Hur upplever ni med AS era föräldrar?

av **svinto** » 2017-05-03 23:15:10

Hej
Har nyligen fått min aspergerdiagnos och har tänkt mycket på hur mina föräldrar varit.
Jag tycker om dem båda även om deras sätt många gånger varit underliga och svåra att förstå, det har väl varit i samband med att jag fick min diagnos som även de fått upp ögonen för dem själva. Jag upplever att de aldrig varit elaka medvetet eller omedvetet. Det finns såklart föräldrar med asperger som fungerar utmärkt och gör ett bra jobb med sina barn, detta handlar om mina föräldrar. Det jag upplever och skriver om nu kan nog upplevas som mycket okänsligt och kanske mer än så, ber om ursäkt på förhand om föräldrar med asperger känner att texten blir jobbig på något sätt.

Jag är uppriktigt förbannad på mina föräldrar som valde att skaffa barn med de svårigheter de faktiskt hade. Jag är medveten om att jag kunde haft ett hemskare öde, betydligt värre och destruktivt, men ändå kan jag nästan få hatkänslor. Jag vet jag borde kanske vara mer tacksam. Det käns som om mina föräldrar totalt saknat självinsikt och att det är där det förmodligen felat, de har inte ens varit medvetna om att de upplevts på ett visst sätt. Frågan är om de någonsin reflekterat över att det ibland kan vara Dem som gjort fel i kontakten med omvärlden.

Så kan inte säga att jag fått någon vidare vägledning när det behövts utan det har jag fått lära mig själv. Ja, man kan nog säga att jag fått uppfostra mig själv samt lärt mig det jag vet kring socialt samspel, det är inte så himla lätt och det har dessutom lagt ett enormt ansvar på mig som barn. Det jag lärde mig om världen då som tonåring var inte en sann värld så som jag tror de flesta upplever den utan mer uppbyggd av mina föräldrars ideal om hur den borde vara. Jag har själv fått revidera om mycket jag lärt mig för att kunna platsa.

Finns det någon som kan relatera till detta?

av **Aquarius80** » 2017-05-04 0:49:50

svinto skrev:Hej
Jag är uppriktigt förbannad på mina föräldrar som valde att skaffa barn med de svårigheter de faktiskt hade. Jag är medveten om att jag kunde haft ett hemskare öde, betydligt värre och destruktivt, men ändå kan jag nästan få hatkänslor.

Hatkänslor mot dina föräldrar eller mot dig själv?

av **svinto** » 2017-05-04 3:09:17

Aquarius80 skrev:
svinto skrev:Hej
Jag är uppriktigt förbannad på mina föräldrar som valde att skaffa barn med de svårigheter de faktiskt hade. Jag är medveten om att jag kunde haft ett hemskare öde, betydligt värre och destruktivt, men ändå kan jag nästan få hatkänslor.

Hatkänslor mot dina föräldrar eller mot dig själv?

Mot mina föräldrar.

av **nisse** » 2017-05-04 4:57:08

Jag kan relatera till det du skriver. Jag har själv vuxit upp i en dysfunktionell familj och min mor har med största sannolikhet asperger. Min far däremot är troligtvis psykopat och intellektuellt lågfungerande. Vilket är en bisarr kombination.

Jag gjorde min utredning för snart elva år sedan och fick min diagnos när jag hade fyllt fyrtio år. De som gjorde min utredning anmärkte på att jag hade förmåga till det som kallas för "mentalisering" och de förklarade konceptet med "Theory of mind" för mig. De förklarade att det går att ha asperger och samtidigt vara förmögen till mentalisering. Detta är något som går att träna upp genom att bland annat läsa romaner som är författade i en jag-berättelse.

Men när jag tänker på det så finner jag det uppenbart att båda mina föräldrar har varit oförmögna till det som kallas för mentalisering. De har inte förstått att vi barn har haft behov. Mina föräldrar har heller inte förstått att vi barn har varit egna personligheter som behöver utvecklas till egna och självständiga individer. Mina föräldrar har inte varit någon tillgång då de aldrig har varit något stöd eller varit till hjälp och tröstat när detta har behövts. De har inte varit någon trygghet. Ganska tidigt förstod jag att jag fick klara mig själv. Mina föräldrars grundtillstånd har varit en apatisk likgiltighet.

