Hej på er, jag är ny här på forumet.

Jag sökte mig till psykiatrin för första gången för några månader sedan, är 26 år gammal. Jag har en del problem, och har känt mig deprimerad under en längre tid, har bland annat gått upp 50 kg på ca 2 år eftersom jag inte förmår bryta mina (ät)mönster och för att jag mått dåligt. Sagt och gjort, jag tog steget och bad om hjälp, fick komma till psykolog för några samtal. Under ett av samtalen tog jag upp lite löst upp asperger-frågan, eftersom det är något jag känt igen till 90% i de beskrivningar jag stött på. Tycker det skulle vara skönt att endera bekräfta eller utesluta, i alla fall. Jag blev då avrådd från att göra en utredning.

Anledningarna som nämndes: 1. Det är väldigt långa köer till de läkare som man måste gå via (här tolkar jag det som att jag inte har tillräckligt mycket problem/svårigheter?). 2. Ett av kraven är att man måste ha haft märkbara problem sedan barnsben (vilket jag, enligt mig, har haft, men vilket psykologen verkar se annorlunda på?) 3. Mina föräldrar måste delta i intervjuer och frågeformulär för att bekräfta hur jag var som barn (vilket jag inte vill p.g.a jag skäms och har inget bra förhållande med t.ex. mamma, vilket också psykologen visste om). 4. Det är en låång, låång och tidskrävande process som kanske inte är värt det för någon som ändå fungerar i vardagen.

Jag kände det som om mina problem blev kraftigt förminskade, och att jag skulle behöva vara helt inkapabel att fungera i vardagen för att "ha rätt" att genomgå utredning. Fick heller ingen alternativ förklaring till vad jag kunde göra, utan ungefär gå ut och rör på dig så blir det bra sen. Jag menar, jag HAR problem som påverkar mig varje dag, men kanske inte tillräckligt då? Jag klarar t.ex. av sambo och studier (i viss mån), det kanske var där hon ansåg att jag är "för frisk"... Fick intrycket av att mitt liv hade behövt vara en riktig soppa för att bli tagen på allvar där. Har någon råkat ut för liknande bemötande?

Vad hemskt! Den psykologen har ingen aning. Folk som är mycket äldre än du har utretts. Jag var själv 45 när jag utreddes. Och jag hade också fortfarande nytta av det. Och samma sak här också: Job och partner och barn. Men det är inte säker ändå att man orkar jobba till pensionsåldern och det kan krisa till, och då kan det vara bra att ha diagnosen.

Till psykologens argument:

1. Om du går till närmaste vuxenpsyk - det brukar faktiskt inte vara långa köer. Och det är dit man SKA vända sig. Om de nu inte har ändrat på det igen.

2. som du själv säger har du ju haft det.

3. Mina föräldrar behövde inte heller delta i intervjuer då de är mycket gamla och bor utomlands. Däremot har jag ställt frågor till dem om hur jag var som barn och fyllt in i blanketten. Och det godtog dem. Jag tycker dock att det vore bättre om du ändå låter de fylla i blanketten - det får man helt enkelt ta att det är lite jobbigt, men det blir ju mycket mer exakt. Och du behöver ju inte prata om det en massa, utan be dem bara fylla i. Jag hade också gjort det om det hade gått. Men jag var noga med att göra det på rätt sätt, eftersom min mamma ibland vill sabotera såna saker. Hon är väl rädd att folk får reda på för mycket om henne. Om det är så - då kan det vara bra att gå en sån omväg. Och så var det som sagt språket också.

4. Lång process? Det tog två veckor, med tre, fyra tider.

Tyvärr, jag vet inte vad det är med psykologer, de verkar inte förstå det här.

Jag har varit i en liknande situation. När jag bodde i Gävleborgs län utredde de i princip inte personer som hade jobb. Fick en tid flera år senare, men då hade jag flyttat till Västra Götaland. De sa att jag skulle kontakta vården i mitt nya landsting men jag mådde bra och sköt upp det länge. Var dessutom avskräckt från psykiatrin eftersom psykiaterna i Gävle var ständigt växande hyrläkare som talade dålig svenska.

