Plasticfck skrev:Intressant - jag tycker själv jag kan hantera de högre graderna bra, men steg 2 har jag enorma problem med.
Har extremt svårt att avgöra vilka människors avsikter är... Förstår exempelvis inte alls hur människor kan bli kompisar med mig på Facebook utan att någonsin skriva till mig (varför gör de så ?), förstår väldigt sällan att människor kämpar för att lära känna mig/bli min vän IRL, och förstår ännu mer sällan när någon tycker om mig på ett djupare plan än vänskapligt. Allra svårast har jag nog att förstå vilken typ av relation det är personen i fråga önskar med mig.

Är det inte viktigt för dig vad du vill ha ut utav en relation med andra människor? Märker man inte rätt fort om man klickar och om kemin finns?

Plasticfck skrev:Har även lärt mig väldigt mycket om cluster-B samt hur det yttrar sig... Är bättre på att skilja giftiga människor från egocentriska/tanklösa/socialt klumpiga människor.

Dålig ToM här hos mig kanske? Men när du skrev det så kom jag på att jag inte riktigt tänkt tanken klar att andra ofta inte kan skilja detta. Har märkt detta. Att de tror att socialt klumpiga är elaka. Men jag kan nog OXO skilja detta. Mår lite dåligt när jag ser folk behandlas illa som om de gör saker med flit. Att andra inte fattar tänker jag då.

slackern skrev:

Plasticfck skrev:Intressant - jag tycker själv jag kan hantera de högre graderna bra, men steg 2 har jag enorma problem med.
Har extremt svårt att avgöra vilka människors avsikter är... Förstår exempelvis inte alls hur människor kan bli kompisar med mig på Facebook utan att någonsin skriva till mig (varför gör de så ?), förstår väldigt sällan att människor kämpar för att lära känna mig/bli min vän IRL, och förstår ännu mer sällan när någon tycker om mig på ett djupare plan än vänskapligt. Allra svårast har jag nog att förstå vilken typ av relation det är personen i fråga önskar med mig.

Är det inte viktigt för dig vad du vill ha ut utav en relation med andra människor? Märker man inte rätt fort om man klickar och om kemin finns?

Jo självklart är det det, men vad jag vill ha ut av en relation med andra överensstämmer ibland ej med vad de vill ha ut av en relation med MIG. Kan vara svårt att identifiera andras önskemål.

Plasticfck skrev:

slackern skrev:

Plasticfck skrev:Intressant - jag tycker själv jag kan hantera de högre graderna bra, men steg 2 har jag enorma problem med.
Har extremt svårt att avgöra vilka människors avsikter är... Förstår exempelvis inte alls hur människor kan bli kompisar med mig på Facebook utan att någonsin skriva till mig (varför gör de så ?), förstår väldigt sällan att människor kämpar för att lära känna mig/bli min vän IRL, och förstår ännu mer sällan när någon tycker om mig på ett djupare plan än vänskapligt. Allra svårast har jag nog att förstå vilken typ av relation det är personen i fråga önskar med mig.

Är det inte viktigt för dig vad du vill ha ut utav en relation med andra människor? Märker man inte rätt fort om man klickar och om kemin finns?

Jo självklart är det det, men vad jag vill ha ut av en relation med andra överensstämmer ibland ej med vad de vill ha ut av en relation med MIG. Kan vara svårt att identifiera andras önskemål.

Pratar vi vänskapsrelationer här eller på ett djupare plan? Vänskapsrelationer är väl inte så svårt? Antingen trivs man ihop eller glider isär. Kärleksrelationer kan det ju bli knepigt med men där tycker jag att där vet man efter ett par tre månader hur det ligger till.

slackern skrev:

Plasticfck skrev:

slackern skrev:
Är det inte viktigt för dig vad du vill ha ut utav en relation med andra människor? Märker man inte rätt fort om man klickar och om kemin finns?

Jo självklart är det det, men vad jag vill ha ut av en relation med andra överensstämmer ibland ej med vad de vill ha ut av en relation med MIG. Kan vara svårt att identifiera andras önskemål.