När mina föräldrar har träffat andra personer utanför familjen så har de så att säga spelat teater och försökt bete sig på ett sätt som de har trott varit normalt. Men de har hela tiden spelat över och bara varit allmänt forcerade och påträngande i sitt sätt. Mina föräldrar saknar också självinsikt. Min mor är oförmögen till reflektion. Hon har därmed aldrig utvecklats som människa och kommit till nya insikter. Utan hon harvar på i samma hjulspår och mal på om samma saker som hon har gjort i alla år.

Jag kan för övrigt rekommendera Gunilla Gerlands bok "En riktig människa". Vilket är en helvetesskildring av en riktigt uppfuckad familj.

Moderator: Delade upp texten i stycken.

av **rapchic** » 2017-05-04 8:38:49

Nej, jag hatar inte mina föräldrar detta trots att min mamma förmodligen skulle fått diagnos om hon hade varit barn idag och min pappa försökte dom utreda för AS men då han var alkoholist så gick det inte.

Trots detta älskar jag min mamma (även om hon har sina negativa sidor men vem har inte det?) och jag älskar och har förlåtit min pappa och saknar honom även (han dog pga alkoholism för snart 9 år sedan).

I princip alla andra i min släkt är också speciella och jag älskar alla dom och firar gärna tex jul ihop med alla (mellan 15 och 20 brukar vi vara då). Visst situationer uppstår med folk som förmodligen skulle haft diagnos till höger och vänster men det går att hantera.

Lite pisst är jag däremot på BUP (som jag var i kontakt med sen jag var liten pga pappa) som inte märkte något tidigare (tänk om jag iallafall hade fått hela gymnasiebetyg) och skolan som kunde ha hanterat min (relativt milda) särbegåvning annorlunda. Men att vara arg över det som varit hjälper ju inte.
Istället försöker jag lära mig om tex särbegåvning för att bättre kunna hjälpa min dotter (som förmodligen har särbegåvning) när hon kommer till skolan och nu såklart. Dessutom arbetar jag såklart även med mina egna problem och försöker alltid bli "bättre".

Men då lärde jag min för länge sen att man faktiskt lär sig väldigt mycket av ens motgångar och hur konstigt det än låter så vill jag inte vara utan dom nu när jag ser tillbaka och ser var dom lett mig

av **svinto** » 2017-05-04 11:10:10

nisse
Jag förstår hur du tänker...
Tycker jag har fått en hel del känslomässigt stöd av min mamma men detta har nog mycket berott på att hon kunnat relatera till sig själv, inte att hon faktiskt förstått mitt perspektiv. För mig käns det som en skillnad även om det låter självklart att man blir mer förstående av egna erfarenheter. Jag har ändå henne att tacka för mycket men den där totala blindheten mina föräldrar haft som jag är uppvuxen med är jobbig, det blir ju en sorts kunskapslucka i social förmåga som hade behövts utifrån.

Visst, jag har ju egen diagnos och egna utmaningar men har samtidigt förmåga att reflektera över mitt eget liv. Jag var nog många gånger på rätt spår men blev ständigt motarbetad (omedvetet) av mina föräldrar.

I vuxen ålder har jag försökt hjälpa min mamma att förstå sig själv, läkaren kommer förmodligen sätta en As diagnos på henne, men hon fattar verkligen inte så jag har gett upp och håller med för orkar inte diskutera. Hon bokstavstolkar och fattar inte andras avsikter speciellt bra. Det är tur att hon eller någon annan i familjen ändå inte råkat ut för något dåligt, hon har väl lärt sig utantill att vara försiktig. Min pappa däremot är väl halvt känslomässigt utvecklingsstörd, väldigt smart men en katastrof på många andra sätt. Jag kan vara lycklig över att de inte skiljde sig för han skulle inte kunnat bemöta ett barns behov och min mamma skulle väl inte fattat att han inte kunnat det.