Men när jag väl sökte vård igen fick jag ett mycket bra bemötande. Var orolig för att de skulle prata med mina föräldrar, men det stod en del om att jag var klumpig och sen i talet i BVCs och skolhälsovårdens journaler, så det räckte med det.

Nu i efterhand förstår jag dock Gävleborgs agerande (förutom det med hyrläkarna). Ens asperger är ju som den är och den verkliga anledningen till att få diagnos är ju att få vissa stödinsatser. Lite annorlunda om man misstänker ADHD eller ADD där det är värt att prova mediciner. Men asperger är ju medicinskt obehandlingsbar så då blir det bara stöttning från samhällets sida. Vilket jag tycker bör baseras på ens svårigheter och inte på formell diagnos. En person som ligger nära gränsen till NPF men som samtidigt har annan problematik har ju troligen större behov av lönebidrag osv än en högfungerande aspergare som jag.

Vad är det som du konkret har problem med?

Tror det är viktigt att stå på dig där. Ibland kan olika personer få för sig olika saker om vad som ska göras eller vad som gäller eller inte. Till exempel så kom jag till en psykoterapeut-tant på vårdcentralen som sade att min aspergerdiagnos inte var giltig längre och att jag var tvungen att göra om den om jag skulle få någon som helst hjälp. Det var ju lite tråkigt att höra vilket gjorde att jag dröjde på mig med att söka vidare hjälp då jag såklart trodde henne.

Som tur är har vi det ju så i Sverige nu - är vi inte nöjd med en läkare eller en viss mottagning kan vi bara byta!

Först och främst, förlåt för världens längsta inlägg!

Jag är väl egentligen mest intresserad av utredning för min egen skull, jag skulle vilja veta om jag inbillar mig en massa eller om jag faktiskt har asperger/autismspektrumstörning, eftersom jag känner igen mig så mycket i det. Jag har försökt tänka tillbaka på min barndom, men har svårt att komma ihåg speciella händelser och hur jag var.. Har inte pratat med föräldrarna om detta.

Det jag kommer ihåg från dagisåldern är att jag var socialt klumpig redan då och inte passade in, förstod liksom inte samspelet mellan de andra barnen, hängde inte med och hamnade lite utanför. Var väldigt lättlurad och naiv och trodde på allt de andra barnen sa, vilket ledde till att några av dem började driva med mig för skojs skull. Jag var inte den smidigaste motoriskt heller, även om jag inte (vad jag vet) hade/har något speciellt gångmönster eller så. T.ex. ramlade jag av ett högt gungbräde en dag när jag såg att pappa körde in på parkeringen och skulle hämta mig. Jag blev så glad över att se honom och hoppade av gungbrädet, men missade den lilla detaljen att min ända var högst uppe i luften då... Landade illa och bröt nyckelbenet.

I 7-8 årsåldern kommer jag ihåg att jag började iaktta de andra barnen mer för att se hur man "ska" vara och bete sig. Härmade min bästis i allt från kläder till gångstil till ansiktsuttryck till sättet hon pratade på. Jag försökte passa in och vara som dom andra, men det gick liksom aldrig riktigt... Dom andra hade en gemenskap som jag inte förstod mig på. Gillade inte laglekar och sporter utan satt hellre och gungade då, eller höll på med studsbollar (som jag kommer ihåg var en innegrej då).

Har alltid varit dålig på det där med känslor, visste t.ex. aldrig vad jag skulle göra när en 3 år yngre kompis började gråta eller var ledsen. Jag hade liksom inte förmågan att trösta, visste inte hur man gör, utan satt bara där bredvid eller fortsatte med mitt eget. Det brukade sluta med att hennes storebror kom och tröstade. Idag har jag samma problem, om någon är ledsen eller gråter vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag har ju lärt mig vad man "ska" göra nu, t.ex. fråga hur det är, en hand på axeln kanske, krama om och säga att det blir bra, men jag kan liksom inte, det tar emot och känns så himla onaturligt... Det sociala är väldigt tungt än idag, och det känns som om jag spelar teater så fort jag måste umgås med andra än min sambo, vilket tär på krafterna.

