Jag har inte läst Mark Haddons bok. Har sett den många gånger och bläddrat i, för att se om jag kanske borde läsa den. Men varje gång slår jag bara raskt ihop den igen. På nåt sätt verkar den barnslig och naiv, och det gör att jag får avsmak.

Savanten Svante skrev:Censurerad länk
Talbok på svenska!


Censurerad länk
Talbok på engelska!


Heja Mark Haddon!

Gillar ni talboken kan ni ju alltid göra som jag, köpa pocketen för att stödja författaren.



Moderator Mats:
Jag påminner om att inte länka till upphovsrättsskyddat material

Ex-Mod: Jag påminner om att det där postades för flera år sen, INNAN diskussionen om länkning till upphovsrättsskyddat material uppstått.


Moderator Mats:
Jag såg att det var ett gammalt inlägg först efter det att jag hade skrivit kommentaren. Jag lät ändå kommentaren stå kvar eftersom jag tycker det är en vettig sak att påminna om.

Jag borde nog ha ändrat formuleringen när jag upptäckte att det var ett gammalt inlägg. Som det står nu kan det uppfattas som kritik av Svante. Det ber jag om ursäkt för.

Heliora skrev:Jag har inte läst Mark Haddons bok. Har sett den många gånger och bläddrat i, för att se om jag kanske borde läsa den. Men varje gång slår jag bara raskt ihop den igen. På nåt sätt verkar den barnslig och naiv, och det gör att jag får avsmak.

Den är skriven i första person, och skildrar nån som är autistisk, barnslig och naiv!

Bump!

Jag har läst en roman Djurvänner av Anton Marklund. Anton Marklund är utbildad lärare och arbetar som personlig assistent, och detta är hans debutroman. Allt utspelar sig i en avfolkningsbygd i Västerbotten. Man får följa berättelsen från mamma Monas, pappa Lennarts och sonen Johannes synvinkel.

Romanen börjar så här:
"Hon gick med rullator. Väldigt sakta. Det gör gamla tanter. Hon vek in på en tvärgata. En där snön fortfarande låg kvar från igår. Vi skrattade när hon föll och slog huvudet i marken. Det såg roligt ut. Vi skrattade ända till vi förstod att hon inte kunde resa sig upp igen. Då slutade vi skratta för då var det inte roligt längre.
Sedan tog vi hennes handväska."

Det är den 17-årige Johannes som berättar. Så här urskuldar han sig för sin mamma:
"Tanten behövde inte väskan längre, sade jag. Hon hade ramlat själv och då får man göra som vi gjorde. Då är det faktiskt bra att göra så.
Vi tog i och för sig sedlarna ur portmonnän i handväskan innan vi kastade den i bäcken. Det får man inte egentligen. Men det är mer som återvinning än rån. Man ska aldrig låta saker förfaras, säger pappa.
Tanten hade sju tusenlappar i portmonnän. Gamla tanter har alltid mycket pengar i handväskan, sa Niklas, när han plockade upp sedlarna. Jag fick en av tusenlapparna. De andra tog två var. Men det gjorde inget. Det fanns bara sju tusenlappar så alla kunde inte få två."

Johannes är inte som andra, han är autist. Han tänker inte som andra. Han tar hem tusenlappen till sin mamma och tror att hon ska bli lite glad. Högfungerande autist men han fungerar inte bland vanliga människor, bara bland dem som förstår honom som hans föräldrar och morfar.

Mona minns "glädjelapparna" från sjätte klass. Fröken har bestämt att alla ska skriva glädjelappar om sina klasskamrater, de ska skriva positiva saker. Johannes skriver om alla killarna i klassen att de är bra i fotboll. Alla är ju bra jämfört med honom. "Börjar ni bli färdiga snart, så vi kan dela ut lapparna efter rasten?" frågar fröken. "Jag har skrivit till alla utom Johannes. Jag kan inte komma på nåt bra att skriva om Johannes." Och så säger allihop.
Johannes reser sig och springer ut från klassrummet utan att ta på sig skorna. Han går hem i strumplästen. Mona, som arbetar på fritidshemmet, hör de andra barnen prata om det. Sedan ringer fröken och berättar sin något friserade version.