Moderator: Delade upp texten i stycken.

av **svinto** » 2017-05-04 15:26:00

rapchic
Jag är också tacksam för många bra saker mina föräldrar gett mig men nu var det väl det jag upplevde som negativt som dök upp i funderingarna. Jag skulle även kunna skriva ett inlägg med alla bra sidor de har haft också.

av **Richard** » 2017-05-04 15:43:03

Älskar mina föräldrar o det är det värsta jag tänker på, den dagen någon av dem går bort... Jag vet inte hur jag kommer att klara det...

Det finns en viss hereditet av psykisk sjukdom i släkten, o jag kan relatera en del personer har asperger-drag, men jag är den enda i närmaste släkten som har diagnosen. Har växt upp i villa utanför Ängelholm med båda mina föräldrar, tills när jag var 14, 1994, då de skiljde sig. Inget våld eller något förekom.

Det var en lugn skilsmässa, mamma flyttade till en lägenhet i Ängelholm, jag, min syster o min pappa bodde kvar i huset till 1996, då flyttade min syster till min mamma o jag o pappa flyttade till en stor lägenhet i Ängelholm, men...

Kopierat från ett inlägg på ett annat forum:

Spoiler: visa

av **kiddie** » 2017-05-04 21:15:23

Mina föräldrar är OK nu när de mognat. När de var småbarnsföräldrar var de egentligen för omogna att ha barn men de fattade nog inte det. I början gick det bra för de var OK på att hantera praktiska saker, pengar, bostad osv. Men när vi barn blev mer krävande så fanns inget vuxenstöd alls.

Jag är inte alls arg på mina föräldrar för detta. Jag har klarat mig ändå och fått en stark längtan efter självständighet. Glad för all frihet jag fick. Men samtidigt hade jag ingen att söka tröst hos och råden handlade bara om hur man skulle vara som alla andra och passa in. Inget som kunde stärka mig som person.

Men jag förstår att de gjorde så gott de kunde. Och på den tiden var det ovanligt att inte skaffa barn. De gjorde som alla andra bara. Jag har den stora turen att ha ett storasyskon som visade mig saker som jag inte klarat mig lika bra utan.

Ibland kan jag störa mig på att folk skaffar barn som om det inte vore någon stor grej alls. Men jag är inte arg på mina egna föräldrar. Jag var lite arg när jag var yngre, att de inte stått på min sida. Men de var ju så rädda för andra så jag fick förlåta det.

av **sussi83** » 2017-05-04 21:29:31

av **Sumpan** » 2017-05-04 23:49:34

Jag tänker som dig svinto, att människor som har svårigheter och inte riktigt hänger med gör orätt att skaffa barn. Det kan låta elitistiskt att bara de bästa får yngla av sig, men det handlar om något annat. Det är oansvarigt av människor som bär på genetiska sjukdomar att föra över det på oskyldiga individer. Det handlar om att må bra, att folk inte ska behöva lida i onödan. Jag blir också förbannad och känner starkt för frågan.

av **rapchic** » 2017-05-05 9:04:42

Sumpan skrev:Jag tänker som dig svinto, att människor som har svårigheter och inte riktigt hänger med gör orätt att skaffa barn. Det kan låta elitistiskt att bara de bästa får yngla av sig, men det handlar om något annat. Det är oansvarigt av människor som bär på genetiska sjukdomar att föra över det på oskyldiga individer. Det handlar om att må bra, att folk inte ska behöva lida i onödan. Jag blir också förbannad och känner starkt för frågan.

Med det tänket borde ingen få "yngla av sig", vet du om någon släkt där det inte finns någon hjärt/kärlsjukdom, cancer, diabetes, närsynthet osv osv?

av **rapchic** » 2017-05-05 9:09:00

svinto skrev:rapchic
Jag är också tacksam för många bra saker mina föräldrar gett mig men nu var det väl det jag upplevde som negativt som dök upp i funderingarna. Jag skulle även kunna skriva ett inlägg med alla bra sidor de har haft också.