Skulle kunna skriva sååå mycket mer, men ingen skulle orka läsa Idag har jag mest problem med att orka. Folk tycker att jag är lat och förstår inte alls hur himla krävande det kan vara att ta ur kattlådan eller gå i duschen. Jag har en vän (min enda vän) som har dagarna fullproppade med aktiviteter och saker som ska göras, hon jobbar, bakar, städar, gör mat från grunden, träffar vänner, sköter om farmor med mera med mera på en och samma dag, och jag blir trött bara av att höra om allt hon håller på med. Hon vill gärna umgås mycket, och det blir väldigt väldigt jobbigt för mig när hon bokar in mer än en sak, absolut max två, på en vecka.

I vardagen klarar jag bara av en sak per dag typ, t.ex. duscha måndag, handla tisdag, städa onsdag, tvätta torsdag o.s.v. Och även då känns det som om jag har fullt upp hela veckan och stressar för att tiden inte räcker till, helst skulle jag behöva en tom dag emellan varje inbokad grej där jag bara får vila och samla krafter. Om jag har något inbokat kl 3 är det uteslutet att göra något innan dess, för jag måste förbereda mig på grejen som ska göras kl 3. Jag avskyr när det kommer nya oväntade saker t.ex. att vi får besök av nån, det vill jag i så fall veta minst en vecka på förhand annars känns det bara jobbigt och som att det förstör hela min mentala plan för veckan. Jag måste förbereda mig mentalt på saker för att det ska kännas bra, därför går det inte när det kommer spontana grejer från ingenstans.

Jag tycker att dessa problem kommit fram tydligare och tydligare med åren, det märktes t.ex. inte alls mycket när jag bodde hemma eftersom mamma och pappa tog alla jobbiga beslut och skötte matlagning och tvätt o.s.v, och hela tillvaron var ganska förutbestämd och rutinerna alltid desamma. Idag är det bara en massa stress som tar kol på mig, det är studier, ekonomin, det sociala, vardagssysslorna, stress över att man borde ha ett jobb, blandat med att jag egentligen bara vill göra sånt jag tycker om, men som jag inte hinner med alls eftersom jag måste koncentrera mig på alla måsten.

Nä nu måste jag sluta skriva innan det blir en hel bok, än en gång, förlåt för det långa inlägget!

Alla har vi ju olika mycket energi så är det bara, din kompis kanske tycker det är kul att göra massa saker och det passar henne.
Jag tror alla 3-åringar är ganska dåliga på att trösta andra inget konstigt med det alls, jag kan känna igen mig i att jag kanske inte vet/vågar trösta någon som är ledsen, det är en situation där jag kan få ångest.

Angående att folk tycker att du är lat så kan jag nog säga att många tycker det är jobbigt med diverse vardagssysslor, jag t.ex. tycker att det är ganska jobbigt att tvätta, men om man försöker att ta det lugnt och inte stressa upp sig för mycket så brukar det gå ganska bra. Det är ju ändå en sak som måste göras.
På habiliteringen fick jag bland annat lära mig att man kan planera in en rolig aktivitet efter man har gjort något som är krävande, kan vara värt att testa. Samt att hitta tillfällen i vardagen för vila och återhämtning (gäller nog alla, men är ibland lättare sagt än gjort).

Sen är det ju så att livet ofta blir jobbigare när man flyttar hemifrån då man får mer måsten som ska göras och där kan ju en diagnos vara en fördel då man kan få boendestöd.
Upplevde själv väldigt mycket stress med allt som skulle göras och ångest på det när jag studerade (det var innan jag fick min diagnos).

Studerar du på heltid?
Varför vill du i så fall ha ett jobb, studier är ju krävande som de är?
Alla vill nog ha energi och känna sig pigga jämt, men man måste nog hitta sätt att få balans i tillvaron.