Pratar vi vänskapsrelationer här eller på ett djupare plan? Vänskapsrelationer är väl inte så svårt? Antingen trivs man ihop eller glider isär. Kärleksrelationer kan det ju bli knepigt med men där tycker jag att där vet man efter ett par tre månader hur det ligger till.

Det där måste vara individuellt olika. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag har ganska lätt med kärleksrelationer - då är det allt eller inget. Men vänskap tycker jag är mycket mer komplicerat.

slackern skrev:

Plasticfck skrev:

slackern skrev:
Är det inte viktigt för dig vad du vill ha ut utav en relation med andra människor? Märker man inte rätt fort om man klickar och om kemin finns?

Jo självklart är det det, men vad jag vill ha ut av en relation med andra överensstämmer ibland ej med vad de vill ha ut av en relation med MIG. Kan vara svårt att identifiera andras önskemål.

Pratar vi vänskapsrelationer här eller på ett djupare plan? Vänskapsrelationer är väl inte så svårt? Antingen trivs man ihop eller glider isär. Kärleksrelationer kan det ju bli knepigt med men där tycker jag att där vet man efter ett par tre månader hur det ligger till.

Haha men alltså, när du säger "är väl inte så svårt", applicerar du ju din egen världsbild, där det ej är svårt - på mig. :pp Hur var det med mentaliseringsförmågan egentligen...

Jag tycker det är jättesvårt att skilja på när någon bara vill prata med mig och när någon vill bli min vän (dvs lära känna mig djupare), kan hända att jag ger ett kyligt gensvar när jag ej förstår att någon anstränger sig för att lära känna mig. Hade jag förstått det/känt av ansträngningen, så hade jag eventuellt engagerat mig mer.

Blir ännu mer komplicerat när personen i fråga är av motsatt kön. Förstår ofta då ej om personen i fråga försöker bli min vän, är intresserad av en djupare relation med mig - eller bara (rent krasst) vill sätta på mig.

För andra tenderar de här olika nivåerna av att lära känna någon vara mer flytande, verkar det som... Men för mig är de alltså mer konkreta och avgränsade.

Plasticfck skrev:

slackern skrev:

Plasticfck skrev:
Jo självklart är det det, men vad jag vill ha ut av en relation med andra överensstämmer ibland ej med vad de vill ha ut av en relation med MIG. Kan vara svårt att identifiera andras önskemål.

Pratar vi vänskapsrelationer här eller på ett djupare plan? Vänskapsrelationer är väl inte så svårt? Antingen trivs man ihop eller glider isär. Kärleksrelationer kan det ju bli knepigt med men där tycker jag att där vet man efter ett par tre månader hur det ligger till.

Haha men alltså, när du säger "är väl inte så svårt", applicerar du ju din egen världsbild, där det ej är svårt - på mig. :pp Hur var det med mentaliseringsförmågan egentligen...

Jag tycker det är jättesvårt att skilja på när någon bara vill prata med mig och när någon vill bli min vän (dvs lära känna mig djupare), kan hända att jag ger ett kyligt gensvar när jag ej förstår att någon anstränger sig för att lära känna mig. Hade jag förstått det/känt av ansträngningen, så hade jag eventuellt engagerat mig mer.

Blir ännu mer komplicerat när personen i fråga är av motsatt kön. Förstår ofta då ej om personen i fråga försöker bli min vän, är intresserad av en djupare relation med mig - eller bara (rent krasst) vill sätta på mig.

För andra tenderar de här olika nivåerna av att lära känna någon vara mer flytande, verkar det som... Men för mig är de alltså mer konkreta och avgränsade.

Ok då förstår jag hur du menar, fan nu blev det ju komplicerat.

Pajko skrev:Hejsan .
Vet inte om ni känner igen er men en egenskap som ofta ges människor i autism spektrumet är svårigheter i att mentalisera, eller det så kallde theory of mind. Jag vill posta detta eftersom jag har svårigheter i det själv. Då och då upplever jag en god mentaliseringsförmåga som innebär att man kan verkligen se människor för vad de är och att de har sina egna intentioner och mentala tillstånd. Jag blir bara så oerhört ledsen på mig själv eftersom när jag kan eftersom det är något så fundamentalt och gör livet så smakfullt, fast när man inte har det så är man så ledsen..