Kanske har det med mognad att göra (nu menar jag inte att du är generellt omogen, de flesta är inte så jättemogna när det gäller sånt).
Jag hatade länge min pappa för att han var alkoholist tex (en alkoholism som förmodligen började som självmedicinering för AS) men det gör jag inte längre.

Hat är bara en destruktiv känsla för dig själv så det är bäst att försöka att göra sig av med den (om än svårt, jag är som sagt pisst på BUP och skolan, dock inte alla lärare men skolan som system).

Jag har dte ganska "enkelt", jag kan inte hata en person som är död (min pappa) och dessutom så träffades vi på stan, tog en fika och kramades ca en vecka innan han dog så det är mitt senaste minne av honom vilket bara gör det enklare.
Att förlåta någon som fortsätter att göra en ont är däremot svårare men det går.

av **Toblerone** » 2017-05-05 9:11:42

Sumpan skrev:Jag tänker som dig svinto, att människor som har svårigheter och inte riktigt hänger med gör orätt att skaffa barn. Det kan låta elitistiskt att bara de bästa får yngla av sig, men det handlar om något annat. Det är oansvarigt av människor som bär på genetiska sjukdomar att föra över det på oskyldiga individer. Det handlar om att må bra, att folk inte ska behöva lida i onödan. Jag blir också förbannad och känner starkt för frågan.

Finns det NÅGON människa som inte bär på genetiska sjukdomar? Jag tror inte det. Du bör nog fundera en runda till här. Det är nämligen ganska förolämpande mot många, det du säger.

Visserligen skulle jag hålla med om det folk som verkligen inte klarar att ta hand om barnet, eller som har mycket svåra sjukdomar som uppenbarligen är ärftliga. Jag blev själv upprörd över att en mycket ung tjej (16-åring), med flera NPF/psykiatriska diagnoser som jag känner valde att skaffa barn. Och då var det några fler försvårande faktorer som jag inte vill gå in på här. Det är klart att det finns situationer där det är oansvarigt. Men en person med Asperger och/eller ADHD ska kunna skaffa barn om hen klarar av det. Och där är det väldigt olika. Vissa klarar det bra, andra inte alls.

av **Toblerone** » 2017-05-05 9:23:36

Jag tänkte egentligen inte skriva något eftersom den här tråden verkar gå ut på att skylla allt som har gått fel under barndomen på föräldrarnas NPF. Det tycker jag verkar vara en sned syn på saken.

Själv har jag haft en ganska dålig barndom, dock tror jag inte att det har med föräldrarnas NPF att göra. Min mamma hade väl också ADHD, men inte AS, inte riktigt. Pappa - vet inte, nej. Men han var inte så mycket delaktigt, jobbade mest. Vanligt för pappor på den tiden. Min mamma slog oss, var inkonsekvent, sänkte oss hela tiden, ställde allt för höga krav, var själv inte mogen/vuxen, la sina vuxenproblem på mig (och då gällde det allvarliga trauman som hon borde ha tagit med en psykolog). Visst, det har skadat mig mycket. Men det hade inte med NPF att göra. Det var väl snarare en fördel att jag har AS då, för att jag kanske inte tog åt mig lika mycket. Dock hade jag ju lite svårare att anpassa mig till hennes växlande humör.

Jag har senare förstått att hon verkligen har varit med om hemska saker, så jag förstår att hon inte kunde bättre. Men hon borde förstås ha sökt professionell hjälp. Och jag lärde mig också att inte berätta vissa saker för henne (hon använder dem emot mig annars), och att sätta gränser för henne. Jag själv har varit noga med att inte belasta mina barn med vuxenproblem och att finnas där för deras problem. Jag är väldigt försiktigt med att inte säga något som skulle sänka dem och att vara uppmuntrande. Och om jag inte alltid orkar numera (jag har blivit ganska trött efter många år), så kan man åtminstone bekräfta att de bör få stöd och hjälp och se om någon annan kan hjälpa till med det.

av **rapchic** » 2017-05-05 9:31:39

rapchic skrev:
svinto skrev:rapchic
Jag är också tacksam för många bra saker mina föräldrar gett mig men nu var det väl det jag upplevde som negativt som dök upp i funderingarna. Jag skulle även kunna skriva ett inlägg med alla bra sidor de har haft också.