Det var en ganska bra och noggrann beskrivning och jag jämför lite med mig själv som ju också växte upp helt ovetande om att det finns ett problem. Jag tycker du hade minst lika mycket problem som jag som barn och mer problem än vad jag hade när jag var i din ålder och studerade. Du har svårt att orka med mer än en (speciell) sak varje dag. Det har blivit så för mig bara på senare år. Igår skulle jag byta däck på bilen OCH gå till tandläkare. Det där med bilen blev ju inte av.

Det där med energi är mycket olika , men jag tycker definitivt att det låter som att du har Asperger. Så det är värt att utreda. Och jag tycker du ska även satsa på en bra utbildning. Man har lite lättare att få jobb trots att man är lite udd, om man har mycket kvalifikation. Helst också i yrken där det behövs folk.

Stormwind skrev:Hej på er, jag är ny här på forumet.

Jag sökte mig till psykiatrin för första gången för några månader sedan, är 26 år gammal. Jag har en del problem, och har känt mig deprimerad under en längre tid, har bland annat gått upp 50 kg på ca 2 år eftersom jag inte förmår bryta mina (ät)mönster och för att jag mått dåligt. Sagt och gjort, jag tog steget och bad om hjälp, fick komma till psykolog för några samtal. Under ett av samtalen tog jag upp lite löst upp asperger-frågan, eftersom det är något jag känt igen till 90% i de beskrivningar jag stött på. Tycker det skulle vara skönt att endera bekräfta eller utesluta, i alla fall. Jag blev då avrådd från att göra en utredning.

Anledningarna som nämndes: 1. Det är väldigt långa köer till de läkare som man måste gå via (här tolkar jag det som att jag inte har tillräckligt mycket problem/svårigheter?). 2. Ett av kraven är att man måste ha haft märkbara problem sedan barnsben (vilket jag, enligt mig, har haft, men vilket psykologen verkar se annorlunda på?) 3. Mina föräldrar måste delta i intervjuer och frågeformulär för att bekräfta hur jag var som barn (vilket jag inte vill p.g.a jag skäms och har inget bra förhållande med t.ex. mamma, vilket också psykologen visste om). 4. Det är en låång, låång och tidskrävande process som kanske inte är värt det för någon som ändå fungerar i vardagen.

Jag kände det som om mina problem blev kraftigt förminskade, och att jag skulle behöva vara helt inkapabel att fungera i vardagen för att "ha rätt" att genomgå utredning. Fick heller ingen alternativ förklaring till vad jag kunde göra, utan ungefär gå ut och rör på dig så blir det bra sen. Jag menar, jag HAR problem som påverkar mig varje dag, men kanske inte tillräckligt då? Jag klarar t.ex. av sambo och studier (i viss mån), det kanske var där hon ansåg att jag är "för frisk"... Fick intrycket av att mitt liv hade behövt vara en riktig soppa för att bli tagen på allvar där. Har någon råkat ut för liknande bemötande?

Urs vad hemst bemötande!

Jag genomgick också en utredning på eget intitiativ och fick bekräftat att jag bland annat har diagnosen Asperger syndrom. Jag hade mycket ångest och det var anledningen till att jag ville göra utredningen precis som att din depression verkar vara anledningen till att du söker dig till vården. Jag har också klarat mina studier och klarar mig (bortsett från ångesten som tar mycket energi) av vardagen för jag har hittat strattegier som gör att jag kan hantera min vardag. Att jag fick reda på att jag har asperger har hjälpt mig mycket eftersom jag kunde förstå mig själv och sluta ifrågasätta mig själv. Då fick jag möjlighet att hitta sätt att hantera mig själv.

Min utredning gjordes inte heller på grund av problemen i vardagen utan på grund av att jag hade så stark ångest och behövde en förklaring så att jag kune förstå mig själv och lära mig hantera mig själv.