Denna fröken är en välmenande 'tant'. När det är dags för Johannes att börja i högstadiet så kommer hon hem till dem och säger att han ska få börja i särskolan, där får han det bättre än i vanliga högstadiet. Påstår hon, och vad har föräldrarna att sätta emot? Någon assistent till Johannes har skolan inte råd med.

En präst frågar Lennart vad det är för fel på Johannes:
"Johannes har en autismstörning, säger jag.
Prästen nickar , men det märks att han inte vet vad det är.
Han är lika intelligent som du och jag, men han tänker annorlunda. Har svårt att först hur andra känner. Han är som ett barn ibland. Prästen nickar igen. 'Jag har sett det där programmet på tv, säger han. Om de i Köping som är ... ja ...'
Är utvecklingsstörda.
Han tror att Johannes är som dem. Alltid när man försöker beskriva Johannes för någon kommer det där.
För en del kanske det inte spelar nån roll om man inte är exakt som alla andra, säger jag tvärt för att han inte säga resten av det alla gör.
Han nickar skamset.
Det är lika mycket värda, säger han. Alla människor är det.
Jag tycker inte om sådana där kommentarer. På något sätt säger de att alla inte är det."

Jag tycker det är bra skrivet. Personerna är väl skildrade, det är lätt att leva sig in i Monas och Lennarts känslor, deras oro och vanmäktiga vrede. Johannes skriver inte lika ingående, men man förstår hans längtan efter att få vara med och därför göra allt som "kompisarna" säger åt honom att göra. Och när han gör som han blivit lärd av föräldrarna kan det också gå illa pga hans bokstavstolkande.

Tycker tvärtom att han beskriver autism utifrån (vilket han de facto gör) och på ett icke uppbyggligt vis dessutom. Han verkar tro att han skriver utifrån sakkunnighet eller engagemang men när jag läser de där raderna känns det mest som att läsa någon pajig föräldratext i Ögonblick från mitten av 90-talet.

Tummen ner alltså.

KrigarSjäl skrev:Tycker tvärtom att han beskriver autism utifrån (vilket han de facto gör) och på ett icke uppbyggligt vis dessutom. Han verkar tro att han skriver utifrån sakkunnighet eller engagemang men när jag läser de där raderna känns det mest som att läsa någon pajig föräldratext i Ögonblick från mitten av 90-talet.

Tummen ner alltså.

Ja, det är klart det är utifrån, det är ingen självbiografi. Och uppbyggligt, det är ingen religiös traktat utan skönlitteratur.

Och just eftersom jag själv är förälder är det lätt för mig att leva mig in föräldrarnas sorg, vrede och maktlöshet.

Betr språket har vi väl helt enkelt olika smak.

Jag har lagt märke till att autister/aspergare ofta förekommer i deckare. De är antingen vittnen, mördaren el ibland rent av "detektiven", dvs de upptäcker något oförklarligt och måste absolut få fram sanningen (utan att fatta hur farligt det kan vara).

Men allra vanligast är att de är vittnen. Och då känns det som att de är autister/aspergare just för de beter sig så bakvänt åt. De går inte till polisen och berättar och fördröjer alltså uppklarningen av brottet och försätter sig själva och andra i livsfara. Ett sätt att öka dramatiken. Hade autisten/aspergaren kunnat spotta ur sig vad hen visste så hade ju deckaren blivit hälften så lång.

T ex i Mirakelmannen (2010) av Jonas Moström. Huvudpersonen Johan Axberg är tillfälligt avstängd från sin tjänst och kan alltså inte delta i utredningen av mordet på sin barndomsvän. Men det är inte bara aspergare som beter sig egensinnigt i deckare. Johan är fast besluten att snoka vidare på egen hand och bryter sig in huset där mordet begåtts. Eftersom det är mitt i natten så tror han att ingen ska annan ska vara där. Men en man på flakmoppe stannar utanför huset men sticker iväg när Johan råkar göra ett ljud.

"Det måste vara Stjärn-Sixten. --- Ja, han är väldigt speciell. Har någon form av autism, tror jag, säger nästan aldrig någonting. --- Hela dagarna åker han runt på moppe. På flaket har han en tubkikare som han tittar på stjärnor med. Jag har hört att han ofta är ute på nätterna och kör."