Kanske har det med mognad att göra (nu menar jag inte att du är generellt omogen, de flesta är inte så jättemogna när det gäller sånt).
Jag hatade länge min pappa för att han var alkoholist tex (en alkoholism som förmodligen började som självmedicinering för AS) men det gör jag inte längre.

Hat är bara en destruktiv känsla för dig själv så det är bäst att försöka att göra sig av med den (om än svårt, jag är som sagt pisst på BUP och skolan, dock inte alla lärare men skolan som system).

Jag har dte ganska "enkelt", jag kan inte hata en person som är död (min pappa) och dessutom så träffades vi på stan, tog en fika och kramades ca en vecka innan han dog så det är mitt senaste minne av honom vilket bara gör det enklare.
Att förlåta någon som fortsätter att göra en ont är däremot svårare men det går.

Tillägg till detta. Med detta menar jag inte att du ska förtrycka ditt hat heller, det ska man inte göra men du kan aldrig möta morgondagen hel om du är kvar i gårdagen.

Som tonåring så använde jag tex "arg musik" där jag skrek med i texterna eller slog på en säck eller mitz för att få ut ilskan på ett konstruktivt sätt snarare än att börja skada mig själv eller andra det kan vara något du kan testa innan du känner dig redo att förlåta (för din skull, inte för att dina föräldrar tycker det) och gå vidare.

Kom ihåg att förlåta gör du för dig själv inte för att andra ska må bättre utan för dig. Du behöver inte ens säga det till dom om du inte vill.

av **Pinghis Khan** » 2017-05-05 16:55:00

Min mor var en utmärkt mor tills hon dog när jag var 11.

Min far däremot har i efterhand erkänt att han aldrig ville ha barn egentligen(jaha tack?) och han var helt usel på att vara nån sorts förebild eller erbjuda någon form av vägledning i livet.
Min far ägnade sig mest åt att vara narcissistisk och psykotisk emellanåt.det känns som att jag och min lillebror i stort sätt fick uppfostra oss själva.
Min far verkar än i dag vara helt övertygad om att han inte har några som helst drag av asperger trots att båda hans söner har det.

Sedan finns det naturligtvis barn som har haft katastrofala föräldrar och som har egna diagnoser som trots omständigheterna klarar sig utmärkt som föräldrar trots allt.
(Andra saker...kanske inte går så bra däremot.)

av **Sumpan** » 2017-05-05 20:51:55

rapchic skrev:
Sumpan skrev:Jag tänker som dig svinto, att människor som har svårigheter och inte riktigt hänger med gör orätt att skaffa barn. Det kan låta elitistiskt att bara de bästa får yngla av sig, men det handlar om något annat. Det är oansvarigt av människor som bär på genetiska sjukdomar att föra över det på oskyldiga individer. Det handlar om att må bra, att folk inte ska behöva lida i onödan. Jag blir också förbannad och känner starkt för frågan.

Med det tänket borde ingen få "yngla av sig", vet du om någon släkt där det inte finns någon hjärt/kärlsjukdom, cancer, diabetes, närsynthet osv osv?

Du nämner närsynthet som om det vore jämförbart med exempelvis AS :-)051

. Då vet vi att du inte lider iaf. Det ser helt riktigt ut för olika, olika grader av funktionsnedsättning. Men AS är definitivt inte att likställa med skoskav. Det är ett allvarligt tillstånd som kostar samhället enorma summor och många barnfamiljer betalar ett oerhört pris själsligt som ekonomiskt. Att det då finns unika exempel på aspergares genialitet blir just bara en detalj. Barn som får slita extra mycket här i livet kan aldrig vara bra, barn som blir mobbade mår inte bra av det och barn som inte kan knyta an till andra på ett genuint sätt tappar en hel del av det som innefattar att vara mänsklig.

av **kiddie** » 2017-05-05 22:03:31

Sätt folk i en miljö där det inte tillverkas glasögon så dör nog de närsynta ut rätt snart. Kanske har de iofs en slags roll med pilligt jobb som närsynta är bättre på än andra.