För mig var det inte svårt att få till en utredning trots att den skedde på mitt initiativ. Jag hade i och för sig en skolläkare och skolpsykolog som skrev remissen till psykiatrin och bad om en utredning. Men det var inte på grund av att andra misstänkte att jag hade någon diagnos utan på grund av att jag berättade för dem hur dåligt jag mådde och vad jag hade för problem.
Du kanske skulle kunna pröva att ta kontakt med en doktor och be hen skriva en remiss om en utredning till psykiatrin? Då kanske de lyssnar mer. Det som är så hemskt med vården idag är att man behöver kämpa med all kraft man har för att någon ska hjälpa en.

Jag håller just nu på att söka hjälp angående min ångest och nu får jag lite samma bemötande som du beskriver. Jag har redan en utredning så ingen säger att det inte är värt att utreda mig men de säger att köerna för terapi är jätte långa samt att de inte tror de kan hjälpa mig pga min asperger. De vill skicka mig till habiliteringen som inte heller kan hjälpa mig på grund av att det är min ångest jag söker hjälp för.
Ens liv ska absolut inte behöva vara i spillror för att en ska få den hjälpen en efterfrågar. Min åsikt är att vården ska finnas till för att hjälpa människor innan det hinner gå så långt att livet faller i spillror.

Dock verkar det som om psykiatrin är så överbelastad att de har börjat utesluta folk som verkligen behöver hjälp men som fortfarande "klarar sig". När jag pratade med en psykiatriker om min ångest frågade han om jag hade självmordstankar. Jag tänkte vara ärlig och säga att jag hade det i perioder men troligen aldrig skulle våga genomföra något sådant. Sjuksköterskan som också var med i samtalet hann dock före och sa att "Nej hon har inga självmordstankar." Då sa Psykiatrikern att mina ångest problem var enkla. Enkla och enkla att lösa. Som om ett tvångs syndrom som jag haft sedan senast 7 års ålder och ett ångest syndrom som utvecklats under hela mitt liv skulle vara enkelt att lösa. som om något som gör mig så ångestfylld att jag svettas när jag åker tåg och inte klarar att ta mig genom en folkmassa skulle vara ett enkelt och litet problem.

Samanfattningsvis. Jag känner igen mig trots att jag inte behövde kämpa särskilt hårt för att få min utredning. Jag får liknande bemötande som dig när det kommer till att få hjälp med ångesten.

Pingla95 skrev:För mig var det inte svårt att få till en utredning trots att den skedde på mitt initiativ. Jag hade i och för sig en skolläkare och skolpsykolog som skrev remissen till psykiatrin och bad om en utredning. Men det var inte på grund av att andra misstänkte att jag hade någon diagnos utan på grund av att jag berättade för dem hur dåligt jag mådde och vad jag hade för problem. Du kanske skulle kunna pröva att ta kontakt med en doktor och be hen skriva en remiss om en utredning till psykiatrin? Då kanske de lyssnar mer. Det som är så hemskt med vården idag är att man behöver kämpa med all kraft man har för att någon ska hjälpa en.

Vill bara förtydliga. Andra har misstänkt diagnoser på mig under hela min barndom men någon utredning genomgick jag inte förrän jag var 17 år och då var det pga att jag själv kände att jag behövde en.

Jag har frågat mina föräldrar nu i efterhand och de säger att de länge hade funderat på någon form av autism. Även personalen i min grundskola reagerade men inte på eventuell autism. De ville veta varför jag inte lärde mig något i skolan och misstänkte att det hade med min IQ att göra. Det som detta handlade om var att de inte förstod mig och inte insåg att jag behövde vänja mig vid en skolmiljö innan jag kunde lära mig.

Det har funnits misstankar om någon diagnos genom hela mitt liv. Att jag utreddes så pass sent som jag gjorde var bra för mig eftersom jag troligen hade blivit feldiagnostiserad annars. Varför jag hade riskerat att bli det är en väldigt lång historia som har med min dåliga stresstålighet att göra. Jag väljer att inte gå in på den nu för det skulle kanske bli off-topic och väldigt mycket att läsa.