Denne Stjärn-Sixten är inte heller "uppbyggligt" skildrad. Här kommer han till vårdcentralen och träffar stafettläkaren Erik, en annan av bokens huvudpersoner:

"Sixten Bengtsson hade Aspbergers [sic!] syndrom, depressiva besvär och sömnsvårigheter. --- Han hade svårt att kommunicera med ord och föredrog att uttrycka sig i skrift eller med bilder. Han --- arbetade halvtid på på Samhall. Övrig tid körde han omkring sin flakmoppe.--- Klädd i en lång brun skinnrock, solkiga gabardinbyxor och ett par tennisskor som var nedtrampade och hade en reva över höger stortå. I ena handen höll han sin tubkikare och i den andra en brun skinnmössa med öronlappar.
När Erik gick fram för att hälsa fick han en kort nick och ett knappt hörbart mummel till svar. --- Rummet fylldes av en lukt av urin, smuts och svett. Erik tyckte synd om mannen framför sig.

Sixten undvek ögonkontakt och hade blicken riktad mot sina händer."

Jag kan ju bli irriterad över att aspergaren inte bara är så udda att han helst kommunicerar via ritningar (behövs ju för intrigens skull) utan också allmänt ohygienisk och motbjudande. Men vad vet jag, författaren är läkare och har kanske själv mött sådana aspergare.

Alien skrev:T ex i Mirakelmannen (2010) av Jonas Moström. Huvudpersonen Johan Axberg är tillfälligt avstängd från sin tjänst och kan alltså inte delta i utredningen av mordet på sin barndomsvän. Men det är inte bara aspergare som beter sig egensinnigt i deckare. Johan är fast besluten att snoka vidare på egen hand och bryter sig in huset där mordet begåtts. Eftersom det är mitt i natten så tror han att ingen ska annan ska vara där. Men en man på flakmoppe stannar utanför huset men sticker iväg när Johan råkar göra ett ljud.

Intressant den måste jag läsa, för författaren är faktiskt min husläkare.

Jonas Moström har också Uppsalaanknytning (läste till läkare här). De första böckerna utspelar sig i och runt Sundsvall men de senaste utspelar sig i Uppsala.

Här finns en förteckning över hans deckare: http://www.jonasmostrom.se/bocker/alla-bocker

Men som så ofta med deckarserier så kan jag inte börja från början utan börjar i slutet. Alla de första böckerna är utlånade.

Alien skrev:Jag har lagt märke till att autister/aspergare ofta förekommer i deckare. De är antingen vittnen, mördaren el ibland rent av "detektiven", dvs de upptäcker något oförklarligt och måste absolut få fram sanningen (utan att fatta hur farligt det kan vara).

Men allra vanligast är att de är vittnen. Och då känns det som att de är autister/aspergare just för de beter sig så bakvänt åt. De går inte till polisen och berättar och fördröjer alltså uppklarningen av brottet och försätter sig själva och andra i livsfara. Ett sätt att öka dramatiken. Hade autisten/aspergaren kunnat spotta ur sig vad hen visste så hade ju deckaren blivit hälften så kort.

T ex i Mirakelmannen (2010) av Jonas Moström. Huvudpersonen Johan Axberg är tillfälligt avstängd från sin tjänst och kan alltså inte delta i utredningen av mordet på sin barndomsvän. Men det är inte bara aspergare som beter sig egensinnigt i deckare. Johan är fast besluten att snoka vidare på egen hand och bryter sig in huset där mordet begåtts. Eftersom det är mitt i natten så tror han att ingen ska annan ska vara där. Men en man på flakmoppe stannar utanför huset men sticker iväg när Johan råkar göra ett ljud.

"Det måste vara Stjärn-Sixten. --- Ja, han är väldigt speciell. Har någon form av autism, tror jag, säger nästan aldrig någonting. --- Hela dagarna åker han runt på moppe. På flaket har han en tubkikare som han tittar på stjärnor med. Jag har hört att han ofta är ute på nätterna och kör."