Aspergergener behövs i samhället och ofta i måttlig dos. Men för att få det måste några få värre aspergers än vad som är gynnsamt. Tar man bort alla gener för aspergers så kan ju folk försöka reparera sina bilar och datorer med hjälp av social kompetens.

Fast å andra sidan kanske jorden skulle må bättre.

av **Pingla95** » 2017-05-05 22:11:19

Hej, har inte hunnit läsa inläggen i den här tråden så noggrant ännu men här kommer några tankar jag har om att vara förälder och ha asperger. Jag måste säga att jag är inte förälder men jag har asperger syndrom och jag vill gärna bli förälder senare i livet.

Just nu är jag lite för ung för att skaffa barn. Bara 21 år och jag känner mig inte vuxen så jag ska vänta en stund till. Det viktiga för mig är att jag har lärt mig hantera mina ångestrelaterade problem innan jag skaffar barn. Men min asperger ska inte få hindra mig. Inte från det jag vill och att få ta hand om och ge trygghet och värme till en annan människa är något jag verkligen vill göra.

Jag tänker att det kanske kan komma upp situationer då aspergern krånglar till det men jag tänker vara tydlig mot mitt barn från början med vad asperger innebär. För att minska risk för missförstånd. Tycker det är väldigt bra det här med att barn till föräldrar med diagnos ska ha rätt till information om diagnosen. Hoppas att det verkligen är så att de får det stödet. Men det här samhället är ju ganska knäppt (hela samhälsystemet) så skulle inte förvåna mig om de inte får det. I så fall måste det ändras.

Jag tänker mig att jag som förälder med diagnos skulle kunna ge mitt eventuella barn en större insikt i att alla funkar olika än vad andra föräldrar utan diagnos kanske kan. Detta om jag lyckas förmedla informationen om diagnosen på ett bra och lugnt sätt till barnet. Det gäller att hitta det sättet i så fall.

Självklart kan det bli en utmaning att skaffa barn på grund av att mina sociala förmågor inte är så jätte starka och på grund av att det tar mycket energi att vara social. Men det är ingen utmaning som jag inte skulle vilja utsätta mig för. Detta med tanke på vilken fin gåva den kan ge, att få ta hand om en annan människa och ge den individen möjligheten att leva.

Jag kan aldrig veta om det jag kommer göra mot mitt barn kommer bli rätt eller fel i slutändan och egentligen tror jag inte att någon förälder alltid lyckas göra det som är rätt för barnet. Det viktigaste enligt mig är att man som förälder försöker göra det man tror är bra för barnet och försöker hitta sätt att visa det för barnet.

av **Pingla95** » 2017-05-05 22:15:58

kiddie skrev:Aspergergener behövs i samhället

Håller med dig där. Asperger behövs i samhället.
Jag har förstått det som att hela mänsklighetens överlevnad hänger på att folk fungerar olika. Vi kompletterar varandra med våra styrkor och svagheter och därför måste det finnas folk som funkar på annat sätt än de flesta.

Tillexempel finns det vissa människor som är känsligare för andras känslor än andra och detta på grund av att det behövs människor som kan hjälpa andra när de har det svårt. Om alla skulle ha den normala dosen av känslighet för andras känslor skulle mänskligheten inte klara sig eftersom man skulle tappa de som börjar må dåligt.

av **Pingla95** » 2017-05-05 22:25:27

Mina föräldrar är min trygghet i livet. Jag är den enda i släkten med diagnostiserad As. Men det skulle inte förvåna mig om det finns fler personer i min släkt med autismspektrumdiagnos eller drag av det.
Att jag har kommit dit jag är idag har till stor del att göra med hur mina föräldrar har behandlat mig. De har låtit mig vara som jag är med alla mina egenheter. Inte försökt få mig att ändra på mig utan snarare varit tydliga med att om andra är elaka mot mig pga att jag är annorlunda så är det inte jag som ska ändra på mig utan jag ska fortsätta vara mig. Jag behöver bara inte umgås med just de människorna.