Visst är det så att vi aspergare inte har en fullt fungerande inlevelseförmåga. Det blir lite som färgblinda - de vet oftast inte vad det är som saknas dem. Med en dålig inlevelseförmåga kommer en dålig insikt i hur andra fungerar och hur man uppfattas av andra. Det är då lätt att tycka att andra är; "dumma", "oförstående" och "oempatiska" när det i själva verket är aspergaren som inte riktigt har verktygen för en mänsklig ömsesidighet. Du verkar dock ha insikt i handikappet, vilket är en bra sak.

Jag har aldrig förstått mig på detta. Vad är det egentligen?

Sumpan skrev:Visst är det så att vi aspergare inte har en fullt fungerande inlevelseförmåga. Det blir lite som färgblinda - de vet oftast inte vad det är som saknas dem. Med en dålig inlevelseförmåga kommer en dålig insikt i hur andra fungerar och hur man uppfattas av andra.

Du låter som aspergare gör andra till offer. Men ofta är det aspergaren själv som blir det. Har man själv inga onda avsikter kan det vara svårt att minnas att andra kan ha det. Då kan man åka på ganska mycket nitar i livet. Den viktigaste typen av inlevelseförmåga är inte att ha medlidande med andra utan att förstå att andra kan vilja en illa.

kiddie skrev:Du låter som aspergare gör andra till offer.

Hur då, menar du? Jag håller inte med.

Jag menar att varje gång man talar om inlevelseförmåga så är det ALLTID i formen av att en aspergare är taskig mot ngn annan pga dålig inlevelseförmåga. Man talar ALDRIG om att aspergare råkar illa ut pga dålig inlevelseförmåga även om det är skitvanligt att aspergare blir lurad i vänskap, kärlek, på pengar, utnyttjad mm.

Men det är klart, anser man att aspergaren är mindre värd och inte en riktig människa så behöver man inte bry sig om när de råkar illa ut. Det är viktigast att inget stör den viktiga NT:n i hans fina värld.

kiddie skrev:Jag menar att varje gång man talar om inlevelseförmåga så är det ALLTID i formen av att en aspergare är taskig mot ngn annan pga dålig inlevelseförmåga.

Den uppfattningen har inte jag. Vem är "man" i det här fallet och i citaten nedan?

kiddie skrev:Man talar ALDRIG om att aspergare råkar illa ut pga dålig inlevelseförmåga även om det är skitvanligt att aspergare blir lurad i vänskap, kärlek, på pengar, utnyttjad mm.

Det brukar jag tala om. Tycker dock inte jag har fått så stor respons på det. Men jag tror det är vanligare att råka illa ut pga missförstånd än att bli medvetet lurad.

kiddie skrev:Men det är klart, anser man att aspergaren är mindre värd och inte en riktig människa så behöver man inte bry sig om när de råkar illa ut. Det är viktigast att inget stör den viktiga NT:n i hans fina värld.

En allmän reflektion, antar jag, det har väl inget med Sumpans inlägg att göra?

Jag får specifikt svårt med Theory of mind i muntliga diskussioner tror jag. Glömmer att förklara min tankebana och säger endast slutsatsen, vilket gör att andra inte fattar vad jag säger och sedan diskuterar sig fram till samma slutsats utan att tänka på att det var det jag nyss sa.

Jag är fobiskt rädd för att skada andra och eftersom jag inte vet hur jag ska läsa av andra brukar jag ofta tro att andra är ledsna. Tänker att jag målar fan på väggen innan fan hinner måla sig själv där. Med det menar jag att jag tycker jag tar det säkra före det osäkra men i själva verket handlar det om brister i social avläsning, därav brister i theory of mind. Dessa brister skapar fram ångesten eftersom jag ständigt försöker analysera någons agerande och tolka det i efterhand. Sällan en gynnsam metod.

Dagobert skrev:En allmän reflektion, antar jag, det har väl inget med Sumpans inlägg att göra?