Denne Stjärn-Sixten är inte heller "uppbyggligt" skildrad. Här kommer han till vårdcentralen och träffar stafettläkaren Erik, en annan av bokens huvudpersoner:

"Sixten Bengtsson hade Aspbergers [sic!] syndrom, depressiva besvär och sömnsvårigheter. --- Han hade svårt att kommunicera med ord och föredrog att uttrycka sig i skrift eller med bilder. Han --- arbetade halvtid på på Samhall. Övrig tid körde han omkring sin flakmoppe.--- Klädd i en lång brun skinnrock, solkiga gabardinbyxor och ett par tennisskor som var nedtrampade och hade en reva över höger stortå. I ena handen höll han sin tubkikare och i den andra en brun skinnmössa med öronlappar.
När Erik gick fram för att hälsa fick han en kort nick ett knappt hörbart mummel till svar. --- Rummet fylldes av en lukt av urin, smuts och svett. Erik tyckte synd om mannen framför sig.

Sixten undvek ögonkontakt och hade blicken riktad mot sina händer."

Jag kan ju bli irriterad över att aspergaren inte bara är så udda att han helst kommunicerar via ritningar (behövs ju för intrigens skull) utan också allmänt ohygienisk och motbjudande. Men vad vet jag, författaren är läkare och har kanske själv mött sådana aspergare.

En mycket tråkig aspergerbild, oavsett läkarbakgrund hos författaren.

Att använda en stereotyp och felaktig bild av hur vi aspies bara för att skapa dramaturgi i en deckare.
Trist.
Och vi har precis som Alien påpekat sett dessa väldigt stereotypa skildringar många gånger förut.

Kan inte se vare sig litterära eller folkbildande poänger i det.
Snarare precis tvärtom.

Det citerade stycket.
Är det så vi vill att en allmänhet uppfattar oss?

Igår var jag på en aspergerträff jag arrangerat.
Samtliga som var där hade ögonkontakt, var välsorterade och civiliserat klädda.
Den där läkar-författaren skulle nog inte använda oss i sin deckare.

När aspergare används i deckare så är det ju just för att de är så väldigt udda. En som inte är udda behövs inte i intrigen.

Här är en annan variant, den udda problemlösaren i Anne Holts deckare Offline:

DN skrev:Henrik Holme är en udda person, med drag som kan tolkas som autistiska. Men han är långt från det beundrade geniet Saga Norén i tv-serien ”Bron”: Henrik Holme är i stället det klassiska mobboffret, en ensam och stundtals väldigt olycklig ung man som inte förstår hur sociala spelregler fungerar. Men det finns saker som han kan bättre än andra, och Hanne Wilhelmsen blir det stöd han behöver.

– På ett sätt är Henrik Holme min protest mot diagnossamhället. Han har blivit utredd, han är ovanlig, men han får aldrig någon diagnos. Jag tror på mångfald, på riktigt. Vi behöver bredda definitionen av vad som är normalt i stället för att snäva in den ytterligare, som vi håller på att göra nu. Alla som inte passar in hundraprocentigt får en diagnos, och så ska det inte vara – både individuellt och kollektivt behöver vi acceptera olikheter.

http://www.dn.se/dnbok/norges-deckardro ... -intriger/

Sedan finns det personer som inte alls har någon diagnos men som jag som läsare ändå kan tycka är aspiga.

Som i deckaren Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Här förekommer en äldre polis som är en riktig besserwisser och språkpolis. Alla hans kolleger tycker att han är en riktig pina, ingen vill samarbeta med honom.

"Karin önskade att hon hade fått med sig en annan kollega, men nu satt hon i bilen med Folke vid ratten. Hon var inte bara irriterad över sällskapet utan även över det faktum att Folke vägrat svänga för att köpa kaffe på McDonalds i Kungälv. Han hade minsann sett dokumentären om vad som hände om man åt skräpmat och berättade nu för Karin i målande ordalag och med en mästrande ton." (Kaffet på polishuset var inte så gott.)

"Bullarna var verkligen jättegoda, sa Karin med hög röst. Är, sa Folke och fortsatte: Bullarna är goda. Imorgon kan vi säga att de var goda men nu är de goda. Min kollega är väldigt intresserad av svenska språket, sa Karin ett försök att släta över."

"Den ligger bakom Konsumbutiken, svarade Elise.
"Affären heter Coop Nära."
"Jag får höra med han."
Det heter inte höra med han utan höra med honom".