Psykologen kan väl knappast ha en uppfattning om ens barndom, verkar knäppt. Att man inte vill dra in föräldrar i utredningen förstår jag, jag vägrade.

För min var det viktigt att få veta på riktigt att jag hade aspergers även om jag inofficiellt visste det ett år innan min läkare misstänkte det. Men det känns inte verkligt om inte någon annan säger det, eller så var det för mig.

Vad hade alternativet varit för mig om jag inte fått diagnos? Samma som nu, att gå på psyk för mina mentala problem. MEN det är jätteviktigt i kontakten med psyk att de faktiskt vet om att man har aspergers. De råd man får där ska ju anpassas till ens aspergers. Man kan ju få råd som är rent skadliga om de tror att man är "normal" förövrigt.

Det kan vara stora grejer men också väldigt små saker. Min fd ordinarie läkare sparade eftermiddagstiderna åt oss med aspergers och/eller ADD därför att hon FÖRSTOD hur svårt det ofta är med tidiga morgnar för oss. Det tyckte jag var en sådan där liten grej som gjorde det lättare. Och fattar läkaren en sådan liten sak kanske hen fattar en större sak med.

Och på så vis har mer framgång i ens behandling.

cirkusfreak skrev:Tror det är viktigt att stå på dig där. Ibland kan olika personer få för sig olika saker om vad som ska göras eller vad som gäller eller inte. Till exempel så kom jag till en psykoterapeut-tant på vårdcentralen som sade att min aspergerdiagnos inte var giltig längre och att jag var tvungen att göra om den om jag skulle få någon som helst hjälp. Det var ju lite tråkigt att höra vilket gjorde att jag dröjde på mig med att söka vidare hjälp då jag såklart trodde henne.

Som tur är har vi det ju så i Sverige nu - är vi inte nöjd med en läkare eller en viss mottagning kan vi bara byta!

Tur att du fick byta läkare. Verkar ju lite konstigt av en inom vården att säga att Asperger-diagnosen inte skulle vara giltigt längre när Asperger inte är ett funktionshinder som kan försvinna utan istället är ett funktionshinder som man kan lära sig hantera. Alltså ett livslångt funktionshinder.

Hörde faktiskt en liknande sak men med information som var precis tvärtemot, när jag var hos sjuksköterskan och sökte hjälp mot min ångest. Han sa att min utredning var så ny så det inte var någon idé att göra en till utredning. Då tänkte jag, men va? Hade de velat utreda mig igen om det hade varit mer än tre år sedan jag fick mina diagnoser? Helt sjukt eftersom Aspergern alltid kommer finnas kvar.

Det här med att vårdpersonal talar om att en utredning inte längre skulle vara giltig, eller att man kanske skulle få göra förnyad utredning efter en tid:

Min gissning (OBS ren spekulation) är att det handlar om (relativt unga?) personer som kanske blivit feldiagnosticerade till att börja med. Det är ju helt riktigt så att AS inte försvinner, och det borde ju vårdpersonal vara väl medvetna om, därav min gissning om vad som kan ligga bakom när de säger så där.

Med andra ord, någon som verkade uppfylla kriterierna för AS kanske i själva verket hade andra problem, som kanske inte längre är aktuella.

Det kan stämma ankhat. Kan även tänka mig att vissa vill göra ny utredning pga att det kan ha tillkommit nya problem så som ex ångest, fobier eller depressioner.
Min utredning gjordes när jag var 17 och är 21 nu så har inte gått så lång tid emellan. Efter att sjuksköterskan träffat mig sa han att han inte tyckte det behövdes någon mer utredning och det tyckte inte jag heller (det var ju inte det jag sökte). Så min diagnos är stabil ( icke feldiagnostiserade)

Men kan tänka mig att det som du säger kanske är relevant med en extra koll ifall man var kanske tio när man fick diagnosen och är 30 när man söker hjälp igen. Men känner man själv att man som tioåring inte blev feldiagnostiserad så tycker jag läkarna borde lita på det.

Pingla95 skrev:

Stormwind skrev:Hej på er, jag är ny här på forumet.