Hen tar upp vår "färgblindhet" och hur töntiga vi är som tror vi kan något när det alltid är vårt fel medan vi egentligen är blåsta och insiktslösa. Hur fan ska man annars tolka det?

kiddie skrev:

Dagobert skrev:En allmän reflektion, antar jag, det har väl inget med Sumpans inlägg att göra?

Hen tar upp vår "färgblindhet" och hur töntiga vi är som tror vi kan något när det alltid är vårt fel medan vi egentligen är blåsta och insiktslösa. Hur fan ska man annars tolka det?

Måste säga att jag också tolkade inlägget åt det hållet, men i mildare grad.

Jag också i mindre grad egentligen men jag orkar inte längre formulera mig vettigt vad gäller alla påhopp.

Ja, inte vet jag, tanken slog mig med. Om denna hätskhet beror på det är det en sak.

Men jag fattar inte vad ni hakar upp er på i sakfrågan. Är det inte ett känt faktum att aspergare ofta har svårt att förstå sig på andra?

Är det fel att säga att andra kan förefalla korkade när det i själva verket är man själv som missar nånting som den andre tar för självklart?

Jo men vad hjälper det att peka ut fel? Inlägg som Pinglas ovanför är fan så mycket vettigare. Hon skrivet att hon ibland inte berättar tankegången utan bara slutsatsen. Känner igen mig i det. Ibland tror jag att folk tänker "med" mig mer än vad de kan göra. Då kan jag få gå tillbaka och förklara.

När man är medveten om en sådan sak så kanske man kan försöka göra det mer till en vana att berätta och beskriva. Sådana saker har jag själv jobbat mycket på. Rent konkreta saker som gör att kommunikationen blir lite bättre.

En sådan kommentar är hjälpsam om man råkar ha liknande problem.

Hjälpsamt är däremot inte att hela tiden berätta hur urusla aspergare är och att de är för puckade för att lära sig någonting och att ingenting kan vara andras fel än aspergarens. Någonsin.

Tror att det är rätt viktigt att man faktiskt tar ett steg tillbaka ibland. Jag minns när jag var rätt nydiagnostiserad och fortfarande hade min specialpedagog. Det mesta inom vården gick mig emot och ingen tog mig på allvar. (Kroppsvården.)

Jag tänkte att det är självklart aspergerns fel. Mitt fel. Att jag inte kan visa och beskriva. Att jag inte kanske är värd att hjälpa pga mitt handikapp och att de vet om det och därför struntar i mig.

Sådana saker tänkte jag. Massor.

Då sa pedagogen ifrån. På allvar. Att vården håller på att bli sämre för ALLA. Att det är fler som märkt det. Att allt som händer mig inte är min aspergers fel eller mitt fel. Hon fick nästan ryta det åt mig. Hon sa även att det är inte ovanligt att aspergare, särskilt som nydiagnostiserade, tar på sig skulden för ALLT som blir fel. Och att det bara leder till depression och sjukdom.

Hon fick mig att se det mer nyanserat. Och hon gjorde ett bra jobb.

Därför tänker jag inte låta gula fula tankar bryta ner det jag har, nämligen en känsla av att vara precis lika mycket värd som någon som har exakt 100 i IQ, 1,8 barn, har bil och jobb och skulder och firar jul och lever frånskild med ny sambo.

Att göra mig mindre än jag är finns inte på kartan.

Visst gör man sjukt dumma felsteg både socialt och på annat sätt. Men man får borsta av sig och gå vidare, och om man råkar göra andra illa får man försöka fatta hur det hände, så gott man kan, försöka gottgöra och även förlåta sig själv.

Dagobert skrev:Ja, inte vet jag, tanken slog mig med. Om denna hätskhet beror på det är det en sak.

Men jag fattar inte vad ni hakar upp er på i sakfrågan. Är det inte ett känt faktum att aspergare ofta har svårt att förstå sig på andra?

Är det fel att säga att andra kan förefalla korkade när det i själva verket är man själv som missar nånting som den andre tar för självklart?