Karin påpekar att det inte går an att rätta vittnenas språk. Folk blir förbannade och då kan de mista lusten att hjälpa polisen.
"Någon måste ju tala om för dem hur man skall prata. Annars kommer ju alla att säga saker som till exempel skitbra. Skit är ju någonting smutsigt. Eller görbra, vad är gör förresten för något? Har du hört hur skolbarnen pratar idag?"

Karin irriterar sig mer och mer på Folke och skäller till slut ut honom.

Men just det rigida besserwissernitet ser jag som aspigt. Det stora intresset för fakta, som får andra att sucka och stöna.

Jag tycker ju att Kafkas "Förvandlingen" är jättetypisk Asperger. Dvs. killen känner sig som udda och konstig och att alla hatar honom. Jag tror att Kafka själv hade Asperger och skrev det för att bearbeta sina känslor. Ruggigt, men givande.

"När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge."

Ja, den berättelsen minns jag. Är man udda blir man dels utnyttjad, som Gregor blev före förvandlingen, dels hatad och utstött när man inte längre är till nytta, efter förvandlingen. Inte ens av sin egen familj kan man vänta sig någon förståelse el nåd. Ja, berättelsen kan tolkas på flera sätt.

Just nu läser jag en fiktiv berättelse om en kille med asperger, Jacobs värld av Jodi Picoult. Tyckte om den från början men det var innan Killen verkar bli antagonisten i berättelsen. Det framstår som om det är diagnosen som gör honom till antagonist. Tycker inte om den vinklingen. Blir ledsen när jag ser den för det blir så fel.´Det känns som om författaren har skrivit om en diagnos hen inte hade några djupgående erfarenheter av. Mest som om hen har kopierat alla felaktiga uppfattningar som folk kan ha om personer med asperger.

Nu är det i korta drag så här i boken.
Killen älskar brottsplats utredningar
Det finns redan så många negativa och felaktiga fördomar när det gäller asperger och diagnoser över huvud taget och tycker det är synd att den här boken spär på dessa. Hade velat ha en bok som motbevisar dem istället. Den hade varit mer intresseväckande.

Får se om jag fortsätter läsa denna boken. Det beror på ifall det kommer en vändning som gör att killen blir protagonist istället.

Marcello i den verkliga världen av Francisco X Stork är ganska bra.
Den är översatt till svenska men jag störde mig inte på översättningen.

Det verkar vara en ungdomsroman, en filosofisk sådan.

GP skrev:Marcelo bor i en trädkoja i familjens trädgård. När världen utanför känns påträngande flyr han till musiken i sitt huvud.
---
Om denna intelligenta men udda kille har amerikanske författaren Francisco X Stork skrivit en vacker, spännande och ofta ganska rolig bok.
---
Sedan skolstarten har han gått på en specialskola för barn med olika psykologiska funktionsnedsättningar; en tillrättalagd och trygg miljö där alla tagit särskild hänsyn till hans behov och sätt att tänka. Men så kommer sommaren då han fyllt sjutton år. Då hans pappa, den framgångsrike advokaten, tycker att det är dags för Marcelo att lämna sin trygghetszon och ta ett sommarjobb på postavdelningen på hans byrå.

Marcelos möte med denna för honom helt nya värld är rörande att ta del av. Ständigt analyserande försöker han applicera sina teoretiska kunskaper om mänskligt samspel på det som han dras in i på kontoret. Rättframt säger han så gott som alltid vad han tänker och får på ett häpnadsväckande sätt andra människor att anförtro sig åt honom, men också att bli arga.

http://www.gp.se/kultur/francisco-x-sto ... n-1.545338

Alien skrev:Jag har läst en roman Djurvänner av Anton Marklund. Anton Marklund är utbildad lärare och arbetar som personlig assistent, och detta är hans debutroman. Allt utspelar sig i en avfolkningsbygd i Västerbotten. Man får följa berättelsen från mamma Monas, pappa Lennarts och sonen Johannes synvinkel.