Jag håller just nu på att söka hjälp angående min ångest och nu får jag lite samma bemötande som du beskriver. Jag har redan en utredning så ingen säger att det inte är värt att utreda mig men de säger att köerna för terapi är jätte långa samt att de inte tror de kan hjälpa mig pga min asperger. De vill skicka mig till habiliteringen som inte heller kan hjälpa mig på grund av att det är min ångest jag söker hjälp för.
Ens liv ska absolut inte behöva vara i spillror för att en ska få den hjälpen en efterfrågar. Min åsikt är att vården ska finnas till för att hjälpa människor innan det hinner gå så långt att livet faller i spillror.

Även jag har problem med ångest då och då. Jag hittade en förening för personer som lider av olika ångestsyndrom (ÅSS), finns i sthlm, göteborg och uppsala och kanske även i fler städer, men de tre är det jag känner till. Jag bor i sthlm och där har föreningen öppet hus varje torsdag kl 18:00, det har hjälpt mig ganska mycket att få träffa folk som också lider av ångest, för alla fall för mig så har skamkänslor för ångesten varit ett problem och de började lätta lite när man fick träffa andra personer som också mådde dåligt. Föreningen har även en hemsida, sök på ÅSS och ångest på google så hittar du den.
Alltid bra när man kan hitta fler saker som kan hjälpa mot ångesten, speciellt när psykiatrin är som den är.

ankhat skrev:Det här med att vårdpersonal talar om att en utredning inte längre skulle vara giltig, eller att man kanske skulle få göra förnyad utredning efter en tid:

Min gissning (OBS ren spekulation) är att det handlar om (relativt unga?) personer som kanske blivit feldiagnosticerade till att börja med. Det är ju helt riktigt så att AS inte försvinner, och det borde ju vårdpersonal vara väl medvetna om, därav min gissning om vad som kan ligga bakom när de säger så där.

Med andra ord, någon som verkade uppfylla kriterierna för AS kanske i själva verket hade andra problem, som kanske inte längre är aktuella.

I mitt fall var det iallafall så att jag hade diagnosticerats som "relativt ung"(typ 7-9 eller nåt sånt) och då hade fått diagnosen DAMP(!) som såklart inte används längre. Tur är väl det, för med tanke på att det blev ett riktig poppis skällsord bland folk på den tiden så skämdes jag som tusan varje gång jag ens hörde det ordet. I sen tonår(runt 17 år) så blev det på tal om en ny utredning där jag fick bland annat min Aspergerdiagnos.

Det kanske låter som att jag skulle ha en vendetta mot min förra vårdcentral, men jag tror bara på ren inkompetens eller lathet från deras sida. Kanske kändes det enklare att bara avfärda mig och sedan ge mig hjälp som om jag vore neurotypisk istället. Pratade med habiliteringen om detta för inte så länge sen och dom blev minst sagt förbryllade över att jag ens hade fått höra en sån sak. Har jag asperger så har jag, men om jag skulle vara missnöjd så kan jag ju såklart be om en ny utredning och eventuellt stryka den diagnosen.

När jag istället bytte till en annan blev bemötandet rätt på en gång. Jag blev tagen seriöst, remitterad vidare till rätt ställe(psykiatrin) där jag nu i det stora hela får adekvat hjälp.

Tack för alla svar, intressant hur man kan bli bemött av personal på diverse ställen... Jag har fått ett nummer jag kan ringa för att få nån att prata med över sommaren (psykologen jag gick till var via högskolan och är tillgänglig igen först till hösten) men det tar emot att ringa.. Dels p.g.a telefonskräck och dels p.g.a jag inte vet vart jag hamnar och vad som väntar, vilket gör mig osäker. Har funderat mycket på om jag ska ringa eller inte, eller vänta till hösten eller vad jag ska göra..