De har skyddat mig när andra har försökt få mig att "anpassa" mig och jag är väldigt glad över det. Det har funnits stunder då samhället hade kunnat såga mig på grund av oförstående personer, men det lyckades inte till hundra procent eftersom mina föräldrar aldrig slutade tro på mig.

av **Aceber** » 2017-05-05 23:42:40

Har du as får du ju lära dig den sociala världen själv oftast... oavsett om dina föräldrar har diagnosen eller inte. Jag fick diagnosen i vuxen ålder och jag var svårutredd då jag "lärt" mig så mycket själv. Även om mina föräldrar försökt lära mig saker inom det sociala så har jag inte kunnat ta det till mig riktigt så jag inte förstått hur det kan va så då det inte är logiskt för mig.

Du tror inte att det i vissa fall kan va en fördel att ha föräldrar med aspbergers om man själv har det? Man kan ha ett liknande tänk om vissa saker och därför lättare för föräldern att förklara och vissa på ett sätt som dom hade förstått på? Min mamma kan ha försökt förklara något och jag har ifrågasatt för att det inte är det minsta logiskt för mig och hon inte ha kunnat förklara på annat sätt då det är en självklarhet och otroligt logiskt för henne.. då har jag ju ändå själv fått leta upp och försökt förstå logiken helt själv.

Hoppas verkligen att min teori stämmer för har en period just nu då jag känner att jag är stressad/går på högvarv jämt och verkligen inte orkar existera mer. Om jag dessutom skulle få komma till insikt att jag skulle vara en dålig förälder bara om jag ens funderade att skaffa barn för att jag har aspberges skulle det bli värre. Att känna att man inte har något värde i sitt liv och dessutom aldrig känna att man har chansen en familj som faktiskt är en av de extremt få sakerna man ser fram emot...

Tror det är lika stor chans att man får "dåliga" föräldrar oavsett om dom har as eller inte.. bara att det blir mer märkbart och konkret om dom har en diagnos.. att det på något sätt uppmärksammas mer och att det måste vara just diagnosen som är felet. Många går dessutom med as hela sitt liv utan att få det bekräftat och tror att dom kan va väldigt bra föräldrar ändå. Tror själv att min moster har en mild aspberges... hon sliter ihjäl sig för sin familj för att räcka till. Vad kan man mer som barn kräva?

av **kiddie** » 2017-05-06 0:10:37

rapchic skrev:Sen så finns det grader i allt, vissa skulle kanske klara sig galant utan glasögon (som du?) men inte kunna tex köra bil, skjuta m.m.

En rejält närsynt människa skulle vara en stor belastning i jägar/samlarsamhällen då de vare sig kan jaga eller samla. Det är ju liksom bara fakta. I ett mer specialiserat samhälle kan en närsynt hitta sin nisch kanske.

Nu vill jag inte ha barn men hade jag velat det tror jag vårt autoimmuna kluster i släkten hade stoppat mig. Man kan ha turen att få ett smått aspigt barn som blir en skitbra unge. Men jag vill inte föra vidare gener som ger alla de autoimmuna sjukdomarna vi har i vår släkt. Vi är förvisso långlivade för vi får inte cancer och hjärtinfarkt istället, men detta lidande... nej det vill jag inte ge till ett barn. Bara på min pappas sida har vi 10 olika sådana sjukdomar. Några på mors sida men den släkten är liten så att det bara är ett par stycken är fortfarande en hög procent. Jag vet inte om en av mina far/morföräldrar hade något, men alla de andra tre hade autoimmuna sjukdomar. Bra start liksom...

Har en yngre släkting som är precis lagom aspig. Inte så hon får diagnos tror jag men förbaskat klipsk och lite före. Har fått det positiva, iofs lite meltdowns men mest BRA saker. Jag hoppas hon får vara fysiskt frisk, lite skraj faktiskt. Men hon har väldigt trygga och bra föräldrar så jag tror det går bra mentalt iallafall.