Romanen börjar så här:
"Hon gick med rullator. Väldigt sakta. Det gör gamla tanter. Hon vek in på en tvärgata. En där snön fortfarande låg kvar från igår. Vi skrattade när hon föll och slog huvudet i marken. Det såg roligt ut. Vi skrattade ända till vi förstod att hon inte kunde resa sig upp igen. Då slutade vi skratta för då var det inte roligt längre.
Sedan tog vi hennes handväska."

Det är den 17-årige Johannes som berättar. Så här urskuldar han sig för sin mamma:
"Tanten behövde inte väskan längre, sade jag. Hon hade ramlat själv och då får man göra som vi gjorde. Då är det faktiskt bra att göra så.
Vi tog i och för sig sedlarna ur portmonnän i handväskan innan vi kastade den i bäcken. Det får man inte egentligen. Men det är mer som återvinning än rån. Man ska aldrig låta saker förfaras, säger pappa.
Tanten hade sju tusenlappar i portmonnän. Gamla tanter har alltid mycket pengar i handväskan, sa Niklas, när han plockade upp sedlarna. Jag fick en av tusenlapparna. De andra tog två var. Men det gjorde inget. Det fanns bara sju tusenlappar så alla kunde inte få två."

Johannes är inte som andra, han är autist. Han tänker inte som andra. Han tar hem tusenlappen till sin mamma och tror att hon ska bli lite glad. Högfungerande autist men han fungerar inte bland vanliga människor, bara bland dem som förstår honom som hans föräldrar och morfar.

Mona minns "glädjelapparna" från sjätte klass. Fröken har bestämt att alla ska skriva glädjelappar om sina klasskamrater, de ska skriva positiva saker. Johannes skriver om alla killarna i klassen att de är bra i fotboll. Alla är ju bra jämfört med honom. "Börjar ni bli färdiga snart, så vi kan dela ut lapparna efter rasten?" frågar fröken. "Jag har skrivit till alla utom Johannes. Jag kan inte komma på nåt bra att skriva om Johannes." Och så säger allihop.
Johannes reser sig och springer ut från klassrummet utan att ta på sig skorna. Han går hem i strumplästen. Mona, som arbetar på fritidshemmet, hör de andra barnen prata om det. Sedan ringer fröken och berättar sin något friserade version.

Denna fröken är en välmenande 'tant'. När det är dags för Johannes att börja i högstadiet så kommer hon hem till dem och säger att han ska få börja i särskolan, där får han det bättre än i vanliga högstadiet. Påstår hon, och vad har föräldrarna att sätta emot? Någon assistent till Johannes har skolan inte råd med.

En präst frågar Lennart vad det är för fel på Johannes:
"Johannes har en autismstörning, säger jag.
Prästen nickar , men det märks att han inte vet vad det är.
Han är lika intelligent som du och jag, men han tänker annorlunda. Har svårt att först hur andra känner. Han är som ett barn ibland. Prästen nickar igen. 'Jag har sett det där programmet på tv, säger han. Om de i Köping som är ... ja ...'
Är utvecklingsstörda.
Han tror att Johannes är som dem. Alltid när man försöker beskriva Johannes för någon kommer det där.
För en del kanske det inte spelar nån roll om man inte är exakt som alla andra, säger jag tvärt för att han inte säga resten av det alla gör.
Han nickar skamset.
Det är lika mycket värda, säger han. Alla människor är det.
Jag tycker inte om sådana där kommentarer. På något sätt säger de att alla inte är det."

Jag tycker det är bra skrivet. Personerna är väl skildrade, det är lätt att leva sig in i Monas och Lennarts känslor, deras oro och vanmäktiga vrede. Johannes skriver inte lika ingående, men man förstår hans längtan efter att få vara med och därför göra allt som "kompisarna" säger åt honom att göra. Och när han gör som han blivit lärd av föräldrarna kan det också gå illa pga hans bokstavstolkande.

Jag tycker Johannes låter som en riktigt vidrig person som inte bör vara utan ständig tillsyn, han borde absolut inte få gå ut utan en vuxen.

Texten du citerade beskriver inte Asperger utan en rätt allvarlig empatistörning. Det är såna som Johannes som växer upp och mördar folk utan rätt behandling. Jag håller med om att han inte bör gå i en vanlig skola då risken är stor att han skadar andra men särskolan är inte rätt plats. Jag tror det är svårt att veta vad man ska göra av honom, det är svårt att behandla personlighetsstörningar och det saknas både kunskap och forskning.