Började också fundera på de samtal jag haft med psykologen, där berättade jag att jag skådespelar i sociala situationer och alltid har en fasad uppe när jag är ute bland folk, och jag insåg nu att jag gjorde precis samma sak med psykologen. Jag släppte inte allt och berättade om mina innersta tankar om hur jag är precis, utan skrapade lite på ytan bara. Kanske därför hon inte tog mig på allvar heller? Jag tyckte det var väldigt svårt att försöka förklara hur man har det, det går bättre i textform liksom.. Jag är samtidigt rädd för att bli dömd och utpekad som konstig på nåt sätt (ironiskt nog...) och vågar liksom inte dela med mig om alla problem jag har. Kanske har att göra med min uppväxt, där man inte fick "sjåpa sig" eller gnälla för småsaker. Men psykologen borde väl iofs fatta att alla inte bara kan släppa allt sådär och sätta ord på det direkt, särskilt inte när man alltid har den där fasaden uppe i vanliga fall så fort man lämnar huset.. Känner mig sjukt vilsen just nu.

Stormwind skrev:Tack för alla svar, intressant hur man kan bli bemött av personal på diverse ställen... Jag har fått ett nummer jag kan ringa för att få nån att prata med över sommaren (psykologen jag gick till var via högskolan och är tillgänglig igen först till hösten) men det tar emot att ringa.. Dels p.g.a telefonskräck och dels p.g.a jag inte vet vart jag hamnar och vad som väntar, vilket gör mig osäker. Har funderat mycket på om jag ska ringa eller inte, eller vänta till hösten eller vad jag ska göra..

Började också fundera på de samtal jag haft med psykologen, där berättade jag att jag skådespelar i sociala situationer och alltid har en fasad uppe när jag är ute bland folk, och jag insåg nu att jag gjorde precis samma sak med psykologen. Jag släppte inte allt och berättade om mina innersta tankar om hur jag är precis, utan skrapade lite på ytan bara. Kanske därför hon inte tog mig på allvar heller? Jag tyckte det var väldigt svårt att försöka förklara hur man har det, det går bättre i textform liksom.. Jag är samtidigt rädd för att bli dömd och utpekad som konstig på nåt sätt (ironiskt nog...) och vågar liksom inte dela med mig om alla problem jag har. Kanske har att göra med min uppväxt, där man inte fick "sjåpa sig" eller gnälla för småsaker. Men psykologen borde väl iofs fatta att alla inte bara kan släppa allt sådär och sätta ord på det direkt, särskilt inte när man alltid har den där fasaden uppe i vanliga fall så fort man lämnar huset.. Känner mig sjukt vilsen just nu.

Är det en jourtelefon till en psykiatrisk öppenvårdmottagning du blivit hänvisad till?

Psykologen ska hjälpa dig sätta ord på saker. Men samtidigt vara hänsynsfull och ej tvinga fram något. Vissa behöver ett halvt/helt liv i terapi innan de har tillräckligt förtroende och blivit redo för att jobba med DET, DET jobbigaste som kanske är orsaken till det som ens problem bottnar i.

Om psykologen ska få insikt i skådespeleriet måste ni kanske utforska det en längre tid?

Ett tips är att ta med texter du skrivit och läsa upp för psykologen och sedan tänka tillsammans om vad du uttryckt och gräva i det.

Jag orkar tyvärr inte läsa igenom hela tråden just nu.

Men ett tips jag fick av läkaren som tyckte att jag skulle göra en utredning var att ta kontakt med vårdgarantin snarast möjligt.
Det var 2010 och jag var typ ~32
Iaf så var jag inte den bästa på att driva det med vårdgarantin, men jag fick ner väntetiden för min utredning från dom dryga 2 åren som väntetiden var till att jag var klar med min utredning på ungefär 6 månader.

Det varierar ju från län till län, men Stockholms län har en max väntetid för att träffa en specialist inom 30 dagar och 90 dagar för att påbörja behandling (tror det var det min utredning räknades som).
Vad dom gör om dom inte kan ordna det kommunalt/statligt är att skriva en remiss till ett privat företag.

Så kolla 1177.se och läs upp om vårdgarantin, eller ta kontakt med vårdgarantikansliet.