Alltså tror inte att det är påpekandet av själva faktumet att aspergare tenderar att ha specifika svårighet som är problemet, utan att tonen i inlägget i fråga kan tolkas som ... lite mästrande ?
Tonläget påminner mycket om hur NT tenderar att "lära upp" omgivningen gällande aspergares brister genom att citera typ wikipedia, samtidigt som de tar tillfället i akt att sätta sig själva på en piedestal.
Menar ej på något sätt att Sumpan gör detta, men att h*ns sätt att författa sig på kan tolkas negativt av människor som ofta blivit utsatta för NT's mindre lämpliga sätt att förklara Asperger för omvärlden på.

Plasticfck skrev:[...] utan att tonen i inlägget i fråga kan tolkas som ... lite mästrande ?
Tonläget påminner mycket om hur NT tenderar att "lära upp" omgivningen gällande aspergares brister genom att citera typ wikipedia, samtidigt som de tar tillfället i akt att sätta sig själva på en piedestal.

Där har vi nog en brist hos mig - jag verkar ha svårt att uppfatta sådana toner, och därmed svårt att kommunicera i rätt ton. Jag har blivit illa behandlad och överkörd muntligen men inte förstått det förrän långt senare eller då någon påpekat det för mig. Likaså har jag utan avsikt sårat, kört över och förbryllat många mottagare av min kommunikation.

Tack för era svar. Ska tänka lite mer imorgon.

Dagobert skrev:Där har vi nog en brist hos mig - jag verkar ha svårt att uppfatta sådana toner, och därmed svårt att kommunicera i rätt ton. Jag har blivit illa behandlad och överkörd muntligen men inte förstått det förrän långt senare eller då någon påpekat det för mig.

Intressant. Hur har det känts efteråt när du insett att någon behandlat dig illa och ögonblicket liksom redan är förbi?

Pingla95 skrev:Jag får specifikt svårt med Theory of mind i muntliga diskussioner tror jag. Glömmer att förklara min tankebana och säger endast slutsatsen, vilket gör att andra inte fattar vad jag säger och sedan diskuterar sig fram till samma slutsats utan att tänka på att det var det jag nyss sa.

Jag är fobiskt rädd för att skada andra och eftersom jag inte vet hur jag ska läsa av andra brukar jag ofta tro att andra är ledsna. Tänker att jag målar fan på väggen innan fan hinner måla sig själv där. Med det menar jag att jag tycker jag tar det säkra före det osäkra men i själva verket handlar det om brister i social avläsning, därav brister i theory of mind. Dessa brister skapar fram ångesten eftersom jag ständigt försöker analysera någons agerande och tolka det i efterhand. Sällan en gynnsam metod.

Detta är bara reflektioner från min sida. För mig blir det så att jag analyserar hur andra beter sig i år efteråt och drt blir till eltande som föder miin ångest.

Har också tänkt på det du skrev Kiddie, om att det sällan tas upp hur brister i theory of mind kan skapa lidande genom att en kan bli lurad och sådant. Det som sägs som exempel vid informationstillfällen är enligt min erfarenhet tillfällen då bristerna i theory of mind kan bidra till missförstånd och göra så att den en talar med blir ledsen fast att det imte var meningen.

När jag reflekterar tänker jag att dett kanske beror på att många som inte har Asperger har ganska svårt att leva sig in i hur det kan vara att ha Asperger ( inte alla, detta är bara reflektion). När dessa personer ska beskriva diagnosen blir det större risk att det blir fel eftersom diagnosen då beskrivs utifrån och ytligt inte inifrån och på djupet. Personen som försöker beskriva ser bara de saker som är på ytan och väldigt enkla i förhållande till vad en person med diagnosen kan uppleva. Det är därför jag tror det är bra att vi med diagnos berättar om hur våran diagnos påverkar oss. Det blir mer nyanserad information till omvärlden om informationen kommer från någon som har ett inifrånperspektiv. Så tänker jag.

Detta är bara en reflektion som sagt. Inget som är menat att låta hårt eller påhoppande ( det kanske det inte gör men jag är ständigt orolig att mina ord ska tolkas på ett sätt jag inte har insett att de kan tolkas på). Så säg till om det gör det så förklarar jag mer eller på ett annat sätt hur jag tänker.