Liljan ja det där är inte en beskrivning av en högfungerande autist, och verkar inte något vidare intelligent heller.

Han beskriver händelseförloppet med ”vi” hela tiden så han förlitar sig väldigt mycket på andras grupptryck, använder inte sin egen förmåga till reflektion eller slutsatser, när de skrattade skrattade han osv. Det framgår egentligen inte hur han själv ser rent objektivt på situationen och hans sätt att tänka känns inte som en 17 årings utan betydligt yngre även om han kanske inte ville riskera att bli utstött osv. Om han nu skulle vara en empatistörd tonåring varför berättar han om det som skedde? Han verkar inte förstå hur händelsen kan upplevas av omgivningen eller vad som är lämpligt att dela med sig av, det uppfattas snarare som att han i huvudtaget inte har förmåga att själv förstå vilka känslor som händelsen väcker.

Sussi83, det är mer regel än undantag att de med olika empatistörningar inte förstår vad de utsätter omgivningen för (i så fall skulle de inte göra som de gjorde). När man tänker på de med störd empati tror jag de flesta tänker på psykopater som vet men inte bryr sig, men det finns fler störningar och störd empati ingår oftast i någon annan personlighetsstörning. Många av de här människorna blir väldigt ensamma och de förstår inte att det är deras eget beteende som gör det så, de tycker det är fel på alla andra utom dem själva. Det är svårt att behandla eftersom de inte anser sig vara sjuka och de lider enormt av konsekvenserna. Självskadebeteende är vanligt i den här gruppen. Eftersom de inte förstår att de gjort fel kan de berätta vad de gjort.

Jag tror inte han behöver vara utvecklingsstörd, att förstå att man inte skrattar när någon skadar sig allvarligt/dör och att man absolut inte stjäl av dem har inte så mycket med intelligens att göra, däremot verkar han ha dåligt självförtroende.

Liljan skrev:Jag tror inte han behöver vara utvecklingsstörd, att förstå att man inte skrattar när någon skadar sig allvarligt/dör och att man absolut inte stjäl av dem har inte så mycket med intelligens att göra, däremot verkar han ha dåligt självförtroende.

Nej det var inte det jag syftade på, vilket såklart ändå är omoraliskt, utan varför han berättade händelsen och på det sätt han gjorde. Även om syftet varit att råna tanten så kan man fortfarande vara smart med hur man hanterar situationen. Upplever inte föräldrarna som whitetrash så det gör ju det hela lite märkligt.
Jag skrev i början att han påverkades av grupptryck och vill vara med i gänget osv.

En scifiroman "Speed Of Dark" av Elizabeth Moon. Tror inte den finns översatt. Har fortfarande fast det gått flera år inte vågat läsa mer än början. Är rädd för att den trevliga huvudpersonen ska råka ut för något hemskt.

Sammanfattning så långt: Autister arbetar på ett ställe där deras förmågor tas tillvara. Det finns även en person på arbetsplatsen som har förmågor men han är NT. Det beror på att han är lite yngre och när han var foster hade de kommit på hur man botar autism i fosterstadiet.

kiddie skrev:En scifiroman "Speed Of Dark" av Elizabeth Moon. Tror inte den finns översatt. Har fortfarande fast det gått flera år inte vågat läsa mer än början. Är rädd för att den trevliga huvudpersonen ska råka ut för något hemskt.

Sammanfattning så långt: Autister arbetar på ett ställe där deras förmågor tas tillvara. Det finns även en person på arbetsplatsen som har förmågor men han är NT. Det beror på att han är lite yngre och när han var foster hade de kommit på hur man botar autism i fosterstadiet.

Det är nog den bok jag blivit mest besviken på i hela mitt liv. Den är riktigt bra ända fram till sista kapitlet, som jag verkligen avskydde.

Dålig dramaturgi

Telperion skrev:Det är nog den bok jag blivit mest besviken på i hela mitt liv. Den är riktigt bra ända fram till sista kapitlet, som jag verkligen avskydde.

Aningens knaper dramaturgi. Det är som om någon i Beckfilmerna kan välja att vara osynlig.