

Det gläder mig att du arbetar framåt, och jag hoppas att livet snart vänder och känns bättre för dig också.

Ja det går att vända till vad som helst med narkotiska preparat. Ren eufori om man så vill. Det är inte ens svårt. Allt är hjärnkemi.

Till att börja kanske du ska bestämma dig för vad det är för "lön" du vill ha? Om det är ett förhållande så är det som regel en ganska dålig idé att försöka maskera eller medicinera dåligt mående med ett förhållande. Det fungerar oftast inte och i de fallen det gör det blir det dåliga förhållanden.

Börja jobba med att acceptera dig själv mer och sluta vara så sjävkritisk. Många med ASD säger och skriver så mycket skit om sig själva att det i princip är uppenbart att de ser sig själva som någon slags undermänniskor. En person med den självbilden blir konstant olycklig utan narkotika, så är det bara.

Titus skrev:Ja det går att vända till vad som helst med narkotiska preparat. Ren eufori om man så vill. Det är inte ens svårt. Allt är hjärnkemi.

Till att börja kanske du ska bestämma dig för vad det är för "lön" du vill ha? Om det är ett förhållande så är det som regel en ganska dålig idé att försöka maskera eller medicinera dåligt mående med ett förhållande. Det fungerar oftast inte och i de fallen det gör det blir det dåliga förhållanden.

Börja jobba med att acceptera dig själv mer och sluta vara så sjävkritisk. Många med ASD säger och skriver så mycket skit om sig själva att det i princip är uppenbart att de ser sig själva som någon slags undermänniskor. En person med den självbilden blir konstant olycklig utan narkotika, så är det bara.

Ja allt är förstås hjärnkemi. Men i det långa loppet kan man inte bli lycklig med enbart knark.
Det kan funka under en begränsad tid, men förr eller senare går det åt pipan.

Jag försöker inte medicinera eller maskera dåligt mående med ett förhållande.
Utan mitt dåliga mående har kommit från att vara ensam för länge.

Mikael89 skrev:

Titus skrev:Ja det går att vända till vad som helst med narkotiska preparat. Ren eufori om man så vill. Det är inte ens svårt. Allt är hjärnkemi.

Till att börja kanske du ska bestämma dig för vad det är för "lön" du vill ha? Om det är ett förhållande så är det som regel en ganska dålig idé att försöka maskera eller medicinera dåligt mående med ett förhållande. Det fungerar oftast inte och i de fallen det gör det blir det dåliga förhållanden.

Börja jobba med att acceptera dig själv mer och sluta vara så sjävkritisk. Många med ASD säger och skriver så mycket skit om sig själva att det i princip är uppenbart att de ser sig själva som någon slags undermänniskor. En person med den självbilden blir konstant olycklig utan narkotika, så är det bara.

Ja allt är förstås hjärnkemi. Men i det långa loppet kan man inte bli lycklig med enbart knark.
Det kan funka under en begränsad tid, men förr eller senare går det åt pipan.

Jag försöker inte medicinera eller maskera dåligt mående med ett förhållande.
Utan mitt dåliga mående har kommit från att vara ensam för länge.

Allt beror ju på kunskap och skicklighet. Alla bruk och missbruk ser inte likadana ut.

Om du vill ha ett förhållande eller åtminstone bli mindre ensam måste du först acceptera dig själv och lära dig trivas med den du är. Det finns inga rätt eller fel sätt, men det handlar om att komma över en mental barriär. Vissa gör det genom att lära sig tänka annorluna, vissa med knark, vissa med terapi.

Målet måste vara förändring. Inte bara denna låsning i hur dålig man är som autist och allt man inte klarar av. Det är helt meningslöst och kommer bara att göra dig än mer ensam och olycklig.

En person med bottenlåg självkänsla, som ser sig själv som "mindre värd" än en normal människa, och som är desperat efter sällskap kommer ALDRIG att dra till sig vare sig damer eller vänner.

Förändringen måste börja hos dig. Hur kan ingen säga på förhand. Det handlar om att bryta vad man kallar för ett kognitivt schema i psykologin. Det tar alltid emot och är besvärligt att göra sådana förändringar, hur man än gör.

Att bruk av narkotiska preparat "alltid" går åt pipan är en myt som antidrogrörelsen har uppfunnit. Ja missbruk leder oftas till
- svikande social status
- ekonomiska problem
- psykiska problem
- somatiska sjukdomar.

Men det är stämmer bara generellt och framförallt folk med befintliga stora problem att klara av sina liv. Det går att använda dessa preparat på konstruktiva meningsfulla sätt. Varför tror du att de används som läkemedel?

En kur med ett effektivt preparat med t.ex. alprazolam (Xanor) under upp till åtta veckor tillsammans med terapi och ett tydlig plan för förändring är inte missbruk och en helt ändamålsenlig medicinsk behandling.

Att psykiatrin sällan eller aldrig använder preparat som dessa är för att det kräver för mycket administration att sätta in- och ut patienter på beroendeframkallande preparat, och kan vara farligt om det görs fel. Inte att det är dåliga mediciner.

Dessutom läcker alltid en viss del av det som förskrivs ut på gatan. Men den anledningen är bara löjlig moralnoja egentligen. Missbrukare får tag i det de vill på gatan. Dessutom kan en 12-åring med ett datorintresse kan importera narkotika ändå.

Glöm SSRI och SNRI-preparat då dessa är utvecklade och till för att häva de svåraste symptomen på egentlig depression. De saknar effekt mot ångest, obehag och det finns ingen evidens för att de är effektiva som adjuvans vid beteendeterapi. De skrivs ut bara för att de inte är narkotikaklassade och är enkla att sätta ut- och in.

Jag fick min diagnos vid runt 26 års ålder. Innan dess har jag i stort sett varit säker på att jag inte har någon diagnos.
Jag verkar klara av allt förutom att få en partner/vän. (Jobbar heltid).
Jag skulle tro att jag har accepterat mig själv under den allra allra största delen av mitt liv.
Fan, kanske jag gör det t.o.m. nu också.
Men till vilken nytta? Total ensamhet.

Det är bara att inse att jag kommer vara helt ensam hela livet. Det är därför som jag är ledsen.
Acceptera sig själv hit och dit.. jag är säker på att det inte gör någon skillnad i detta fall.

Så det är en partner du behöver för att uppfylla lyckan i ditt liv?